The Allman Brothers sista konsert ikväll 28/10

När vi vaknade imorse var det till en ganska vacker höstdag, åtminstone i Helsingborg. En helt vanlig dag för de flesta, på alla sätt. När vi vaknar imorgon är det till en värld där THE ALLMAN BROTHERS BAND inte längre finns som band.

Det är inte världens ände. Tvärtom egentligen, eftersom Allman Brothers är ett band som fortfarande låter fenomenalt bra trots de till viss del ålderstigna herrarna. Även om de varit med om sin beskärda del av både dödsfall och interna stridigheter har de rest sig ur askan flera gånger och fortsatt övertyga. Och säga vad man vill om originalmedlemmarna Gregg, Butch och Jaimoe - för min del är det tveklöst Derek Trucks och Warren Haynes som sett till att bandet kunnat andas på det sätt det gjort de senaste åren. Att välja att lägga ner nu, utan att de hamnat i andra betydligt mer pinsamma gamla orkestrars försök till att "fortfarande rocka", är inget annat än ett genidrag.

Allman Brothers lämnar efter sig en diger karriär. Böcker och historier finns det massor av, skivor ännu fler. Det står dock bortom allt tvivel att det är som ett liveband de profilerat sig, och GUD vilket liveband. Jag fick se dem två gånger i mars 2012, det var vad jag hann med. Båda kvällarna ligger absolut på topp 20 av mina nästan 600 konserter. Den andra kvällen ligger på topp 10.

Ikväll spelar de sin sista konsert. På Beacon Theatre i New York, såklart. Konserten sänds live på Sirius XM kanal 26 - Classic Vinyl. Hur väljer man låtar när man vet att det är den sista spelningen? Och framförallt - hur väljer man bort? Det blir en spännande sändning och den går i repris flera gånger för den som missar den.

När vi vaknar imorgon finns inte The Allman Brothers Band mer. Vi kommer att kunna andas och leva ändå.

Men det kommer inte riktigt att vara samma luft.

/Alex

Typ en recension: Allman Brothers - The 1971 Fillmore East Recordings

Säkerligen har du varit med om det. Känt en doft någonstans som plötsligt tagit dig tillbaka till barndomen, kanske en plastleksak, eller kanske en butik. Eller råkade du höra en bortglömd låt? PHIL COLLINS Another day in paradise får mig alltid att minnas mellanstadiediskona då alldeles jag fick dansa alldeles för lite. Det är dock lustigt det där med hågkomster, hur man ibland kan skapa ett minne av något man inte varit med om. Eller ens KAN ha varit med om.

När jag nu avnjuter ALLMAN BROTHERS' "Live at the Fillmore East" i sin fantastiska nyutgåva så gör jag just detta. Jag minns Fillmore East. Teatern som lade ner den 27/6 1971 och som jag således under inga omständigheter kan ha besökt i konsertsammanhang. Men när jag lyssnar så färdas jag tillbaka, tack vare musiken och tack vare vetskapen om hur, när och varför skivorna och konserterna kommit till och låter som de gör.

Originalliveskivan från 1971 tillhör gräddan av liveskivor som givits ut. Den består av två lp-skivor med musik omärkbart hopklippt från fyra konserter, det låter nästan som att det är en och samma spelning. Så bra var bandet, inte tu tal om det. Den som inte hört den skivan har gått miste om ett monumentalt verk i musikhistorien, jag hoppas att alla och envar gör bot och bättring och sätter igång Spotify illa kvickt.

Genom åren har fler låtar från konserterna släppts ut, på den nästkommande skivan "Eat a peach", på samlingsskivor och på deluxeutgåvor. Nu har dock bandet (eller skivbolaget) äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och har släppt ut de fyra konserterna av de totalt sex spelade som utgjorde stommen på originalskivan. Ljudet är inte pillat så vidare mycket med, det är inte överarbetat eller överdubbat, de lät så förbannat bra i vilket fall. Vi får simpelthen bara lyssna till ett band som stod på den absoluta toppen av sin karriär.

Jag var som sagt aldrig på Fillmore East. När jag lyssnar inbillar jag mig ändå att jag kan förnimma hur det var att stå där. Det var ingen gammal teater med sina knappa 50 verksamma år, men dess anda känns vis och magisk som tiden själv. Delvis säkerligen tack vare den fantastiska ägaren Bill Graham vars insatser för den tidens rockmusik gällande arkiverande och engagerande inte kan överskattas. Jag kan naturligtvis inte alls förnimma hur det var att stå där men efter alla dessa år av personligt intresse och engagemang i gamla amerikanska konsertarenor så har jag byggt upp en bild av hur det BÖR ha sett ut och hur det BÖR ha låtit därinne. Den bilden stämmer säkert inte, men jag kan inte välja - när Allman Brothers dänger igång Statesboro blues så kommer bilderna i huvudet likväl.

Inspelningarna finns på spotify, i en 6cdbox eller 3bluraybox eller, i nedkortat format, på vinyl. Cd- och blurayboxarna innehåller även konserten bandet gjorde på Fillmore East dagen innan det stängde och är även den en höjdpunkt. Man får liksom inte nog.

Den som tar fram den gamla originalskivan eller originalspotifyen håller säkert med killen som skriker efter dryga 16 minuter in i You don't love me: "PLAY ALL NIGHT!!!".

Det gjorde de nästan. Vilken jävla tur att någon spelade in det.

/Alex

Torsdagsfunderingar

From the head of the Bergdahl kommer här några samlade tankar om nästan ingenting. Man ska ju dela med sig av det lilla man har, vadän det månde vara.

SKINTRADE hade premiär/releaseparty igår. De lade precis upp ett klipp på "One by one" och jag tror fanimej att tiden har stått stilla. Nio dagar till Malmögiget och 17 års väntan är över för min del. Klipp finns nedan och rapport på giget följer naturligtvis när det spelats.

Även om jag tycker att Sweden Rock Festivals lineup i sin helhet i år plågas av för min del egendomliga och ofta rätt meningslösa bokningar så måste jag säga att lördagen faktiskt är en av de bästa i festivalens historia. Kvartetten FISH, BAD COMPANY, SYMPHONY X och självfallet KING DIAMOND  luktar succé lång väg, måtte dessa fyra nu inte krocka. Sen finns det säkert möjlighet att jag kastar ett öga på både CANNIBAL CORPSE och SLAUGHTER, kanske t.o.m. GIRLSCHOOL. Jag ställer mig tveksam till de två sista (?) banden på dagen dock, MOTLEY CRUE låter ju tyvärr numera bara snäppet bättre än när min kusin och jag spelade KISS "Talk to me" på tvätthängare och plåtburkar i köket när vi var små, och LYNYRD SKYNYRD som jag egentligen gillar åker ju nu runt med tredje och fjärde generationens medlemmar, endast en enda medlem har varit med sedan början (jag räknar inte Medlocke för han spelade trummor i början och inget annat - fast jag gillar honom ändå), resten är ersättare och ersättare till ersättare. Men visst, det är en avvägning att göra. Synd bara att de 2011 körde samma jäkla låtlista som 1996, de har en rätt stor låtskatt men har blivit (likt många andra) bekväma i sin Greatest Hits-fålla. Trist.

Ända sedan återkomsten från New York har jag befunnit mig i ett jazz- och bluesrus, jag kan inte lyssna mig mätt på inspelningarna av ALLMAN BROTHERS-konserterna (som man behändigt nog kunde köpa på plats) men även en av jazzspelningarna jag såg satte så djupa spår att jag inte känt inspiration att lyssna på något annat på två veckor. Därav mitt knapphändiga bloggande här på sistone, jag hade gärna skrivit in absurdum om dessa företeelser men det finns andra bloggar och andra platser där det passar bättre. Sådan är passionen och inspirationen, när den griper tag så bestämmer den själv när den ska släppa.

En sista liten glädjetårtbit är att jag efter många års letande äntligen fått fatt i en speciell sorts cdplastfickor. Den som har beställt japanska cdskivor har kanske stött på dylika, de kan hålla en vanlig jewelcase och även en lite tjockare förpackning, den är dessutom återförslutningsbar. Perfekt för digipacks och andra skivor man vill vara rädd om. Eländet är helt omöjligt att hitta i Sverige, eller för den delen Europa. Till slut fick jag en blänkare om att en japan sålde massor av sådant på ebay. Jag fick en länk, betalade totalt 95 kronor (med frakt) för hundra plastfickor. Betalningen skedde förra torsdagen och i tisdags (japp!) kunde jag sjunka in i skivvården hemma och hade en trevlig kväll med återseende av skivor jag inte tittat på, än mindre hört, på många år. Jag ska beställa hundra till nästa vecka då jag har en sinnessjuk samling ELVIS PRESLEY-digipacks som äntligen ska få finfickor. Jag tycker om Japan.

Nu myser vi (trots ljudet).

http://youtu.be/M-ilfU6fT64 (Skintrade - One By One, Debaser Slussen igår - youtubeverktyget funkar inte vad det verkar?)

/Alex

Broderlig lycka i New York

Den uppmärksamme läsaren har noterat mitt frånfälle den senaste veckan, jag har sedan tidigare aviserat detta lite subtilt genom att berätta att jag skulle åka till New York. Det gjorde jag för en vecka sedan, jag kom hem i måndags. Tre och en halv dag intensiva dagar i det stora äpplet som skulle komma att innefatta en (1) jävligt häftig dinnerdate, en (1) jävligt häftig träff med en av mina favoriter från förr, en (1) teaterföreställning samt icke mindre än totalt fyra (4) konserter.

Huvudsyftet med resan, och egentligen det enda som faller under denna bloggens huvuddevis, var att jag skull se THE ALLMAN BROTHERS BAND på anrika Beacon Theater under två kvällar. Både i fredags och i lördags, de två första kvällarna på deras sedvanliga ten-night-stand på sagda ställe. Det är inte skitlätt att få tag i biljetter till detta, och det var först med dessa säkrade som jag bokade flyg och hotell. Inte för att jag skulle gått sysslolös i New York UTAN dem, men detta var ändå själva anledningen att jag ville åka just nu överhuvudtaget.

Första kvällen var bra. Nej, jag rättar mig själv, den var jävligt bra. Låtlistan var lite blandad, ömsom låtar jag kunde, ömsom andra låtar. De spelade i tre timmar och hade därtill den goda smaken att dels köra ett akustiskt set i mitten (bestående av fyra låtar) och dels att avsluta med den enskilt mest önskade låten från min sida: You don´t love me. Publiken bestod av samma gamla vanliga idioter som först lyckas tillskansa sig en dyr biljett och sedan pratar och super bort hela evenemanget. Jag hyser enormt förakt för dessa människor, men det lämnar vi därhän. Jag kan dock säga att när rövhålet som stod bakom mig tände sin tredje lustig-tobak-cigarett och blev påkommen och sedermera utslängd, då applåderade jag vakten och funderade på att ge honom en kram.

Andra kvällen sen då. Jag hade höga förväntningar efter första kvällens mumma för kräsna öron. Jag skulle inte bli besviken. För det första, ja fanimej FÖRSTA - de öppnade med Statesboro blues. Öppningsspåret från "Live At Fillmore East". Jag stod på min plats med telefonen/kameran väl dold i min hand och tänkte att jag skulle filma första låten denna kväll som ett litet minne. OCH SÅ BLEV DET DEN LÅTEN! Jag trodde jag skulle smälla av, smälla på igen och sedan smälla av ytterligare en gång!

Denna kvällen sopade undan mattan med första. Nej, den tog en industrial size vacuumcleaner och sög upp mattan och pulvriserade den totalt. Låtvalet var bättre ur min synvinkel, jammandet var skitbra och till sist - de hade i slutet en gäst på scen i form av herr Überstormtrumpetare Randy Brecker. När han promenerade upp på scen i början av Hot 'Lanta och sedan började spela när bandet i mitten jammade loss på en version av All along the watchtower som säkerligen skulle få herr Dylan att ta livet av sig bara för att kunna få rotera i graven av avund, då visste jublet i lokalen inga gränser. Jag skämtar inte, den versionen var så bra att man mentalt förflyttades från Beacon Theatre 2012 till en rökig trång blueslokal i slutet av 60-talet.

Det är en ynnest att få se musiker som dessa. Varje gång jag får se folk som verkligen kan och verkligen gör så blir jag alldeles varm i hjärtat. Make no mistake - Gregg Allman är sjuk. Riktigt sjuk. Ett djävulskt hårt leverne kombinerat med Hepatit C och en levertransplantation härom året har satt spår som är väldigt djupa. Men han kämpar på, rösten är med honom, spelandet är med honom, bandet är med honom. VI är med honom. Warren Haynes sjunger några låtar när orken fallerar, mellan seten tar Gregg en välförtjänt paus, det är nog aldrig självklart att han ska orka. Men vi lyfter honom. Man ser tydligt i ögonen på honom, en människa vars kropp inte längre fungerar ordentligt, att lystern finns kvar. När han efter andra kvällens extranummer (Southbound) först bara reser sig och går, sedan kommer på sig själv i steget och återvänder till mikrofonen och tackar alla för kvällen - då vet vi att det är ärligt menat. Och våra applåder är lika ärliga. Vi sympatiapplåderar inte för att han ska känna sig lite bättre. Vi applåderar för att han, trots allt jävelskap, är JÄVLIGT bra fortfarande.

Jag kommer med all sannolikhet aldrig att få se detta gänget igen. Jag kommer däremot att bära med mig dessa totalt sex timmar vi spenderade ihop i en alldeles speciell plats i hjärtat.  Jag kommer att ta fram den emellanåt och på så sätt bekräfta för mig själv att "Jo, jag var verkligen där". Just nu känns det nämligen som en dröm.

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla får uppleva spelningar som dessa någon gång i sitt liv. Jag tror att det skulle göra skillnad. Det var synd att du inte var med Pada, jag hoppas att du har det bra i din del av världen. Detta är helt och hållet din förtjänst.

/Alex

Start spreading the news....

Ses nästa vecka.

/Alex

Grattis Allman Brothers!

ALLMAN BROTHERS vann Grammygalans Lifetime Achievement Award i förrgår. Troligtvis det enda bandet någonsin omnämnt på denna bloggen som lyckats med det. Ville bara säga det.

3 veckor kvar.

/Alex, happy as a pig in a blanket

Första fredagslistan!

Vi kickar igång 2012 med en brokig lista, speciellt från min sida. Martin rensar loss med LOCK UP, GADGET (som jag gillade!) och bandet med världens underligaste trumljud: ANTIGAMA. För att övergången från Martins del inte ska bli för skum så börjar vi med MAYHEM från när de var bra, dessutom hyllar vi nyligen bortgångne Rhino i CAPTAIN BEYOND. Debuten fanns inte på Spotify men "Dawn Explosion" från 1977 fyller en fin funktion den också. Sist i listan, och icke för de svaghjärtade, ligger så Allman Brothers You don´t love me i en tjugominutersversion från en av världens allra bästa skivor: "Live at the Fillmore East".

Till saken hör att jag precis bokat en ny New York-resa (i mars) för att se ALLMAN BROTHERS på anrika Beacon Theater, varför det enda jag för tillfället spelar är deras liveplattor. På vinyl dessutom.

Tro mig när jag säger att de två kvällarna i mars kommer att bli en av höjdpunkterna i hela mitt liv.

Edit: Nu kom Susannes låtar. Två av banden var samma som frk. Martin körde. Och inget Allman Brothers.
Trevlig helg gott folk!

/Alex

Fredagslistan vecka 1

Måndagsmys

Så var även jag tillbaka från semestern, jag har sett att Martin har hållit lågan brinnande ordentligt med sina tvåtakter men nu blir det skönare tongångar här igen.



Jag fick tillfälle att se en artist av rang på fina Amager Bio för någon vecka sedan. Knappa 300 personer var på plats tyvärr, men det hindrade inte WARREN HAYNES från att spela nästan 3 timmar! Warren har ett förflutet i en sentida version av ALLMAN BROTHERS, och är såklart även frontfiguren i GOV´T MULE, utöver detta har han även prånglat ut ett par soloplattor i eget namn och det var sista konserten på en av hans få europaturnéer jag fick bevittna. Hela bandet bestod av proffs, det är så härligt att ibland få ta del av en musikalitet som övergår ens förstånd, jag stod som förstenad under stora delar av spelningen och drömde mig bort till ett 70-tal där de flesta banden (det känns iallafall så) bestod av musiker som verkligen kunde och ville.



Efter denna urladdning stod det klart - jag måste få se Allman Brothers också. Eftersom de aldrig kommer till europa får jag väl ta och pallra mig över stordrinken till New York. De brukar köra tre veckor i rad på anrika Beacon Theatre varje år i mars, så något sånt siktar jag på. Jag håller er uppdaterade.







/Alex

Fredagslistan

Rightyo my fine feathered friends. Martin tyckte förra veckans lista var schizofren. Det var den. Denna veckans lista har enkelt sagt hittills aldrig skådats och kan således inte föräras ett epitet. Möjligen kunde man kalla den något i stil med schizo-psycho-avalanche-fighter-deluxe-knepig.

Martin blandar och ger i vanlig ordning, en överraskning i form av Symphony X lyckades han dessutom trycka in. Han påstod även att Wormrots Dirge inte fanns på Spotify. Det gjorde den visst, och eftersom låtarna pendlar mellan snorkorta och ännu kortare så fiskade jag minsann med hela skivan i slutet av listan.

Själv har jag myst till med allt från Allman Brothers till Ozzy via dagens artist: Snowy Shaw. Ikväll är det dags för The Great Unveiling med honom i Göteborg och jag har ystat med lite förhoppningslåtar från bl.a. Notre Dame, Memento Mori och Illwill.

/Alex

Fredagslistan vecka 21