Fredagslistan 2016, vecka 40: Gästlistare Kim W. Andersson

Gott folk!

Vi är mycket glada att kunna bjuda på en gästlista denna vecka! Kim W. Andersson stötte jag först på i samband med att "Berättelser från Engelsfors" släpptes 2013, där han är en av de vansinnigt talangfulla och sjukt drivna tecknarna. Kim är också känd som författare till "Alena" som är en sjukt bra skräckis i internatskolemiljö. Boken är vansinnigt bra, och för ett tag sedan blev boken film.

Väl värda att kolla in är också "Love Hurts" som finns i två delar.

Om ni tycker Kim håller ett högt tempo, så har ni rätt. Mest aktuell är han just nu med en lyx-utgåva av "Astrid" som är en space fantasy som, precis som med "Love Hurts" och "Alena",  kommer släppas både på svenska och på engelska av det välkända förlaget Dark Horse Comics. Vill man så går det att vara med och crowdfunda den svenska utgåvan av serien. All info för att göra detta hittar du här. 

Nu lämnar jag ordet till Kim!

/Martin

Hej! Äntligen är det min tur att lista lite sköna bitar att gunga till. Jag är, som det säkert står ovan i presentationen, serietecknare. Mycket skräck har det blivit och ju nu sci-fi, eller space fantasy om någon är beredd att slå mig på fingrarna för att inte ha koll på mina subgenrer. Men jag har också en bakgrund i metal, som mer än väl har format mig och mina verk.

Redan som tonåring så ”sjöng” jag i ett dödsmetallband vid namn ABSURDUM. Det här var i mitten av 90-talet så det var perfekt tajming för svensk döds. Vi var faktist inte helt dåliga även om min insats kanske inte var det viktigaste. En kompis hittade vår demo-kassett bootleggad i Tyskland en gång, så någon måste ju ha uppskattat det.

För min del var behållningen att gå och vråla två gånger i veckan i tre timmar, väldigt terapeutiskt. Om ni någon gång testat att skrika in våren som Ronja Rövardotter så vet ni hur skönt och avstressande det är. Ännu bättre för en tonårsgosse med 175 timmars samhällstjänst av beta av. Men också att lyssna på musiken var väldigt viktigt och har bara blivit viktigare. För där och då var jag faktiskt inte helt såld på den grövsta metal-musiken, men det har jag lärt mig att uppskatta väldigt mycket med åren.

Jag kikade nedan på tidigare förärade på denna lista av listor och såg den genomtalangfulla Karin Tidbeck skriva om att hon lyssnar hon skriver. Så är det också för mig, för jag skriver ju faktiskt de här böckerna innan jag ritar dom. Jag tänkte vi kickar igång med en liten snabblista av de fem skivorna som jag lyssnar på när jag skriver. För de är nämligen bara fem. Utan inbördes ordning: Ride the Lightning, Master of Puppets och …And Justice for All av Metallica, TRON Soundtracket av Daft Punk och Flash Gordon Soundtracket av Queen. Det är alltså soundtrack och låtar som man hört så mycket att de bara är som ett brus. De skivorna och white noise (alltså inte Anthrax-skivan, utan ljudet) på youtube är det enda jag kan lyssna på när jag skriver.

Nu den riktiga listan! Också utan inbördes ordning. * Wolverine Blues, Entombed. Så himla typiskt av mig att välja den, alla gillar ju den. Men ingen älskar den som jag! * Chaos A.D., Sepultura. Okej, vi fattar, du var tonåring på 90-talet. Men hade ni se Sepultura ’93 på Mejeriet i Lund med en enorm mumie hängande från taket (se skivomslaget) så hade ni inte heller kunnat glömma den här.

* And the Circus Leaves Town, Kyuss. Den här skivan får representera hela jävla ökenrock-scenen, framför allt den runt Josh Homme. Det finns så mycket och så mycket så himla bra. För några år sedan hade Queens of the Stone Age ett jättefint familjeträd på deras hemsida, som visade hur alla banden satt ihop. Det var så spännande att följa det och lyssna på allt. Missa inte Desert Sessions-skivorna, kanske något av det bästa från Josh’s studio ute i Death Valley.

* White Zombie, La Sexorcisto: Devil Music Vol. 1. Den perfekta kombinationen av allt man älskade, serier, skräckfilmer och metal. Ännu mer 90-tal så klart.

* Suicidal Tendencies, Suicidal Tendencies. Ni skulle sett mig i klassfotot i åttan, med bandana ner halvt över ögonen, marinblå skjorta med bara översta knappen knäppt och mitt långa hår i fläta längst nacken. Det var så klart Suicidal Tendencies jag ville se ut som. När ni lyssnar på det här vill jag att ni också tar tag i nästa tips…

* Love & Rockets, Los Bros Hernandez. Det här är världens bästa serier, framför allt de av den ena brodern; Jaime Hernandez. Det handlar om två cholos, chicano-tjejer i en förort till L.A. som kallar Hoppers. Deras värld är väldigt synonym med Suicidal Tendencies musik. Så lyssna, läs och drick en 40oz, en helkväll!

Det får räcka för idag! Nu ska jag packa och åka till New York Comic Con. Kul va?! Jag ska också signera i Dark Horse Comics booth, så om något är där snälla kom och låtsas vara en kö. Tack, Kim W.

Fredagslistan 2016, vecka 40: Gästlistare Kim W. Andersson

Fredagslistan 2016, vecka 26: Gästlistare - Madeleine Bäck

 

Gott folk!

Det har blivit dags för den, i alla fall i denna svängen, sista gästlistaren för säsongen. Denna gång är det en författare som jag uppskattar mycket - Madeleine Bäck - som levererar en finfin, hård och ångande lista. 

Madeleine begick debut med en satans bra, sexig, farlig och på de flesta sätt alldeles fantastisk skräckis som heter "Vattnet Drar". Har ni inte läst den så har ni en fin stund framför er, det kan jag lova!

 

Bara omslaget ger ju både kalla kårar och metalvibbar eller hur?

Nog ordat från mig - nu lämnar jag ordet till Madeleine! 

/Martin

De senaste två åren har jag ägnat, antagligen osunt, mycket tid åt att bli en metalbrud. Eller egentligen en metalkille. Okej, flera metalkillar om jag ska vara riktigt ärlig. Min fredagslista rockar den metamorfosen.

Först ett erkännande: jag har inte vuxit upp med en Iron Maiden-tisha som nattlinne. Som tonåring fattade jag aldrig tjusningen med Metallica, Slayer eller andra, i mina öron, plågsamt manglande band. 

Jag lyssnade på Depeche Mode. 

Var löjligt förtjust i Dr Martens-kängor. 

Men. Jag älskade metal som kultur och jag älskade folk som gillade metal. Det gör jag fortfarande. Och kanske är det faktiskt kärlek som speglas i den här fredagslistan. För den som är författare måste älska, inte bara att skriva, utan även sina karaktärer. I min debutroman Vattnet Drar, och de två uppföljarna Jorden Vaknar och Berget Offrar, finns en rad metalfrälsta människor. De gillar allt från heavy metal till black. För att göra dem rättvisa var jag tvungen att bli lite frälst jag också.

Så – Möt Viktor, Calle, Lukas och Robin. Ett gäng killar kring de tjugo som bor i den lilla bruksorten Hofors i Gästrikland. Uppvuxna med jävliga hemförhållanden och i social utsatthet har de halkat ordentligt snett i ett samhälle som erbjuder få möjligheter till utveckling. De drogar, stjäl, langar sprit, slåss. Och de lyssnar på black metal. Det skulle jag också göra.

Men hur, var frågan. Att jag skulle hitta guldet i black-mörkret var gravt osannolikt. Jag hade inte tid att torrsimma musik i månader. Jag behövde hjälp. 

Nu kommer det fina. Metalkulturen accepterar nollor som mig. Till och med synth-otrogna nollor. Jag hann bara oja mig över min extrema okunskap i någon vecka innan jag hade flera fantastiska guider som frivilligt ställde upp på att leda mig in i mörkret. Jag fick spellistor, youtubeklipp, specialbrända inspelningar av band som inte omhuldas av Spotify. Framför allt två personer hade extra mycket tålamod och gjorde verkligen sitt yttersta för att få mig att fatta.

Tyvärr gjorde jag inte det.

Black Metal lät förfärligt. 

Mina öron höll på att ta livet av sig.

Jag insåg att jag behövde öka insatsen. Jag behövde få in black metal i blodomloppet. Jag behövde åka på festival.

Sommaren 2014 tog jag därför med mig min mest hårdrockiga tjejkompis och for på Getaway Rock i Gävle. Där, i en ångande varm sommarnatt, trillade poletten äntligen ner. Klockan var närmare ett när Watain gick upp på scen och till slut fick mig att fatta. Det hade inget att göra med deras brinnande hästskalleförsedda facklor, med gethuvudet på scenens altare eller med blodmaskinen (ärligt talat hade jag svårt att förstå charmen med detta). Det var musiken som tippade mig. Känslan i kroppen. Som en tryckvåg från huden och in. Hela bröstbenet skakade. Jag kunde knappt andas. Och jag var helt avslappnad. Lugn. Inte en tanke fick plats i huvudet. Allt som fanns var musiken.

Det här är och förblir en av mina bästa konsertupplevelser. En av de där riktigt få musikupplevelser man får som gör någon skillnad.

Min spellista tar så klart upp Watain. Att lämna dem ute vore omöjligt, särskilt som de också förekommer i boken. Listan som helhet rymmer dock bara en bråkdel av den inspiration jag fått till Vattnet Drar. Den är sammansatt av mig tillsammans med min mest entusiastiska metal-coach (Tack!). Se den som ett smakprov på en resa mot ett allt tätare mörker. Här ryms inte bara black-killarna från Hofors utan också den långhåriga metalfarsan som gillar Metallica och Iron Maiden.

Mina egna favoriter är Arch Enemy – You will know my name och Necrophobic – Blinded by light, Enlightened by darkness.

En liten varning utfärdas för den sista låten. Celebrate Your shame av Body & Krieg passar månne inte de känsligaste.

Min egen metalmorfos är långt ifrån över. Syntharen har inte riktigt blivit metalbrud, det vore att ljuga. Men jag har lärt mig vad det handlar om. Det är i kroppen det sitter. I hjärtat mest av allt.

En riktigt trevlig metal-sommar önskar jag alla läsare. 

Madeleine Bäck

Fredagslistan 2016, vecka 26: Gästlistare - Madeleine Bäck

Fredagslistan 2016, vecka 18: Gästlistare - Torbjörn Lien

Gott folk!

Idag har vi besök av en av Norges mest uppskattade tecknare - Torbjörn Lien, en man flink med tuschen och uppskattare av verkligt bra musik. I Norge är han kanske mer känd än här hemmavid, och vill ni kolla upp Torbjörns skicklighet så rekommenderar jag länken till Kollektivets hemsida nedan, eller att ni kollar in vad vi har att erbjuda i bokväg på era bibliotek. 

Nog från mig - nu lämnar jag ord och bild till Torbjörn!

/Martin

Som skaper av en tegneserie (Kollektivet) der en av hovedfigurene (Ronny) både hører på metal og spiller i et metalband (Blacktööth) så er det neppe noen overraskelse at jeg også liker den typen musikk.
Med en eldre musikkinteressert bror vokste jeg opp til soundtracket fra klassisk 70talls rock og progrock som han gladelig introduserte meg for. Senere kom hardrocken og heavy metal inn i bildet, og musikksmaken min utviklet seg stadig, og gjør det fortsatt. Sant og si har jeg få hemninger. Jeg har noen guilty pleasures som jeg vil ta med meg i graven, og noen som jeg kan avsløre om du gir meg nok øl. Men sånn generellt sitter den klassiske rocken i ryggmargen min.



Jeg føler meg veldig heldig egentlig. Jeg lærte tidlig å sette pris på musikk som både noe man kan digge, avreagere til, søke trøst i og ikke minst bruke som inspirasjon. Musikk fulgte meg alltid når jeg satt og tegnet. Inspirasjonen fra både musikk og fantastiske platecovere (Damn you, CD’er og deres puslete covere, dere er djevelens oppfinnelse!!) har inspirert utallige tegninger, tegneserier og historier jeg har laget opp igjennom årene. Jeg liker spesielt progressiv musikk i ulike varianter som maler bilder for meg, musikk som gir meg historier, som lar tankene fare i tid og rom, til andre verdener og som maner fram tanker og følelser som jeg prøver å uttrykke visuelt. Eller som gir meg en pause og stenger resten av verden ute.

Det er ikke enkelt å sette opp en liste som ikke blir alt for lang. Men skal jeg kun holde meg til metalsjangeren (eller deromkring), og musikk som jeg har satt størst pris på og hørt mest på de siste årene, kan jeg sette opp en liste med ti album (ja, jeg foretrekker å høre hele album) som jeg har hørt på utallige ganger, og som jeg fortsatt ikke er lei av. Lista kunne som sagt vært lenger, og jeg kommer sikkert på andre plater etterpå som jeg gjerne skulle hatt med. Men her er i alle fall ti av mine favorittplater, i tilfeldig rekkefølge.

Ayreon: Into the Electric Castle (1998) Jeg har aldri prøvd LSD, men første gang jeg hørte denne plata fikk jeg en opplevelse som jeg tipper er i nærheten. Innledet mitt platonske kjærlighetsforhold til både Ayreon og andre musikalske prosjekter som Arjen Anthony Lucassen står bak.

Symphony X: V - The New Mythology Suite (2000) Her kunne jeg egentlig tatt med alle platene til bandet, men denne var den første jeg hørte, og som gjorde meg solgt. Jeg elsker dem. Hører dere? Elsker dem.
Day Six: The Grand Design (2010) Jeg aner ikke noe om bandet. Men denne plata er for meg utrolig bra, og en jeg fortsatt ikke er lei av å høre på, selv om mine digitale filer av den nå sikkert begynner å bli tynnslitte. Om sånt går an.

The Ocean: Pelagial (2013) De er fra Tyskland vet jeg. Derfra kommer det jo mye rart. Men ellers hadde jeg ikke hørt om disse heller før jeg hørte denne. En fantastisk musikalsk reise ned i dypet. Rå, vakker, klaustrofobisk, og drømmende. Føler meg sliten etter hver gjennomgang. På en god måte.
Devin Townsend Project: Addicted (2009) Jeg er en stor fan av Townsends musikk, så det var litt vanskelig å plukke kun ei plate. Men mannen er for meg et musikalsk geni som evner å lage musikk som både berører og fenger, og som ikke minst tør kombinere humor og metal på en måte jeg ikke vet andre gjør like bra. Jeg valgte denne plata fordi den har mange knallgode enkeltlåter.

Seventh Wonder: Mercy Falls (2008) Ei konseptplate jeg har et spesielt nært forhold til blant annet fordi den gir meg så mange bilder. Å høre hele plata i sammenheng er for meg som å gå på kino og drømme meg bort i en fantasiverden med utallige gåsehudøyeblikk.

Evergrey: In Search Of Truth (2001) Denne plata veldig i samme gate som den til Seventh Wonder, syns jeg. En konseptplate som også setter i gang min indre kino og tar meg bort til andre verdener langt herfra.
Opeth: Ghost Reveries (2005) Ved siden av Symphony X er Opeth en av mine største metalfavoritter. Også når de ikke spiller metal. Ja, også når de, som på de siste platene, holder seg til 70-tallet. Men akkurat denne plata har betydd mye for meg i flere år. Stemningen, harmonien, råskapen… Det er en komplett pakke headbangende gåsehudnytelse.



Leprous: Bilateral (2012) Jeg liker egentlig alle platene til bandet, men det er nok denne jeg har spilt mest. De er progressive og originale, melodiøse og eksplosivt rå. Hva er det egentlig ikke å like?
Isis: Oceanic (2002) Ah, denne er bare pur nytelse. Såkalt post-metal er ikke en sjanger jeg kjenner så veldig godt. Men denne plata er så full av stemning at jeg kan glemme tid og sted fullstendig når jeg hører på den. Skulle jeg ha laget en rangert liste, ville denne utvilsomt ha kommet veldig nær toppen.

Fredagslistan 2016, vecka 18: Gästlistare - Torbjörn Lien

Fredagslistan 2016, vecka 15: Gästlistare Karin Tidbeck

Gott folk! 

Idag säger vi hej och välkommen till Karin Tidbeck, författare till bland annat "Amatka", som är en bok jag verkligen kan rekommendera då den skiljer sig mycket åt från de flesta så kallade dystopier. Extremt förtätad och, ja, annorlunda.

Men, nog från mig, nu lämnar jag ordet till Karin. 

/Martin

Jag skriver i stort sett alltid till musik, det är mitt filter mot omvärlden. Jag har oftast en spellista per projekt som jag hetslyssnar på medan jag skriver. Oftast är det filmmusik, electronica eller sånt jag har lyssnat sönder och samman sedan årtionden (Dead can Dance, Kate Bush, Siouxsie and the Banshees). Ibland blir det lite mera slammer. Det har jag grävt upp. Typ. Välkommen, alltså, till min författarkarriär.

My Dying Bride – Sear Me

Jag fastnade för omslaget till singeln på Sound Pollution i Stockholm 1992. Jag minns det rätt exakt, för jag gick i nian och hade just upptäckt Sandman – och omslaget till Sear Me var designat av Dave McKean. Jag samlade på MDB:s singlar och EP:s fram till Turn Loose the Swans, när jag tröttnade. Flera år senare fick jag intervjua sångaren, och han fnissade åt min beundran för den latinska texten i Sear Me. Var det svårt att skriva den, frågade jag. Det var ju bara hittepålatin, svarade han. Ridå. Men det var till My Dying Brides musik som jag skrev mina första dikter. 

Fields of the Nephilim: Psychonaut lib III

Jag halkade egentligen in på rollspel redan på 80-talet tack vare brorsan (som ville testa sina hemgjorda skadetabeller i Mutant), men började på allvar när jag upptäckte World of Darkness-spelen, särskilt Vampire och Mage. Det var här skrivandet började ta fart på allvar: jag började skriva längre och längre texter om mina rollpersoner som svällde över alla bräddar. Ett par år senare började jag också med lajv, och fortsatte med att skriva roller och fiktion till diverse uppsättningar. Just Psychonaut kunde jag hetslyssna på om och om igen under skrivprocessen. 

Siouxsie & The Banshees: Cascade

Jag släppte min första novellsamling, Vem är Arvid Pekon?, 2010. Novellerna i den skrevs mellan 2002 och 2009; varje novell hade sitt eget separata soundtrack, med undantag för tre artister som fanns med överallt – Siouxsie and the Banshees, Tori Amos och Kate Bush. Siouxsie mest av allt, som hon var på åttiotalet. 

Jarboe: Yum Yab

Min andra novellsamling, Jagannath, kom ut 2012 och blev mitt genombrott på engelska. Innehållet bestod av novellerna från Vem är Arvid Pekon? samt en packe nyskrivet material. Texterna skilde sig inbördes mycket åt, men den novell som var absolut svårast att skriva, titelnovellen Jagannath, drevs framåt av bland annat Jarboe. Hon gör mig egentligen extremt illa till mods, men det är för bra för att sluta lyssna. Plattan Sacrificial Cake är en vandring genom en ond saga, och ett utmärkt soundtrack till det som i novellen är en sejour inuti en biomekanisk tusenfoting. 

Fever Ray: If I had a Heart

Romanen Amatka kom ut på svenska 2012 (samtidigt som Jagannath). Människor har koloniserat en grådaskig värld där materien är instabil; resultatet är en sträng diktatur där upproret ändå spirar. Hela miljön är blodfattig och kylig. Jag lyssnade på tre plattor under arbetet med romanen: Lyckantropen av Ulver, valda delar av soundtracket till Constantine, och så Fever Ray. Det är mycket svårt att lyssna på Fever Ray idag utan att känna sig frusen. 

Cranes: Starblood

Det blir en del Cranes när man skriver skev fantasy. Det är en sån roman jag pillar med för tillfället, så jag kan inte säga otroligt mycket om det – annat än att Starblood är lite av ett ledmotiv. Den här låten är för övrigt en av mina äldsta kärlekar. Den knäckte mig fullständigt när jag var femton, och den drabbar mig än idag.

Fredagslistan 2016, vecka 15: Gästlistare Karin Tidbeck

Fredagslistan 2016, vecka 13: Gästlistare - Johanna Strömqvist

Gott folk!

Det har blivit dags för en ny gästlistare, denna vecka i form av Johanna Strömqvist som bland annat har skrivit boken vars omslag ni ser till vänster - "Smittad". Jag kan verkligen anbefalla boken om ni vill ha en tät, driven och gravt underhållande bok som pulserar med hetta och åtrå i ett Stockholm som huvudpersonerna befolkar med olika grader av desperation. Gillar man boken så finns det en fortsättningdsel som heter "På Gränsen" som fortsätter berättelsen om Maria och Emmy som är huvudpersonerna i "Smittad".  

I år gav Johanna ut en bok riktad mot mellanåldern som jag inte läst, men nog blir jag svårt frestad när jag kollar in omslaget! 

Men nog från mig - nu lämnar jag ordet till Johanna!

/Martin

Helt ärligt så är verkligheten ganska påfrestande. En del människor gillar att hålla på med mindfulness, gympa eller lugn och snäll musik. De känner sig upplyfta och glada då. Själv mår jag bäst av brutal metal. Det finns ingenting som rensar skallen och helar själen så totalt som dubbla baskaggar och nerstämda, tuggande gitarrer.

Den här spellistan innehåller några av mina favoriter vad gäller riktigt glädjande och läkande musik. Från Tom Arayas klassiska, råa skrik i "Angel of death" till nyare favoriter som dödsmanglarna Zonaria och The Resistance - jag hoppas att du som har liknande smak ska må riktigt bra efter att ha lyssnat igenom den här listan. Metal är den bästa medicinen!

Fredagslistan 2016, vecka 13: Gästlistare - 

Johanna Strömqvist

Fredagslistan 2016, vecka 11: Gästlistare - Siri Pettersen

Gott folk!

För ett antal år sedan så bjöd vi in medlemmar från ett antal band att göra gästlistor på bloggen. Vill ni spana in dessa? Då hittar ni dem via länken. 

Idag inleder vi en serie nya gästlistor, men istället för att det är band som står i centrum är det författare. Vi är ju ändå en biblioteksrelaterad blogg, och jag kan helt ärligt inte begripa varför vi inte kommit på denna idén tidigare.

Jag vill påstå att vi börjar med en riktig slägga till både lista och författare. Siri Pettersen är författare till serien Ravneringene - eller Korpringarna som den heter på svenska - och det är inte vilken serie som helst. Jag hade kunnat fylla inlägget med alla priser som de tre böckerna har vunnit, alla synnerligen hyllande recensioner som de fått, för att inte tala om alla omdömen som böckerna har fått av alla de hundratusentals läsare som har följt Hirka och Rimes öden. För ett tag sedan blev det klart att alla tre böckerna ska filmatiseras. Ja, ni fattar - detta är en big deal. Och ändå skulle jag skjuta över målet om jag inte berättade att Siri, trots allt detta, verkligen är en författare som bryr sig om sina läsare. Annars hade inte detta inlägg kommit till, det kan jag garantera er.

Men nog från mig, nu lämnar jag över ordet till Siri.

Vi kör!

Siri her, jeg skriver fantasy, så selvfølgelig hører jeg på metal. Jo, jeg er altetende på sjangre, og musikkbiblioteket bærer preg av heftig schizofreni, men det ER noe med metal og fantasy. En dragning som ikke lar seg overse. Noe tungt og episk. Villskap og blodsmak. Metal er musikk for de tunge dagene, de store slagene, og dragene. Bare se på covrene! Er det en LP, eller en fantasyroman? Faen ikke lett å si, hadde ikke formatene vært ulike.

Og når vi snakker om covre (Smooth, hva?) så var det der alt begynte for min del. Heldige meg hadde foreldre som var opptatt av musikk. Jeg vokste opp med klassisk rock og progrock: Queen, Bowie, Genesis, Marillion ... Det tyngste i platehylla var Iron Maiden, og det coveret skremte vettet av meg. Hver gang jeg bladde i platene hoppet jeg over det. Den glisende, skjelettaktige skapningen jaget meg når jeg lukket øynene. Men jeg ble eldre, og før jeg visste ordet av det ble mørket tiltrekkende. Det fanget meg. Først og fremst med det visuelle og fantastiske: Illustrasjon, tegneserier, film, bøker, rollespill ... Da metal først traff meg (via min bedre halvdel) var grunnen forlengst lagt. Røde tråder gikk gjennom livet, fra kjærligheten til illustrasjon som sendte meg til tegneserien Sandman som hadde covre av Dave McKean som også lagde covre til Paradise Lost osv ...

Musikk ble visuelt for meg. Umulig å skille fra bildene den skapte og historiene den fortalte. Jeg hører alltid på musikk mens jeg skriver. Den former både meg og bøkene, så da jeg ble spurt om å skrive dette innlegget var det umulig å si nei. Jeg begynte å tenke tilbake på alle låtene jeg har elsket, fant fram ting jeg ikke har hørt på altfor lenge og ble litt på gråten, sant?

Så her er de, et knippe veldig gamle og helt nye favoritter. Jeg vvurderte kronologisk rekkefølge, men endte med å sortere etter humør. Fra happy, energisk, tysk speedmetal til det mer mer alvorstunge. Og ja, jeg vet at NIN ikke faller inn i metalsjangeren, men det driter jeg i, jeg elsker det. Enjoy!

Fredagslistan 2016, vecka 11: Gästlistare Siri Pettersen

Fredagslistan 2013, vecka 14, Gästlistare - Patrik Ylmefors från Moloken

Mina vänner, dagen till ära har vi en gästlistare och det är inte utan att vi är lite smått malliga över att denna gång få celebert besök av Patrik Ylmefors, gitarrist i förnämliga MOLOKEN. Ett band som är lika musikaliskt genialiska som de är trevliga att ha med att göra. Jag och Martin har ordat en del om Umeåsönerna här i bloggen och har ni missat dem är det obligatorisk plikt att ställa saker och ting till rätta genom att exempelvis spana in youtube, deras hemsida, besöka last.fm, Spotify eller helt enkelt use the google on the internet machine. Utan vidare krusiduller lämnar vi ordet till Patrik!

Egentligen kunde jag nog orda ganska mycket om vad min playlist INTE är, men orka försöka redogöra för alla turer fram och tillbaka - som att någon bryr sig. Den korta versionen är att jag övervägde att göra något som var obskyrt, roligt, totalt ocreddigt, ha en klar röd tråd, någon form av bredd eller till och med i någon mån representativt för bandet jag spelar med. Jag hade en massa ambitioner och idéer som vanligt.

Jag funderade också över huruvida det skulle bli en playlist att inspektera några öl till med polarna eller om lotten skulle falla på att göra ett målarsoundtrack – extra aktuellt eftersom jag just nu sitter och harvar med diverse idéer till framtida släpp med Moloken och det vore ju lustigt att kunna bjuda på någon slags glimt av en mood board för det projektet.

Så blev det inte. Istället är det en renrasig topplista med såna där låtar som man plockar fram hörlurarna för och finner sig tillrätta med när insomnian slagit till. Rödare än så blir inte tråden tyvärr, fast det passar mig rätt bra å andra sidan. Jag är lite rastlös och rotlös i min musiksmak, som började i pop- och countryvärlden och letade sig igenom punken fram till metal i tonåren och efter att ha rundat svartmetallen vänt om och gått samma väg tillbaka. I dagsläget tycker jag att det är lika spännande att hitta Pet Shop Boys soundtrack till baletten ”The most incredible thing” som att få nys om nytt material från Deathspell Omega.

Det här brukar reflekteras i de playlists jag gör för mig själv och det har faktiskt varit svårt att avgränsa det här till att bara handla om Tuff Musik. Det har dock varit intressant att kunna ringa in sin musiksmak och se vad som egentligen gäller när det väl kommer till kritan inom detta lilla område. Dock är jag, slutligen, väldigt nöjd med att hålla det här enkelt. Det är en bunt jävligt bra låtar, kort och gott.

Att det är blandbandsregler med en låt/artist behöver knappast påpekas.

Väl mött.

Fredagslistan 2013, vecka 14, Gästlistare - Patrik från MOLOKEN

Fredagslistan 2013, vecka 11: Gästlistare - Erik Decrustianizer Hall från CROWPATH/TELLUSIAN

Gott folk - dags för en ny gästlistare! Denna gång är det Erik Hall, trummis i avsomnade och i mina öron kriminellt gravt underskattade CROWPATH som står för listan. För er som inte har hört Eriks lir bakom trummorna i CROWPATH och i hans nya band TELLUSIAN så kommenderar jag er närmast att kolla in banden. Det är finfin musik som belönar lyssnaren rejält.

Nu till Eriks lista. Intressant nog kände jag inte igen ett enda av banden som Erik har med på listan, och det är ju alltid grymt att upptäcka nya akter, så tack för det Erik! Nog snackat från mig - nu lämnar jag ordet till Erik.

Välkomna till mitt fredagsmys. Eftersom jag är så pass gammal som jag är tänker tror ni kanske att det är dags för en nostalgisk resa tillbaka till det tidiga nittiotalet, men ack. Mitt musikförvärv gick på den tiden uteslutande via Ginza och Gunillas skivshop i Ystad vilket innebar att jag lyssnade på precis samma skivor som ni andra som var tonåringar då. 

Runt 15-årsåldern började vi även beställa en del via Burning Heart och Dolores. Vi hade tröttnat en aning på det gamla vanliga, nu fanns det ju en uppsjö av för oss okända band att välja bland. Eftersom vi aldrig kunde provlyssna plattorna inhandlades dessa enbart utifrån beskrivningen typ: Krossande hård HC från New York. Det gick vi ju igång på. 

Oftast var det ju bra plattor men jag minns ännu den avgrundsdjupa besvikelsen när man gick på en nit. 189:- för en halvtimmes skit sved rejält.

Trots att man redan vid första lyssningen insåg att det var uselt försökte man ändå...189 spänn, det måste ju vara bra. Hur hårt man än försökte så var det likväl skit. Dessa skivor var ju omöjliga att bli av med. På en liten ort gick det inte att byta med andra eftersom de enda som lyssnade på samma musik var ju ens kompisar och de insåg ju lika fullt som jag att det var skit. Skivbörsen ville ju inte ha det eftersom det för dem var obskyrt och därmed osäljbart. Tack nutiden för att jag slipper denna gruvliga besvikelse, är det kasst så är det ju bara att bläddra vidare. 

Det blev ju inte så lite nostalgiskt det här. Ja,ja. Nu till saken. Jag håller mig helt enkelt till vad jag har lyssnat på den senaste månaden, lite nytt, lite gammalt. Håll till godo.

ACXDC. "Second coming" (EP). Låt: Milk was a bad choice. Den amerikanska västkusten har ju en fin powerviolence tradition och dessa herrar förvaltar arvet väl.

MALIGNANCY. "Eugenics". Låt: Cataclysmic euphoria. Fint tekniskt dödsmangel från New Yorks finest.

PSUDOKU. "Space grind". Låt. BOOOooom. Parlamentarisk sodomi-mannen flummar loss 180 knyck.

NECROPHAGIA. "Holocaust de la morte". Låt: Blood freak. Skräck och död när det är som bäst.

CADAVER INC. "Dicipline". Låt. Primal. Gamla norrmän som spelar snabbt.

Maruta. In narcosis. Lår: The great delusion. Florida är mer än dödsmetall.

BLOOD DUSTER. "SVCK" (EP). låt: Knee deep pt. 4.

Fredagslistan 2013, vecka 11: Gästlistare - Erik Decrustianizer Hall från CROWPATH/TELLUSIAN

Fredagslistan 2013, vecka 8, Gästlistare - Mike Andersson från Cloudscape / Fullforce

Eftersom fredagslistans beskyddare och befrämjare Martin denna vecka har fullt upp med andra bestyr så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att bjuda på en ny Gästlistare. Mike Andersson från CLOUDSCAPE och FULLFORCE har varit snäll nog att lista tio personliga favoriter enligt listan nedan, en fredagslista helt utan tvåtakt, growl och andra våldsamheter. Vi talar istället om snabba arpeggios, skönsång och en rent för jävla bra lista. Kanske den bästa jag sett under mina två och ett halvt år här på bloggen. Ordet lämnas härmed över till Mike!

KANSAS: The Pinnacle
En av mina absoluta favorit låtar från ett av mina favorit band.... Denna låten kommer från deras tredje platta "Masque" som släpptes 1976. Jag började lyssna ganska sent på Kansas (början av 90-talet) men jag blev totalt såld på detta bandet direkt när jag hörde dem. Just denna plattan var den första jag hörde. Mästerverk!!

YNGWIE J MALMSTEEN: Seventh sign
Yngwie är (eller åtminstone var) en av mina favoritlåtskrivare. Nog för att han är grym på gitarr men det var som kompositör han fick mig på fall 1985 när han släppte sin andra platta "Marching Out". Jag har fram till för ett par år sedan varit en samlare av hans plattor inklusive specialutgåvor och bootlegs. Dock har mitt intresse för Yngwie falnat litegrann de senaste åren då jag tycker han tappat som låtskrivare. Hur som helst, denna låten är titelspåret från hans i mitt tycke bästa platta från 1994 som heter just "The Seventh Sign". En grymt stark låt och helgjuten hårdrocksplatta som nog de flesta hårdrockare gillar. Med denna plattan slog han historiskt rekord i Japan då plattan sålde dubbel platina på mindre än en vecka. Artister som Madonna & Michael Jackson var inte ens i närheten av hans populäritet i Japan när denna plattan släpptes. Ingen utländsk artist hade sålt så många plattor i Japan som Yngwie gjorde med The Seventh Sign! Lyssna och njut!

WHITESNAKE: Still of the night
Whitesnake var det första bandet jag upptäckte inom hårdrocken som elvaåring och det var "Saints & Sinners" plattan som fick mig att börja lyssna på hårdrock under det tidiga 80-talet. Tillsammans med Yngwie så var/är Whitesnake ett av mina absoluta favoritband. Denna låten har få missat och den innehåller allt som jag gillar med hårdrock...tyngd, melodi, dramatik och dynamik.

RUSH: Mystic rhythms
Även detta fantastiska band är ett av mina absoluta favoritband. Jag såg dom live i Stockholm 2004 samt på Malmö Arena 2011 vilka båda var magiska upplevelser. Jag har följt detta bandet sedan plattan där denna låten kommer ifrån, "Power Windows", släpptes 1985. Toppmusiker och i princip allt dom gjort sedan första plattan 1974 håller absolut högsta klass.

HELLOWEEN: Nabataea
Denna låten kommer från Helloweens senaste platta "Straight out of hell" som bara är några veckor gammal, ensjukt bra platta!! Under 80-talet lyssnade jag och Peter Wildoer (Darkane) flitigt på Helloween men under tidiga 90-talet "växte jag ifrån" den dubbeltrampande powermetallen som Helloween spelade och jag började allt mer lyssna på progressiv metal och band som DREAM THEATER, FATES WARNING m.fl. Dock återupptäckte jag Helloween för ca fem år sedan och började forska i hur dom låter idag och till min stora förtjusning så blev jag klok på att Helloween som band är som ett gott årgångsvin som blir godare/bättre med åren. De spelar en typ av metal sedan mitten av 90-talet som jag definierar som semi-progressiv metal med grymma melodier. Visst finns en och annan "galopplåt" fortfarande men fokus i deras musik de senaste femton åren ligger definitivt inom den typ av metal jag älskar idag och dom har en stor lekfullhet som jag älskar i deras komponerande. Kort och gott, Helloween har aldrig tidigare varit så bra som de är idag.

SAGA: Wind him up
Bandet som både hårdrockare och synthare gillar. Jag har följt Saga sedan 1984 och älskar deras musik än idag, fortfarande släpper herrarna starka plattor med en lekfullhet som många band med deras genomsnittsålder saknar. Deras musik är beroendeframkallande för mig och glider jag in i en "Sagaperiod" så tar det lång tid tills perioden är över ;).

YNGWIE J MALMSTEEN: Magic mirror
Ytterligare en låt från Sveriges enda sanna rockstjärna ;). Denna kommer från hans tredje platta "Trilogy" (1986), detta är också en av mina favoritlåtar från en av mina favoritplattor med Yngwie. Numera sjunger jag i samma band som Anders Johansson spelar (Fullforce) som lirade med Yngwie på 80-talet. Att man idag är bandmedlem och sångare i ett band där legendariske Anders lirar trummor kunde man i barndomens och ungdomens dagar inte tro skulle ske ;).

SYMPHONY X: The accolade
Ett band som jag upptäckte när denna låten var ny 1996. Blev totalt såld direkt och deras musik är en gnutta neo klassiskt likt Yngwie fast långt mer progressivt. Fantastisk låt och platta ("The divine wings of tragedy") och Russell Allen är en av nutidens bästa metallsångare enligt mig.

TOTO: Mr Friendly
Detta är väl på gränsen att kalla för hårdrocksband då dom både skriver popmusik och mer gitarrbaserad westcoastrock. Denna låten kommer från en platta som heter "Isolation" (1984) och stilen på plattan anser jag vara AOR/melodiös hårdrock. Jag gillar det mesta Toto släppt sedan debuten 1978 men denna låten och plattan är deras bästa i mitt tycke.

MERCENARY: Lost reality
Sjukt bra låt och platta från ett av Danmarks bästa band enligt mig. "The hours that remain" släpptes 2005 och är bandets fjärde i ordningen, de har släppt ytterligare två grymma plattor efter denna. Stilen är vad de insatta kallar för "melo-death" och rör sig i samma område som SOILWORK fast med all respekt till våra lokala hjältar i Soilwork så tycker min smak att Mercenary är det bästa bandet i genren.

Tackar för mig och hoppas denna gästlista kanske fått några lyssnare att upptäcka något nytt och nygammalt.

Ciao, Mike

Fredagslistan 2013, vecka 8, Gästlistare - Mike från CLOUDSCAPE / FULLFORCE

Fredagslistan 2013, vecka 6: Gästlistare - Hannes från GUTTER INSTINCT

Ohoy seglarvänner! 
Dags återigen för succékonceptet Gästlistaren och denna fredag har turen kommit till en av mina vänner, den oefterhärmlige Hannes ”AntichristWarKommando” Hellman från dödsmetall-/grindcorebandet GUTTER INSTINCT. Som jag för övrigt rekommenderar att ni kollar upp å det snaraste om ni ej redan har gjort så.

Nu, mina vänner, blir det allvar på riktigt. Vi kliver ned i underjorden med farbror Hannes för att ta en titt på den riktigt mörka och kompromisslösa svartmetallen. Ni som känner er ängsliga kan passa på att hålla någon vuxen hårt i handen för nu blir det åka av!  

Djävulskt Ohelig Och Äkta Svartmetall Från Helvetet
av Hannes ”AntichristWarKommando” Hellman från Gutter Instinct

Metal ska vara hård. Metal ska kännas. Egentligen hade det räckt gott och väl med de två meningarna, men jag får väl göra ett halvhjärtat försök att utveckla detta. Jag vet inte hur det är för andra människor, men personligen lyssnar jag uteslutande på Metal som är just hård. Vill jag lyssna på musik som inte är hård så lyssnar jag på något helt annat än Metal. 

För mig handlar hela Metal-genren just om att spränga gränser för vad som av allmänheten uppfattas som hård musik, vilket ju ständigt förändras. Detta är och har alltid varit genrens syfte enligt min mening. Jag spelar själv gitarr i ett Metalband och för mig och övriga bandmedlemmar skulle det vara helt otänkbart att inte spela så snabb och brutal musik som vi bara kan. Varför i helvete skulle vi göra det? Metal handlar om hårdhet, brutalitet, aggression och kompromisslöshet och ska fungera som en motpol till den ytliga och naiva populärmusiken. Det handlar om den mörka sidan av livet. Äkta känslor, inget skitsnack.

Eftersom jag tillskriver mig själv denna väldigt smala men för mig nödvändiga syn på vad riktig Metal är och bör vara, så förstår ni säkert också att jag är väldigt kritiskt inställd till Metalband som väljer att blanda in element som keyboards, rensång och melodiska gitarrsolon i sin musik. Det är med andra ord det som brukar benämnas ”extrem” Metal som min fredagslista uteslutande kommer att handla om. Närmare bestämt extrem Black Metal. För mig är nämligen det rent musikaliska faktiskt mindre viktigt än själva äktheten, känslan, råkraften och atmosfären i musiken och därför passar denna Metal-genre mig som handen i handsken. Kanske är det min långa kärlek till Noise- och Industrimusik som gjort mig helt immun mot så kallad ”dålig produktion”, vem vet? För mig har i många fall åsikter som ”det där är ju bara oljud”, ”alldeles för skitig ljudbild” eller ”man hör ju inte vad han sjunger” snarare blivit en slags äkthetsgaranti som gör mig ivrig att lyssna. 

Alltså, ni som gillar smörja såsom Power Metal, melodisk Death Metal eller Metalcore behöver egentligen inte lyssna för det här är definitivt ingenting för er. Det här är riktig Metal, skapad av musiker som fattat vad det hela handlar om. Tilläggas bör väl att det varit en utmaning för mig att få ihop en så här pass stabil lista med tanke på att utbudet av verkligt hård Metal på Spotify är minst sagt begränsat, men jag gjorde mitt bästa och lyckades till slut ändå få med många av de band och låtar som jag bestämt mig för att jag ville ha med. Hade jag kunnat så hade jag dock gärna haft med låtar av de kanadensiska banden Antediluvian och Revenge, spanska Teitanblood samt finska Ride For Revenge. 

Nåväl, eftersom den här texten troligtvis redan börjar bli en aning långdragen så väljer jag faktiskt att inte nämna någonting alls om banden eller låtarna på listan utan låter musiken tala för sig själv. För alla er som direkt känner att ”det här är ju bara oljud” så kan jag åtminstone berätta att andra halvan av listan består av inte fullt så brutala och kompromisslösa låtar som den första halvan. Lyssna och dö vetja!

Fredagslistan 2013, vecka 6: Gästlistare - Hannes från GUTTER INSTINCT

Fredagslistan 2013, vecka 3: Gästlistare - Fredrik från CHINE

Kära läsare. 

Vi har funderat lite på hur vi skulle kunna utveckla fredagslistorna litegrann. Vi gillar grejen, ni verkar också göra det, men det känns som om det går att göra mer av listan än vad vi gör nu. Efter lite funderande kom vi på det. Hur skulle det vara om vi bjöd in lite gött folk vi känner från olika sammanhang och låter dem göra listan? Vi gillade idén - och idag är det alltså dags för premiär. 

Det känns extra bra att det är Fredrik Andersson, gastare i ypperliga CHINE som inleder. Inte bara för att han är en sådan extrem guldkille som det aldrig blir trist att snacka och umgås med utan även för att han är bra på att skriva. Har ni inte kollat in Fredriks band så bör ni göra det. Det är musik man blir glad av. Nog snackat - nu lämnar vi ordet till Fredrik. 

Det är säkert fler än jag som kan hålla med om att musik är en viktig del av livet. Många skulle nog säga att musiken är en del av deras identitet. För mig har musiken varit en drivkraft vare sig det har varit i replokal, på scen, hemma i stereon eller på konsert. Veckans fredagslista komprimerar mina snart 26 år till 15 låtar av band som betytt/betyder mycket för mig.

Mina första starka musikminnen som jag har till de hårdare genrerna är till Guns 'N' Roses och Nirvana. Detta var på det glada 90-talet då Spotify inte fanns och man endast ägde de skivor man tjatat sig till av morsan när Åhléns besöktes. Skivorna jag lyckades snylta till mig var förstås ”Use Your Illusion 1&2” och ”Nevermind”. Även om jag inte lyssnat på dessa skivor på flera år så skulle de spelas så hade jag kunnat nynna med i varenda låt, refräng o gitarrsolo.

Några år senare var det farsans tur att leda en vidare in på hårdrockstigen. Som tur behövde man inte gå så långt utan det räckte med en våning ner, från pojkrummet och till farsans vinylsamling. Där introducerades alla de stora hårdrocksbanden från 70-talet. Men särskillt ett band kom till att betyda mycket under ett par år i tonåren. Många med mig anser att dessa är det första hårdrocksbandet. Jag talar såklart om Black Sabbath. Skivorna med Ozzy har varit viktiga för mig.

Under slutet av 90-talet och början av 00-talet var nu-metalen stor. Det var den metalgenre som var inne då och matades på Ztv och Mtv. Jag och mina hårdrocks-vänner lyssnade på detta. Säga vad man vill om Fred Durst men jag tycker att Limp Bizkit är bra. De har en otroligt bra och svängig rytmsektion. Ett band man heller inte får glömma bort när det gäller nu-metal är Korn. Jag äger alla deras plattor från deras första självbetitlade till ”Take A Look In The Mirror” och jag tycker de fortfarande är lika bra. Förlåt alla dödsmetallare, men sanningen är så ; )

På gymnasiet kom jag i kontakt med tuffare och snabbare band. Dörrarna till den svenska metalscenen öppnade sig och jag kom i kontakt med Soilwork, Darkane, Meshuggah och The Haunted. Dessa band har inte bara givit mig underbara lyssningstunder utan även utvecklat mig i mitt egna musicerande. Vilket jag tror hörs för er som känner till mitt band Chine.

I slutet av gymnasiet så skilde vi muskaliskt pojkarna från männen. Jag tillhörde ju klart den senare kategorin och fortsatte att förkovra mig i ännu hårdare musik. Detta började med att jag och en kompis hade roligt åt textrader som ”I pissed in her maggot filled asshole” och ”She was so beautiful I had to kill her”. Jag menar vem går inte runt och gnolar på sånt här? : ) Jag pratar såklart om Cannibal Corpse. 2006 släppte de ”Kill” och den plattan golvade mig totalt.  Jag var nu redo att ta till mig dödsmetall på riktigt. Andra band som var viktiga för mig var Nile och Deicide.

Sist men absolut inte minsta fyndet bland de hårdare genrerna är grindcore. För mig är det musik som är här och nu. För mig handlar grindcore mer om uttrycket än att det ska vara musikalisk kärnfysik. En bra grind låt ska sitta som en pungspark i skrevet. Två band som har gjort stort inflyttande både genren och på mig är Napalm Death och Nasum. Nasums alla skivor och Napalm Deaths skivor från 00-talet är bland de bästa denna genre har presterat, tycker jag.

Detta är min historia och fredagslista. Take it or leave it!

Fredrik

Fredagslistan 2013, vecka 3: Gästlistare - Fredrik från CHINE