Fredagslistan 2016, vecka 9: The Dead Eye

Gott folk!

Jag tänkte att jag skulle prata lite grand om skivan vars omslag ni ser till vänster - "The Dead Eye" av och med THE HAUNTED. Den kom ut 2006, bland 2,584 andra CD-fullängdare om vi ska tro Metal Archives, och medan den kanske inte är den mest originella titeln på en skiva så kan jag garantera (i det närmaste) att den drog till sig betydligt större uppmärksamhet än GNAW THEIR TONGUES skiva "Spit On Me And Wreak Havoc On My Flesh".

När "The Dead Eye" såg dagens ljus den siste oktober 2006 markerade den bandets femte skiva. I intervjuer har främst Anders Björler - inför släppet och långt senare - lyft fram "The Dead Eye" som den skiva han är mest stolt över i bandets diskografi.

Lite bakgrundshistoria vad gäller min relation till THE HAUNTEDs musik. Jag upptäckte bandet vid utgivningen för "Made Me Do It", men första gången jag alls hörde bandet var på TV då THE HAUNTED låg ute på turné och bandets konsert på KB filmades. För övrigt första gången jag hörde NASUM också, men det är en annan historia.

THE HAUNTED hade då växlat sångare till Marco Aro (jo, samme Aro som nu är tillbaka i bandet) och detta påverkade väldigt mycket hur jag drogs till bandet. Aros synnerligt brötiga sång passade fruktansvärt bra på både "Made Me Do It" och efterföljande - extremt mörka - "One Kill Wonder" och jag lyssnar fortfarande på de skivorna med stor behållning.

Peter Dolving kom tillbaka inför "rEVOLVEr", en skiva som jag tror att rätt många håller som en av topp 3 i bandets diskografi. Produktionen var väsentligt mycket bättre - Per Möller Jensens trummor lät ursinnigt bra - och jag älskar fortfarande skivan som byggde upp stora förväntningar inför "The Dead Eye".

Jag hade inte lyssnat på skivan - hela skivan det vill säga - på bra många år innan jag bestämde mig för att göra ett inlägg om den. Jag var ambivalent kring skivan när den släpptes. Den skavde och smekte ömsom trumhinnorna på sätt som verkligen utmanade. Hur skulle det bli denna gång?

Och, jo - den skaver fortfarande. Kanske inte lika mycket som för 10 år sedan, men nog frestar den på rätt friskt. Är det för att Dolving kanske hade tröttnat på den musik som bandet hade skrivit tidigare som gör det? Det finns betydligt mycket mer dynamik - och jag har verkligen inget emot detta - men då får denna vara betydligt mycket bättre än exempelvis bongopartiet i The Flood som jag verkligen har avskytt från första genomlyssningen. Eller är det bandets experimenterande med ljudbild? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att "The Dead Eye" fortfarande intresserar mig mer än någon annan skiva i bandets diskografi just för att den utmanar betydligt mer än råraka "The Haunted", "Made Me Do It" och "One Kill Wonder" och för att den är flera resor bättre än "Unseen" och "Versus".

Om jag kommer att lyssna på skivan om 10 år igen? Jo, det kan jag i det närmaste garantera.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 9: "The Dead Eye"

Fredagslistan 2014, vecka 50: Trumljud

Godmorgon!

Idag ska vi nörda ner oss och prata trumproduktioner. Då jag själv är trummis är detta ett ormråde som, såklart, ligger mig varmt om hjärtat. En usel produktion kan i ärlighetens namn sätta allvarliga käppar i hjulet för hur jag uppskattar en skiva eller inte (se det allestädes närvarande exemplet "St. Anger). Men på precis samma sätt så kan en snygg rattning av hur trummorna låter höja en skiva till oanade höjder (se INSOMNIUMs "Shadows Of The Dying Sun").

Trumljud har ju ändrats över tid - därför får ni fem exempel från 1970-talet och fram till 2010-talet - av låtar som har en minst sagt fin proddning av trummorna.

Vi kör.

Året är 1976. Den kanadensiska powertrion RUSH har med sina tre föregångsplattor ("Rush" från 1974, "Fly By Night" och "Caress Of Steel", bägge från 1975 - vi snackar arbetstempo!) inte lyckats åstadkomma den succé som framför allt deras bolag Mercury har förväntat sig. Bolaget vill lägga sig i nästa skiva. Vad gör Neil Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee i detta läge? Jo, de snickrar ihop en tematisk skiva som inleds med en över 20 minuter lång låt. Bolaget skiter knäck tills dess att de ser att skivan inte bara säljer, den säljer utav bara fan. "2112" blir skivan som på allvar sätter RUSH på kartan som ett av de mest innovativa och intressanta banden på planeten, en placering de fortfarande behåller idag. Om skivan är storvulen är produktionen inte det - den är snarare torr. Pearts trummor, han använde trummor från Slingerland mellan 1974 och 1977, låter
låter verkligen inte stora, virveltrumman är minst sagt knastertorr. Om man känner för att veta mer om Pearts trumset kan man kolla här.

Året är 1986. EUROPE från Upplands Väsby släpper den 26 maj "The Final Countdown" och blir stora utav bara fan. Bandet turnerar över hela världen och drar in så mycket pengar att de, istället för att flyga över Ian Hauglands trumpodium från USA, väljer att bygga ett nytt till Europasvängen till en kostnad av många pengar. Jag skulle kunna prata bort en hel kväll om hur trummor lät under 1980-talet. Detta årtionde är ju inte ihågkommet för att det var måttligt på något sätt. Det är årtiondet då yuppien gör sitt intrände, kapitalismen är religion och då band gillar stora produktioner. (För det bästa exemplet inom mainstreammusiken se The Bangles låt Eternal Flame. Virveltrumman i slutet av låten är inget man skojar bort i första taget). EUROPE är inget undantag. De tar in Kevin Elson som producerar skivan. Resultatet är en minst sagt radiovänlig produktion. Hauglands trummor låter visserligen stora, men inte för stora. På skivan, precis som under hela karriären, använde Haugland Yamahatrummor av inte den lilla storleken.

Året är 1991. Den tolfte augusti släpper METALLICA skivan som ska göra dem till ett världsband. Bandet överger här med stor kraft sina
extrema rötter. Bandet har tagit in Bob Rock att producera skivan. Tanken är att han ska ge musiken en stor kostym. Det gör han. METALLICA låter på denna skiva oerhört bra. Trumljudet som Rock har gett Ulrich är minst sagt muskligt. Jag kan säga att virveltrumman låter som en våt dröm för mina öron. På turnén för skivan tar Ulrich ut svängarna än mer och utrustar sina två trumset med pukor från storlek 10" till 18". Han har en 16" puka som hängande, vilket på den tiden var minst sagt uppseendeväckande. Jag undrar om det har skett senare faktiskt. Oavsett vad man tycker om riktningen som bandets musik tog med denna skiva så kan jag konstatera att produktionen fortfarande låter fantastiskt bra.

Året är 2004. THE HAUNTED har tappat sin sångare sedan två skivor Marco Aro. Tillbaka kommer bandets originalsångare Peter Dolving. Det är oftast det folk kommer ihåg. när det gäller "Revolver".  Det jag kommer ihåg är att trummisen Per Möller Jensen byter från Premiertrummor till Tama Starclassic. Och vilken jävla skillnad det gör. Jensens nya trummor äter sig igen den massiva skrikvägg som Dolving snickrar upp på sin triumfatoriska återkomst till bandet. Här låter bandet bättre än någonsin. Om ni vill friska upp minnet när det gäller Möller Jensens storlek på trumseten han har använt under karriären och vad det (möjligen) har haft för inverkan på musiken i THE HAUNTED kan ni kolla in det här gamla inlägget från 2011.

Året är 2014. BLOODBATH annonserar att Nick Holmes från PARADISE LOST är bandets nya sångare. I december släpper bandet "Grand Morbid Funeral" som bevisar i alla fall för undertecknad att de är ett band som vet hur en slipsten skall dras med kraft och ackuratess. Martin Axenrots trummor låter så fantastiskt bra att jag, faktiskt, smäller av. Att låtmaterialet är det bästa bandet presenterat på många år gör ju inte saken bättre. Axenrots lir är här rakt på sak - visst, här finns lite finesser - men vi pratar ändå death metal här.



/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 50: Trumljud

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "Exit Wounds" - THE HAUNTED

Om man gladeligen hänger med i andra bands transformeringar (se föregående nominerade platta) så finns det vissa band jag gärna hör låta på ett specifikt sätt. Marco Aros återkomst till THE HAUNTED saluteras med en skiva sprängfylld med tvåtaktsthrash.

Exakt som jag vill att bandet ska låta. Inga gnölsånger som bandet sysslade med under Dolvings andra sejour i bandet så långt öronen hör. Här är det rens som prioriteras.

Med genomgående muskulöst riffande, en Aro som gastar i ett läge, trumspel som får mig att dregla så är detta en skiva att utan vidare eftertanke banga sönder huvudet till. Och det, kära vänner, är ett gott betyg.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!

Godmorgon!

Vi går denna vecka från svängiga låtar till låtar som går i upptempo. Snarlikt kan tyckas, men upptempo handlar i detta fall om så mycket mer än bara tvåtakt (som såklart finns med, haha!). När vi pratar om låtar som går i upptempo så ställer i alla fall jag upp följande kriterier:

1. Det ska finnas ett hetsigt driv i musiken eller den vokala leveransen
2. Tvåtakt får gärna förekomma, men det är inget krav.
3. Bruket av dubbeltramp ses som premierande, men är inget specificerat krav.

Med så långt? Gött!

Vi kör.

Fler än jag som gick i spinn över "Exit Wounds"? Trodde väl det. Marco Aro hade rätt när han sade att det finaste i bandets musik hade återfunnit sin hemvist på nya skivan: tvåtakten. Det finns en myckenhet av denna dräpande faktor på skivan genomgående. Ingen låt uppvisar det lika stringent som My Enemy, ett frustande 1-minutsmonster till låt lika effektiv och förödande som en rivningskula. Fruktansvärt gött gastande från Aro, dräpande driv i gitarrerna, och skoningslöst hamrande på trummorna gör denna låt till en synnerligen lämplig öppnare.

TESTAMENTs i mitt tycke bästa skiva finns inte på Spotify. Vi pratar "The Gathering", 1999 års skiva som bjöd på gästspel av ingen mindre än Dave Lombardo. Skivan kan vara det tuffaste bandet gett ut. Min favoritlåt på skivan är Legions Of The Damned som är ett fartmonstrum av rang, men då den inte finns att tillgå blir det D.N.R som öppnar skivan. Här i en finfin version från liveskivan "Dark Roots Of Thrash". Här har ni ett band som verkligen har ett driv och ett självförtroende som imponerar. Det är helt enkelt svinbra.

Med "Cursed Redeemer" bjöd MIASMAL oss tidigare i år på en fin skiva. Old-School döds går hem hos mig - det vet ni sedan innan - och här är utförandet exemplariskt. Det låter som det ska. Det är nedstämt så att gomseglet sätts i dallring, det är bra fills på trummorna, gitarrerna surrar på exemplariskt, sången är grovt brötig, och det går undan, vilket ni kommer höra i trevliga dängan Call Of The Revenant. 

 "Back To The Front" är återkomsten av en version av ENTOMBED. Denna sättning ger ut musik, vilket ju ger ett visst försprång mot den andra sättningen med Alex Hellid i spetsen. Ja, du glade. Torbjörn Hallgren på Bara Metal hade förresten en snygg lösning på vad AD i bandnamnet står för. Asbra Döds. Han har rätt i det för skivan är verkligen bra, och synnerligen stringent i sin kvalitetsnivå. Kolla in The Underminer så har ni koll på prick hur bra detta gäng är.

När ZOMBIEKRIG gav ut "Undantagstillstånd" 2010 skrev Jonas Andersson, tidigare medarbetare på Werock, att [d]etta är old-school thrash – på svenska – som river tag och förvaltar arvet från gamla rävar som EXODUS, KREATOR, SODOM och självklart (gamla) METALLICA. Inget revolutionerande men ack så trevligt för oss thrashälskare. 
Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall och den funkar fortfarande som uppiggande medikament mot melankoli. Det är svårt att inte stampa takten om jag säger så. Avslutande låt Den Mörkaste Tiden Är Här står upp för hårt riffande, tvåtakt och verser som

Vind förgör i vinterköld som varar flera år. Hagelstorm blir en norm, en istid som består.
Regn av sot, svarta klot, folk på knä och ber.
Eld och damm, moln av sand, himlen faller ner. Skräck, förvirring, panik.
Den mörkaste tiden är här. 

Nog sagt - dags för ringdans.

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!

Nya recensioner uppe på Werock

Tidigt i morse lades recensionerna 1040-1043 upp på Werock.se av yours truly.

 Jag var milt till mig i trasorna när jag fick tillgång till OPETHs "Pale Communion" för ca en och en halv vecka sedan. Oerhört intensivt lyssnande följde - vad jag tycker kan ni läsa här.










Tvåtaktens mäktiga och högst angenäma återvändande. "Exit Wounds" från favoriterna THE HAUNTED inbjuder till yster ringdans. Hela recensionen hittas här!

Kollega Robert har spanat in två mer obskyra skivor:

AMULETs "The First" och "Diesgrows" från LUCIFER WAS. Jag blev sjukt sugen på att kolla in den senare, det måste jag säga!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 51: Siffror

Så här i slutet av året är det ju mycket fokus på listplaceringar i samband med årsbästalistor. Jag lämnade in min tidigare i vecka så nu kan jag i alla fall släppa denna kärvänliga kvarnsten. Men i alla fall - jag började fundera på vilket tema som veckans fredagslista skulle ha. Och för att göra det enkelt för mig så bestämde jag mig för att göra en lista med siffor i låttitlarna. Bara för att liksom.

Vi kör.

Jo. Jag öppnar listan med 22 Acacia Avenue. Jag kunde inte låta bli faktiskt. Jag har valt versionen från finfina "Live After Death" (originallåten ligger som ni säkert redan vet på "The Number Of The Beast"). Jag gillar, föga förvånande, fortfarande "Live After Death". Det var den första liveskivan bandet gav ut, den första liveskiva (tror jag) som jag faktiskt köpte. Och ja, jag har kvar den. På vinyl.

Ett av världens bästa band. Ni vet att det är så. Den räcka av skivor som bandet gav ut från 1990 års "Cowboys From Hell" tills det att bandet lade ner står sig fortfarande som ett mäktigt vittnesmål över prick hur hård, bra och framför allt svängig musik kan vara. 25 years från "Far Beyond Driven" tog jag för att den är just svängig, hård och bra. Och innehåller rätt så sjukt gött kaggelir från Vinnie Paul.

Hangar 18. Tagen från den tiden då MEGADETH skrev bra musik. De har enligt min mycket ringa mening aldrig varit så bra som på "Rust In Peace". Hangar 18 har i huvudsak en grej som gör att den är tokbra: den fullständiga gitarronanin i slutet på låten. Gudars skymning säger jag bara - Mustaine och Marty Friedman går loss som bara attans. Underbart.

6:00 från "Awake". Enda skivan Mike Portnoy använde sig av ett trumset från Mapex istället för Tama. Så nu vet ni det. Efter den pyramidala succé som "Images And Words" utgjorde för bandet var det dags för uppföljare. Jag var mycket skeptisk. Jag dyrkade föregångsplattan och tyckte att "Awake" var ok. Först på senare år har jag märkt att detta faktiskt är skivan jag återvänder mest till i bandets numera rätt digra diskografi.

99. Dolving tillbaka, låtskriveriet brutalt bra. Ett jävla härj. När "rEVOLVEr" kom då var THE HAUNTED kungar i rätt mångas tillvaro. Jag kommer tydligt ihåg att jag först lyssnade på skivan på numera nedlagda Folk å Rock i Lund där jag vid denna tid pluggade. Jag höll på att smälla av.

 PYRAMIDO är i stort sett det enda riktigt konsekvent långsamt lirande band jag verkligen gillar. Så då fattar ni att det är värt rätt mycket när jag säger att finfina, malande och frustande 2 Years 8 Months 21 Days från "Salt" är värda er uppmärksamhet.

MISERY INDEX är ett fantastiskt band. Live är de inte att leka med, det tror jag att alla som var på Full Of Hate-turnén kan skriva under på. Gosse vilken brutalslägga den konserten var. Från "Heirs To Thievery" (mycket bra skiva f.ö.) har jag tagit The Seventh Cavalry. 

 CANNIBAL CORPSE. Skiva: "Kill" (den är vad den heter). Låt: Five Nails Through The Neck. Räcker så eller hur?

DARKANE. Ett svårt underskattat band som befolkas av inte bara trevliga snubbar - de kan lira linnet av ganska många. Bara introt till Execution 44 får mig att börja salivera. Jag tycker fortfarande att "Demonic Art" som låten är tagen ifrån tillhör de tre bästa skivorna bandet gjort. Har ni inte kollat in denna än så tycker jag verkligen att ni ska göra det.

Listan avslutas av IN FLAMES. Och denna gång är old-schoolloggan befogad då låten i fråga, Episode 666 är tagen från "Whoracle" som kom 1997. På denna tid skötte Gelotte faktiskt trummorna och gitarristerna hette Jesper Strömblad och Glenn Ljungström. Anders Fridén sjöng helt annorlunda. Allt var egentligen annorlunda - utom bandets sinne för att skriva bra låtar.





/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 51: Siffror

Fredagslistan 2013, vecka 28: The Haunted

För några veckor sedan kunde vi äntligen ta del av THE HAUNTEDs nya sättning. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli så glatt överraskad som jag blev. Men nu blev jag det, och fann i detta en anledning att gå tillbaka och lyssna på lite gammalt material från bandet. Jag var, likt många, svag för Peter Dolvings insatser på både debutskivan och "Revolver" från 2004. Jag har lyssnat oerhört mycket på "Revolver". Men innan dess att den skivan kom ut hann ju bandet göra "Made Me Do It" och "One Kill Wonder" - bägge med Marco Aro på sång. Då det är Aro som nu återfinns bakom mikrofonen blir det naturligt att fokusera på dessa två skivor.

Ett klassiskt omslag. Jag kommer tydligt ihåg hur fantastiskt bra skivan var redan från dess att jag lyssnade på den första gången julen 2001. Jag har alltid hävdat, och kommer alltid att hävda att Dark Intentions är ett av de bästa "intron" som skrivits. Annars är jag kroniskt allergisk mot alla dylika övningar då de sällan bjuder på något särskilt välskrivet och snarare utmärks av alibikomponerande. Bort med det. Så förhåller det sig inte med öppningslåten - drivet och det infernaliska svänget gör att jag fortfarande får rysningar av låten. Att bandet med rätta insåg låtens potential i synnerhet ihopkopplad med låt nummer två på listan (precis som på plattan) Bury Your Dead gjorde att duon blev en förödande öppning på en konsert, alternativt en rejäl vitamininjektion om bandet valde att köra låtarna en bit in i setet.

Låt 3 kan vara min absoluta favoritlåt med bandet - Silencer. Trumspelet är framför allt det som får mig att baxna nåt så in i bänken, och jag hoppas verkligen  att bandet nu åter plockar in låten i setlisten då Adrian Erlandson är mer än kapabel att exekvera den låten. Inte för att Per Möller Jensen var en dålig trummis, men ändå.
 Hollow Ground har jag tagit med enbart för att jag älskar det gung som finns i låten. Ja, jag är beredd att överse med att den är ganska poppig i övrigt just av denna anledningen.

Victim Iced är den sista låten på skivan, och den har jag tagit med för att jag tycker att här börjar man kunna skönja hur musiken skulle låta på nästkommande skiva. Lyssna bara på Aros första tjut i låten och ni måste erkänna att det tjutet är metal.

"One Kill Wonder" är inte bara den mörkaste skivan i bandets diskografi - det är också den hårdaste. Jag kommer inte ihåg vem av bröderna Björler som tyckte att skivan faktiskt blev för hård, haha! För egen del gillar jag verkligen skivan då Aro på den visar hur hans egen röst låter. Och den låter grymt. Första låten Godpuppet är en pungspark i musikalisk form om jag någonsin hört en. Det går verkligen fort och jag begriper inte hur i hela helvetet Möller Jensen hinner med att lägga dubbla baskaggar i den låten. Underbart.Vi jobbar vidare med DOA som fortfarande får det att rycka till i nackmuskulaturen, precis som Shadow World, och avslutar med två rejäla två-taktare i Urban Predator och Shithead. 

Med detta meddelar jag att nu går jag på semester, men, det kommer trots detta att dyka upp fredagslistor från yours truly veckorna 31, 32 och 33 då de redan ligger preparerade i bloggens databas. Det ni! Övriga veckor, 29 och 30 är det den gode Bergdahl som står för listorna. Då misstänker jag att det blir ett helt annat ljud i skällan, haha!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 28: THE HAUNTED

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

Denna veckan ska vi ta upp den oerhört intressanta andra plattan i ett bands historia. Det är ju lite av en grej med andra plattan som i många fall ställer till det i ett bands karriär - i alla fall om första skivan har varit en hit. Prestationsångesten sätter in med kraft och i många bands fall blir  andra skivan lite av en besvikelse, om nu inte bandet visar sig besitta kapacitet att verkligen skriva musik av kaliber. Och det är såklart några av dessa grupper som vi kommer att prata om denna vecka.

Jag inleder lite nätt, och till mångas förtjusning hoppas jag, med finfina Murders In The Rue Morgue av IRON MAIDEN. Bandet debuterade ju med "Iron Maiden" som även den har stora förtjänster. "Killers" som låten är tagen ifrån är även den en stark platta. Det blev också den platta som blev Paul DiAnnos sista med bandet - på skivan efter "The Number Of The Beast" hade Bruce Dickinson kommit med i bandet och IRON MAIDEN hade i samma veva lyckats skapa ett mästerverk till skiva. Men det är ju en annan historia.

Tror det är många med mig som gillar METALLICA, och då i synnerhet de fyra första skivorna? Precis vad jag trodde. Efter den pubertalt aggressiva "Kill 'Em All" kom "Ride The Lightning" som visar ett band som tagit ett gigantiskt kliv framåt låtskrivarmässigt. Låtarnas mogenhetsgrad är så mycket större om man jämför med debuten att det är svindlande egentligen. Jag har alltid gillat bandets instrumentala låtar, och mest då The Call Of Ktulu som är så härligt episk och, ja, bra helt enkelt.

Sen jädrar höjer vi ambitionsgraden och dänger till med OPETH och deras minst sagt långa ypperliga The Night And The Silent Water från "Morningrise". Jag ska avhålla mig från dåliga skämt om titeln denna gång. Skivan visar på ett band som är så originellt och huserar musiker av sådan kaliber att i alla fall jag baxnar. Mikael Åkerfeldt har ju gång efter annan visat att hans låtskrivartalang är av rang och har egentligen alltid varit det.

BLACK BREATH hade ett rätt bra 2012. De var med på hela avslutningsturnén som NASUM gjorde och nådde då en publik som verkligen fick upp ögonen för just hur bra detta gäng är i livesammanhang. Första skivan "Heavy Breathing" var helt ok, men skivan nummer 2 "Sentenced To Life" är späckad med rejält bra musik. Att denna dessutom liras med en frenesi och uppenbar spelglädje gör ju bara saken bättre. Låtval: Endless Corpse. 

Vi växlar över till tekniska dödsmästarna NILE och deras "Black Seeds Of Vengeance". Fy fan, det är en stänkplatta det! Framför allt är titellåten en djupt imponerande låt så därför har jag valt den.

Lite black metal kanske? DISSECTION hade gjort "The Somberlain", en mycket imponerande skiva 1993. 1995 fortsatte de sin skoningslösa utveckling med "Storm Of The Light's Bane" en skiva som imponerade storligen på mig när jag hörde den första gången. Den har inte slutat imponera om jag säger som så! Låtvalet är Night's Blood bara för att den är så satans bra.

Raskt hopp i genre över till BLACK SABBATH och magiska skivan "Paranoid". Alla låtar på den skivan är bra, så jag hade i princip kunnat välja vilken som. Men då jag alltid har hyst en stor kärlek för War Pigs blir det den. Det blasfemiska svänget är totalt och hänryckande och BLACK SABBATH visade på den skivan att det var ingen lyckträff med debutverket som kom faktiskt samma år som "Paranoid" - 1970. Det säger en del om bandets kapacitet minst sagt!

"Rising" av RAINBOW är en skiva som många gillar, så även jag. Efter det att Ritchie Blackmore hade lämnat DEEP PURPLE kom en första skiva ut under namnet "Ritchie Blackmore's Rainbow" 1975. 1976 dängde bandet till med en klassiker i "Rising". Fy satan vad bra det är.  Det är ju inte bara det att låtarna är magiska, utan insatserna från de inblandade musikerna är synnerligen imponerande. Ronnie James Dio sjunger med ett självförtroende som överbryggar decennierna, Cozy Powells trumspel är svängigt till tusen och gitarrspelet från Blackmore är förträffligt. Låtval: Stargazer. 

Skiva nummer två från THE HAUNTED "Made Me Do It" då Marco Aro hade kommit med i bandet är en av mina favoriter med bandet. Att dessutom Per Möller Jensen hade tagit plats bakom trummorna gör bara skivan än bättre. Silencer har alltid varit en favorit när det gäller bandets låtar, mycket för att Jensen piskar upp en pugilistisk storm på kaggarna som suger musten ur mig. Fortfarande efter ett försvarligt antal lyssningar håller plattan toppklass.

NASUM och "Human 2.0". En knäckande skiva på vilken The Black Swarm återfinns. Kommentar överflödig, eller hur?

THE FACELESS avslutar veckans fredagslista med en låt från "Planetary Duality" - Legion Of The Serpent. Jag gillar verkligen den skivan.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

 

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar

Öppningslåtar. Ett fascinerande ämne för en fredagslista. Jag har alltid tyckt att detta är något väldigt väsentligt för hur man uppfattar en skiva, och är av den bestämda uppfattningen att band bör anstränga sig för att välja en låt som inledning. En av mina pet peeves är ju band som helt enkelt öppnar skivor med ett så kallat Intro. Fy fan säger jag bara. Av alla dessa Intron så finns det såklart undantag, som den låt som öppnar listan. Inga höjda ögonbryn när jag berättar att det är Dark Intentions eller hur? Nä, tänkte väl det.

Dark Intentions är en låt som trots sin korta längd, 1:30, ger sån mersmak att man knappt vet vart man ska ta vägen. Fy fan vad jag saknar THE HAUNTED när jag tänker på det.

Vi hoppar vidare till en i det närmaste sönderkramad skiva - "Epitaph" av NECROPHAGIST. Henrik Nygren introducerade mig till bandet som då sannerligen tar tid på sig att göra en uppföljare. Någonstans läste jag att det florerar ett rykte om att bandet aldrig kommer släppa mer material. Och det är lite trist, för även om tidigare bedrifter aldrig garanterar att efterkommande material blir lika bra, så måste ni erkänna att ni får rysningar av Stabwound. Inledande 44 sekunder är ren och skär genialitet. Så är det bara.

Vi fortsätter med DREAM THEATER och Pull Me Under. En oerhört fin låt som med råge drog in mig i ett svårt beroende av bandets musik. Många av de esteter och övriga musiker jag umgicks med i början av 90-talet får fortfarande något saligt i blicken när man nämner "Images & Words" som ritade om den musikaliska kartan rätt rejält. Jag har, såklart, fortfarande kvar mitt fysiska exemplar.

Vi hoppar över till den så kallade och av Mikael Åkerfeldt så omtyckta subgenren cockrock. Mikael:


"David Coverdale is a superstar! Whitesnake’s self-titled is the only proper cock rock album ever. It’s a classic. I still put that on whenever we party. Everyone goes insane. Whitesnake is pure party rock with a little metal thrown in. Perfect! I mean if you put on Celtic Frost’s To Mega Therion at a party, it’s OK. But if you put on 1987 Whitesnake, people are going to have a great time. I grew up listening to Whitesnake, Scorpions, and bands like that. You know, Klaus Meine says “Come on, baby!” when he addresses the audience. He stole that from Coverdale."


Så, behöver jag motivera mig mer för att jag har med Still Of The Night? Jag tycker inte det. 

SEPULTURA. När bröderna Cavalera var med i bandet var det en superkraft med mer potens än Ben Johnsons skåp med dopningsprodukter. "Arise" var en skiva som fullständigt golvade mig när jag hörde den första gången. Det kan tilläggas att det var den första skivan jag hörde av bandet, och jag kommer tydligt ihåg hur grymt jag tyckte omslaget var när jag hittade skivan på mitt lokala bibliotek i Karlskrona där jag också hittade IN FLAMES "Reroute To Remain" faktiskt. Den är efterföljande låt nämligen. Men SEPULTURA alltså! Pisket och drivet i öppnings- tillika titellåten imponerar fortfarande, och chansen att jag hade spontant självantänt om jag hade fått höra låten live med ett med bandet återförenat syskonpar Cavalera är stor. 

Så IN FLAMES. Jag vet att det finns plattor i bandets diskografi som hålls högre än "Reroute To Remain". Det finns också enskilda låtar på skivan som hålls högre än titellåten som också öppnar skivan som exempelvis Trigger och Cloud Connected. Men jag har svårt, att värja mig mot den matta som bandet väver i refrängen. 

Jag skulle köpa MEGADETHs "Rust In Peace" när den kom ut. Av någon anledning fanns den inte i någon annan affär i Karlskrona än Expert. Märkligt. Jag hade svårligen knarkat ner mig på bandets tidigare alster och förväntningarna var uppskruvat till extrema nivåer även för att gälla tonårsmått. Skivan åkte på och ut ljöd...country. Ja, country. Ett episkt kataklysmiskt vrål med tillhörande skrik från min far att nu fick jag banne mig sänka volymen på stereon ekade genom huset. Såklart hade ett fel av stora mått skett och butiken kunde inte göra något åt det förrän om tidigast en vecka. Helt otroligt hur mycket man kunde varva upp sig över det faktum över något som man inte hört en ton av, men efter en vecka så fick jag skivan. Och gosse - tror ni att jag blev besviken? Självklart inte när skivan öppnar med Holy Wars...The Punishment Due och sedan fortsätter i samma storartade stil. Fortfarande bandets bästa skiva. 

WATAINs "Sworn To The Dark" var ytterligare en skiva som fick folk att kippa efter andan. Jag tyckte att Legions Of The Black Light som öppnar skivan var bland det grymmaste jag hade hört. Mörkt, ondskefullt, fullt creddigt men förvånansvärt lättillgängligt. 

ENTOMBED har vi ju haft med ett antal gånger i fredagslistan. Det kommer ju inte som en överraskning att vi har med dem även denna gång då bandet har levererat ett försvarligt antal rediga dängor. Valet till veckans lista är Eyemaster från "Wolverine Blues" - skivan som på allvar fick mig verkligt intresserad av bandet. Gissar att jag inte är ensam om den uppfattningen. 

Likadant är det med efterföljande band - MASTODON. Blood And Thunder kan vara en av de mest ideala öppningslåtarna som finns inom scenen. Drivet liksom pumpas fram på ett oerhört skönt blasfemiskt vis som ger mersmak. 

Nämner jag SCAR SYMMETRY så kommer nog många att tänka på The Illusionist eller hur? Och det gör ni ju fullständigt rätt i. Trots att låten har kramats i det närmaste ihjäl kan jag inte låta bli att ha med den. Den är ju så bra, liksom efterföljande dänga, Follow The Hollow av SOILWORK. 

Avslutande duo klockar in på ca 17 minuters musik av bästa halt: IN MOURNINGs Colossus och BARREN EARTHs Curse Of The Red River från plattorna som jag fortfarande inte har tröttnat på: "The Weight Of Oceans" och "Curse Of The Red River". 

Med detta önskar jag er en trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar     

The Haunted imploderar

Det har skrivits en del om detta faktum att THE HAUNTED numera endast består av Jensen och basBjörler. Frågan är om duon nu ens kan kalla sig THE HAUNTED om de väljer att går vidare med bandet överhuvudtaget. Jensen har ju WITCHERY att sysselsätta sig med och Björler har ju den evigt pågående cirkusen AT THE GATES. Frågan är om det inte var just sagda konstellations rena ovilja att faktiskt lägga ner som tog död på THE HAUNTED.

Peter Dolvings andra avhopp från bandet skedde med betydligt större larm än trummisen Per Möller Jensens och Anders Björlers avhopp. Framför allt Möller Jensens statement tycker jag visar på ett logiskt resonerande om varför han lämnar bandet.

Jag har lyssnat länge på THE HAUNTED, och tycker likt många att bandet var i sin absolut bästa form på den självbetitlade debuten, efterföljaren "Made Me Do It", pungsparkshårda "One Kill Wonder" och "rEVOLVEr". Framför allt minns jag känslan av att stå på Folk Å Rock i Lund precis efter det att "rEVOLVEr" hade släppts och få benen slagna bort under sig. Så. Fruktansvärt. Jävla. Bra. Dolvings legendomsusande vrede kanaliserad ner i 13 låtar av sådan kaliber att det var omöjligt att inte inse att bandet var tillbaka med kraft. En efterföljande konsert på KB fick mig att bli än mer imponerad av bandet.

Efterföljande skivor "The Dead Eye", "Versus" och "Unseen" har inte samma dragningskraft, även om det verkligen inte är så att jag kan döma ut dem helt och hållet. Jag märker att ju mer jag skriver på inlägget, desto mer är jag övertygad om att det vi ser nu är slutet på THE HAUNTED som band, och trots att jag försöker stå emot sentimentaliteten så finns den ändå där, framkallad av alla minnen som bandet har gett mig.

/Martin

Close-Up Made Us Do It 2011

Stark lineup? Jotack - hösten blir bara bättre när favoriterna ENTOMBED tar med sig THE HAUNTED på en miniturné till Stockholm, Göteborg och Malmö i slutet på november.

ENTOMBED är ju fullständigt revitaliserade och spelar bättre än någonsin just nu. Förhoppningsvis kommer legenderna att bjuda på några nya låtar under turnén. I annat fall har ju bandet en backcatalogue som inte går av för hackor.



THE HAUNTED har ju under en längre tid varit ett fantastiskt liveband - Dolvings återkomst till bandet har gett konserter som är totalt oberäkeliga vad gäller rätt mycket, men aldrig när det gäller kvalitén. Ett tredje band kommer att addas till billen - men redan nu känns detta paket som ett helt okej startfält ;-)



/Martin

Mer trumsnack

Idag pratar vi trumset i förändring. Det är ju relativt känt att trummeri (eller för den delen vilket instrument som helst) har lätt att hamna i materialsportträsket. De fullständigt knäckande valmöjligheter som finns inom slagverkeriet är minst sagt bekymmersam. Inte minst vad gäller pengar - köpa ett helt kit för 10.000 eller endast en bastrumma för samma peng? Där har ni spektrat inom träsket.

Det är därför intressant att kolla på hur trumset ändras över tid. THE HAUNTEDs Per Möller Jensen tillhör en av skråbröderna vars kit verkligen har förändrats mycket sedan dansken kom med i bandet. Kolla:
Där har vi ju ett rejält metalkit, eller hur? Detta var vid tiden som bandet spelade in "One Kill Wonder" bandets kanske absolut hårdaste platta. I höjd med att bandet spelade in "rEVOLVEr" hade Per gått över till Tama Starclassic, det kanske absolut bästa du kan få inom trummor. De låter helt fantastiskt och får de flesta skinnpiskare att salivera. Hur kitet såg ut vid senaste plattan?
Detta är alltså intressant ur en speciell vinkel. Kan man köra en låt som Silencer från "Made Me Do It" på det senaste kitet? Ja, det kan man om man är en trummis som Möller Jensen. Men signalerna som det nuvarande kitet sänder ut är att musiken numera handlar om något helt annat än i bandets tidigare karriär. Observera att jag inte säger om detta är bättre eller sämre - det får ni själva ta ställning till - men det är i all sin trummisintroverta vinkling intressant att faktiskt kolla på detta. IRON MAIDEN har i princip kört med samma trumkomp på de flesta plattor. Har Nicko ändrat kit? Nä, precis.

/Martin

Supporta scenen: The Haunted

Oavsett vad man tycker om THE HAUNTEDs senaste giv "Unseen" - själv gav jag given ett ljummet betyg på 4,5 på en tiogradig skala - kan man inte bortse från att bandet är en kapacitet live vilket man kommer att få se om man beger sig till Mejeriet i Lund ikväll.

Bandet har av hävd spelat på KB i Malmö där jag sett bandet flera gånger, och ni som drar till Lund ikväll kommer nog uppleva att framför allt ljudet är mycket bättre på Mejeriet.

Biljett kostar 250 spänn och supporten heter Wasteland Skills - låter inte helt oävet även om jag inte blir helt till mig i trasorna.

/Martin

Man vet att

ens eget musiklyssnande har gått i en helt annan riktning än THE HAUNTEDs musik när man efter 3 raka genomlyssningar av kommande "Unseen" endast orkar med en axelryckning medan det räcker med prick 1 sekund av ANAAL NATHRAKHs smakprov på kommande "Passion" i form av Violenti Non Fit Inuria för att försätta en i exstas. Jo, detta är ett faktum.





/Martin

Nytt på WeRock

Det är 1:e mars idag. Ganska skönt att februari är över om ni frågar mig. Jävla skitmånad som i år toppade sin egen uselhet för egen del, och såg mig ligga sänkt som en sexa Jägermeister i influensa i en hel vecka. Lyckades dock, trots feberdimmor, få ur mig en recension av THE PROJECT HATEs senaste alster "Bleeding The New Apocalypse". Den är bra. Eller faktum - den är flera snäpp bättre än bra. Gillar man som jag bandet sedan tidigare kommer man inte att bli besviken. Faktum.

Bland övriga titlar som recenseras märks THE HAUNTEDs kommande "Unseen". Jag gillar THE HAUNTED och har gjort det ett bra tag - men senaste släppet är för mycket mellanmjölk för mig. Visserligen har bandets musik varit på väg åt ett helt annat håll är mitt eget lyssnande har tagit mig, men jag vill ju ändå gilla bandet som har kavlat ut så mycket bra musik under åren och inte att de ska reduceras till ett band vars musik man lyssnar igenom några gånger för att sedan sortera in i hyllan för att ytterligt sällan ta fram igen.

Det finns en hel del annat också - CAVALERA CONSPIRACY, DEICIDE, MINORA, TURISAS och FLOTSAM & JETSAMs alster dissekeras så det står härliga till. Och SATOR. Jo. Ni hittar samtliga recensioner här.

/Martin

Nytt från THE HAUNTED

Bra sväng - och Dolving låter sjukt bra! Speciellt gillar jag Per Möller Jensens fill vid 1:07.

/Martin

Hej igen!

Gott folk - nu får det ju faktiskt räcka med att vara ledig från i alla fall bloggeriet, även om det återstår några dagar kvar innan jag är tillbaks på det jobb som gör att jag har råd att äta.

Om man har tid och möjlighet tycker jag att man ska gå och kolla in mästerliga THE HAUNTED som spelar imorgon på Malmöfestivalen. Dolving med mannar tillhör ett av banden som jag inte kan få nog av i livesammanhang. Att chanserna för att det kommer att regna i kubik är stora får man helt enkelt skita i, möjligheten att få höra Dolving skrika som en galt är helt enkelt för lockande. Platsen är Posthusplatsen bakom centralen, scenen Stora Sydsvenskan och tiden kl. 21.00.

Känner man sedan för att höra mer musik kan man stanna kvar och drabbas av den melankoliska känslotsunami som KHOMAs musik utgör. De spelar på Lilla Sydsvenskan klockan 22.00. Personligen får jag se hur jag gör. Gillade verkligen "The Second Wave" men senaste släppet "A Final Storm" har inte imponerat på mig, trots idogt lyssnande.

Ska vi ta en lista också? Japp, det kan ni ge er på :-)

Bara för att-listan

Fredagslistan

Rymmer idag en hel del gammalt gott rens - banden denna veckan är THE DUSKFALL, THE HAUNTED, ARSIS, EVEMASTER, WITCHERY och GOREFEST.

Någon gång varje sommar brukar jag komma in i något sorts lyssna på gamla favoriter stadie - det som vanligtvis brukar hamna i stereon vid sådana tillfällen är "Made Me Do It". Tror faktiskt att det är favoritplattan med THE HAUNTED, även om bandets övriga diskografi innehåller en hel del mumma. Det ska bli kul att se bandet på Malmöfestivalen senare i sommar. Skönt att festivalen tog sitt förnuft till fånga, med tanke på förra årets rent obefintliga line-up vad gäller hårdare musik.

Ganska naturlig koppling till WITCHERY dessutom - bandet där Jensen från THE HAUNTED helt ogenerat spelar thrash deluxe till öronens förtjusning. Likadant är det med THE DUSKFALL - lite trist att det bandet lade ner då bandet producerade en hel del riktigt bra musik.

Technerven kittlas med lite ARSIS som helt enkelt visar att krångligt är kul - och dessutom har riktigt bra gitarrgrejer i sin musik.

EVEMASTER och GOREFEST får stå för den mer renodlade melodödsen och renset. Heter man GOREFEST är det ju lite av en giveaway vad för sorts musik man spelar eller hur? Tänkte väl det.

Ha en trevlig helg!

Fredagslistan vecka 28

Lite retro- (nåja, kanske inte ändå) lyssning

Brukar med jämna mellanrum grotta ner mig i lite metal som jag inte lyssnat på under en period. Denna gång föll lotten på THE HAUNTEDs kanske hårdaste skiva - "One Kill Wonder". För mig har denna skiva blivit Marco Aros mästarprov med bandet - här kommer hans skrik-och-härja-som-en-galt-från-helvetet-röst verkligen till sin rätt. För vi pratar en verkligt idiothård platta här, med en granithård produktion.

Och låtarna - milde tid vilka käftsmällar vi pratar om i detta fall!
Godpuppet, Shadow World, Dead On Arrival är en trio låtar som jag med lätthet stämplar med kvalitetsstämpeln. Framför allt har Godpuppet med sitt furiösa ös blivit en klassiker hemma i stereon på fester. Per Möller Jensens kaggematta i den ultrakorta refrängen försätter med lätthet undertecknad i exstas.

Nedan ett klipp från när bandet spelade på Hultsfred 2004.

10 i Topp 2008 Plats 6

THE HAUNTED – ”Versus”

Jensen är tillbaka som låtskrivare – och det betyder så fantastiskt mycket för denna platta från THE HAUNTED. ”The Dead Eye” är en platta som jag har svängt (och fortfarande svänger) i uppfattning om – många har hyllat plattan som en nytändning för göteborgsgänget med landets kanske argaste frontman, Peter Dolving, men jag kan inte säga att jag sörjer när bandet snarare tar ett litet steg tillbaka med ”Versus”. Många influenser samsas på plattan, som bitvis spretar, men dock inte lika mycket som sin föregångare. Låtarna håller en jämn hög standard, men personligen håller jag Jensens Moronic Colossus och Crusher högst, eftersom dessa låtar visar att Jensen verkligen har spetskompetens i att skriva ösiga tvåtaktslåtar, som han hävdade i Close-Up Magazine #102.

Bandet verkar ha fått en nytändning, och då i synnerhet tvillingarna Björler vars avslutningsturné med AT THE GATES i somras verkar ha gjort underverk för spelglädjen. Det är ett fruktansvärt ös genom hela plattan – tajt kontrollerad metal. Det enda som inte går att kontrollera är Dolving som faktiskt verkar vara ännu ilsknare på världen, och vars vredessång bänder, hugger och pressar sig för att i det närmaste spräcka ramarna.

THE HAUNTED har i mitt tycke gjort bättre plattor än ”Versus” men plattan är ändå en välkommen gäst i stereon, och den tillhör definitivt ett av 2008 års bästa släpp.

Crusher