Efter förra veckans djupdykning i "The Dead Eye" (det kommer att bli flera återblickar på jubilerande skivor i fredagslistan, var så säkra!) så ska vi idag gotta ner oss i stämningsfulla låtar - och då pratar vi sannerligen inte om trubadurtjafs vid tänd lägereld på strand - utan verkligt kvalitativa låtar. Stämning kan ju vara så mycket, men jag tror att när ni kollar in listan så är det låtar som verkligen är episka som samsas om utrymmet.
Vi kör!
Är WATAIN världens bästa black metalband? Jo, skulle nog en hel del svara. Jag uppskattar bandet storligen, och kring släppet av "Lawless Darkness" 2010 tokhyllade jag bandet. Sist på den skivan ligger en låt som kan vara den mäktigaste bandet gjort - Waters Of Ain - som är så monumental i sitt majestät att jag baxnar varje gång jag lyssnar på låten. Gitarrerna verkligen bölar fram slingor så oerhört vackra att det är svårt att hålla tårarna borta.
Susanne drog nu ner mig i ett svårartat beroende av DEAFHEAVENs musik - det kan jag inte säga att jag är ledsen över - och jag har lyssnat oerhört mycket på bandets senaste album "New Bermuda" där jag i synnerhet uppskattar låten Luna som på ett fint sätt kombinerar furiöst trummande med extremt vackra stämmor.
Säfflebandet DRACONIAN är ett band att kolla in när det gäller verkligt vemodig musik, och de har en väldigt trevlig nivå på sin utgivning. Att bandet inte ändrar sin vinnande formel och ändå lyckas fängsla för varje ny skiva ska ni se som en kvalitetsstämpel av stora mått. Det är sorgset och och extremt vackert.
Jag tar fram storsläggan och väljer, såklart, Faith Divides Us - Death Unites Us från skivan med samma namn. För satan vad fin den låten är, och det var den som gjorde att jag på allvar började kolla in bandet från Halifax. Trots väldigt många lyssningar på låten tycker jag att den fortfarande är väldigt vacker.
METALLICA kanske inte är mest kända för stämningsfull musik, men vissa låtar är ju extremt episka. Koppla på en symfoniorkester som bandet gjorde på skivan "S&M" (en skiva som bara sådär har sålt 8 miljoner exemplar) och låtar som inte var så bra i originalversion växer ut till riktigt fina stunder. Nu har jag inte valt en av dessa utan väljer, kanske en smula traditionellt, The Call Of Ktulu från "Ride The Lightning". Det är ju en låt som är mäktig i originalutförandet - här växer den ut till ett monstrum av gigantiska mått.
Ibland känner man för att ligga i en soffa och bara dra något gammalt över sig. Förslagsvis en filt modell ingådd. Den senaste tiden har det varit så för undertecknad. Oavsett om skyarna är gråtunga av regn eller solen kvittrar, fåglarna skiner och himlen är gul så kan höstkänslan infinna sig i hjärteroten. Då passar det ypperligt med en lista av det lite vemodigare slaget. Vi snackar melodisk döds med progressiv känsla att skölja ner midsommarmaten med. Hurra!
LEPROUS får den äran att inleda. De visar sig vara IHSAHNs liveband från början, det visste jag ej. The Price bjuder på trallvänligt sväng och melodiskt gnällmörker av bästa slag. Typiskt bra emo-inledning som påminner lite om TOOL på sina ställen.
De gamla travhästarna PARADISE LOST följer upp med den muntra låten No hope in sight. Hur många har inte minnen till PARADISE LOST? För min egen del var det Icon-plattan och TIAMATs "Wildhoney" som stod för flertalet känslostormar signerade hjärta/smärta under sena tonår och som satte sig benhårt fast i själens mörka vrår.
Nya skivan heter "The Plague Within" och är det bästa och mest allvarliga våra vänner fått ur sig på bra många år. Sedan mitten av nittiotalet skulle jag vilja påstå. Hör bara på textraden till låten Beneath Broken Earth: "Hail to nothingness, you wish to die" (!) Melodisk doom, dystert midtempo, vackra långsamma partier och sedan lite snabbt dödsmangel på det. Bara att hugga in på denna mörka, mustiga gothtårta!
A FOREST OF STARS Drawing Down the Rain klockar in på långa 9:31 men det är väl använda minuter. Folkmusikvibbar och fartfyllda knätofsar. Glada tillrop och violiner. Post-rock, blastbeats och väsig sång på det. Rensång också för den delen. Går det ens? Ja, det gör det - och det med bravur. Till skogs!
ENSLAVEDs "In Times" påminner om föregångaren "RIITIIR" på det vis att skivan ger en mer och mer för varje genomlyssning. Nya passager vecklas ut och öronen hittar ny mat allt eftersom. Thurisaz Dreaming är ett bra exempel på detta, därför får den plats fyra på listan även om det finns andra mer omedelbara godbitar på "In Times".
SULPHUR AEON Incantation. Vi kliver slutligen ner på havsbotten och hälsar på Cthulhu! Ett riktigt skönt mörker är invävt i detta bands habila dödsmetall. En episk låt från ett riktigt bra konceptalbum. Totalt äg från början till slut! Eller som vi brukar säga, Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn!
Välkommen till veckans fredagslista där jag som utlovat kör låtar på temat land i vid mening. Strikt talat består jordens yta till ganska liten del av landmassor - dess betydelse för mänskligheten är dock ganska väsentlig och har gett upphov till minst sagt en radda konflikter.
Vi kör.
En synnerligen kul, och lite apart låt får öppna veckans fredagslista - Promised Land från skivan med samma namn. Jag hade inte lyssnat på plattan på ett bra tag, men nu fick jag chansen. Titellåten är en minst sagt svulstig dänga. Produktionen är storartad och känslan som låten lämnar efter sig är verkligen hemsökande.
Jag vet att det är väldigt många som uppskattar PARADISE LOSTs skiva "Draconian Times" från 1995 (för övrigt året jag tog studenten. Bara en sådan sak). Då fastnade jag inte för bandet. Det hade varit svårt med tanke på att jag inte ens visste att bandet existerade, haha! Ni vet kanske med er att jag föll hårt för bandets "Faith Divides Us - Death Unites Us" och "Tragic Idol" som är bandet senaste alster. "Draconian Times" är dock en fin skiva, även om jag inte kommer att få samma nära förhållande med skivan som rätt många andra. Hallowed Land är låten.
Jomenvisst, DISSECTION slank med även i denna lista - "The Somberlain" heter skivan som var bandets förstlingsverk. Det märks lite grann faktiskt. Det slirar och drar åt lite olika håll, men känslan är helt magisk. Då gör det ingenting att Ole Öhmans blastbeats känns stressade och fillen aningens töffiga. A Land Forlorn är låtvalet.
Nä, inte IRON MAIDEN igen?! Jo, det kan ni slå er på! De allra flesta förknippar "Somewhere In Time" med Heaven Can Wait och Waisted Years, och visst de är ju fina låtar. Men ack så sönderspelade! Då är det betydligt roligare att lyssna på Stranger In A Strange Land som är det självklara låtvalet för denna lista.
MERCILESS och lite döds/thrash från mitten av 1990-talet får avsluta listan. Jag fullkomligt älskar The Land I Used To Walk från "Unbound". Jag blir fan glad i kropp och själ av dylik musik. Det finns till och med ett break med cow-bell i låten för att garantera min fullständiga kapitulation. Lyssna, och inse att detta är musik som är helt briljant.
Mannen till vänster heter Jens Bogren. Namnet klingar kanske bekant? Bogren är personen som trots sina relativt unga år (han är 35 år) minst sagt har satt sin prägel på rätt många skivor genom åren. Basen Fascination Street Studios i Örebro har utgjort vistelseort för en pletora av band som anlitat Bogrens expertis bakom studiobordet. Nedan ser ni ett urval.
Bloodbath, Opeth, Katatonia, Soilwork, Paradise Lost, Vildhjarta, Dark Tranquillity och Kreator. Med en nisch för väl avrundade och för öronen synnerligen sympatiska produktioner blir i alla fall jag glad när jag ser att Bogren varit involverad i en skiva. Därför ville jag göra en fredagslista med Bogren som gemensam nämnare.
Vi kör.
"Ghost Reveries" av OPETH. Gosse vad jag lyssnat på den skivan. Nästa år firar skivan 10 år, och OPETH firar 25 år som band med en föreställning på Palladium i London där hela skivan kommer framföras i sin helhet. Magiskt? Jo, tack! Bogren har jobbat på flera av bandets alster - jag förstår varför bandet valde just honom. I OPETHs mer än lovligt komplexa musik krävs det fingertoppskänsla av lite extra kaliber. "Ghost Reveries" har en torr tydlighet i produktionen som jag verkligen gillar. Trumljudet är exemplariskt om ni frågar mig. Sången kommer fram på ett underbart sätt. Om jag är förälskad i skivan? Behöver ni ens fråga, haha?!
"Faith Divides Us - Death Unites Us" av PARADISE LOST. Har ni funderat på hur fint virveltrumman låter på denna skiva? Det har jag gjort. Ganska mycket, efter det att chocken över att jag faktiskt har hittat ett album av PARADISE LOST som jag gillar lade sig. Detta är ett band som inte hör till favoriterna. Men denna skivans rent episka kraft är omöjlig att stå emot. Något mer svärtad och smutsig produktion från Bogren (utan att det blir för skitigt) här. Och det är såklart i sin ordning.
"Stabbing The Drama" av SOILWORK. Skulle nog säga att detta är skivan jag loggade mest speltid på i bandets katalog när jag på allvar började lyssna på bandet. Det var också med denna skiva jag upptäckte bandet. Ojämförligt mest speltid av låtarna på skivan har Distance fått. Det är inte på långa vägar det hårdaste bandet gjort, men där finns på hela skivan en skön kantighet i produktionen. Jag tänker främst då på hur Dirk Verbeurens trummor låter. En fullständigt ljuvligt smackande virvelkagge gör att jag har svårt att värja mig. Kan nämna att virveltrummans ljud utgör en icke oväsentlig del av hur jag uppskattar en produktion eller inte. Se "St. Anger" (tror inte jag behöver säga mer).
"Impermanent Resonance" av James LaBrie. En undangömd liten pärla till skiva. Ofrånkomligen blir det så när sångaren huserar i DREAM THEATER till vardags. Av de skivor som James LaBrie har gett ut under eget namn är detta den bästa. Låtarna är kul, och det är Peter Wildoer från bland annat DARKANE som lirar trummor. Plus att produktionen är ypperlig. Jag ber er notera hur levande trummorna låter och på vilken stor plats de har i ljudbilden utan att bli alltför påtagliga.
"Extol" av EXTOL. Jag var mycket till mig i trasorna vid de första genomlyssningarna av denna skiva. Jag var fullt beredd att utnämna den till bästa skiva 2013. Jag sansade mig efter ett tag, för trots sina stora förtjänster fanns det andra skivor förra året som var bättre än norrmännens självbetitlade alster. Produktionen är smutsig stundtals - men visst finns den avrundade ansatsen även här. Kolla in virveltrumljudet (egentligen hela trumproddningen) som ligger i framkant på ett mycket fint sätt. Även om skivan som helhet inte räckte till en plats på förra årets bästalista så är låten jag valt - A Gift Beyond Human Reach - något av det bästa EXTOL har klämt ur sig.
I veckans fredagslista tar jag upp ytterligare ett känsligt ämne, nämligen detta med refränger. Refrängmakeriet som sådant sammankopplas ju ofta med popen eller, i värsta fall, med schlagern som i alla fall tidigare gärna dängde till med en tonartshöjning innan sista refrängen. Succé och handklapp i mainstreamland. Men så finns det såklart undantag från denna mycket snäva och rent elaka regel. Låtar som min själ dänger dit refränger som får nackhåren att resa sig, pulsen höjas och lusten att dricka öl infinner sig. Det är såklart dessa som avhandlas i veckans lista.
Vi kör.
Jo, jag kommer dragandes med SOILWORK igen. Jag har svårt att låta bli får jag erkänna då bandet i stort sett alltid har levererat musik av klass. Många instämmer nog med mig då jag säger att "Stabbing The Drama" var skivan som fångade uppmärksamheten till bandets verksamhet. Den skivan har fortfarande en härlig charm. Det var fint att lyssna på den igen märkte jag när jag började leta låtar till listan. En låts refräng sticker ut lite extra. Eller lite - den är ju helt fenomenal så jag kan lika gärna skriva som det är: den knäcker som satan. Jag pratar såklart om Distance som med lätthet kan sägas ha en magisk refräng. Ni anar inte hur svårt nerknarkad jag var på den låten. Vi pratar alltså fler än 10 lyssningar per dag. Jag var som en sockerberoende när det gällde just den refrängen. Ja, ni fattar att jag inte kunde öppna med en annan låt.
NASUM sysslade inte med refränger kanske ni nu säger. Jag svarar: bara för att de var extremt korta så betyder detta inte att bandet inte sysslade med refränger. Det är en större dygd att ha effektiva refränger än att skriva en som sedan mjölkas alltför hårt om ni frågar mig. Kolla in låten The Engine Of Death från den i mina öron absolut bästa metalskivan som ett svenskt band presterat - "Shift". Att låten är en genismocka på 1:48 gör inte saken sämre.
Kort låt följs av lång. Jag har tjatat hål i huvudet på folk om att IN MOURNING skall kollas in. Nu gör jag det igen - magiska "The Weight Of Oceans" är en skiva som jag återkommer till med regelbundenhet. Jag tänker då framför allt på låten Colossus vars synnerligen rytmiska refräng fick mig att njuta från första lyssningen. Låten är i sin helhet verkligen inte dum den heller.
"Come Clarity". Det är ingen dum platta om ni frågar mig, och att säga att den är refrängstinn är ingen överdrift. Det finns dock en låt vars refräng fick mig att haja till lite extra vid första genomlyssningen och då pratar jag inte om titellåten utan om Crawling Through Knives. Refrängen i den låten är, well, fantastisk. Jag kan inte tänka mig ett lämpligare ord faktiskt. Jag älskar också Daniel Svenssons cymbalarbete i just refrängen - pricka klockan på backbeatet brukar det kallas.
Det var ett tag sedan jag hade med en låt av ARCH ENEMY på någon lista, men jag ville verkligen ha med finfina Dead Eyes See No Future då den har en alldeles förträfflig refräng. Jag har på senare tid tappat intresset för bandets musik, men deras äldre material tycker jag fortfarande håller hög klass. Att den sedan är lite väl polerad och i vissa fall rent steril må vara fallet. Jag uppskattar dock Angela Gossows enorma sångleverans och ni som har sett bandet live vet ju med er att hon är en frontperson av rang.
Jo, jag tog med World In Silence från DIABOLICALs senaste alster. Det är en sjuhelvetes refräng i den låten som gör den omöjlig att stå emot. Ödsligheten och ångesten alltså - den sitter ju som en smäck!
Kommer ni ihåg förra året när NEKROMANTHEON släppte "Rise, Vulcan Spectre"? Du glade vad alla skulle krama ihjäl det bandet och den skivan. Det var full credd rakt av. Själv tyckte jag att skivan var ok som helhet. Titellåten däremot: den är klockren. Framför allt refrängen som visar på dygden av att hålla det enkelt som de säger i USA.
Grunge? Japp - jag gör gärna ett undantag för ALICE IN CHAINS då det bandet i sin tidiga karriär stod för en starkt ångestladdad och nervig musik. Jag lyssnade i princip sönder "Dirt" när den kom och har fortfarande kvar mitt fysiska exemplar. Jag tyckte (och tycker) att den skivan är helt överlägsen exempelvis NIRVANAs "Nevermind". "Dirt" är ju fylld till brädden med kvalitetslåtar och starka refränger. Jag har alltid varit svag för Junkhead som har en skönt driven och lite lätt oroväckande refräng. Låtens ämne och i stort sett oförblomerade advokerande av narkotikamissbruk är i backspegeln inte speciellt vackert - Layne Stayley dog nämligen av en överdos 2002.
Vi fortsätter med dyster musik. PARADISE LOST - ett band jag fått upp ögonen för på senare tid. Jag märker att jag återvänder oftast till "Faith Divides Us - Death Unites Us" och då främst titellåten som har en sjukligt episk refräng. Satan vad bra den är!
Jag avslutar listan med en låt från "Internal Affairs", skivan som jag placerade på plats 2 på 2012 års årsbästalista. Att bandet är bokat för nästa års SRF gör att jag starkt överväger att åka dit. Transatlantic Blues är en lång låt - över 8 minuter - men inte en enda gång har jag upplevt låten som just lång i den negativa aspekten. Refrängen har en skönt släpig attityd som varje gång får mig att sluta ögonen och bara njuta.
Hösten. Det känns väl som om den har dragit in på allvar nu, inte sant. Många av oss har säkert bilden av hösten som den till vänster - en kaskad av färger och skönhet. Just denna delen av den svenska hösten brukar ju vara ungefär två timmar. Ändå vidmakthåller vi denna bild i total förnekelse då hösten alltsomoftast ser ut som på fotot till höger. Hösten handlar lika mycket om vemod som om död, förruttnelse och lidande och är på många sätt ett oerhört lämpligt tema för en fredagslista tänkte jag och Susanne.
Några grundregler - det dyker upp en del låtar och band med orden "fall" och "autumn" i sina namn. Det är en av reglerna, men vi tänkte att det kunde vara kul att också associera fritt kring vad hösten faktiskt står för varför detta blev den andra regeln för listan. Varsågoda!
Ett stort vemodsband från grannarna i öster - Finland. Nu borde ni känna till detta band sedan innan: jag och Susanne är djupt imponerade av vad denna combo har presterat. Weighed Down With Sorrow har ett fint snyftigt stråkintro som sätter tonen nåt så förbannat fint. Det bölas fram slingor så vackra att det är stolligt i denna ypperliga låt.
Gothic Doom Metal. Smaka på det. DRACONIAN från Säffle (ack en så lämplig setting för bandet!) har slagit ur underläge under hela sin karriär och levererat musik så ödesmättad att det nog får bli ett råd att ta fram ytterligare näsdukar, haha! Jag har valt Seasons Apart från "Turning Season Within", en skiva som har gått ett försvarligt antal varv hemmavid.
Nä, nu får han väl ändå lägga av? Nä, jag tänker inte göra det. Har jag väl satt tonen så vill jag bibehålla tårkanalerna öppna. Faith Divides Us - Death United Us är en låt som jag håller som en av PARADISE LOSTs allra finaste. Det är en perfekt låt i många avseenden: varje enskild del i låten är bra, sammanfogningen oantastlig, och refrängen så bra att knognarna vitnar och produktionen är oerhört fin. Och ja, den är vemodig utav bara helvete.
Ni vet vilken låt jag har valt av OPETH eller hur? Slamdunk: Demon Of The Fall. Å andra sidan är detta den enda låten på min del av listan som faktiskt har ordet "fall" i sig. Sen kan ni tjata (jag har själv gjort det) om att "Heritage" inte var så klockren som bandets övriga skivor - här får ni OPETH som jag gillar bandet som mest: mångfacetterat och med en komposition som kan smäcka rätt många andra bands hela diskografier på fingrarna.
Jag avslutar min del av listan med finska progressiva mörkermetallarna (bandets benämning på sin musik) THROES OF DAWN. Jag har inte lyssnat speciellt mycket på gruppens musik sedan innan, men We Have Ways To Hurt You har det där fina, skira och mörka tonläget som så många finska band är mästare på.
-Pausfilm-
Tjosan! Detta är verkligen inte illa. SANCTRUM från Uppsala visar vad skåpet står när det gäller att lira stomp. Koppling till hösten? Låten heter Autumn från EP:n med samma namn. Detta kommer jag återvända till, och skulle jag få möjlighet att se bandet skulle jag ta chansen då jag tror att det skulle kunna bli rätt roligt!
MY AUTUMN från St. Petersburg. Hur många av er kände till detta band sedan innan? Jag gjorde det inte kan jag säga. Jag gillar verkligen gitarrljudet som bandet har styrt upp på "Oblivion Era". De stärkarnas rör får jobba - att bandet också har ett skönt gung och en trummis i Pavel Korchagin som ibland blästrar loss rätt rejält hjälper också till.
OCTOBER FALLS - bandet som kan ha den nyaste skivan på listan. 15 mars i år släpptes "The Plague Of A Coming Age". Kolla in omslaget: Oerhört snyggt och för temat högst lämpligt tycker ni inte det? Precis. Detta är verkligen mollstämd musik till max. Sången från Mikko Lehto uttrycker både desperation som ett accepterande, ja till och med välkomnande av att saker kommer gå åt helvete. Vemod utav helvete i gitarrspelet á la Finland igen. Jag tycker detta är alldeles utmärkt musik, och jag förstår varför Susanne valde att ha med en låt av detta band.
När jag säger WITHERSCAPE hur många av er nickar igenkännande då? Mmmhmmm. Om jag säger Dan Swanö då? Precis, då vet jag att det är många som vet vem det är. Swanö är en lirare som inte bara har spelat i oerhört många band - antalet han har mixat är enormt. Han lirar trummor, keyboards och sköter sången på bandets hittills enda skiva som kom i år. Andra hälften av bandet utgörs av strängarbetaren Ragnar Widerberg. Detta är så satans bra! Progginfluenser, assnygga melodier, bra trumlir. Och så Swanös growl. Det är bara att kapitulera.
Vi knyter ihop säcken med samma band som inledde listan: och varför inte då "Across The Dark" är en synnerligen bra skiva. Susanne har valt ack så lämpliga Lay Of The Autumn. Slut ögonen, och bara njut av denna uppvisning i finsk tonalitet.
Lite av en högoddsare faktiskt. Jag har aldrig varit ett större fan av PARADISE LOSTs musik. Oftast har jag tyckt att det, fullt befogat men kanske en smula ytligt, har gått alltför långsamt i bandets tonkonster. Vändningen, i den mån man nu ska använda sig av ett sånt uttryck, började när jag gav "Faith Divides Us - Death Unites Us" en verklig chans. Och började så smått inse att bandet hade låtar som var värda uppmärksamheten. Värdigheten och känslan har följt med till "The Tragic Idol" som vid det här laget även den har fått en rejäl dos av lyssning under den gågna tiden.
Och det är svårt att förneka att PARADISE LOST verkligen kan skriva låtar som sätter sig och som går rakt in i bröstkorgen med en värdighet som imponerar.
Kitty Rossander har saftat på ordentligt med konserter denna veckan - både energiknippena i CANCER BATS och dysterkvistarna i PARADISE LOST har hon hunnit med att se. Och såklart både fotat förnämligt och skrivit om upplevelserna på WeRock.
Sugen på att läsa? Då kollar ni in länkarna nedan.
Uppade sex nya recensioner på WeRock igår - CANCER BATS är någorlunda hypade i alla fall i bloggossfären. Själv har jag inte fallit för bandet alls, även om jag gillar Kittys fina formulering om att hon "vill hoppa runt i lera och dricka öl" när hon hör "Dead Set On Living".
Robert Gustafsson har satt tänderna i två tunga album - ODYSSEYs "Abysmal Despair" (vilken titel alltså!) och PARADISE LOSTs "Tragic Idol". Bägge får bra betyg.
Själv tog jag mig an en mycket bra skiva, och en inte fullt så bra. FALLUJAHs "The Harvest Wombs" är en riktigt imponerande skiva. TRIOSCAPES "Separate Realities" är mer intressant än den är bra om jag ska vara ärlig.
Om man har tid och möjlighet bör man bege sig till Dunkers Kulturhus nu på fredag då det vankas, hör och häpna, punk och kvalitetsthrash i form av SLÖA KNIVAR och DARKANE.
Allmänt omvittnande Dunkers Kulturhus i Helsingborg har väl inte hittills gjort sig känt som fanbärare av mer proletär kultur men nu är det uppenbarligen dags. 50 spänn kostar inträdet, och SLÖA KNIVAR öppnar festligheterna kl. 19.00
Nedan ett litet Youtubeklipp från inspelningen av DARKANEs senaste, utmärkta, släpp "Demonic Art".
Vill man hellre läsa om dystrare och mycket mörkare tongångar rekommenderas man att ge sig över till WeRock där både PARADISE LOSTs gig på Debaser och MAYHEMs dito på Musikens Hus i Göteborg recenseras.
METALLICA kanske inte är mest kända för stämningsfull musik, men vissa låtar är ju extremt episka. Koppla på en symfoniorkester som bandet gjorde på skivan "S&M" (en skiva som bara sådär har sålt 8 miljoner exemplar) och låtar som inte var så bra i originalversion växer ut till riktigt fina stunder. Nu har jag inte valt en av dessa utan väljer, kanske en smula traditionellt, The Call Of Ktulu från "Ride The Lightning". Det är ju en låt som är mäktig i originalutförandet - här växer den ut till ett monstrum av gigantiska mått.
