Visar inlägg med etikett Diabolical. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Diabolical. Visa alla inlägg

Fredagslistan 2014, vecka 1: Fem favoritlåtar från 2013

torsdag 2 januari 2014

Kära läsare - välkomna till den första fredagslistan för 2014! Detta är en speciell lista för mig att göra då jag från och med nästa tisdag är föräldraledig med vår lille Leonard och kommer att så vara till början av september. Det kommer bli fokus på lite andra grejer än att göra fredagslistor om jag säger så, haha!

Jag har dock fullt förtroende för att Alex och Susanne kommer att styra upp listor som kommer att kittla hörselgångarna för er och även för mig.

Jag väljer att i veckans lista tjata lite till om året vi lämnat bakom oss, 2013. Det var ett exeptionellt bra år om ni frågar mig när det gäller extrem musik.

Vi kör.

Peter Tägtgrens HYPOCRISY återvände med en rungande musikalisk lavett i "End Of Disclosure". Mitt absoluta favoritspår från den skivan är Tales Of Thy Spineless. Från första illtjutet håller den låten mig fången. Det är för att tala klarspråk ack så bra.

Ni som följer skriverierna på Werock.se vet att jag placerade PERSEFONEs "Spiritual Migration" på plats 1 över 2013 års skivor. Jag vet med mig att jag kommer återvända ofta till denna skiva under åren som kommer. Den är, för att tala klarspråk, en skiva som är magiskt bra, stringent njutbar och en skiva som jag i ärlighetens namn tycker borde ha funnits med på fler årsbästalistor, haha! Inner Fullness är allt som EKTOMORF inte är. Det vill säga bra och värda er uppmärksamhet.

När Dan Swanö talar, då gör man klokt i att lyssna. I alla fall när han smyger in med en dylik maskerad upper-cut till skiva som "The Inheritance". Satan vad bra den är. Jag vill att ni erkänner mannens yttersta genialitet när ni registrerar handklappseffekten i The Math Of The Myth. Ni vet att det är bra.



Från lyssning ett av DIABOLICALs "Neogenesis" fastnade jag speciellt för World In Silence. Ack så pampigt! Ja, då pratar vi inte bara om låten, utan om hela skivan.

Öppningsspåret från SONS OF AEONs debut heter Faceless. 7 minuter och 42 sekunder av ren jävla mumma. Pampigheten i introdelen är magisk. Jag gillar att bandet drar ut på detta, det gör jag verkligen. Övergången till 2-taktsmatningen är synnerligen njutbar.

Med detta önskar jag er en trevlig helg, och på återseende i september!

/Martin





Fredagslistan 2013, vecka 47: Refränger!

torsdag 21 november 2013

Tjena!

I veckans fredagslista tar jag upp ytterligare ett känsligt ämne, nämligen detta med refränger. Refrängmakeriet som sådant sammankopplas ju ofta med popen eller, i värsta fall, med schlagern som i alla fall tidigare gärna dängde till med en tonartshöjning innan sista refrängen. Succé och handklapp i mainstreamland. Men så finns det såklart undantag från denna mycket snäva och rent elaka regel. Låtar som min själ dänger dit refränger som får nackhåren att resa sig, pulsen höjas och lusten att dricka öl infinner sig. Det är såklart dessa som avhandlas i veckans lista.

Vi kör.

Jo, jag kommer dragandes med SOILWORK igen. Jag har svårt att låta bli får jag erkänna då bandet i stort sett alltid har levererat musik av klass. Många instämmer nog med mig då jag säger att "Stabbing The Drama" var skivan som fångade uppmärksamheten till bandets verksamhet. Den skivan har fortfarande en härlig charm. Det var fint att lyssna på den igen märkte jag när jag började leta låtar till listan. En låts refräng sticker ut lite extra. Eller lite - den är ju helt fenomenal så jag kan lika gärna skriva som det är: den knäcker som satan. Jag pratar såklart om Distance som med lätthet kan sägas ha en magisk refräng. Ni anar inte hur svårt nerknarkad jag var på den låten. Vi pratar alltså fler än 10 lyssningar per dag. Jag var som en sockerberoende när det gällde just den refrängen. Ja, ni fattar att jag inte kunde öppna med en annan låt.

NASUM sysslade inte med refränger kanske ni nu säger. Jag svarar: bara för att de var extremt korta så betyder detta inte att bandet inte sysslade med refränger. Det är en större dygd att ha effektiva refränger än att skriva en som sedan mjölkas alltför hårt om ni frågar mig. Kolla in låten The Engine Of Death från den i mina öron absolut bästa metalskivan som ett svenskt band presterat - "Shift". Att låten är en genismocka på 1:48 gör inte saken sämre.

Kort låt följs av lång. Jag har tjatat hål i huvudet på folk om att IN MOURNING skall kollas in. Nu gör jag det igen - magiska "The Weight Of Oceans" är en skiva som jag återkommer till med regelbundenhet. Jag tänker då framför allt på låten Colossus vars synnerligen rytmiska refräng fick mig att njuta från första lyssningen. Låten är i sin helhet verkligen inte dum den heller.

 "Come Clarity". Det är ingen dum platta om ni frågar mig, och att säga att den är refrängstinn är ingen överdrift. Det finns dock en låt vars refräng fick mig att haja till lite extra vid första genomlyssningen och då pratar jag inte om titellåten utan om Crawling Through Knives. Refrängen i den låten är, well, fantastisk. Jag kan inte tänka mig ett lämpligare ord faktiskt. Jag älskar också Daniel Svenssons cymbalarbete i just refrängen - pricka klockan på backbeatet brukar det kallas.

Det var ett tag sedan jag hade med en låt av ARCH ENEMY på någon lista, men jag ville verkligen ha med finfina Dead Eyes See No Future då den har en alldeles förträfflig refräng. Jag har på senare tid tappat intresset för bandets musik, men deras äldre material tycker jag fortfarande håller hög klass. Att den sedan är lite väl polerad och i vissa fall rent steril må vara fallet. Jag uppskattar dock Angela Gossows enorma sångleverans och ni som har sett bandet live vet ju med er att hon är en frontperson av rang.



Jo, jag tog med World In Silence från DIABOLICALs senaste alster. Det är en sjuhelvetes refräng i den låten som gör den omöjlig att stå emot. Ödsligheten och ångesten alltså - den sitter ju som en smäck!

Kommer ni ihåg förra året när NEKROMANTHEON släppte "Rise, Vulcan Spectre"? Du glade vad alla skulle krama ihjäl det bandet och den skivan. Det var full credd rakt av. Själv tyckte jag att skivan var ok som helhet. Titellåten däremot: den är klockren. Framför allt refrängen som visar på dygden av att hålla det enkelt som de säger i USA.

Grunge? Japp - jag gör gärna ett undantag för ALICE IN CHAINS då det bandet i sin tidiga karriär stod för en starkt ångestladdad och nervig musik. Jag lyssnade i princip sönder "Dirt" när den kom och har fortfarande kvar mitt fysiska exemplar. Jag tyckte (och tycker) att den skivan är helt överlägsen exempelvis NIRVANAs "Nevermind". "Dirt" är ju fylld till brädden med kvalitetslåtar och starka refränger. Jag har alltid varit svag för Junkhead som har en skönt driven och lite lätt oroväckande refräng. Låtens ämne och i stort sett oförblomerade advokerande av narkotikamissbruk är i backspegeln inte speciellt vackert - Layne Stayley dog nämligen av en överdos 2002.

Vi fortsätter med dyster musik. PARADISE LOST - ett band jag fått upp ögonen för på senare tid. Jag märker att jag återvänder oftast till "Faith Divides Us - Death Unites Us" och då främst titellåten som har en sjukligt episk refräng. Satan vad bra den är!




Jag avslutar listan med en låt från "Internal Affairs", skivan som jag placerade på plats 2 på 2012 års årsbästalista. Att bandet är bokat för nästa års SRF gör att jag starkt överväger att åka dit. Transatlantic Blues är en lång låt - över 8 minuter - men inte en enda gång har jag upplevt låten som just lång i den negativa aspekten. Refrängen har en skönt släpig attityd som varje gång får mig att sluta ögonen och bara njuta.



/Martin



Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 12

tisdag 19 november 2013

Nominerad: "Neogenesis" - DIABOLICAL

Med en skiva som ges ut med en över hundra sidor lång bok där varje kapitel motsvarar och kompletterar en låt på skivan, en skiva med över 400 kanalers användande och med ett omslag som sammanfogar bandmedlemmarnas ansikten till ett då har man väldigt aktivt valt bort att inte kallas pretentiös.

DIABOLICAL styr dock upp en skiva som jag inte tvekar till att utnämna till den bästa death metalskivan som getts ut i år. "Neogenesis" är i all sin storvulenhet rent magiskt bra. Det är inte bara låtarna som håller fruktansvärt hög klass - produktionen är en ren dröm för öronen. Här samsas det episka med det brötiga - inledande Into Oblivion är en uppvisning i hur man fångar denne recensents uppmärksamhet.

/Martin

Nytt på WeRock.se

måndag 18 november 2013

Mitten av månaden (eller ganska nära i alla fall!) vilket innebär nya recensioner på WeRock.se. Från undertecknads tangentbord får ni recensioner av DIABOLICALs smäckplatta/bok/get "Neogenesis" som är lika bra som hypen påstår om ni frågar mig.

Sen har vi den minst sagt krävande, men ack så belönande skivan "Vermis" från ULCERATE. 


Från Robert Gustafsson får ni recensioner av SAHGs "Delusions Of Grandeur" samt AVATARIUMs självbetitlade platta.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 42: Värt att kolla in mer - ett axplock

torsdag 17 oktober 2013

Bland mina spellistor på Spotify finns det en lista som är lite speciell - innehållet byts med regelbundenhet ut, och den är aldrig någonsin tom. Snarare tvärtom: här ligger det alldeles för många låtar för att lämna mig någon ro. Listan heter Värt att kolla in mer och innehåller skivor som jag inte har fått tillgång till via den numera rätt stora mängd skivbolagskontakter som jag byggt upp sedan jag började skriva för WeRock.

Alltså, skivor som jag har ambitionen att recensera inom en snar framtid. Då kanske ni kan förstå att skivan utgör både en källa till stor glädje som till stor vånda. Här ligger skivor som till stora delar verkligen är bra. I veckans lista så ska jag bjuda på en liten inblick i denna lista. 7 låtar från skivor som jag fortfarande har ambitionen att recensera.

Tung och tekniskt kompetent death metal öppnar listan. SAPROGENIC är ett band som lirar grovt brötig musik. Jag gillar verkligen denna typ av musik som ibland påminner om hur det är att gå loss på en boxboll allt vad man orkar så länge man orkar.


En stor kontrast till skira och djentartade DISPERSE vars ljudbild är precis som genren definierar - tydlig men med gitarrljud som minner om MESHUGGAH. Mycket få band skulle existera inom djent om MESHUGGAH inte hade kommit rullande. I lagom dos är detta dock finfint.

Denna skiva, "The Inheritance" har jag faktiskt recenserat! Kändes oerhört bra då WITHERSCAPE är ett otroligt bra band bestående av väldigt kände Dan Swanö och inte fullt så kände men ack så skicklige Ragnar Widerberg. Skivan är en nyfiken, djupt svängig och grymt mångsidig skapelse med, såklart, smäckproduktion. Jag är djupt imponerad av den faktiskt.


PORT NOIR är ju ett hyfsat hypat band då de ligger på Anders Fridéns label Razzia. Det var han som kontrakterade bandet trots att de inte hade material till ett helt album. Snacka om att sätta press på ett band. Detta är svårt melankolisk musik som, ibland, går rakt in i hjärtat. Jag gillar verkligen den låt jag valt att ta med i veckans lista, Tide, då den har ett mycket skönt gung och att Love Andersson sjunger ack så fint.


DIABOLICAL är ansvariga för årets bästa death metalskiva. Det är bara att konstatera detta - "Neogenesis" är en sjukt mäktig skiva som står alldeles utmärkt på egna ben men som får ett otroligt mervärde av den över hundra sidor tjocka dystopiska bok som följer med skivan om man köper den i fysisk form.

Ett band som verkligen kan kallas hypat är VATTNET VISKAR ett, faktiskt, amerikanskt band som spelar oerhört imponerande atmosfärisk black/doom metal. Jag var oerhört skeptisk mot bandets hittills enda skiva "Sky Swallower" som kom ut på Century Media för inte så länge sedan. Därför blev överraskningen desto större och gladare då jag upptäckte att skivan är fantastisk och att hypen verkar vara välgrundad.

PYRAMIDO är bandet som skulle kunna spela in sina tarmrörelser och ändå få en betygsfyra av Jonn Palmér Jeppsson. Och det med rätta då bandet har alla rätt rent musikaliskt med sin boogifierade hardcore som bandet benämner sin via aktiebolaget Långsam Rock spridda brottartunga musik. Senaste skivan "Saga" visar återigen att detta är ett band som tänker och verkar utanför de berömda ramarna. Kolla in omslaget - jag valde att ha med just detta istället för loggan just för att visa på detta faktum. Live är bandet en urkraft som inte räds att agera förband åt akter som riktar sig till en publik som lirar betydligt snabbare. Jag har sett bandet i denna kapacitet flera gånger, och de går bara upp och krossar. Höj volymen slut ögonen och rycks hän av Fosie.


/Martin