Lyrisk recension av AVANTASIA

Tobias Sammets mastodontprojekt AVANTASIA tillhör väl inte det som åker på i stereon med skrämmande frekvens - "The Metal Opera pt1" och "Pt2" tyckte jag var helt okej powermetal med episka anspråk. Sedan tröttnade jag faktiskt lite i takt med att "Lost In Space", "The Wicked Symphony" och "Angel Of Babylon" kom ut - men så är jag ingen stor fan av powermetal.

Bild: Mats Manhammar

En som däremot är det är polaren/skribentkollegan Mats Manhammar som helt förståeligt var till sig i trasorna när
AVANTASIA med samtliga gästsångare (och de är ju en del) gästade Arenan i Stockholm. Man kan ta del av Mats exstatiska recension på WeRock om man följer länken .

Nytt på Werock

Det finns en hel massa nytt att läsa på WeRock (om ni nu inte har hittat dit än). Ida Frisell DVD-tipsdebuterar med en text om ALICE COOPER's "Theater Of Death, som trots att skräckrockarens musik inte är min kopp te är grymt skön att läsa.

Dessutom två nya konsertrecensioner; en av Robert "Chief Rebel Angel" Gustafsson som bevittnade AIRBOURNEs spelning på Tyrol. De kan tydligen både spela och dricka ordentligt. Ni kan också läsa om AMORPHIS gig på Amager Bio signerad Henrik Nygren. En väldigt imponerande spelning kan man lugnt säga.

Det kommer att bli ytterligare en DVD-recension i november från ett visst av mig högt hållet band från Polen, bara som en liten extra bonus :-)

Vad vi har att vänta oss? Se nedan...



Herrejävlar vad jag längtar tills den dyker upp hemmavid!

/Martin

Watainrecension

Vill ni veta precis hur bra WATAIN var i fredags på KB i Malmö? Då gör ni bäst i att kolla in länken nedan.

Watainrecension, Kulturbolaget Malmö

/Martin

Bonecrusher Fest

Yours truly bevistade det knäckande hårda turnépaketet Bonecrusher Fest i måndags på Malmös KB. Bland andra FACELESS, THE BLACK DAHLIA MURDER och CARNIFEX gjorde mos av öronen under en till stora delar mycket bra kväll. Hela recensionen kan läsas här.

Bra som vanligt

Botade min groteska trötthet med en rejäl dos OPETH igår.

Det var som vanligt när OPETH bjuder upp till konsert - fantastisk musik, samt vansinnigt roligt mellansnack av Mikael Åkerfeldt:

-Detta är femte giget vi för på denna turné. Ikväll är första gången vi är svettiga.

Applåder.

-Det har inget med er att göra.

-Jag har haft ett riktigt jobb en gång. Bytte däck.

Paus

-Och nu gör vi det här.

Inte lika kul i skrift som i verkliga livet, men ändå sjukt annorlunda mellansnack eller hur?

Längre recension kommer snart på Werock.se

Dark Tranquillity på KB

Det är inte många band som kan skryta med att ha gjort så många gig som göteborgssönerna i DARK TRANQUILLITY de facto har gjort. Som headlinare på Close-up made us do it-turnén gör de i alla fall inte mig besviken.

En av de saker man ska kunna avkräva ett metalband är spelskicklighet – DT äger skopvis av denna, och låtarna exekveras med en precision tightare än trummisens Anders Jivarps virveltrumma – plus att man har en av de bästa och mest sympatiska frontmännen i branschen Mikael Stanne som dompterar, besvärjer, och briljerar med sin fantastiska sånginsats denna kväll.
Merparten av låtarna hämtas från ”Fiction” och ”Character” vilket passar mig alldeles förträffligt. Att bandet dessutom kör min absoluta DT-låt Lost To Apathy gör ju inte saken sämre.
På det hela taget en mycket trevlig kväll som jag och kompisarna Mats och Rebecka lämnar rejält ömma i halsen efter allt medsjungande och skrikande.

Lite nytt

Det ligger uppe en fet recension på werock.se av VADERs samtliga 3 konserter de gjorde i Sverige för inte så länge sedan, samt en brutal recension av mig av HARMONYs senaste släpp. Betrakta er som varnade :)

At the Gates - Kross på KB

Att AT THE GATES är ute på en avslutningsturné kan inte många ha missat. Efter den rena uppvisningen på Wacken kunde jag inte annat än gå och se bandet när det lirade loss på KB i onsdags.

AT THE GATES suveräna tajthet motsägs av två av de kanske sämsta förband jag har sett - OBSCURITYs (vilket jag tror bandets namn är, de presenterar sig nämligen inte alls) konsert är så Spinal Tap att jag tycker synd om grabbarna i bandet. Bandet har lagt ett filter på sången vilket gör att sången låter som Linda Blair i Exorcisten - plus att sångaren har fått någon att med tusch rita uppochnervända kors i hela ansiktet på honom. Ljudet är skit och det låter otajt - samt Tyrant vars musik låter som Motorhead på budget.

Skillnaden är märkbar om jag säger så när Tompa Lindberg och de andra grabbarna stövlar upp på scen och öppnar med titelspåret från "Slaughter Of The Soul". Gosse vilket tryck! KB är vid det här laget sprängfyllt och värmen är synnerligen påtaglig. Att säga att AT THE GATES är efterlängtade hade varit ett understatement - spelningen förvandlar vuxna till leende femtonåringar som följer bandets minsta vink. Majoriteten av låtarna hämtas från briljanta "Slaughter Of The Soul", med vissa guldkorn som "Terminal Spirit Disease", "Kingdome Gone" "Windows" och "The Swarm" från bandets tidiga karriär.

Det är naturligtvis lätt att överdriva AT THE GATES återkomst till den svenska konsertscenen, men det känns som om denna avslutningsturné genomförs på fullständigt rätt sätt. Bandet vet hur man lirar tajt och med övertygelse och de har dessutom en vansinnigt bra låtkatalog att välja ur - låtarna från pre-Slaughter Of The Soul låter dessutom bättre än vad de gör på platta. Detta gör att konserten på KB blir en i det närmaste sakral upplevelse och ett värdigt farväl till ett av de viktigaste death metalbanden i världen.

The Black Crusade

5 band på en kväll - kan tyckas mycket, men funkade förvånansvärt smidigt när Machine Head med kompisar drog in på KB-hallen i Köpenhamn igår.

KB-hallen, som jag och polarna Mats och Henrik transporterades till på buss nummer 15, är just en idrottshall som i början av kvällen känns aningen kylig, men i slutet på kvällen då Shadows Fall, Arch Enemy, Dragonforce, Trivium och Machine Head drabbat publiken luktar en blandning av svett, öl och cigarettrök.

När det är så pass många band som 5 stycken som ska riva av konserter ger det två saker - man vet att man inte kommer att gilla alla banden och det blir tvunget till ganska korta set för varje band.

Amerikanska Shadows Fall inleder kvällen med sin ganska standardiserade amerikanska metal. Detta är ett band som jag mer har hört talas om än hört. Är man regelbunden läsare av trumtidningar så har man nog lagt märke till att SF's trummis Jason Bittners namn dyker upp en del. Visserligen är han en skicklig trummis, men jag tycker att han inte riktigt kommer till sin rätt i Shadows Fall. Det är lite talande när man tycker att det som imponerar mest med Shadows Falls konsert är sångaren Brian Fairs längd på sina dreads, som nästan har samma längd som Close-Ups Robban Becirovic.

Desto mer imponerar nästa band på scenen - Arch Enemy. För mig är det en gåta att bandet går på innan Dragonforce och att bandet endast spelar i cirka 30 minuter! Nä, bandet hade lätt kunnat hålla på längre - för det som levereras från scenen är metal så precis, så tajt och så brutal som (nästan) bara Arch Enemy kan. Inledande "Blood on your hands" från senaste släppet Rise of the tyrant låter förbryllande bra. Att Arch Enemy är ett ruggigt samspelt band med en hel drös skickliga musiker får vi bevis på gång på gång under bandets konsert. Bröderna Amott har en i det närmaste telepatisk kontakt på scen och alla gitarrgrejerna sitter som en keps. Trummisen Daniel Erlandsson är klockren han med och han bildar med Sharlee D'Angelo på bas en grund gjuten i betong. Men det är såklart Angela Gossow som är bandets stjärna. Hur i helvete kan en sådan röst rymmas i en sådan förhållandevis spröd kropp? Det första ordlösa vrålet från den tyskfödda vokalissan får hela min kropp att knottras. Bandet river i rask takt av "Ravenous", "Nemesis", "We will (fucking) rise", och "My apocalypse" - och sedan är det slut. Jag hade önskat att gruppen körde fler låtar från senaste plattan, gärna titellåten, men det enda som drar ner betyget på konserten är just längden.

När Arch Enemys set var för kort är det omvända förhållanden när gitarronanisternas flaggskepp Dragonforce går på - hur i hela världen kan ett band så uppfyllt av sin egen förträfflighet uthärdas? Inte av mig i alla fall - det är helt irrelevant att bandets extrempowermetal spelas av aldrig så flinka fingrar och det matas 2-takt i oändlighet - Dragonforce blir ganska fort totalt outhärdliga med sin självgodhet. Ja vi vet att ni kan spela fort på era gitarrer, ja vi vet att ni har en låt med på Guitar Hero III som ingen jävel kan spela på den högsta nivån - men det räcker inte. Har man dessutom en sångare som är en bonafide posör från helvetet blir det för mycket. Droppen blir ändå när vi ser att bandet dricker fucking Corona med sugrör på scen! För helvete, ni kan väl ändå låtsas vara metal och dricka öl och inte nån sorts saft på scen?! Så, nu har jag ödslat tillräckligt med ord på Dragonforce - för nästa band är en betydligt trevligare upplevelse.

Trivium har fått både spott och beröm - men bandet är riktigt bra ikväll. Visserligen tyckte jag att bandet lät tajtare på Roskilde 2006, men det kanske bara är ljudet, vad vet jag. Matt Heafy med sällskap av Corey Beaulieu på gitarr och sång, Paolo Gregoletto på bas och krafthuset Travis Smith bakom kvällens största trumset ger intryck av att de har riktigt roligt - och det smittar av sig på publiken som nu har kommit igång ordentligt. Matt Heafy sköter numera förutom sina gitarrplikter numera den rena sången - growlandet överlåter han till polare Corey. Detta är något jag tycker funkar aldeles utmärkt. Det gör också att Heafy inte blir så låst vid sin mick, vilket han utnyttjar för att springa runt och jobba igång publiken. Tragiskt nog har jag bara en av gruppens plattor - Ascendancy - så jag känner inte igen alla låtar. Bandet river dock av "Rain" som går i ett helvetes tempo, "Pull harder on the strings of your martyr" från denna platta. Dessutom spelar gruppen sin nya singel - "Becoming the dragon".

Igår var första gången jag såg Machine Head live. Desto mer har jag lyssnat på bandets plattor. Redan efter första låten, "Clenching the fists of dissent" en närmare 10 minuter lång uppvisning av bandet, står det klart att Machine Head kommer att avgå med segern. Gosse vad bra det är! Det moshas nåt fruktansvärt, och Rob Flynn är inte sen att uppmuntra sådant beteende när det äger rum - och kräva det när det inte gör det! Flynn är den optimale frontmannen om du frågar mig - han har en utstrålning som få och hans beteende på scen är så fullkomligt naturligt att man tror han är född där. Kvällens uppträdande har ett drag av sorg över sig - och kämpaanda. Gitarristen Phil Demmels far gick hastigt bort för ett antal dagar sedan - men istället för att ställa in resten av turnén rekryterade MH gitarrister från de andra banden att vikariera - tack för det! Man kan läsa mer om detta här. Vikarierna skötte sig alldeles utmärkt när Machine Head betade av idel hits - favoriten "Aesthetics of Hate" - fy fan vilket gott intro den låten har - "Empirium" från Through the ashes of empire, "Old" och "Davidian" (som för övrigt bjöd på kvällens största circlepit - från klassika debuten Burn my eyes bitvis finstämda "Descend the shades of night" som dedicerades till Demmels hädangångne far. Machine Head krossar allt motstånd och man stapplar från KB-hallen ganska så nöjd med kvällen.

Black Crusade prequel

Gillar man som jag gör Arch Enemy och Machine Head samt ska gå på KB hallen när Black Crusade turnén drabbar Köpenhamn kan man få en liten försmak av vad som väntar om man läser Tomczeks recension av giget i Sydney just här. Dessutom kan man om man är mer lagd åt det progressiva hållet få sig till spis en recension av klassiska kanadensiska trion Rushs spelning i Globen på denna plats.

Dimmu Borgir

Ögongodis samt ett mäktigt malande - Dimmu Borgir förnekar sig inte.

Att vissa band har en en del pengar att lägga ner på en genomarbetat scenshow är ju ett välkänt faktum - Norges symfoniska blackmetalcombo Dimmu Borgir hör till denna grupp. Förutom den faktiskt väldigt snygga ljusshowen har bandet en nerhissad skärm som man antingen projicerar bilder från skivomslagen på, alternativt videor, plus att de har visserligen fejkade fyrfat på scen med tillhörande sataniska klerikala personer. Det är tungt överlastat på ett sätt som man har kommit att förvänta sig av bandet.

När jag dyker upp med polaren Henke strax innan halv 9 märker vi till vår stora förvåning att förbandet Amon Amarth bara har en låt kvar - efter konserten får jag reda på av Amon Amarths mäktige frontman Johan Hägg att trots att det stod att dörrarna öppnades klockan 19.30 på biljetten så var insläppet redan klockan 6! En sån vansinnig miss är ju i det närmaste oförlåtlig när folk lägger runt 300 spänn per biljett. Trist eftersom jag gillade det jag såg av Amon Amarth på SRF i somras.

Nåväl, tillbaks till DB - det man märker nästan omgående är att det inte är varken Hellhammer på trummorna eller Vortex på bas - dennes rensång i inledande "Progenies of the great apocalypse" spelas helt enkelt via högtalarna. Synd eftersom Vortex förutom en imponerande pipa har en fruktansvärd scennärvaro. Dock lyckas resten av bandet att nå upp till en mäktig föreställning.

Shagrath, Mustis, Galder och Silenoz är väldigt kompetenta musiker som är proffs på att bjuda på en maffig föreställning. Ändå tycker jag inte att konserten lyfter på allvar. Dimmus musik är väldigt teatralisk och har många väldigt mäktiga partier, och bandet har många alldeles förträffliga låtar att spela - "Vredesbyrd", "The sinister awakening", "A succubus in rapture", "Spellbound(by the devil)", "Mourning Palace" och "The serpentine offering" är några av låtarna bandet bränner av. Trots detta vill det liksom inte bränna till så mycket man skulle önska sig. I jämförelse med lördagens begivenheter på KB avgår Soilwork med vänner med segern i fråga om intensitet och rå aggression. Dimmu har nu en väldigt hög lägstanivå och konserten är ju absolut inte dålig, men det där lilla extra som får en konsert att stanna i skallen länge, det händer inte för mig.

Till sist - Mejeriet är en oerhört trevlig lokal att gå och se konserter i och ljudet var som vanligt extremt bra.

Eastpac Antidote tour

Paketturnéer. 4 band för priset av 1. Kan bli hur uselt och långtråkigt som helst, men det kan också vara precis så bra som när Soilwork, Caliban, Sonic Syndicate och Avatar ställer till fetröj på KB.

Avatar missar jag och polarna Henke och Mats helt vilket Guitarhero kan ha en del med att göra. Sonic Syndicate gör sin grej, men jag tycker dessvärre att bandet börjar bli rätt tjatigt att se, och gruppens musik börjar i mina öron låta rätt slätstruken. Icke desto mindre har gruppen rätt många fans på plats och får igång publiken rätt hyfsat.

Tyska Caliban nöjer sig inte med det - aggressionen är uppskruvad till max och det moshas nåt så fruktansvärt hårt under i stort sett bandets hela konsert. Höjdpunkten är när sångaren Andreas Dörner ser till att dela upp publiken i två delar för att sedan få folket att rusa mot varandra när han har räknat ner till 4. Vid det här laget är KB så infesterat av doften av svett och blod att man baxnar - och jag märker att jag står och undrar hur i hela världen Soilwork ska kunna toppa detta. Caliban har ju i det närmaste dödat publiken.

Men blir ganska fort uppenbart att helsingborgsbandet endast verkar ha blivit triggade av Calibans vansinnesgig - för fy för djävelen vad de tar i! Anförda av sin obeveklige sångare Björn "Speed" Strid krossar Soilwork all tävlan denna kväll. Interaktionen med publiken är så vansinnigt bra och vid det här laget betvivlar jag att det finns en enda osvettig person i lokalen.
Soilwork har en maffig låtkatalog att välja material ifrån. Tonvikten ligger på plattan Stabbing the Drama från vilken bandet kör "One with the flies", stänkaren "Stalemate" förträffliga "Distance" vars refräng är svår att få ur skallen samt titellåten.

Absolut bästa låt är dock "The chainheart machine" från plattan med samma namn. Två-takten i början sitter som en keps, men refrängen är ju bara så tokbra!

Ingen torde väl ha missat att Soilwork har en ny platta ute, Sworn to a great divide, en skiva som har fått blandande recensioner. Trots detta är det lite märkligt att gruppen väljer att bara köra en låt "Exile" från denna.

När Soilwork lägger av för kvällen - på tok för tidigt för mig och de flesta i publiken - är det dock just bara detta som drar ner betyget på konserten. Så här några dagar efter den totalupplevelse Soilwork bjöd på får jag fortfarande gåshud när jag tänker på hur bra och rolig kvällen var.

Behemoth, Aborted, Kataklysm, Lyfthrasyr

Torsdag kväll, och på väg till en av de mest emotsedda konserterna i år - bestialiskt brutala Behemoth med följeband på The Rock i Köpenhamn. Resultatet? Blandat...

The Rock är ett trevligt ställe - det kan man konstatera väldigt fort när man går ner i källaren där klubben huserar. Väggen mittemot ingången är solid klippa, och takhöjden är väldigt imponerande, man känner sig helt enkelt som nersänkt i en decibelfylld underjord vilket ju funkar alldeles förträffligt.

Lyfthrasyr har i mina ögon en otacksam uppgift, vilket ju hör till vanligheterna när man är första bandet, folk ska ha sin öl och de är ofta där för att se ett annat band. Trion från Tyskland låter sig inte påverkas av detta faktum utan bränner på för fullt. Musiken är bitvis väldigt aggressiv men gruppen har även ganska långa stensvängande partier i sina låtar. Sångaren/basisten Aggreash har en ganska bra utstrålning och hygglig röst, men det som gruppen kan arbeta på är scennärvaro. Bitvis ser gitarristen Insorior helt ointresserad ut och det är ju inte så bra. Trummisen Skytorian hamrar på förträffligt. En grupp att hålla ögonen på inför framtiden kanske.

Min kompis Daniel hänger med mycket för chansen att beskåda belgiska Aborted ett band jag tills kvällen ifråga bara känner till namnet. När gruppen går på märks att nivån har höjts - ljudet är fetare, aggressiviteten cranked up 1000 points, och publiken mer uppmärksam. Aborteds tekniska metal faller mig väl på läppen. Trummisen Dan Wildings spel är så ursinnigt tajt och ändå ser han knappt ut att anstränga sig. Bitvis går det så fort att hans högra trumstock blir suddig!

Om Dan Wildings spel lämnar mig imponerad är det snarare motsatsen när det gäller Kataklysms trummis Max Duhamel. Det är inte det att han inte är duktig, men hans spel liksom dessvärre Kataklysms musik blir en smula enformig i längden. Men även om bandets musik inte imponerar på mig så lyckas ändå bandet få igång publiken i ett helvetes röj. Stundtals är det så mycket folk på scen som headbangar frenetiskt att bandet nästan försvinner i mängden. Stagediving och crowdsurfing samt feta moshpits gör att Kataklysm ändå kan lämna scenen rätt nöjda.

Behemoth - ett band som enligt mig levererade årets bästa platta i och med The Apostasy, och således är ett band vars spelning jag byggt upp i det närmaste omöjliga förväntningar kring går på scen som kvällens sista band. Redan innan bandet smäcker på introt med "Rome 64 C. E." har Inferno denne rent för jävla kompetenta trummis varit uppe och soundcheckat sin rigg vilket bara det får mig att rysa av välbehag. När väl resten av bandet kommer upp - vilket de gör genom att marschera rakt igenom publiken, ganska skrämmande att helt plötsligt ha Nergal bakom sig med ett sinistert ansiktsuttryck - dröjer det dessvärre inte länge förrän man kan konstatera att nåt är fel: Intet ljud kommer ur Seths gitarr överhuvudtaget. Detta genererar en hel del springande från roddare och tekniker och förstör naturligtvis en del - inledningar är ju viktiga. När väl gitarrproblemet är fixat - ja då börjar man fatta precis hur bra Behemoth är. Nergals rent otroliga utstrålning golvar det mesta och tillsammans med sina kollegor blir Behemoth en maskin som hotar att mala ner allt och alla i sin väg. Den kanonad bandet river av denna kväll är så ursinnigt brutal att man kapitulerar: "Conquer all", "Slaves shall serve", "Demigod", "Prometherion", "Christgrinding Avenue", "Christians to the lions" Vissa ögonblick är det ett sånt röj att man häpnar. Desto tristare att Nergals mick lägger av mitt i en låt samt att bandet väljer att avsluta sit set med Turbonegros "I got erection". Varför? Turbonegro är ett av världshistoriens sämsta band och låten är ett riktigt sömnpiller.

Besked

Texten om Behemoths gig i Köpenhamn igår kommer att komma upp nån gång på måndag - men bra var det!

Entombed

Mannens stripiga hår svänger svettigt när han headbangar mot publiken, samtidigt som han utstöter gutturala vrål. Patetiskt? Inte när mannen heter LG Petrov och platsen är The Tivoli i Helsingborg.

Jag är väldigt glad att Entombed valde att spela på The Tivoli istället för Kulturbolaget eftersom KB kan kännas ganska ödsligt med lite publik. För till min stora förvåning är det inte många som har sökt sig till kvällens dödsmetallmässa i Helsingborg - vilket är synd eftersom Entombed fortfarande vet hur en bra konsert skapas.

För mig var det första gången jag såg Entombed (jag vet, lite skrämmande är det!) men jag blir inte besviken. Gruppen, numera en kvartett med bara en gitarrist, manglar på från första stund med inledande "Serpent Saints" titelspåret från senaste släppet. Gruppens status som dödsmetallare deluxe torde vara obestridd och gruppen har en imponerande låtkatalog att välja bland - vilket de också gör. Personliga favoriter som "Demon" och "Eyemaster" från Wolverine Blues får mig att skrika av glädje och rista min hårman, "Damn deal done" gungar fram med sitt brutala sväng - för svänger det gör det som fan! "Masters of death" blir precis den programförklaring den kanske var tänkt som. För folk som möjligtvis har dömt ut gruppen - gör aldrig det! Fredagens konsert visade inte ett band av föredettingar som endast lever på gamla meriter, utan ett band som fortfarande är relevant och ruggigt tajt i levererandet av sin musik.

Fet inledning på konserthösten med Dark Tranquillity

Tänk vilken skillnad det är på spelningar och spelningar! Dark Tranquillity smäckte järnet på KB i lördags inför en närmast dyrkande publik.

Läsare av denna blogg vet att jag gillar KB som lokal - desto trevligare blir den när den fylls av en massa metalheads helt inställda på att banga järnet till Blofly, Sonic Syndicate och kvällens headlinare Dark Tranquillity. Blofly måste ha spelat världens kortaste set, för när jag snubblar in på KulturBolaget vid 21.20 är redan Sonic Syndicate igång. Jag behöver inte lyssna särskilt länge för att konstatera att ljudet är väsentligt bättre än när jag såg gruppen på Malmöfestivalen i augusti, men å andra sidan sedan när får man uppleva bra ljud på den festivalen? Bandet öser på som fan, och lyckas bra med att värma upp publiken - det moshas till och med i blygsam skala längs framme vid scenen.

Ända sedan jag såg DT på Sweden Rock i somras har jag velat se bandet igen, mycket för att ett dödsmetallband (även om det är melodiskt) inte funkar speciellt bra i dagsljus. Om bandet funkar bättre på en rökinpyrd scen? Det kan man konstatera redan till första låten - "Terminus (where death is most alive)" för ett sådant spelglatt gäng som står på scen får man leta efter! DT är sprängfyllt av självförtroende och det märks. Bandet matar på med "The lesser faith", "Misery's crown", "Lost to apathy", "The new build", "Inside the particle storm", "Blind at heart" plus en mängd andra som jag inte kommer ihåg namnet på!

I absolut centrum står Stanne, denne demoniske publikdominator vars röst är så vansinnigt bra! Hans publikkontakt borde vara förebild för alla frontmän - han till och med stagedivar!

Resten av bandet gör sitt till, och verkar stortrivas, men det är ändå sångarens makalösa glädje som sitter kvar i skallen, även några dagar efter konserten.

Lyckorus på Mejeriet

Svettigt var bara förnamnet; fullsatt röj skulle kunna vara efternamnet när In Flames totalt dominerade lundapubliken within an inch of its life.

Att jag hade milt sagt högt uppskruvade förväntningar på In Flames framträdande, efter de närmast lyriska recensionerna i pressen, hade varit en underdrift. En kompis lade fram en stilla undran om hur jag skulle reagera om konserten inte blev så fantastisk som jag förväntade mig - glädjande nog levererade bandet en precis lika överjävligt bra konsert som jag hade förväntat mig. Kön ringlade sig lång utanför Mejeriet, men det gick förvånansvärt snabbt att komma in.

Förra gången jag betittade bandet var på Unholy Alliance Chapter II i en svintråkig maskinhall på Malmömässan. Då var bandets framträdadande det enda som kunde matcha Slayers set. Desto roligare att se bandet på Mejeriet och i kapacitet som headlinare. Förbandet Avatar gör en helt ok jobb med att värma upp publiken - gruppen vet att de är där som just förband och gör det mesta av sitt set. Riktigt impad blir jag av trummisens kommando över sina bastrummor.

Fast när In Flames går på vid 21-tiden lyfter nästan taket - det är rent lyckorus från början och jag undrar om bandet kan göra en dålig spelning, för här stämmer allt - ljudet, ljuset, publikkontakten - och moshpiten låter inte vänta på sig. Fast det är inte detta som berör mest - det är låtarna. In Flames har i mina ögon en helvetes bra låtkatalog att välja och vraka i - vilket bandet också gör; "Crawl through knives", "Come Clarity", "The quiet place", "A touch of red", "Only for the weak", "Graveland", "Behind Space", "Take this life", "My sweet shadow", "Egonomic", "Dark Signs" ja ni fattar att det rör sig om en kavalkad av högkvalitativ metal som bandet släpper lös på den exstatiska lundapubliken.

Bandet körde på i 1.45 men hade med lätthet kunnat spela i det dubbla kändes det som och jag

vandrar glad och nöjd hemåt i lundanatten.

Andra bloggar om In Flames

The Haunted

The Haunted har länge tillhört mina favoriter; på skiva golvar de oftast, och de har ett etablerat välförtjänt gott rykte som liveakt. Gårdagens konsert på KB i Malmö var inget undantag från den regeln.

KB är en av Sveriges trevligaste konsertlokaler och det är med en känsla av tillfredställelse som jag kliver in i en vid tillfället inte helt fylld lokal strax innan 21. En runda till baren renderar i en god Hof. Att lokalen inte hyser många gäster ger förbandet By Night blanka fan i. Jag har inte hört talas om denna combo från Falkenberg - men att de kan spela blir klart från första takten. Jag blir riktigt imponerad av trummisen samt att sångaren verkligen lyckas få kontakt med publiken nästan direkt.

Trots att bandet varit i farten med turnerandet sedan -99 har jag tragiskt nog inte hört talas om bandet, som denna kväll tar vara på tillfället att de värmer upp åt The Haunted. Bandets köttiga metal faller mig väl på läppen och det ska bli kul att se vart bandet tar vägen i framtiden.

Förra gången jag betittade The Haunted på KB blev jag helt nockad av hur fruktansvärt bra, tajt och hårt bandet var, samt vilken rent makalös kontakt bandet hade med publiken. Dolving hade precis kommit tillbaka till campen, och man hade en stark platta, rEVOLVEr, med sig i bagaget - en platta som i det närmaste samfällt hade hyllats i pressen. The Dead Eye har inte samma status - visst publiken applåderar artigt, men det är med de äldre låtarna som det fetaste röjet kommer - och det är vid de tillfällena som jag tänker "Fy fan vad det är gött att vara hårdrockare, för då kan man headbanga till band som The Haunted".

Bandet öppnar med tre spår från ...Eye... "The premonition", "The Drowning" och "The cure" och som vanligt är ljudet bra, men publiken lite avvaktande. Detta ändras snabbt när bandet drar igång "99" och "Abysmal".

Bandet varvar gammalt med nytt men i slutet matas det på för fullt - "In Vein", "Hollow ground", "Dark Intentions", "Bury your dead" och "Hate Song" piskar upp en närmast euforisk känsla av ös, svett, flygande hårmanar, hornen i luften och bandet lämnar KB:s scen som erövrare.

Och Dolving? Ja fy fan vad bra den mannen är på att egga en publik! Att han dessutom sjunger så jag tror att han ska spräcka en blodåder i huvudet och i sista låten lutar sig långt ut i publiken förstärker bara intrycket att här har vi en man som gillar sitt jobb.

Gammal är äldst part II - Iron Maiden

För mig kommer alltid Iron Maiden att ha en speciell betydelse, med tanke på att det var järnjungfrun som fick mig in på hårdrock. (För er som vill veta mer om hur det gick till kolla den första posten på bloggen). Därför är det extra roligt att se att det sedan 1999 helt återförenade bandet fortfarande har relevans för scenen. Bara det faktum att man säljer ut 3 föreställningar i Globen (39 000 åskådare bara där) plus en till i Skandinavium på bara några timmar vittnar om att bandet fortfarande har Sverige i ett fast grepp.
Många förväntar sig att bandet alltid ska köra de gamla klassiska låtarna – framför allt från de 7 första plattorna. Och bandet har en imponerande låtkatalog att gräva ur. Därför är det modigt att köra hela A matter of life and death som en första del av konserten. Blandade känslor förstås – men nya plattan håller för en genomspelning – tvärtemot vad många recensenter tycker (läs Joachim Smith i Sydsvenskan 11/11). Ljudet är kanonbra, scenen maffig i form av en krigsskådeplats med Eddie som stridsvagnsförare, och så har bandet Bruce Dickinson, mannen som kan engagera varenda människa som befinner sig i Globen. Vilket han också gör. Personligen tycker jag att bandet verkligen har tagit tillvara grejen att man nu har tre gitarrister – de snygga stämmorna från Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers står som spön i backen, och den mäktiga kompsektionen med kanske världens fulaste trumslagare Nicko McBrain bakom sitt till storleken imponerande kit och Steve Harris på bas gör den här kvällen till en festkväll. Maiden avverkar i rask takt de tre första låtarna från plattan (”A Different world”, ”These colours don’t run” och den mäktiga ”Brighter than a thousand suns”) med en imponerande frenesi och spelglädje. Det här är det bästa jag någonsin har sett på en scen kommer jag på mig själv att tänka – och då såg jag ändå Slayer dagen innan! Samma intensitet hålls genom hela konserten och när bandet river av ”For the greater good of God”, plattans bästa låt tycker jag, får jag gåshud.

Visst, det märks att vissa i publiken blir lite besvikna, men efteråt hör jag ändå många säga att konserten var mycket bra trots att bandet inte spelade så många klassiska låtar, som till exempel ”Run to the hills”. Det överväldigande intrycket blir ändå att alla är lika glada som grisar i gyttja över vad Maiden gör på scen. När sedan bandet avslutar med ett knippe låtar från tidigare plattor – ”Fear of the dark”, ”Iron Maiden”, ”Two minutes to midnight”, ”The evil that men do” och ”Hallowed be thy name” vet lyckan inga gränser. En totalt okänd kille omfamnar mig i rent glädjerus och vrålen som stiger mot Globens tak när Dickinson manar oss att skrika för honom blir mäktiga vittnesmål om att Iron Maiden fortfarande är ett av världens bästa band.

Gammal är äldst part I - Unholy Alliance

Snacka om att Slayer kommer att lämna ett stort hål efter sig när bandet lägger ner. Fredagens (17/11) uppvisning i rå, aggressiv metal på Malmömässan lämnade få i tvivel om detta.

Det enda bandet som i någon mån kunde matcha huvudaktens sköna lir var In Flames som med sin avskalade men ändå effektiva show lyckades få publiken med sig. Anders Fridén må vara avskydd av många, men hans ödmjukhet är så extremt sympatisk att man bara måste kapitulera. Han får publiken att hoppa upp och ner till ”Only for the Weak” en låt som combon river av tillsammans med ”Pinball Map”, ”Egonomic”, ”Trigger”, "Cloud Connected", ”The quiet place”, ”My Shadow” samt titellåten från senaste plattan Come Clarity och ”Take this life”. Bäst på scen är trummisen Daniel Svensson som är jämn, tight och har svinsnygga fills.

Children of Bodom från Finland levererar sin metal ganska tight, men förmår inte engagera mig nämnvärt (sorry Henke) – framför allt eftersom de använder sig så fruktansvärt mycket av keyboards. Att dessutom keyboardisten har handen fast förankrad på pitch-bendern gör inte saken bättre. Gruppen har dock en skön frontfigur i Alexei. Den enda låten jag kommer ihåg är ”Needled 24/7” från Hatecrew deathroll.

Lamb of God har i vissa fall sagts vara det band som plockade upp Panteras fallna mantel – inget bandet gör på scen kan övertyga mig om det påståendet. Varenda låt låter likadan. Thine eyes bleed missar jag helt – mycket beroende på att bandet har ett kort set och att det börjar spela 10 minuter innan aviserad konsertstart!

Vad man dock kan konstatera är att de allra flesta har kommit för att beskåda thrashpapporna i Slayer – under de föregående bandens set hörs alltmer frekvent ju längre kvällen lider vrålet ”Slaaaayer” – och bandet gör ingen besviken när de går på vid halv elva med ”Disciple”. Tom Araya må se ut som en trevlig jultomte med sitt grånande skägg – men han frustar ut texterna med en sådant frenesi att man blir imponerad. Bandet har inget kvar att bevisa, men de verkar inte har tröttnat på att stå på scen. Att trummisen Dave Lombardo finns tillbaka i fållan och kvällen i ära är på ett grymt spelhumör gör konserten till en virvel av rå kraft. Ljudet är föredömligt högt – så högt att man känner varje bastrumslag (och de är ju många) i hela kroppen. Slayer gör allt rätt denna kväll – de vet att många har kommit för att höra ”War Ensamble”, ”Die by the sword” ”Mandatory Suicide”, ”Seasons in the abyss”, ”Dead skin mask”, South of heaven”, ”Raining blood” och ”Angel of Death” och kör också dessa låtar – samtidigt som de har stoppat in några riktiga köttben från senaste släppet Christ Illusion – ”Jihad”, ”Cult”, ”Eyes of the insane” och den supersnabba ”Supremist”.

Coolast är dock att Slayers marshallförstärkare är uppriggade som uppochnervända kors – det blir inte mer metal än så och jag konstaterar med visst vemod att Slayer kommer att lämna ett stort tomrum efter sig när bandet lägger av – ett faktum som oftare kommer upp i intervjuer som bandet ger än tidigare. I den stund jag går från Malmömässan är jag dock alldeles för nöjd för att tänka på det.