Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 5

Nominerad: "Distance│Collapsed" - INVERLOCH

Det var riktigt kul att återvända till nya zeeländska INVERLOCHs "Distance│Collapsed" som är en av årets mest murkna och illavarslande skivor. Jag var - och är - imponerad av den tonkonst som det bjuds på här.

Det är vanskligt med den musik INVERLOCH spelar – blandningen mellan den nästan trögflytande doomen (som ju är en ytterst svår subgenre som fel utförd riskerar att tråka ut lyssnaren fullständigt) – och den mer larmande dödsen måste vara väl avvägd. Det är den verkligen.
Så skrev jag i min recension av skivan, och detta faktum har inte ändrats - likt en döende jättebälta släpar sig musiken ofta fram med knapp styrfart. Och detta finner jag helt fascinerande!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 35: Långsamhetens lov

Gott folk!

Idag tar jag i med storsläggan av flera anledningar. Sedan igår så återfinns jag på Helsingborgs Stadsbibliotek efter nio månaders föräldraledighet med Cordelia - det innebär hoppas jag - att det ska bli lite mer bloggande än "bara" fredagslistan som jag skött hemifrån den senaste tiden. Den andra anledningen finner ni i titeln till veckans lista. Idag består listan enbart av riktigt tunga och förhållandevis långsamma låtar. Tanken föddes i måndags kväll då jag kollade in DARKHERs nya skiva och helt plötsligt fick ytterligare en skiva som jag gillar och där musiken är allt annat än hastig.

Vi kör!

Susanne tipsade ju om DARKHER i förra veckan, och jag drar igång allt som Susanne tipsar om av ren princip då jag har upptäckt så många bra band genom henne att det är löjligt. Bakom aliaset DARKHER står Jayn H. Wissenberg, en kvinna med bas i West Yorkshire. Jag är faktiskt alldeles hänförd av "Realms", en skiva med nästan provocerande dålig produktion av trummorna. Men - och detta är ju rent avgörande - känslan och atmosfären är så massiv och vacker att det är rent omöjligt att stå emot. Wissenbergs fragila och hemsökande stämma är det som får mig totalt på fall. Här har vi en sångerska som har total kontroll på sitt instrument. Jag har valt en låt som heter Hollow Veil som också visar på en fin förmåga att bygga en låt från grunden upp. Jag är väldigt svag för dylika grepp, så det kanske inte är så konstigt att jag gillar detta.

Jag upptäckte THE WOUNDED KINGS med förra skivan "Consolamentum" som kom 2014. Sedan dess har sångerskan Sharie Neyland lämnat och originalsångaren George Birch har kommit tillbaka. Bandet gick tidigt ut med att "Visions In Bone" skulle bli bandets sista skiva. Tråkigt? Jovars, men skivan är verkligen ingen snyftare om ni nu trodde det. Den har ett fint sväng som drar åt det bluesiga hållet. Birch har en rå men kärvänlig stämma, gitarrspelet fullständigt glöder, och att bandet använder sig av mycket tydlig och effektiv dynamik är hur häftigt som helst. Ibland får jag känslan av att Quentin Tarantino skulle älska att ha med låten Beast i en film som helst skulle utspela sig i nåt ödsligt ökenlandskap - kanske Texas. Detta är helt magiskt bra, och en äkta värdig avslutning på ett band som verkligen förtjänar er uppmärksamhet.

 Om ni följer mig på Instagram (heter metallbibliotekarien även där) så vet ni att jag förra veckan hade en throwback thursdaybild när UZALA spelade i Helsingborg för två år sedan. Detta är ett band som har viss credd - annars får du verkligen inte spela på Roadburn - och jag tycker att det är välförtjänt. UZALA består av gitarristen/sångerskan Darcy Nutt, gitarristen/sångaren Chad Remains och trummisen Chuck Watkins. Ingen bas således, men det märks inte ett skit om ni frågar mig och är verkligen inget som drar ner intrycket att detta band vet hur man lirar tungt och stämningsfullt. Bandets studioalster går att få tag på via Bandcamp, på Spotify återfinns gruppens gig från Roadburn förra året. Det är en ren njutning att lyssna på kan jag säga. Samspelet mellan medlemmarna, låtarna,  Darcys härliga vibrato, känslan - ja det blir ju kapitulation!

Jo, jag har kört låtar med INVERLOCH innan. Men det går liksom inte att få för mycket av detta döds/doomgäng från Australien. Ett faktum som jag älskar, då jag förknippar Australien med hemskt många soltimmar och så kommer INVERLOCH fram med sin musik som låter som något som legat och jäst till sig ruttenhet från mörka grottor med ohälsosam bakteriekultur. Skulle jag nämna tre skivor inom doomen som i år har förflyttat berg vad mig anbelangar så skulle "Distance I Collapsed" finnas med utan tvekan. Detta är rent giftig musik, som dessutom bryter lite mot genrekonventioner. Det liras nämligen något mer hastigt än brukligt stundtals ska jag säga.

COUGH är nog det mest traditionella bandet i veckans lista. Jag har bara börjat sniffa på bandets musik, men detta är ett band som hållit på sedan 2005 och har stor credd inom scenen såvitt jag kan bedöma. De delar hemstad med LAMB OF GOD - Richmond i Virginia - men har verkligen inget gemensamt med LOG, haha! Jag får intrycket att COUGH gillar sin doom traditionell - det liras rejält långsamt och har gott om fina slingor i gitarrerna. Sången är desperat utav helvete från Parker Chandler och Dave Sisco och Joseph Arcaro på trummor har exakt rätt släpighet i spelet. Rundgång? Jajemänsan! Det jag också uppskattar är att bandet har tagit i orgel i sin musik - det ger en ödesmättad känsla genomgående. Av det jag hör på "Still They Pray" så blir jag oerhört sugen på att kolla in mer musik av bandet.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 35: Långsamhetens lov

Fredagslistan 2016, vecka 19: någon sorts summering

Gott folk!

Sommaren börjar närma sig, och jag tänkte att det kunde vara på sin plats att göra nån sorts summering för egen del av vad 2016 hittills har burit med sig. 

När 2016 började så hade jag bestämt mig för att jag skulle lyssna mer på sådant som låg utanför min bekvämlighetszon. Det skulle således bli mycket mera doom, sludge och allmän "hipp" musik som jag kanske inte hade ens gett en chans om jag ser på mitt lyssnande i backspegeln. 

Ni kommer i listan få två artister som jag har lyssnat på som ett resultat av denna inställning. 

Att ni också bör se listan som en vägledning i någon mån till skivor som jag verkligen tycker ni ska kolla in - det kanske jag inte ens behöver påpeka? 

Vi kör! 

 

Jag har inte det nästan vördnadsfulla dyrkandet av Ihsahns tidigare band EMPEROR som många har i kroppen. Visst, det är bra musik men inget jag skulle ta med mig till en öde ö. 

När jag fick promon till "Arktis" bestämde jag mig ganska snabbt för att, trots att Ihsahns sologrejer aldrig intresserat mig, recensera. Jag bävade faktiskt inför uppgiften. Men "Arktis" är en förvånansvärt lättillgänglig skiva, nästan uppsluppen i vissa hänseenden! Jag blev, som kidsen kanske säger, tjockt förvånad. Låten jag valt är Mass Darkness som har en väldigt fin inledning, extatisk refräng och übergöttiga gitarrsolon. Faktum är att jag blir rent glad över att lyssna på låten. Förvånande? Jo, det får jag säga! 

 

Jag tror att det var fler än jag som trodde att det inte skulle bli mer musik från Gävles grindcoreorkester nummer 1, GADGET. 10 år mellan "The Funeral March" och "The Great Destroyer" är ju lång tid. När det väl kom musik så var den av sådan kaliber att den nog, med stor sannolikhet, kommer att kvala in på årsbästalistan för undertecknad. Som i all bra grindcore har GADGET en känsla för vad som funkar och vad som behövs i låtarnas struktur för att musiken ska lyfta högt över mediokritetens tyranni. 

 

Vi växlar spår på ett brutalt vis. Från grindcore till progressiv och väldigt snygg rock/metal. HAKEN har jag byggt upp ett förtroende för genom bandets tidigare utgivning som bär karaktären av att även om varje skiva som helhet betraktat inte är helgjuten så är majoriteten av låtarna väldigt bra. Så är det med "Affinity" som har en hel del lyssningsmumma. Jag har valt Earthrise för det är en låt som gör mig väldigt glad. Här finns ett djupt sympatiskt driv och en optimism som är smittande. Totalt ovetenskapligt skulle jag tro att det är låten som fått mest speltid från skivan. 

 

PYRAMIDO har vuxit ut från att ha varit ett band jag gillar till att bli en livsnödvändighet. Unikt i nästan varenda aspekt i sitt skapande har bandet stringent övertygat mig om att de är värda min tid och uppmärksamhet genom, såklart främst musiken, men också sin estetiska inriktning på sin merch som är bland den snyggaste du kan bära. Nya skivan "Vatten" är en lika dräpande som tröstande skiva om ni frågar mig. I bandets långsamma svärta finns det melodier och harmonier så vackra att tårarna kommer. En Linje I Sanden är inte bara en helvetes öppnare, den kan vara en av de bästa låtarna PYRAMIDO har pressat ur sig överhuvudtaget. 

 

Murken doom/döds avslutar listan på ett minst sagt mustigt vis. Australiensiska INVERLOCH lyckas med mästerstycket att perfekt balansera sin krävande musik med ljuvt gitarrarbete i det nästan kompakta mörker som "Distance I Collapsed" är. From The Eventide Pool är en mästarlåt av stora mått som ställer sina krav på lyssnaren, men gosse vad den belönar. 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 19: En sorts summering