Visar inlägg med etikett Haken. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Haken. Visa alla inlägg

Fredagslistan 2016, vecka 19: någon sorts summering

torsdag 12 maj 2016

Gott folk!


Sommaren börjar närma sig, och jag tänkte att det kunde vara på sin plats att göra nån sorts summering för egen del av vad 2016 hittills har burit med sig. 

När 2016 började så hade jag bestämt mig för att jag skulle lyssna mer på sådant som låg utanför min bekvämlighetszon. Det skulle således bli mycket mera doom, sludge och allmän "hipp" musik som jag kanske inte hade ens gett en chans om jag ser på mitt lyssnande i backspegeln. 

Ni kommer i listan få två artister som jag har lyssnat på som ett resultat av denna inställning. 

Att ni också bör se listan som en vägledning i någon mån till skivor som jag verkligen tycker ni ska kolla in - det kanske jag inte ens behöver påpeka? 

Vi kör! 

 

Jag har inte det nästan vördnadsfulla dyrkandet av Ihsahns tidigare band EMPEROR som många har i kroppen. Visst, det är bra musik men inget jag skulle ta med mig till en öde ö. 
När jag fick promon till "Arktis" bestämde jag mig ganska snabbt för att, trots att Ihsahns sologrejer aldrig intresserat mig, recensera. Jag bävade faktiskt inför uppgiften. Men "Arktis" är en förvånansvärt lättillgänglig skiva, nästan uppsluppen i vissa hänseenden! Jag blev, som kidsen kanske säger, tjockt förvånad. Låten jag valt är Mass Darkness som har en väldigt fin inledning, extatisk refräng och übergöttiga gitarrsolon. Faktum är att jag blir rent glad över att lyssna på låten. Förvånande? Jo, det får jag säga! 

 

Jag tror att det var fler än jag som trodde att det inte skulle bli mer musik från Gävles grindcoreorkester nummer 1, GADGET. 10 år mellan "The Funeral March" och "The Great Destroyer" är ju lång tid. När det väl kom musik så var den av sådan kaliber att den nog, med stor sannolikhet, kommer att kvala in på årsbästalistan för undertecknad. Som i all bra grindcore har GADGET en känsla för vad som funkar och vad som behövs i låtarnas struktur för att musiken ska lyfta högt över mediokritetens tyranni. 

 
Vi växlar spår på ett brutalt vis. Från grindcore till progressiv och väldigt snygg rock/metal. HAKEN har jag byggt upp ett förtroende för genom bandets tidigare utgivning som bär karaktären av att även om varje skiva som helhet betraktat inte är helgjuten så är majoriteten av låtarna väldigt bra. Så är det med "Affinity" som har en hel del lyssningsmumma. Jag har valt Earthrise för det är en låt som gör mig väldigt glad. Här finns ett djupt sympatiskt driv och en optimism som är smittande. Totalt ovetenskapligt skulle jag tro att det är låten som fått mest speltid från skivan. 


 

PYRAMIDO har vuxit ut från att ha varit ett band jag gillar till att bli en livsnödvändighet. Unikt i nästan varenda aspekt i sitt skapande har bandet stringent övertygat mig om att de är värda min tid och uppmärksamhet genom, såklart främst musiken, men också sin estetiska inriktning på sin merch som är bland den snyggaste du kan bära. Nya skivan "Vatten" är en lika dräpande som tröstande skiva om ni frågar mig. I bandets långsamma svärta finns det melodier och harmonier så vackra att tårarna kommer. En Linje I Sanden är inte bara en helvetes öppnare, den kan vara en av de bästa låtarna PYRAMIDO har pressat ur sig överhuvudtaget. 

 

Murken doom/döds avslutar listan på ett minst sagt mustigt vis. Australiensiska INVERLOCH lyckas med mästerstycket att perfekt balansera sin krävande musik med ljuvt gitarrarbete i det nästan kompakta mörker som "Distance I Collapsed" är. From The Eventide Pool är en mästarlåt av stora mått som ställer sina krav på lyssnaren, men gosse vad den belönar. 

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 49: metal med blås

torsdag 5 december 2013

Godmorgon!

Denna vecka bjuder jag på en mycket skruvad lista: metal med blås. Detta hör inte till vanligheterna vågar jag påstå. Men, invänder nu vän av ordning, finns det inte flera band som har samarbetat med symfoniorkestrar, körer, och individuella instrumentalister som har lirat solon i låtar? Jo, det har det. Men det var inte detta jag var ute efter i detta fall. Jag ville se om det faktiskt fanns band som fullt medvetet hade skrivit musik med tanke på att använda en blåssektion eller en enskild musiker redan från början. Och det fanns det. Inte speciellt många, men tillräckligt för att jag skulle få ihop en fem låtar lång lista på musik som verkligen heter duga.

RIOT är ett band med en lång historia. Bandets första sejour varade mellan 1975-1984. Efter det att bandet inte nådde större framgångar rent ekonomiskt lade man ner, men återupptog verksamheten redan 1986. Bandet är idag fortsatt verksamt och släppte så sent som 2011 skivan "Immortal Soul". Men det är inte den skivan vi ska prata om idag utan "The Priviledge Of Power" som kom i februari 1990. Här har man alltså tagit in en hel blåssektion. Och det är inte vilken blåssektion som helst kan jag tala om, utan snarare blåssektionen med stort B: Tower Of Powers blåssektion. Detta är alltså blåssektionen som i pricip alla som behövde ha en top-notch blåssektion och hade en hyfsad budget använde sig av under en väldigt lång period. Och jag förstår varför - detta är ren lyxkräm om ni frågar mig. Låten i fråga, Killer, är en störtskön, assvängig låt redan utan blåssektionen. Jag vill dock verkligen hävda att blåset höjer låten ytterligare. Det är måktigt, skruvad och fullständigt briljant.

Vi släpper lös sköna galningarna i THE DILLINGER ESCAPE PLAN i låten White Lizard som förutom ett helt klockrent utnyttjande av en blåssektion vräker på med piano och mer än lovligt galen sång från Greg Puciato. Detta är ren och skär magi om ni frågar mig.


HAKEN är ett band som jag stiftade bekantskap med tidigare i år genom "The Mountain". Detta är progressiv musik som när den funkar är alldeles ypperlig. Låten i detta fall heter Somebody och är en finstämd låt med en fin långsam stegring i intensitet för att i sluten vräka på med tungt brass. Jag tycker att detta verkligen är bra - första gången jag lyssnade på låten hajade jag till när den fullständigt ljuva klangen från brasset nådde öronen.

Ni kanske såg det komma? STRAPPING YOUNG LAD och bandets primus motor Devin Townsend drog sig verkligen inte för att korsa gränser vad gäller rätt mycket. Antiproduct från "The New Black" är från början en rätt skruvad historia. Precis som större delen av bandets musik var. Mellanspelet är dock helt briljant - för det första svänger det utav bara fan. För det andra dyker det upp en flöjt.

SEAR BLISS är ett ungerskt, mycket eklektiskt black metalband. Jag stötte på bandet när jag recenserade bandets senaste skiva "Eternal Recurrence" från 2012. Första låten på den skivan heter The Eternal Quest och innehåller inte bara stomp och growl utan även trumpetspel som verkligen höjer låten.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 41: Instrumentala låtar

torsdag 10 oktober 2013

Kära läsare!

Denna vecka tar vi upp ett tema som jag har längtat efter att få köra: Instrumentala låtar. Jag kommer själv från en instrumental bakgrund där sång var något som förekom mycket sparsamt. Nu får ni absolut inte tro att jag tycker illa om sång, det är bara det att instrumentala låtar sätter, om de är bra givetvis, hjärtat i brand lite extra.

Och det finns ju en del låtar att välja mellan när det kommer till instrumental musik - därför kommer det att bli en synnerligen spretande lista denna vecka.  Och episk. Ungefär som bilden. Den graden av episkhet, haha!


Ni kanske undrar varför det endast är jag som bidrar med låtar denna vecka? Jo, så här är det: Susanne har arbetat sig in i den där väggen som ju i alla fall en del av er borde känna till. Därför blir det fulltidsvila för Susanne istället för mer än fulltidsarbete en tid framöver. Vi hoppas att återhämtningen går bra och snabbt och att Susanne är tillbaka snabbare än man kan säga Whiplash!

Vi öppnar med en gammal goding - The Call Of Kthulu från "Ride The Lightning" ursprungligen. Jag har dock valt att ta med versionen på "S&M" då den är, likt många låtar på plattan, episkt fet. Jag har alltid gillat svulstig musik och det är såklart då givet att den skivan har gått varm hemmavid under årens lopp, haha!
Inga höjda ögonbryn på detta bandval tror jag. RUSH är ju en trio überlirare och i La Villa Strangiato från "Hemispheres" visar de att 9 minuter och 35 sekunder kan upplevas som så mycket kortare.
Ahaaa! GHOST har ju en instrumental toppärla till låt på förstlingsverket "Opus Eponymous" som har sin stora förtjänst i sin mer än episka gitarrslinga och sin otroligt fina eskalerande uppbyggnad. Detta är verkligen en oerhört fin låt: Genesis.





Nu kopplar vi på dysternerven. Amerikanska (från Akron i Ohio) IF THESE TREES COULD TALK lirar oerhört svart, vemodig och tung post-rock. Inte på långa vägar det hårdaste vi har haft på listan, men det får ni ha överseende med. The First Fire är en låt som gjord att gosa in sig i höstrusket med. Skivan den är tagen ifrån "Red Forest" är som helhet en trevligt dyster skiva som jag varmt rekommenderar att ni kollar in.


Ett så kallat superband. Jag vete fan om det är rätt benämning egentligen, men medlemmarna lirar i andra band med, i alla fall i två fall av tre, stor igenkänningsfaktor för mig. Gitarristen Ron Jarzombek lirar i WATCHTOWER OCH SPASTIC INK två band jag inte hört en ton av. Basisten däremot heter Alex Webster som till vardags lirar i CANNIBAL CORPSE och trummisen heter Hannes Grossmann till vardags i OBSCURA. Ni som tycker att Websters lir enbart handlar om brutal kraft får nog tänka om efter att ni hört Brain Fingerprinting, haha!


Erotomania från "Awake". Notera speciellt trumljudet då detta är den enda av DREAM THEATERs plattor där Mike Portnoy lirar på ett annat märke än TAMA. Här använde han sig av Mapex. Jag hade svårt ställda förväntningar på "Awake" som jag tycker är en helt okej platta. Svårt att följa upp "Images and Words" liksom.
AMORPHIS i en lite hetsigare och stökigare skrud än vad bandet är känt för idag. Jag tycker att det är lite befriande faktiskt. Relief från "Elegy" som är bandets tredje fullängdare är väldigt olik bandets signaturmusik som brukar utmärkas av en extrem värdighet och melankolisk känsla. Detta är helt annorlunda.


Keyboardspelet. Det vill jag att ni lyssnar lite extra på i Portals från progressiva HAKEN. För fy attan, det är inte att leka med om jag säger som så. Eller gitarrspelet. Eller trumspelet. Eller basspelet. Allt är topnotch och alla nördometrar slår i max när det handlar om detta band. Jag gillar't.


En gång i tiden var IN FLAMES ett ganska litet band som huserade i undervegetationen av den melodiska dödsmetallen. De var långt borta från videoinspelningar i pariserhjul och beskyllningar för att ha "sålt sig". "The Jester Race" var en av skivorna som bandets old-schoolfans kramade ihjäl. Trummorna hanterades på denna tid av Björn Gelotte och, faktiskt, Anders Fridén. Omslaget är episkt fult. Men musiken är det verkligen inget fel på. Bandet hade två instrumentala låtar på denna skiva: The Jester's Dance och den som jag valt Wayfaerer. Den kommer garanterat att ta er tillbaka till 1996.

Listan avslutas med en låt från en superklassisk death metalplatta: DEATHs "Human". I stort sett varenda låt på denna skiva är magiskt bra. Ser man till personalen på skivan måste man begripa att en lineup bestående av Steve DiGiorgio på bas, Paul Masvidal på gitarr och Sean Reinert på trummor samt primus motor i bandet, Chuck Schuldiner levererar oantastligt lir. För satan vad bra detta är. Jag har svårt att tänka mig en värdigare och bättre avslutningslåt än Cosmic Sea. Så luta er tillbaka, skruva upp volymen, och njut av ett sant mästerstycke till låt.



/Martin

Nya uppdateringar på WeRock

onsdag 2 oktober 2013

Godkväll!

Tänkte berätta att det kommit upp en del nya grejer på WeRock igår. Dels har vi en recension av ABORTEDs gig i Köpenhamn i måndags, signerad av yours truly.

Sen lade jag upp ett gäng nya recensioner av en del högprofilerade släpp:

CARCASS - "Surgical Steel", DREAM THEATERs självbetitlade album och HAKENs "The Mountain" sätter jag under lupp.

Kollegorna har inte legat på latsidan de heller: BiblioteKarin levererar 3 recensioner:
CULT OF LUNAs "Vertikal II", DEALS DEATHs "Point Zero Solution" och mest högprofilerade av dem alla: SATYRICONs självbetitlade verk som inhöstar det näst högsta betyget.

Robert Gustafsson sätter tänderna i ytterligare en liveskiva från WHITESNAKE. Han sållar agnarna från vetet i texten vilken liveskiva i ordningen det är från Coverdale och manskap, vilket bara det är en anledning att läsa recensionen, haha! Han skriver också om Sammy Hagars jubileumsplatta.

Fredrik Sandberg skriver om PERKELE, HUNTRESS och mest intressant kanske TYRs senaste plattor. TYR får nämligen mycket goda vitsord från Fredrik.

Janne Sandstén, mannen med ibland minst sagt eleverade höjder när det gäller arbetsplats skriver om Umeås Old Man's Wills senaste platta.

Totalt sett, en bra inledning på oktober månad.

/Martin