The hour of the festival is coming. Juni i år bjuder på inte mindre än tre festivaler för min del, även om jag inte stannar hela tiden ut på två av dem.
Vi smygstartar med en konsert redan på måndag - skräckmästaren JOHN CARPENTER kommer till Köpenhamns nya konserthus för att spela sin filmmusik, komplett med filmvisning. Vi kommer att få höra musik ur Halloween, Christine, Assault On Precinct 13 och Escape From New York bl.a. En höjdarafton.
Sen drar det igång. På lördag nästa vecka drar jag upp till Muskelrock för att se NEON ROSE CHAPTER III igen, det ser jag fram emot. Möjligen kollar jag även in Salem när jag nu kör en bit, men sen bär det hemåt igen för att ladda inför årets upplaga av Sweden Rock Festival. I år blir första gången på många år som jag plockar alla de tre huvuddagarna, och jag recenserar dessutom för BLT/Kristianstadbladet så den som sitter hemma kan ju läsa lite där. Det blir mer Neon Rose Chapter III där, men även 220 VOLT, THE WINERY DOGS, KING DIAMOND, MAYHEM, VANILLA FUDGE, KING KOBRA, MICHAEL SCHENKER och en massa annat. Tidigare om åren har jag ju rapporterat för Helsingborgs bibliotek och denna bloggen, och jag kommer att skriva här igen men det blir inte lika frekvent som tidigare år av naturlig anledning.
Sedan drar jag även till COPENHELL på dennes lördag för att vinka farväl till BLACK SABBATH. Som spök i braxen ska jag även se King Diamond göra en slags intervju på Köpenhamns Stadsbibliotek på eftermiddagen, 50 kronor kostade en biljett och de 200 tog slut direkt. Gäster utlovas, tänk om Hank och Denner dyker upp...och Timi....då dör jag. Rapport kommer såklart även därifrån.
Men vi börjar med John Carpenter nästa vecka. Ja himmel så fint det kommer att bli.
/Alex
Juni annalkas....
Metaltown 2012. Och vinnarna är...
Ohoy seglarvänner! Såsom nyligen hemkommen från den stora staden i väst och tillika Metaltown kändes det dags för en lägesrapport. På det stora hela har det varit en fantastisk festival med musikaliska höjdpunkter, trevligt umgänge, nya bekantskaper och, som sig bör, en eller annan festival-öl. Arrangemanget som gick av stapeln på Hisingens galopp var bra, genomförandet likaså. För min del var det första festivalen utanför frihamnens invanda plätt men enligt andra var kvalitetsskillnaden från förra året ganska stor. Tätare busstrafik till och från området underlättade och bättre placering av scenerna gjorde framkomligheten större. En summering:
Kortast: Köerna, konstigt nog. Varken bankomatkön, toakön eller mat- och ölkön var särskilt frustrerande att stå i. Bitvis inga köer alls faktiskt, trots mängden människor. Undantag för bussköerna vid vissa tidpunkter.
Mest omväxlande: Vädret: sol, molnigt, regn, sol, regn, sol, molnigt, etc. Överlag finfint, regnponchon åkte fram vid exakt ett tillfälle.
Snyggast timing: Att DEVILDRIVER hade den goda smaken att spara favolåtarna "Not all who wanders are lost" och "Clouds over California" till absolut sist, då undertecknad anlände till festivalområdet.
Bästa röj: NASUM, grindens kungar. Totalrens i världsklass! Om ni har möjlighet att se dem nu på avskedsturnén så gör det. För allt smör i Småland, gör det.
Bästa mellansnack: SECTU och VILDHJARTA bjöd på top notch bister norrländsk humor. Hatten av för det.
Bästa dödsmetall: SECTU, LAMB OF GOD och GOJIRA. Strålande tajta liveprestationer av alla tre. Stort engagemang och bra ljud.
Bästa svartmetall: SKELETONWITCH och AURA NOIR. Kyligt!
Sämsta ljud: Close-up-scenen under ungefär halva fredagen. Tänk konservburk. Skramligt och platt, mycket diskant och lite (ingen?) bas. Det ordnade dock upp sig under aftonen. På lördagen: MAYHEM.
Plötslig melodifestivalkänsla: DARK TRANQUILITYs gröna lasershow. Missförstå mig rätt, det var påkostat och tjusigt men kändes lite som att befinna sig i en... ja, storsatsning av SVT?
Skönast gubbsväng: YEAR OF THE GOAT. Lite satan á la skönt 70-talsgung.
Störst pondus: Tom Arayas varggrin under "South of heaven". Gammal är fortfarande äldst.
Helgens bästa gothare: MARILYN MANSON klippte till och gjorde tidernas gig. Har inte sett karln i sån högform sedan 90-talet.
Flitigaste rökmaskinsanvändare: Oavgjort mellan MAYHEM och UNPURE. In i dimman var bara förnamnet.
Mest överskattade: SABATON. Inte min kopp med te före giget. Inte heller efter.
Mest crazy: SKITARG. Tänk er bandet The Kristet Utseende iförda clownig corpsepaint och teaterblod, hoppsa-skuttandes till ömsom dödsmetall och ömsom barnvisemelodier så har ni ett hum. Lägg därtill allsköns spexiga upptåg på scen såsom vaxning av bandmedlemmarnas rumpor och liknande. Mer kul än bra. Och inte kul så värst länge heller faktiskt.
Grövst vokabulär: JASON ROUSE. Kanadensiske stand-up-komikern utan gränser what so ever firade 16års-jubileum på Metaltown med att skämta om det mesta som andra komiker inte ens skulle ta i med tång. Grovt, pubertalt och väldigt kul. Och inget för lättstötta.
Bästa bandtröjefyndet: En ANAAL NATHRAKH-tröja av modell röd med Eschaton-tryck som numera bor i min garderob. Nöjd!
Helgens I-landsproblem: Svårt att hinna se alla bra band med så begåvade bokningar. En hel del svidande bandkrockar men det känns verkligen som ett lyxproblem. Hurra för bandbokarna som lyckades ro detta segertåg i land.
Detta om detta. Nästa anhalt i festivalsommaren för min del blir Faceplant i Malmö. (Lagom avundsjuk på er som får uppleva Getaway dock.) Med förhoppningar om en trivsam festivalsommar till alla församlade.
/Susanne
Första fredagslistan!
Vi kickar igång 2012 med en brokig lista, speciellt från min sida. Martin rensar loss med LOCK UP, GADGET (som jag gillade!) och bandet med världens underligaste trumljud: ANTIGAMA. För att övergången från Martins del inte ska bli för skum så börjar vi med MAYHEM från när de var bra, dessutom hyllar vi nyligen bortgångne Rhino i CAPTAIN BEYOND. Debuten fanns inte på Spotify men "Dawn Explosion" från 1977 fyller en fin funktion den också. Sist i listan, och icke för de svaghjärtade, ligger så Allman Brothers You don´t love me i en tjugominutersversion från en av världens allra bästa skivor: "Live at the Fillmore East".
Till saken hör att jag precis bokat en ny New York-resa (i mars) för att se ALLMAN BROTHERS på anrika Beacon Theater, varför det enda jag för tillfället spelar är deras liveplattor. På vinyl dessutom.
Tro mig när jag säger att de två kvällarna i mars kommer att bli en av höjdpunkterna i hela mitt liv.
Edit: Nu kom Susannes låtar. Två av banden var samma som frk. Martin körde. Och inget Allman Brothers.
Trevlig helg gott folk!
/Alex
Fredagslistan vecka 50 - en tidsresestudie
Temat för veckans fredagslista går inte av för hackor, vi har satt tänderna i en utmaning av rang - decennierna 1970-90 har avhandlats. Vi delade helt enkelt ut ett årtionde till var och en enligt följande: Martin förpassades till 70-talet, Alex fick förbarma sig över 90-talet och själv fick jag den stora äran att botanisera i 80-talets fluffiga träskmarker. Det är väl ingen större hemlighet att Alex gärna rör sig i skivbackar á la 70- och 80-tal medan jag och Martin helst gräver runt i 90-talet och framåt, därav blev det hela lite av en utmaning. Herrejesus, jag var faktiskt smått förskrämd till en början. Tänkte kallsvettigt att nog släppte väl åtminstone MAYHEM en eller annan skiva innan 80-talet vände blad och blev till 1990. Eller skulle allt falla i Jon Bon Jovis håriga famn? Nå, det visade sig bli en riktigt rolig resa som vi tar oss igenom kronologiskt som sig bör. Egentligen borde vi kanske ha tagit det här steget längre och kört tidsenlig klädsel hela veckan också. Kan se framför mig Alex i rutiga grungeskjortan och skogshuggarkängor i beige mocka och Martin med ohyggliga polisonger och skjortor i syntetmaterial. Och mig själv i... Nej förresten, det var nog verkligen lika bra att vi inte körde dresscode till det här experimentet. Nu kör vi istället listan fortare än kvickt.
Saturday night fever
Huruvida John Travolta skulle svänga sina lurviga discoben till Martins 70-talsdängor ska jag låta vara osagt. Själv tycker jag att RAINBOW gör ett riktigt bra och tillika svängigt jobb med låten Kill The King. Sedan tågar RUSH in och det blir en temposänkning utan dess like. Vilket inte nödvändigtvis måste vara en dålig grej, låten i sig är bra men bitvis håller jag faktiskt på att somna och går istället vidare till nästa alster i listan, JUDAS PRIESTs Tyrant. Jag tycker att de låter bra mycket proggigare här än jag är van vid, men skam vore väl annars när det är 70-talet vi tar oss an. VAN HALENs välbekanta introslinga till Ain't Talkin' 'Bout Love är det svårt att inte känna igen även om man verkligen anstränger sig men jag hade kunnat svära på att det där ljudet kommer från 80-talet. Där högg jag alltså i sten. AEROSMITH avslutar 70-talseran och vi lägger bluesigt gitarrgung och orange-bruna färgskalor åt sidan för en stund.
Girls just want to have fun
Vissa skulle nog hävda att jag utför någon form av helgerån som helt utesluter glam, sleaze, hair metal och överlag spandexbralleband i min del av listan. Och om sanningen ska fram så hade jag faktiskt vissa problem med att låta min barndoms TWISTED SISTER falla ifrån men så fick det bli. För varje sak man väljer väljer man också bort något annat och SEPULTURA, DEATH och SLAYER kändes obligatoriska att ha med. De får också inleda min del av listan och följs upp med NIHILISTs Carnal Leftovers. Bandet bildade ju sedermera ENTOMBED men det visste ni redan. Avslutningsvis gör NAPALM DEATH en insats med Unchallenged Hate från studioalbum nr 2 i kronologin. Det var svårt att välja ska jag säga. Hiskeligt svårt. MORBID ANGEL skulle jag velat ha med här. Och tidiga MAYHEM som sagt. Kanske MORBID och NECRODEATH också. Tidiga METALLICA förstås som ju inte finns på Spotify. Ja, man kan inte få allt, vi kan istället konstatera att jag blev motbevisad, allt bra gjordes inte på 90-talet utan en hel del kommer från tiotalet år innan, axelvaddar or no axelvaddar.
Smells like teen spirit
Alex går ut med en känslomässig och något klistrig ballad signerad SHADOW GALLERY, vars namn jag tyckte mig känna igen lite vagt och mycket riktigt hade Alan Moore och hans (grafiska novell) V för Vendetta ett finger med i spelet här. The Shadow Gallery är nämligen namnet på hjälten V's hemliga bas och bandet som tidigare hette SORCERER bytte väl då de insåg Moores storhet kan jag tro. Nå, vi lägger serienördsreferenserna åt sidan en smula och går vidare. PRIDE & GLORY puttrar på med lite svängig sydstatsrock och lämnar sedan över till brittiska giganten Bruce Dickinsons väna stämma. Sen blir det tempohöjning i form av FEAR FACTORY, ett gott initiativ från Bergdahls sida och ett något oväntat inslag. Pluspoäng för det. Brian Robertson som får den äran att avsluta Alex del och tillika listan som sådan gör mig varken till eller från faktiskt, det är habil bilradiorock i min bok som funkar i bakgrunden. Gott så.
Jag vill också passa på att redan nu varna för årets sista lista där vi kommer att ta i till bristningsgränsen med allt som varit lyssningsbart under det gångna året. Ni förstår ju själva, det blir en urladdning av katastrofala mått. Lika bra att ni börjar förbereda er medan tid äro. Värm upp, stretcha och ha kaffetermosen i högsta beredskap.
Men först, veckans lista och två dagars ledighet. Enjoy.
/Susanne
Fredagslistan
Fredagslistan! Den är rätt märklig denna vecka. Prick en låt från ett band som kan kallas styggt - MAYHEM - och den kommer från Alex. Annars skulle vi kunna utropa denna veckas lista till progglistan. Jo, så är det. Och det beror inte på något annat än att jag i det närmaste fullständigt snöade in på RUSH under hela veckan. Om jag tror att det kommer en backlash? Det borde ni väl veta vid det här laget att sannolikheten för att min del av nästa veckas lista består av nästan bara rens är hög då det oftast brukar funka så för mig, haha!
Vilka låtar Alex har lyssnat på? Hans del börjar med Tease Me Please Me av SCORPIONS, och om denna säger jag prick inget.
/Martin
Supporta scenen
Om man har tid och möjlighet bör man bege sig till Dunkers Kulturhus nu på fredag då det vankas, hör och häpna, punk och kvalitetsthrash i form av SLÖA KNIVAR och DARKANE.
Vill man hellre läsa om dystrare och mycket mörkare tongångar rekommenderas man att ge sig över till WeRock där både PARADISE LOSTs gig på Debaser och MAYHEMs dito på Musikens Hus i Göteborg recenseras.
Metal på Malmöfestivalen 2007
Metal på måndagar är inte det optimala om du frågar mig, men med tanke på att metal från Sonic Syndicate, Mayhem och Testament erbjuds så ska jag verkligen inte klaga.
Dessvärre lider bandet av ett riktigt sunkigt ljud, något som gör att jag inte riktigt kan njuta fullt ut av bandets melodiska dödsmetall. Men visst ser man att dett nog kan bli ett band att räkna med i framtiden. Absolut coolast är Karin Axelsson på bas.
Som sångare måste Chuck vara skitglad över att ha Alex Skolnick och Eric Peterson på gitarrer för det liras luftgitarr till varenda liten grej som yxmännen gör. 
Det är genuin glädje och i det närmaste totalt publikfriande, men vad gör det egentligen? 
