Fredagslistan 2016, vecka 20: Enlåtslistan

Gott folk!

Idag ska vi dryfta skivor som består av en enda låt. Detta kan vara ett illa svårt grepp från bands sidor, som ställer höga krav på både avsändare och mottagare då det i nästan alla fall jag stött på rör sig om låtar med viss längd och med - för att vara snäll - viss meckighet. 

Listan denna vecka är låtmässigt kort, men klockar in på en speltid på 52 minuter, så jag ber er bereda er på krävande men ack så belönande musik. 

Vi kör! 

Vi börjar med - om vi är elaka - svårt skitnödiga DEATHSPELL OMEGA. Fransmännen, om vi nu ska tro på Metal Archives, och då det inte finns någon bekräftelse på vilka som faktiskt ingår i bandet, har kavlat ut sin Black metal till creddig acklamation sedan 1998. Bandet har gett oerhört få intervjuer, men jag hittade denna som jag tycker är väl värd att kolla in om du vill veta lite mer om bandet. 

På Wikipedia - jag kan bara föreställa mig vad bandet tycker om att ha en artikel om sig på detta minst sagt folkliga uppslagsverk - kan vi lära oss följande.

Their lyrical content deals primarily with Satanism on a metaphysical level – as the band has stated that "all other interpretations of Satan are intellectually invalid"^[1] – and other various theological topics. They have recently completed a series of three concept albums which focus on the theological aspects of God, Satan and man's relationship with the two. Some of their lyrical inspiration revolved around existentialist themes coming from the post-surrealist Georges Bataille,^[1][2] Friedrich Nietzsche and the German idealist Georg Wilhelm Friedrich Hegel.^[3]
 

2008 släppte bandet "Veritas Diaboli Manet in Aeternum: Chaining the Katechon" som klockar in på strax över 22 minuters speltid. Tidsmässigt ligger denna synnerligen intressanta skiva efter del 1, "Si Momentum Requires, Circumpice, och del 2, "Fas - Ite, Maledicti, in Ignem Aeternum" i trilogin. Del 3, "Paracletus" kom 2010.

Vi har haft låten med i någon lista, men minnet undslipper mig när.

DEATHSPELL OMEGAs musik är både förvirrande lättillgänglig och illa skavande mot öronen, och det ni hör här är inget undantag. De stundtals gravt dissonanta gitarrerna skär in i hjärbarken på ett rent obarmhärtigt sätt, men det finns gott om rejält vackra och, faktiskt, njutbara partier som balanserar upp bandets ganska krävande tonlandskap. I vilket fall är det konstant intressant, och det liknar inte mycket något annat jag hört. Band som DEATHSPELL OMEGA behövs verkligen - även inom en subgenre som black metal behövs det band som tar sakerna till de yttersta extremerna - om inte annat för att markera den yttre gränsen för vad black metal kan vara.  Att bandet dessutom är mer än lovligt hemlighetsfulla tycker jag bara ökar attraktionsgraden, även om jag är ganska övertygad om att bandet  struntar ganska blankt i vad folk tycker om musiken. Det är i alla fall det intrycket jag får av detta band.

Omslaget till GORGUTS nya skiva tycker jag är ett av 2016 allra snyggaste. För er som kanske har missat bandet kan jag nämna följande: bandet bildades 1998 och har bytt skepnad ett ohemult antal gånger. Den ende konstanten har varit Luc Lemay som med varierande svårhetsgrad har styrt detta quebecianska flaggskepp för teknisk och avantgardistisk death metal sedan starten. Efter ett kortare uppehåll mellan 2005 och 2008 har bandet tuffat på och gått från klarhet till klarhet. 2013 års "Colored Sands" var en grym skiva som hamnade strax utanför min egen årsbästalista, och live är bandet extremt imponerande. 

"Pleiades' Dust" är en speciell skiva av flera anledningar. För det första har Lemay lyckats behålla samma sättning sedan "Colored Sands". Colin Marston på bas, Brian Hufnagel på gitarr och Patrice Hamelin på trummor skämmer alltså återigen bort trumhinnorna med briljant spel. För det andra har handlar skivan om ett bibliotek - Visdomens Hus - så ni kan ju fatta att jag gick igång på detta, haha! 

Lemay: 

The lyrics tell the story of the 'House Of Wisdom', which is referring to a library that was based in Baghdad sometime between the 8th and the 13th century. There much of the intellectual activity of the Middle Age took place while Europe was stuck in the Dark ages after the fall of Rome. Many scientific discoveries were made at the time such as algebra, optics, astronomy, and many more... Without the translation movement that brought this library to life, we would have never had the Renaissance that we know. It is a story about curiosity, beautiful minds and sadly, about how man destroys great discoveries and achievements."
 

Det är ju helt suveränt, och jag är extremt glad över att det finns ett band som GORGUTS som inte väjer för att skriva om ämnen som inte brukar dyka upp i death metal. 


Fredagslistan 2016, vecka 20: Enlåtslistan

Fredagslistan 2013, vecka 34: I Martins lurar

För att citera DYING FETUS: Alright motherfuckers! Nu är det slut med ledighet och fredagslistor förprogrammerade veckor innan de publiceras - nu kör vi med full kraft igen!

Jag har dock fortfarande hegemoni över listan, men i och med  nästa veckas lista är Susanne med som bidragare med låtar. Och den listan skall det bli väldigt kul att jobba med, det ska jag villigt erkänna.

Temat för denna veckans lista är "I Martins lurar" och tar upp skivor som just nu får väldigt mycket speltid i hörlurarna, antingen för att de är väldigt bra eller för att de ska sättas under lupp för WeRock.ses räkning. Eller båda delarna, haha!

Metalcorebandet med stort M hos mig. Jag har länge hävdat med en dåres enviset att AUGUST BURNS RED är det enda metalcorebandet man kan ta på allvar då detta gäng alltid har lyckats övertyga med verkligt starkt, habilt, stringent och, med tanke på subgenrens strikta normer, överraskande låtskriveri. Senaste skivan "Rescue & Restore" är inget undantag från bandets modus operandi.

Italienska symfoniska dödsarna FLESHGOD APOCALYPSE släpper alla spärrar på senaste skivan "Labyrinth", en konceptskiva om Theseus och dennes möte med Minotauren. Lägg till detta en fullständigt överlastande produktion, med symfoniorkester, operasång och den sedvanliga musikaliska ekvilibristiken och ni får en totalt logisk skiva från detta gäng.

Legendariska GORGUTS återvänder med en minst sagt krävande skiva i "Colored Sands". Jag har lyssnat väldigt mycket och koncentrerat på denna skiva då den sannerligen inte är något för den icke tålmodige. Organisk, meckig döds med en mängd inslag från andra musikaliska genrer gör skivan till en upptäcksfärd av stora mått. Jag har dock en känsla av att i detta fall så kommer tålamodet att belönas. Rikligen.

EXHUMED lirar dock som de alltid gjort - extremt slafsig och köttig döds. Och det är gott så - bandet har en fungerande formel som ju funkar alldeles förträffligt. "Necrocracy" bjuder på rikligt med yster ringdans om man gillar blastbeats, två-takt, d-takt och sång i den, ja, hårdare skolan.

Liten bild. Ett helvetes ös. Henke såg INFRACTION på GRF tidigare i augusti och anbefallde där varmt gävlebandets debutskiva, en själbetitlad EP. Och efter att ha lyssnat på denna 6 låtars dyngsmocka är jag ytterligare avis för att jag inte kom iväg till festivalen. Satan vad bra detta är!

Alla, och då menar jag alla, står i kö för att hylla WATAIN för senaste skivan "The Wild Hunt". Till och med DN har satt skivan under lupp. Jag är faktiskt glad att jag inte ska recensera skivan och bara kan njuta rakt av den utan några som helst tankar på hur den ska dissekeras. Skönt. Och ja, detta är ju såklart årets black metalplatta. Återstår att se om det blir årets skiva. Den är helt klart med i det racet.

Stort hopp över till verkligt slick metal och James LaBrie till vardags i DREAM THEATER. "Impermanent Resonance" är en verkligt njutbar skiva som befolkas av i sanning begåvade musiker. Då trummorna hanteras av Peter Wildoer (DARKANE) kan ni tryggt lita på att det är solitt.

Trevlig och bredbent metal från DENIED. "Let Them Burn" är en skiva som växer på en kan jag säga. Trots att den verkligen inte bjuder på någon som helst nydanande utvecklig i musikhistorien är detta habil musik utförd av musiker som kan traktera sina instrument - och som gillar att göra detta. Det funkar rätt bra så, faktiskt.

Jag gillade, bitvis i alla fall, WE CAME AS ROMANS förra skiva "Understanding What We've Come To Be" som, trots att det rör sig om metalcore, hade några finfina låtar. Jag anar att jag kommer ha samma reservationer när det gäller senaste given "Tracing Back Roots".

Vi avrundar med synnerligen krävande teknisk och brutal death metal från Spanien av alla ställen. Detta är verkligen min bag det erkänner jag villigt. Det piskas på något så otroligt kompromisslöst hårt på spanjorernas "Exodromos" att det är svårt att hämta andan. Och det är ju så man vill ha det, eller hur? Precis.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 34: I Martins lurar