Nu kommer det lite samhällsinformation - läs reklam och allmänt tjoande - angående det K Special som sedan den 30/4 finns att kolla in på SVTPlay.
För er av vår läsarskara som vet vem Alexander Bergdahl är i den megastora och extremt hängivna värld som utgörs av KISS så kommer det kanske inte som någon överraskning att Alex medverkar i "Kiss och gitarristen som försvann". Allt annat hade liksom varit en orimlighet.
För er andra som inte vet det så är Alex inte bara en medarbetare här på bloggen som drar in försvarligt med trafik när han skriver om framför allt KISS, han är en vida respekterad kunskapskälla vad gäller väldigt mycket, men då framför allt KISS. Det ligger inte direkt för Alex att slå sig själv för bröstet när det gäller hans passioner, så jag tar mer än gärna på mig den uppgiften.
För "Kiss och gitarristen som försvann" lyckas fascinera en person som undertecknad som till största delen har ett föga intresse för den värld som KISS numera utgör. Och det är sannerligen ett hedersbetyg, för du måste vara blind för att inte inse att det här programmet signerat Melker Becker och Mattias Lindeblad är riktigt bra, gjort med kärlek och respekt och definitivt faktagranskat till max då det ju är Alex som står till tjänst med detta.
Alldeles oavsett vad jag tycker om Gene Simmons ohöljda intresse av företaget KISS och Paul Stanleys, numera, usla sångröst är det omöjligt att inte falla för alla i projektets enorma kärlek till bandet, musiken och hela spektaklet som KISS faktiskt är.
Jaja, jag vet att jag sålde in detta med en rolig rubrik och den kommer inte att motsvaras helt i texten nedan. Så bli inte besviken, eller kom åtminstone inte och säg att jag inte varnade.
1984 kom helvetet till byn när skräckrockgruppen W.A.S.P. besökte Sverige. Vi har skrattat och ironiserat över detta besök sedan dess, mest p.g.a. de närmast absurda proportioner det pyttelilla bandet W.A.S.P. gavs i just vårt lilla Hem Och Skola-land. Dessutom finns det ju ingen direkt uppsjö av filmer från bandets tidiga år så de få minuterna vi fick genom Barnjournalen från Stockholmskonserten får vi fortfarande leva på. Nu finns det förvisso en bootlegfilm från Göteborgskonserten, men den hålls så nedrans hårt i att den aldrig lär se dagens ljus tyvärr. Ah well.
Dagarna efter Sverige åkte W.A.S.P. till Finland. Egentligen finns det inte hur mycket som helst att säga om de tre spelningarna de gjorde, förutom att de spelade i så små byar. Visst, de började turnén i Helsingfors, såklart, men sedan åkte de lite norr- och väster ut till lilla Huittinen och sedan styrde de kosan österut och lite mer norrut till den väldigt lilla byn Kaavi. I Kaavi bor det strax över 3000 personer så man måste beundra modet hos promotorn som kände att "fan, borde vi inte få hit den där gruppen ändå".
Jag tänkte i denna stund emellertid uppehålla mig en stund vid konsert #2 - Huittinen (eller Vittis, som staden heter på Svenska). Huittinen är en stad på drygt 10000 invånare och centralorten heter Lauttakylä med strax över 6000 invånare. Vad är det då som gör att mitt fokus hamnar på just denna spelning av dessa tre, jo - någon gång på eftermiddagen så laddade någon i byn videokameran för att på aftonen bege sig in till sporthallen Huhkolinna. Därför har vi faktiskt lite film från just denna annars så anonyma ort, 22 minuter närmare bestämt. I många år har filmens ursprung famlat i blindo, i listor kallats för bara Finland, eller Helsinki Kulttuuritaalo (de spelade som sagt i Helsinki men inte på Kulttuuritaalo) eller, på senare år, Lauttakylä. Och det var just Lauttakylä som knäckte hästens gris som det heter, när jag nu bestämde mig för att forska lite i det hela eftersom Lauttakylä alltså är en del av Huittinen,.
Jag kikade dessutom runt lite på de olika arenorna och en snabb bildgoodling på Helsinkis Leppako (som var stället de spelade på) vittnar om att filmen inte är inspelad där. Scenen är betydligt högre än publiken och det finns ingen avsats på högersidan som skulle ha kunnat orsaka att filmen ser ut som den gör. Se bild på Discharge live at Leppako 1983 HÄR.
Men Kaavi då? Nu blir det kanske lite mer troligt. Det står faktiskt 13/10 i själva filmen i början vilket förvisso är Kaavi-spelningens datum men vilket också absolut inte behöver betyda någonting. Bootleggers är välkända för sina felaktiga datum och just detta är dessutom tillagt i efterhand, ungefär som Kiss Stockholm 1980 som är filmad i Göteborg...suck. Men själva idrottshallen Iloharju har till viss del rätt förutsättningar (klicka HÄR), men saknar även denna någon form av avsats på sidorna.
Och, om jag får ha fördomar, exakt hur många personer fanns det egentligen i Kaavi 1984 som faktiskt hade intresse av att se W.A.S.P. och utöver detta inte bara intresse utan även möjlighet att filma dem. Ja vem vill veta. Så kommer vi till Huittinen och deras lilla sporthall Huhkolinna (INGÅNG). Nu faller det på plats. Dels är det en söt liten idrottshall som uppenbarligen ar dansande tanter i sig emellanåt (KLICKA PÅ EGEN RISK), dels ser vi klart på den HÄR suddiga bilden att det finns en tydlig avsats till vänster i bild. Om vi föreställer oss att filmaren stått där och att scenen varit längst till vänster (alltså utanför bilden) så säger vi Simsalabim och filmens utseende stämmer bra överens med arenans layout.
Nu säger jag inte att detta är en exakt vetenskap, men av allt jag hittat att döma så är filmen inspelad i Huittinen, Finland den 12/10 1984. Kom gärna med mothugg i form av solida bevis, speciellt om du har en masterkopia på filmen som just nu inte verkar finnas i bättre kvalitet än nedan. Synd, eftersom det finns så lite film från detta fina år, men vi får som sagt glädjas åt det som finns.
På måndag den 17/11 är det prick och polenta 45 år sedan BLACK SABBATH ställde sig i studion och drog det första ackordet till vad som skulle bli deras debutskiva. Man får gärna hävda annorledes men i min bok är det i exakt detta ögonblick som min personliga definition av begreppet "hårdrock" skapas. Jag ville gärna uppmärksamma detta på något sätt och har därför bokat stadsbibliotekets hörsal på lördag kl. 14.00 för att nostalgisera lite.
Först tänkte jag hålla en föreläsning, men sen tänkte jag "njaaaaaa" och sade till mig själv att "jo men kanske" men sen tänkte jag "njaaaa" igen och ändrade mig. Därför har jag bjudit in herrarna MATTIAS LINDEBLAD och MELKER BECKER istället, så håller jag i trådarna medan dessa två synnerligen initierade och intresserade personer får lov att löpa fritt.
Vi kommer att tala om allt mellan himmel och fjord. Det kommer naturligtvis att bli nostalgiskt, och ett visst fokus läggs säkerligen på det glada 80talet då hårdrocken var som värst om man får tro Hem & Skola. Det kostar inget att bevittna denna fullständiga urlakning av all things hårdrock, och man får vara beredd på att sitta fast åtminstone en timme. Kanske längre om vi får feeling. Soffans gäster har dessutom lovat ha med sig sin bok, aptly titled "Hårdrock", till försäljning och signering efterledes.
Till yttermera visso hör att det under dagen med all sannolikhet kommer att spelas upp några klipp som förstärker dagen, klipp som få personer hört/sett.
Så tills på lördag - varför inte värma upp med någon klassisk hårdrockskonsert? Welcome one, welcome all!
