Recension: Stagman - Är ni kvar där ute?

Det kunde ha blivit hur pajigt som helst. Istället sitter jag här, golvad.

Sent 2016 släpptes nyheten att Zinny Zan skulle släppa en soloplatta i januari 2017 under sitt riktiga namn (Bo) STAGMAN, plattan skulle dessutom vara helt på svenska. Jag gillade SHOTGUN MESSIAH back in the day och kanske ännu mer nu för tiden. Jag såg ZAN CLAN flera gånger under 2004-05 vilket jag dessutom uppskattar mer idag än vad jag gjorde då, men jag blev ändå nervös. En platta på svenska. Varför måste alla ”gamla gubbar” plötsligt bli ”seriösa” och tolka Bob Dylan? Men så släpptes en första singel i och med låten ”Fasader” och jag lyssnade och lyssnade. Den slog undan benen på mig, både texten och musiken. Jag hade inte förväntat mig detta. Alls.

Ljudet är eget. Lika delar blinkningar till 80talet och nutida sound blandat med något som bara kan kallas för Zinnyskt. Eller Stagmanskt. Texterna är också helt egna. Inåtblickande. Redan från första låten ”Vykort från Hollywood” är jag fast. Återigen, det kunde blivit oerhört pajigt när Zinny med lite je ne sais pas blickar tillbaka i verserna, men det funkar för mig. Herregud så det funkar. Och refrängen sitter som en smäck. Efterföljande ”Fasader” är tveklöst en av de bästa låtarna på svenska sedan TRETTIOÅRIGA KRIGETs underbara ”Ljuset” som kom 2003. Och så fortsätter det. En platta full av självinsikt, självironi och humor, men jag anar också en liten saknad. Det kan vara tungt och kanske lite väl personligt att se tillbaka på en tid man ser som sin egen höjdpunkt i livet och erkänna att den tiden är borta, att det enda som finns kvar är minnen. Därför blir det också terapeutiskt att lyfta på just det locket och kunna glädjas åt att ha dessa minnen samtidigt som man skapar nya. Och någonstans mitt i detta befinner sig Stagman med enastående låtar som ”Alltid på väg” och inte minst titelspåret ”Är ni kvar där ute?”.

Det känns fantastiskt att kunna börja det nya året med årets bästa platta. För vad i helvete skulle kunna toppa detta? Tack Zinny. Eller Bo. Eller båda.

Lyssna på plattan på Spotify HÄR, och köp den sen för bövelen.

/Alex

Måndagstankar

TRETTIOÅRIGA KRIGET och SAGA stod för en fantastisk lördagskväll i Stockholm, Saga körde nästan hela sin första skiva och alla låtarna från fjolårets EP. Dessutom körde de en helt ny låt som dessutom var kvällens bästa. Kriget å sin sida körde över två timmar vilket inkluderade hela debutskivan inklusive den fantastiska och bortglömda Handlingens skugga, och som lök på laxen var Perspektiv det första extranumret. En av de första låtarna de skrev ihop runt 1970/71, då kallad Amassilations, senare spelad live med kriget fram till våren 1975. Således var det en välkommen återkomst efter 39 år! Den intresserade kan senare i veckan kolla in min andra sida Livinginthepast för kompletta setlists och bilder.

Jag fick TRANSATLANTICs nya häromsistens, "Kaleidoscope". Jag måste säga att jag initialt är ganska besviken. Må vara att titelspåret som klockar in på en halvtimme är precis så bra som jag vill, och även den föregående korta typiska NEAL MORSE-balladen håller hög klass, men de inledande tre låtarna är LÅNGT ifrån fornstora dagar. Därför känns det heller inte lika ledsamt längre att jag inte hade möjlighet att åka ner till Berlin och se dem om några veckor, jag fick sett dem när det var som allra bäst (2010) och får dessutom ha kul med dem en stund på Sweden Rock i sommar. Jag hoppas att det är en tillfällig formsvacka dock, eftersom jag gärna vill tycka om musiken de spottar ur sig. Den medföljande coverskivan kunde de helt skippat dock, jag är inget fan av covers och kommer med all sannolikhet aldrig att lyssna på eländet. Jag har ju originalskivorna.

Denna vecka tar jag mig an lite roligt arbete med inspelningar från KISS "Unmasked"-turné 1980, från ingenstans har det ploppat in lite alternativa versioner av konserterna i Milano och Drammen, samt att jag i allmänhet rensar upp lite bland mapparna och filerna. Jobbet tar aldrig slut, vilket är oerhört glädjande för vad fan skulle jag annars göra.

Till sist: lite måndagsmys.

/Alex

Äntligen Fredagskrig!

1974 släpptes två skivor som skulle komma att ha monumental betydelse i denna vackra ynglings liv. Den ena var KISS debutskiva, om den behöver vi inte orda mer. Den andra var TRETTIOÅRIGA KRIGETs debutskiva. Ett mästerverk av sällan skådat slag; progressivt, tungt, melodiöst och välspelat på samma gång. Jag upptäckte Kriget på 90talet och har sedan 2004 sett dem live flera gånger och dessutom närt en liten vänskap med bandet och speciellt Stefan Fredin, basist i detta fullkomligt fantastiska band.

Imorgon flyger jag upp till Den Kungliga Hufvudstaden för att se Kriget framföra denna sin första skiva i sin helhet, ett slags 40årsjubileum. Tillsammans med Christer Stålbrandts SAGA vars första skiva också firar 40 år, och som också kommer att framföras i sin helhet, utlovas en kväll som inte setts maken till på en svensk scen sedan....ja fan vet när. Dessutom lovar Kriget att köra en unik låt som de inte kört live sedan 1975. Jag avslöjar inte vilken det är, men det var jag som ställde frågan till Stefan per digitalfax - "borde ni inte köra..." varpå han och sedermera bandet föll för idén.

Imorgon blir en sån där dag som jag får berätta för min systerson om när han blir äldre. "Ja, det hände faktiskt". "Ja, morbror var där". Han kommer att titta klentroget. Då sätter jag igång nedanstående fredagsskiva för honom. Förhoppningsvis fattar han.

FREDAGSSKIVA - TRETTIOÅRIGA KRIGET - S/T

/Alex

New prospects, new horizons

God fortsättning gott folk. Nu skriver vi 2014 och ser fram emot vad det kan ha att erbjuda. Martin har som bekant gått på föräldraledighet, så jag är lite halvt ensam här på bloggen under en tid framöver. Martin bad mig hålla igång fredagslistorna, det är lite mer hans skötebarn och jag kommer garanterat inte att kunna hålla hans tempo eller engagemang vid liv men ska försöka pilla ihop något så att ni inte går lyssningslösa på fredagarna. Vad och hur och med vem får tiden utvisa.

Jag har under julledigheten startat en ny blogg tillägnad förra årets bästa skivsläpp "Progglådan". 40 skivor bestående av musik ur Sveriges Radios digra arkiv sammanställt av Coste Apetrea. Musiken är fantastisk men boxens information är oerhört bristfällig, så bloggen som jag kallar Proggliv är ett ställe där jag ämnar gå igenom varje skiva, med korrigeringar och utökande av informationen i boxen. Hittills har jag avverkat fyra skivor, den intresserade får gärna gå in och kolla, klicka här. Kritik, åsikter och hjälp av de som vill hjälpa (kanske forna bandmedlemmar?) eller annat emottages tacksamt.

I övrigt har jag ett intressant och proggigt konsertår framför mig. Redan nästa vecka åker jag till Amsterdam för att se TRANSSIBERIAN ORCHESTRA igen, det blir en höjdare vågar jag påstå. Sedan är det dags för Stockholm, den kungliga hufvudstaden som jag inte besökt sedan 2008 eller 2009. Den 8/2 firar TRETTIOÅRIGA KRIGET att det är 40 år sedan deras debutskiva gavs ut, detta genom att spela hela debuten rakt av. Jag påminde dessutom basisten Stefan om en annan låt från den tiden som det verkar som att de också petat in i setet. Förband är lika gamla och svenska Christer Stålbrands SAGA som också ska spela sin 40 år gamla debutskiva. På det hela taget en höjdarkväll vill jag tro!

Sedan blir det MAGNUM i april i Köpenhamn, STEVE HACKETT i maj på samma ställe, SWEDEN ROCK och COPENHELL och säkert mycket annat kul i poolen.

Ah well. Nu får det bli kaffe. Kan inte jobba hur hårt som helst den första dagen.

Eller som GORKY PARK sade: BANG!

/Alex

Seven Days Of Sabbath, day 1: Never Say Die

Efter konserten den 26/11 i Köpenhamn där Tony Iommi och Geezer Butler spelade som om det inte fanns någon morgondag så har min kärlek till detta formidabla band fått en nytändning. Jag har haft ”Past Lives” i bilen under en vecka, jag hade helt glömt bort den skivan efter tusentals bootlegs och måste säga att det var ett väldigt kärt återlyssnande. Med detta i sinne fick jag för mig att köra sju dagar BLACK SABBATH på bloggen såhär innan jul, och då kanske försöka hitta något som jag inte lagt märke till eller engagerat mig förut. Jag kastar mig rakt in i grisens mjälte och spelar ”Never Say Die”, en skiva jag inte tyckt speciellt mycket om tidigare. Har jag ändrat mig?

Titelspåret som inleder skivan har jag inget emot. En simpel låt, långt från forna storheter typ Megalomaniamen ändå en habil rocklåt. Så långt, så bra. Men sen blir det värre. Johnny Blade och Junior’s eyes tycker jag verkligen inte om. Alltså verkligen inte. A hard road gör mig nästan lite irriterad, det här är alltså bandet som tidigare gjort sex skivor i rad utan en enda dålig låt, följt av en sjunde som var habil. Men visst, rent generellt kan jag se att 1978/79 var väldigt splittrade år för de flesta ”gamla” banden, det finns väl få människor som tycker att exempelvis KISS’ ”Dynasty” eller LED ZEPPELINs ”In through the out door” håller samma klass som de föregående skivorna. Så även för Black Sabbath, de tappad efokus efter turnén 1977, Ozzy kom och gick och hade sig och ingen visste väl egentligen vilket foto de skulle stå på (Hälsingland).

Shock wave lyfter det hela lite, och det var också en av de få låtarna från skivan de valde att spela live. Ozzy sjunger förhållandevis bra på denna också vilket naturligtvis är skoj. När Air dance drar igång undrar jag initialt om det verkligen ÄR Black Sabbath jag lyssnar på. Men låten är bra, betydligt bättre än allt annat som hittills ljudit ur högtalarna. Snygg melodi, roligt arrangemang och väldigt o-Sabbathskt. Det lugna partiet i mitten påminner en smula om ”Sabotage” och det är aldrig dåligt. Det finns även en hel del TRETTIOÅRIGA KRIGET-vibbar i låten vilket jag naturligtvis håller för väldigt trevligt. Efterföljande Over to you är också betydligt bättre än det mesta andra på skivan. Lite onödigt pianorullande i refrängen kanske men på det hela taget en bra låt. Nu börjar jag bli glad igen, det fanns ju pärlor även på denna av mig oerhört dissade skiva. Näst sista låten Breakout verkar vara ett försök att skriva en tung låt i stil med War pigs eller Hand of doom, men vill man vara tung finns det en grej man kan ha som tumregel – att inte använda blås. Saxofonsolot känns fullständigt meningslöst och låten får aldrig någon fart alls. Ett kort mellanspel som jag efter denna lyssning kanske aldrig kommer att lyssna på igen. Avslutande Swinging the chain sjungs av Bill Ward och känns lite som ”varken eller”. Ingen höjdare, inget bottennapp utan bara en låt i största allmänhet.

Nej, jag har väl inte direkt ändrat åsikt – ”Never say die” är en av de sämsta skivorna i bandets katalog. Jag hittade förvisso ett par pärlor denna gång men det var länge sedan jag hörde skivan innan idag och det kommer att dröja länge tills nästa gång. Live var de lite roligare 1978, deras 10th anniversary tour bjöd på några låtar från den tidiga karriären som inte luftats på flera år och även om Ozzy sjöng ganska illa så var konserterna väldigt energiska. Den sökande människan kan lyssna på en ljudinspelning från Fresno som håller god kvalitet och vittnar om ett piggt band. En London-spelning i juni filmades, klipptes ned och släpptes som köpfilm men jag tycker personligen att de låter betydligt tråkigare där. You be the judge.

Nästa gång, då är vi i havet. Hej!

/Alex