Metaltown 2012. Och vinnarna är...

Ohoy seglarvänner! Såsom nyligen hemkommen från den stora staden i väst och tillika Metaltown kändes det dags för en lägesrapport. På det stora hela har det varit en fantastisk festival med musikaliska höjdpunkter, trevligt umgänge, nya bekantskaper och, som sig bör, en eller annan festival-öl. Arrangemanget som gick av stapeln på Hisingens galopp var bra, genomförandet likaså. För min del var det första festivalen utanför frihamnens invanda plätt men enligt andra var kvalitetsskillnaden från förra året ganska stor. Tätare busstrafik till och från området underlättade och bättre placering av scenerna gjorde framkomligheten större. En summering:

Kortast: Köerna, konstigt nog. Varken bankomatkön, toakön eller mat- och ölkön var särskilt frustrerande att stå i. Bitvis inga köer alls faktiskt, trots mängden människor. Undantag för bussköerna vid vissa tidpunkter.

Mest omväxlande: Vädret: sol, molnigt, regn, sol, regn, sol, molnigt, etc. Överlag finfint, regnponchon åkte fram vid exakt ett tillfälle.

Snyggast timing: Att DEVILDRIVER hade den goda smaken att spara favolåtarna "Not all who wanders are lost" och "Clouds over California" till absolut sist, då undertecknad anlände till festivalområdet.

Bästa röj: NASUM, grindens kungar. Totalrens i världsklass! Om ni har möjlighet att se dem nu på avskedsturnén så gör det. För allt smör i Småland, gör det.

Bästa mellansnack: SECTU och VILDHJARTA bjöd på top notch bister norrländsk humor. Hatten av för det.

Bästa dödsmetall: SECTU, LAMB OF GOD och GOJIRA. Strålande tajta liveprestationer av alla tre. Stort engagemang och bra ljud.

Bästa svartmetall: SKELETONWITCH och AURA NOIR. Kyligt!

Sämsta ljud: Close-up-scenen under ungefär halva fredagen. Tänk konservburk. Skramligt och platt, mycket diskant och lite (ingen?) bas. Det ordnade dock upp sig under aftonen. På lördagen: MAYHEM.

Sämst engagemang: MAYHEM. Herregudars vilken loj attityd gentemot publiken. Jättetrist, vi gick efter två låtar. Jag har sett MAYHEM en gång tidigare och det var samma visa då: ruttet ljud och ytterst dålig närvaro på scenen. Enda pluspoänget stod rökmaskinen för.

Helgens "ännu en dag på jobbet"-prestationer: MACHINE HEAD och SLAYER. Dock väldigt kul att se dessa båda live för mig som inte gjort det tidigare. Även OPETH kvalar in här.

Plötslig melodifestivalkänsla: DARK TRANQUILITYs gröna lasershow. Missförstå mig rätt, det var påkostat och tjusigt men kändes lite som att befinna sig i en... ja, storsatsning av SVT?

Skönast gubbsväng: YEAR OF THE GOAT. Lite satan á la skönt 70-talsgung.

Störst pondus: Tom Arayas varggrin under "South of heaven". Gammal är fortfarande äldst.

Helgens bästa gothare: MARILYN MANSON klippte till och gjorde tidernas gig. Har inte sett karln i sån högform sedan 90-talet.

Flitigaste rökmaskinsanvändare: Oavgjort mellan MAYHEM och UNPURE. In i dimman var bara förnamnet.

Mest överskattade: SABATON. Inte min kopp med te före giget. Inte heller efter.

Mest crazy: SKITARG. Tänk er bandet The Kristet Utseende iförda clownig corpsepaint och teaterblod, hoppsa-skuttandes till ömsom dödsmetall och ömsom barnvisemelodier så har ni ett hum. Lägg därtill allsköns spexiga upptåg på scen såsom vaxning av bandmedlemmarnas rumpor och liknande. Mer kul än bra. Och inte kul så värst länge heller faktiskt.

Grövst vokabulär: JASON ROUSE. Kanadensiske stand-up-komikern utan gränser what so ever firade 16års-jubileum på Metaltown med att skämta om det mesta som andra komiker inte ens skulle ta i med tång. Grovt, pubertalt och väldigt kul. Och inget för lättstötta.

Bästa bandtröjefyndet: En ANAAL NATHRAKH-tröja av modell röd med Eschaton-tryck som numera bor i min garderob. Nöjd!

Helgens I-landsproblem: Svårt att hinna se alla bra band med så begåvade bokningar. En hel del svidande bandkrockar men det känns verkligen som ett lyxproblem. Hurra för bandbokarna som lyckades ro detta segertåg i land.

Detta om detta. Nästa anhalt i festivalsommaren för min del blir Faceplant i Malmö. (Lagom avundsjuk på er som får uppleva Getaway dock.) Med förhoppningar om en trivsam festivalsommar till alla församlade.

/Susanne

Danmarks sak är vår!

Roskildefestivalen bekänner färg och bokar in NASUM visar det sig. Gott det! Tidigare har ju bland annat Hellfest och Wacken bekräftat spelningar med bandet. Återstår att se vilken/vilka svenska festivaler som lyckas med samma sak. Sweden Rock? Getaway? Metaltown? Det kan egentligen kvitta, för egen del är jag mest bara nöjd med det faktum att jag kommer att få beskåda det hela live i sin fulla prakt.

/Susanne

Festivaler

Det är ju ett tag kvar till sommarens festivaler, men det skadar ju inte att redan nu ta reda på vad som bjuds på dessa eller hur?

Vet inte hur många av er som tänkte på det, men Sweden Rock Festival gick inatt ut med att nästa klara akt är Doc Holiday. Exakt hur många av er började omedelbart famla efter plånboken och beställa biljett? Jag gjorde det inte. Ser man vilka band festivalen har bokat hittills så känns det som om festivalens startfält just nu är det svagaste på länge. Kollega Alex har nog en poäng i att festivalen faktiskt behöver ha ett dåligt år för att ledningen ska inse att 1. biljetten är för dyr (2290 för en 3-dagars, och då ingår inte campingen.) och 2. Festivalen kan inte förvänta sig att år efter år bara öka hela tiden. Kanske har han rätt, men de artister som jag skulle vilja se (THE HAUNTED, CLUTCH, OVERKILL och DESTRUCTION) är för få för att jag ska besöka hemlänet.

Desto roligare känns Copenhell. Denna festival har bokat 3 band hittills. Och känns roligare än SRF. JUDAS PRIEST, MAYHEM och KVELERTAK. De två sistnämnda banden ser jag gärna - och det är faktiskt lösbart - 595 danska kronor gör att det inte börjar rycka i tinningsnerven direkt eftersom man vet att festivalen kommer boka fler band.

Metaltowns lineup känns som den starkaste: WATAIN, SOILWORK, THE BLACK DAHLIA MURDER, AT THE GATES och ALL THAT REMAINS känns som ett batteri band som jag jag gärna vill se. Biljetter från 1500 spänn är ju inte heller jättedyrt.

Ungefär på samma summa hamnar Getaway Rock Festival - 1560 spänn. Och en rimligt intressant lineup: CORROSION OF CONFORMITY, DEATH ANGEL, DESULTORY, ENTOMBED, F.K.Ü, IMMORTAL, KREATOR, MARDUK, OPETH och VOMITORY bland andra, får mig att dra på smilbanden.

Wacken har bokat MORBID ANGEL. Bara detta borde få folk att hala upp plånboken och pröjsa de 1070 spänn som biljetten kostar.

/Martin

SRF uppar anten

Efter en ganska såsig och mossig inledning på bokningslistan till årets Sweden Rock Festival har nu festivalledningen inom loppet av ganska kort tid gjort några riktiga kvalitetsbokningar.

OPETH - ja vad ska man säga som inte redan har sagts? Sveriges med råge mest originella band som alla gånger jag sett bandet fullkomligt ägt och hänfört publiken. Då bandet har en vansinnigt hög lägstanivå bör bandets konsert bli en av höjdpunkterna på festivalen. Allra bäst hade det varit om festivalen ger lite extra speltid till bandet då låtlängden på en standardlåt av OPETH inte är att leka med, haha!



SLAYER - bandet som verkligen har bibehållt samma stenhårda stil rakt igenom karriären, och ett av mina absoluta favoritband alla kategorier. Tanken på att höra de första tonerna av South of Heaven klagandes ringa ut över en stor publik taggad till tusen ger, redan nu, gåshud.



MASTODON. Yes! En, för SRF, väldigt oortodox bokning. Atlantabandet har, som ni säkert känner till, golvat med varenda platta. Våt dröm: att bandet går in och kör hela "Crack The Skye" rakt av.



WATAIN - blodet lär spruta, bokstavligen, när Stockholms kanske svängigaste black metal-band intar SRF.



BEHEMOTH - kommentarer överflödiga, eller hur? ;)




Det hade naturligtvis varit underbart att redan nu ha biljett - men än så länge håller jag på att vela om jag ska åka eller inte. Till saken hör att jag ska på Sonisphere i Prag veckan efter, och man kan ju undra vad är det som gör att jag hellre åker dit än till SRF?

METALLICA
MEGADETH
SLAYER
ANTHRAX
HEAVEN & HELL
MASTON

Metaltown uppar anten

Att RAMMSTEIN har blivit bekräftade för Metaltown 2010 gläder nog en hel del. Men för egen del finns det två bokningar som gör att jag faktiskt överväger att köpa biljett till festivalen - NILE, vars "Those Whom The Gods Detest" inte riktigt har fallit mig på läppen, men vars bakkatalog utan tvekan tillhör kategorin holy fuck. Men bandet med stort B är CYNIC vars mycket sparsmakade produktion ("Focus" och "Traced In Air") tillhör bland det fräckaste som kommit ut i skivväg överhuvudtaget. Bandets spelning på Wacken 2008 gjorde att jag verkligen kapitulerade helt.

22 band för SRF klara

Läser på Sweden Rock Festivals hemsida att de första 22 banden för festivalen är klara. Som vanligt en del band man vill se - en större del som man struntar blankt i - och några man aldrig ens har hört talas om.

Största namnet är helt klart IN FLAMES som tydligen ska ta med sig en scenshow som mycket väl har potential att bränna ner större delen av Norje Boke. Maffigt lär det bli! En hel hög band som jag lugnt hade kunnat tänka mig att se: HEAVEN AND HELL - Black Sabbath mark II med den i mina öron bäste sångaren Sabbath har haft, Ronnie James Dio - såg jag på SRF 2007 där de krossade både trötta AEROSMITH och SCORPIONS som headlinade de övriga två kvällarna, och Geezer Butler med mannar tillhör lätt ett band jag gärna ser igen. DREAM THEATER var mitt favoritband under tiden för utmärkta släppen "Images and Words" och "Awake", men enbart låtarna från dessa skivor får mig att överväga att köpa en svindyr biljett till den vädermässigt alltid utmärkta festivalen i Blekinge. AMON AMARTH, SOILWORK och FORBIDDEN får avsluta de band som omedelbart fångade min blick på SRFs affisch.

Bandstall 2 för band som hade varit ganska kul att se för min del stavas: EUROPE vars spelning nog kan bli en höjdpunkt vad gäller nostalginivå beträffar, vilket gör bandet helt optimalt för festivalen, HAMMERFALL har aldrig tillhört, och kommer inte att tillhöra mina favoriter, och bokningen av MOTÖRHEAD känns lika upphetsande som att lyssna på P1 en hel dag.

FOREIGNER, LITA FORD, URIAH HEEP och RIOT då? Ärligt talat bryr jag mig inte ett skvatt om dessa akter.

Som vanligt lär den synnerligen trevliga festivalen i Blekinge sälja slut och förhoppningsvis mosa Hultsfred igen som Sveriges största festival - för att festivalen alltid verkar ha något för de flesta vittnar de första 22 banden om. Återstå att se om man åker - men om jag måste prioritera vinner Wacken i år igen - mycket beroende på att man där slipper band som URIAH HEEP.

Wackenuppdatering

Mörkersönerna i Watain kommer till Wacken! Se där ett band som det har kliat i mig att se sedan jag hörde utmärkta Sworn to the Dark. Nu kan man ju nästan ursäkta Wackenbokarna att de tar dit schlagerposörerna i Lordi.

Wacken Open Air

Så äntligen ett nytt inlägg på bloggen, ber om ursäkt för att det har dröjt så länge, men ibland blir tiden knapp och sakerna man har att göra för många.
Efter alltför lång tid kommer jag nästa år att pysa ner till vad som uppenbarligen är Europas bästa metalfestival - Wacken Open Air och ser man på nästa års line-up kommer jag inte att bli besviken.

Störst för mig personligen - och förmodligen för en hel massa andra metalheads - kommer Iron Maidens konsert att bli. För er som läser bloggen regelbundet (tack för det!) har nog vid det här laget förstått att Maiden tillhör ett av favoritbanden och jag tror inte att jag kommer tycka sämre om bandet efter sommaren eftersom bandets turné kretsar kring de första 7 plattorna bandet gjorde. Snacka om lyxproblem att göra en setlist på det materialet!

Återföreningar i all ära - ibland funkar det alldeles utmärkt, ibland inte. Det återstår att se om Carcass och klassiska At the Gates återföreningsgig blir så fantastiska som nog många förutsätter. Carcass har inte hört till favoriterna hos mig, men efter att ha hört Heartwork ser jag mer och mer fram emot spelningen i Tyskland. At the Gates suveräna Slaughter of the Soul lämnade mig kippande efter andan och man kan ju hoppas på att bandet lägger lejonparten av sitt gig på material från denna makalösa skiva.

Kreator var en trevlig ny bekantskap för mig på förra SRF och det ska bli kul att se bandet i deras hemland.

Men mest är jag glad över att bland alla dessa stora band finns The Bones från hemstaden Karlskrona. Höll på att sätta i halsen av förvåning att se bandets namn på Wackenaffischen, en förvåning som sedan har bytts ut mot en rätt härlig känsla faktiskt.

Holy shit!

När Wacken gick ut med Iron Maiden som första bokning inför nästa festival blev jag tokig av glädje, en glädje som bara förstärktes av att de sedan lade till Carcass till stallet. Men frågan är om inte At the Gates toppar detta! Vilken fetelineup!

Läsvärt om Wacken

Om man som jag inte kom iväg till Wacken Open Air rekommenderas det att man går in på Ultimate Metals sida. Extra kul är det att läsa om de amerikanska skribenternas upplevelse av Europa.

Metal på Malmöfestivalen 2007

Metal på måndagar är inte det optimala om du frågar mig, men med tanke på att metal från Sonic Syndicate, Mayhem och Testament erbjuds så ska jag verkligen inte klaga.

Platsen är precis som förra året Mölleplatsen, ett bra drag eftersom man då endast får musik och slipper de horder av försäljare som infesterar varje stadsfestival. Sonic Syndicate är först ut, och här har vi ju ett band på uppåtgående - som förband till Dark Tranquillity på bandets Skandinaviensväng och som del av Easpak Antidote paketet både turen runt Sverige och utlandssvängen ( då med Soilwork, Caliban och DT) har man mycket kul att se fram emot.

Dessvärre lider bandet av ett riktigt sunkigt ljud, något som gör att jag inte riktigt kan njuta fullt ut av bandets melodiska dödsmetall. Men visst ser man att dett nog kan bli ett band att räkna med i framtiden. Absolut coolast är Karin Axelsson på bas.

I varenda tidning jag har läst de senaste dygnen har Mayhems gig, ett gig som jag blev högeligen förvånad över när jag fick reda på det. De flesta artiklarna har ganska självklart tagit upp om bandet skulle ta med sig grishuvuden på scenen eller inte. Det gör bandet inte. Vad det däremot gör är att släpa upp en tornado av ondska och larm. Sångaren Attilla ömsom väser ömsom gallskriker fram rent hat.

Demonen bakom trummorna Hellhammer hamrar på med en ferocitet som bandets musik behöver. Bandet är inget favoritband, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av den maskin som Mayhem trots allt är. Totalt kompromisslös blackmetal som får djävulen själv att framstå som en korgosse.

Regelbundna läsare av denna blogg vet nog att jag är smått tokig i bra thrashmetal, och det torde inte förvåna nån att för mig var Testaments gig kvällens absoluta höjdpunkt. Testament har ju inte som flera av sina medband i 1980-talets thrashvåg från Californien (Metallica, Megadeth, Slayer) sålt lika många plattor, men vilka låtar bandet har! Giget är en kavalkad av matig thrash - inledande "The Preacher" sätter tonen, och bandet fortsätter med att mata på med "The new Order", "Souls of Black", "Practice what you preach", "Into the Pit", "Over the wall", "Low", "The Haunting", "Sins of Omission", "Electric Crown" och en av mina absoluta favoriter "D.N.R." från bandet senaste studioplatta The Gathering. Jag och och min kompis Henke är lika glada som två småpojkar som har fått nycklarna till godisaffären. Enda negativa är egentligen att bandet inte kör "Trial by Fire", "Burnt Offerings" eller överhuvudtaget fler låtar från The Gathering en ren slaktarplatta, med låtar som nye trummisen Nick Barker med lätthet skulle sätta.

Ofrånkomlig mittpunkt på scenen är Chuck Billy, denne man som återhämtade sig från cancer och numera ser helt frisk ut. Som vanligt med sitt halva mikrofonstativ vrålar han ut texterna med sin rent fantastiska growlröst.

Som sångare måste Chuck vara skitglad över att ha Alex Skolnick och Eric Peterson på gitarrer för det liras luftgitarr till varenda liten grej som yxmännen gör.

Det är genuin glädje och i det närmaste totalt publikfriande, men vad gör det egentligen?

Hela bandet verkar ha skitkul och det fyras av leenden från samtliga bandmedlemmar utom från Nick Barker som sammanbitet levererar stompet från sitt från Dimmu-tiden betydligt nedslimmade trumset. Riktigt kul verkar dessutom Björn "Speed" Strid ha, speciellt när Chuck under "Disciples of the Watch" springer ut till sidan av scenen och låter Björn vråla Obey!!!!

Heldag på Gröningen

Helsingborgsfestivalen brukar kännetecknas av ett oändligt antal krämare som säljer mindre nyttiga grejer, men också av en hel del bra musik, vilket var fallet även i år. Metallbibliotekarien drog till Gröningen för en heldag.

Något band måste ju börja, så är det ju...desto roligare när det är Zero Tolerance som sparkar igång heldagen med sin dödsmetall. Det headbangas friskt på scen, men det som framför allt impar på mig är sångaren rent vansinnigt kompetenta growlande. Det låter verkligen bra om den killens röst! Låter visa sig om hans för dagen faktiskt nyfödde son kommer att besitta samma stämma.

Om Zero Tolerance sångare imponerade, är det inget mot vad Faithful Darkness gör! Oj oj oj vad kul det ska bli att följa denna grupp, som med sin ganska melodiska deathmetal verkligen verkar trivas på scen. Sångaren Erik, som verkligen kan sjunga så att man ryser, har dessutom en satans bra utstrålning (vilken ju inte direkt skadar) och han stortrivs på Gröningens scen trots att klockan bara är 3 på eftermiddagen. Låtarna är starka och det förvånar mig inte när gruppen annonserar sin debutplatta som ska komma i september.

Nästa gäng är Sins in Vein som med sin Nightwishinfluerade metal låter väldigt bra. Sångerskan som ser misstänkt lik ut Evanescence's Amy Lee fast med tatueringar, har en bra röst. Det jag står och önskar mig är dock lite mer pondus på scen som kan matcha låtarnas storvulenhet. Förhoppningsvis kommer det med tiden. Bandet har dessutom en demon på bas som verkligen gillar att stå på scen, och jag blir inte direkt förvånad när nästa band går på, Chaeostribe, så återfinns han som en av sångarna. Chaeostribe imponerar, precis som förra året, med sin aggressiva framtoning och muskelmetal. De bägge sångarna triggar verkligen varandra och det är brutalt hårt och väldigt bra.

Bai Bang har aldrig varit stora i min bok, och jag struntar helt sonika i gruppens framträdande för att komma tillbaka till märkliga Hellsongs framträdande. Hellsongs är något så ovanligt som en trio, bestående av en keyboardist, en gitarrist och en sångerska som gör väldigt lugna covers på gamla metalklassiker som Judas Priests's "Breaking the law", Metallicas "Search and Destroy", och Maidens "Running free" och "Run to the hills" bland andra. Blasfemiskt? Nja, gruppen gillar verkligen låtarna de framför, och de har precis rätt tonläge i konversationen med publiken som till största delen gillar orginalversionerna bättre vilket gör bandets konsert snarare till en hyllning av hårdrocken än ett dissande av densamma.

Hellsongs i all ära, inget går upp mot lite härlig 2-takt - och det har danska Hatesphere drivor av. Under konsertens gång kommer jag på mig själv att tänka att thrash-metal - fy fan vad bra den är! Hatesphere matar ut köttiga riff och får på ett sånt fetröj på scen att jag tycker det är synd och förvånande att inte tältet är sprängfyllt till sista plats.

Det är det däremot när Mustasch går på - och inte bara tältet utan även platsen utanför är fylld. Göteborgsbandets grova hårdrock är inget jag brukar sätta på hemma, två-takts fanatiker som man är, men jävlar i det vad bra gruppen är på scen! Ralf Gyllenhammar är en verkligt bra frontman, och hans mellansnack är både föredömligt kort som bra, som när han frågar om vi gillar hårdrock för att efter vrålet som kommer säga, så ska ni få! Publiken är verkligen på och det sjungs allsång vid varje chans som ges.

Att Von Benzo är stora i sin egen stad har jag förstått, och visst gruppen är bra, men antingen är det att jag nu börjar bli ganska mör, eller att bandets hårdrock är för lik Mustaschs - för det vill inte riktigt lyfta i mina öron...lite småtrist, men på det stora hela så var dagen på Gröningen rejält trevlig.

Nähä

Ibland blir det inte som man tror att det ska bli - i år blev det inget Roskilde, och jag kan inte säga att jag är avundsjuk på de som har tvingats hålla ut i den vattensamling som festivalen blev i år. Det enda som verkligen suger är att jag missade Mastodon i och med att jag inte kom iväg...

Svettigt, Röjigt och Förintande på SRF

Sweden Rock Festival har av många kallats nostalgins högborg, alternativt en elefantkyrkogård där före detta storstjärnor inom hårdrocken elchockas tillbaka till scenen - och visst kan jag hålla med om detta påstående till viss del - men man missar i så fall målet eftersom festivalen även erbjuder en mängd akter som i allra högsta grad både är tyngre och samtida.

Festivalen har gjort sig känd för att ha en väldans tur med vädret - så även detta år; solen hamrar obarmhärtigt över Norje Boke och man blir på ett nafs grundligt bränd så dum man är att inte smörja in sig förrän skadan är gjord. Men å andra sidan är humöret på topp hos de ca 29.000 festivalbesökarna och det jag genomgående tänker på är vilken trevlig och gemytlig stämning det är på festivalen. Den känns även väldigt intim och mysig, mycket beroende på dess storlek tror jag.

Nåväl det skulle ju även lyssnas på band förutom att bedrivas redigt odygdigt leverne - och även om många tyckte att årets line-up var i tamaste laget (varför kan jag inte förstå) fanns det en hel massa band som jag definitivt inte ville missa, plus en del andra som visade sig bli riktigt trevliga nybekantskaper.

Dark Tranquillity är ett band som jag inte har haft ett långt förhållande till, men det är med glädje som jag beser bandets gig på Rockscenen. Frontman Stranne har förutom en fullkomligt krossande stämma en förmåga att nå publiken som gör att man häpnar. Bland låtarna fanns "Focus shift", "The new build" och en favorit "Lost to apathy". Glada i hågen knallar jag och min kompis Jörgen hem till tältet för att korka upp ytterligare några öl innan det var dags för det mäktiga Amon Amarth - och fy satan! Hur i hela världen kan jag ha missat detta makalösa band? Det inte bara sjungs om vikingar och svingade av svärd - bandet ledda av resen Johan Hegg är nordiska bärsärkar på riktigt. Här är det plattan i mattan som gäller och jag lämnar giget förunderligt förnöjd.

Ytterligare en ölpaus senare är det dags för ett band jag länge ha velat se - Dimmu Borgir. Och bandet gör mig inte besviket. De har en löjligt snygg ljusshow plus att man nu får beskåda kanske festivalens maffigaste trumset. Hellhammers rigg är en grym maskin som han använder för att brassa på utav bara helvete. Det är tight, snyggt och så helvetiskt ont att man inte kan göra annat än att kapitulera. Inledande "Progenies of the great apocalypse" får marken att rämna och bandet släpper inte greppet en sekund.

Nöjda som fan knallar vi raskt vidare till vad som visar sig bli den enda icke-besvikelsen av festivalens headlinare: Heaven and Hell (som för er som inte vet är Black Sabbath mark II med Ronnie James Dio på sång och Vinny Appice på trummor). Trots att gubbarna har passerat 60-årsstrecket golvar de mig fullständigt. Det rörs inte så mycket på sig på scen, men vad spelar det för roll när man har en låtskatt som få andra band kan skryta med att välja och vraka ur? "Neon knights", "Sign of the southern cross", "Computer God", "Children of the sea", "Heaven and Hell" ja ni fattar att man förflyttas till sjunde himlen.

Nästa dag börjar konserterna lite senare för vår del - å andra sidan om vi var trötta så tog tyska thrashgiganterna Kreator snabbt ur oss de föreställningarna - sällan har jag sett ett band köra över och dominera en publik som tyskplutonen gör. Det är stenhård matning av tvåtakt vilken för mig och min kompis att rysa av välbehag, massivt riffande och en sångare/gitarrist som på bruten tyskengelska beordrar oss att mosha så hjärnorna tränger ut ur skallen. Några timmar senare hinner vi lyssna en stund på Udo Dirkschneider tidigare sångare i Accept - och detta är faktiskt enda gången jag upplever nåt som kan liknas vid nostalgi på hela festivalen. Andra låten är nämligen "Son of a bitch" vilken innehåller de sedan barndomen inetsade textraderna "You fucking motherfucker I was right, now eat this" varpå Udo härmar ett mäktigt uppkast. Töntigt nu kanske, men jäkligt mäktigt när man var 10!

Sen var det dags för ytterligare en trevlig upplevelse - Hardcore Superstar tro det eller ej! Glam/sleazerockarna är ett sjukligt kompetent liveband som har varenda jäkel i publiken i ett järngrepp. Själv står jag bara och ler av glädje. Det fullkomligt sprakar av spelglädje om bandet och de hade gärna fått spela en stund längre än de gjorde. Storligen glada i hågen traskar vi hemåt och vi är inte mindre glada när vi återvänder för att se Aerosmith några timmar senare (vilket möjligen kan ha att göra med ytterligare öl innanför den svettiga västen). Men vilket antiklimax det blir. Jag kan bara inte begripa hur i stort sett varenda recensent jag har läst de senaste dagarna kan lovprisa giget så pass som de gör. Det enda jag såg var ett band som visserligen startade starkt med "Love in an elevator" och "Dude looks like a lady" men sedan segnar och segnar och segnar tills dess att jag står fullkomlig häpen och uttråkad framför Festivalstage.

Dock kan man inte vara sur länge på festival - det räcker med att bara gå omkring och glo på folk. Här finns verkligen alla typer av hårdrockare, från de mest inbitna blackmetallarna som med vett och vilja går omkring i full läderutsyrsel till de sleazigaste sleazebrudarna. Fast någon borde säga åt damer över 50 att fishnetstockings med tillhörande supersmå latextrosor nog kvalar in som det vidrigaste man kan bese på damer i den åldern!

Lördagen blev något av en utdragen öldrickning som toppades av det mäktiga Motörhead. Att påstå att bandet är festivalens husband vore en underdrift - på 10 år har Lemmy och pojkarna spelat 6 gånger! Bandets rykte är lika grundmurat som Mount Rushmore - och de gör ingen besviken. Efter den korta hälsningfrasen "We are Motorhead and we play Rock and Roll" öser bandet från början till slut. Trummisen Mikkey Dee är ett energihus, som dessutom tack och lov har insett det löjliga med att ha ett vitt trumset när man spelar i världens kanske skitigaste band och bytt ut det mot ett svart. När sedan bomberriggen börjar röra på sig briserar hela publiken i ett ordlöst glädjevrål. En värdig avslutning på festivalen - om man inte räknar Scorpions vilket jag inte gör. Enough said.

Bilderna är courtesy of Gange - kudos!

Andra bloggar om Sweden Rock Festival

Yes!

Ibland går ledsamhet över fort - den dysterhet som jag kände när Slayer ställde in sitt gig på Roskildefestivaln har totalt vaporiserats efter det att festivalens hela program blev offentligt igår.

Att jag redan gått upp i brygga över att mäktiga Mastodon kommer till festivalen har regelbundna läsare av bloggen nog inte undgått - och nog för att man blir glad när man varje dag under en hel månad går in och önskar ett speciellt band och festivalen tar dit det. Överdrivet? Det är fucking Mastodon.

Men glädjen blev desto större när festivalen tar dit både In Flames och Machine Head. Personligen var det längesen jag såg ett så taggat och proffsigt band som In Flames, och med det flyt som bandet har nu kan det nog bli en bra konsert. Och Machine Head som golvade mig med Burn my eyes och årets The Blackening och som krossar det mesta i min stereo just nu, det kan ju inte bli dåligt.

Om att vänta

Nämn tre saker som man behöver som festival/konsertbesökare: tålamod, tålamod, tålamod. Plus eventuellt ett par sköna skor.

Förra sommaren åkte jag på Roskildefestivalen. De av er som varit där vet att man tillbringar väldigt mycket tid ståendes i olika sorters köer, eller gåendes till - just det - någon kö. Antingen står man i kö, eller kanske klunga, för att komma in på festivalområdet, till att köpa mat, öl - eller kanske som jag gjorde för att komma in i boxen framför Oranga scenen för att se Guns 'n' Roses - ett band som ju numera endast utgörs av Axl plus några kompmusiker.

Trots detta faktum finns det en hel massa människor som fullständigt gick upp i brygga över chansen att få betitta detta band som trots att det inte har kommit (och förmodligen aldrig kommer att komma?) en studioplatta sedan, ja sen när egentligen? Så hur går man då tillväga för att få plats i boxen? Man kommer dit i jävligt god tid innan - helst innan bandet som ska spela innan det man egentligen vill se ska spela - vilket i detta fall var Bullet for my Valentine. Dessförinnan stod vi och genomled ett danskt bands set i drygt en timme.

Väl inne i boxen kunde vi anvnjuta BfmV, som även om jag inte kan en enda låt av bandet i alla fall är någorlunda hårt. Dessutom börjar och slutar bandet i tid vilket i och för sig är standard på Roskilde. Någon har inte berättat detta för Axl med band. Jag och mina kompisar har nu stått upp i ca 5 timmar och mina fötter känns inte helt ok om jag säger så! Men, tänker jag, detta kommer att släppa när konserten börjar. Det är bara det att den börjar inte. Antingen har Guns världens sämsta stage-crew för det pillas och plockas, och soundcheckas, och plockas lite till, en trumtekniker slår lite på trummorna, en flygel rullas ut från sitt gömme under trummorna, och rullas tillbaka igen - ja ni fattar att allt detta tar jävligt lång tid, eller så är det så att klockorna går fel.

Efter cirka en halvtimme börjar publiken att bua. Vid det här laget väcker minsta aktivitet på scen ett vrål av att nu drar det nog snart igång. Men precis när man tror att nu har den sista bakgrundslåten spelats, så drar en ny igång. Blandade "Ah va fan!", "For Helvede!" och "For fuck's sake!" hörs allt oftare bland de som står i närheten av mig. En fucking timme efter utsatt tid drar konserten igång! Och den håller på i vad jag minns två timmar. Stapplande tar jag mig hemåt till tältet och räknar ut att jag har stått eller gått i ca 8 timmar.

Hur konserten var?

Största besvikelsen då? Tyvärr - Guns 'n' Roses. Ett band som visserligen har gjort några av rockens bästa låtar men som inte har gett ut en skiva på evigheter har inte råd att komma ut på scenen en timme efter utsatt tid. Att bandet dessutom plågade publiken med intetsägande jam och 6 dåliga solon bara för att Axl skulle hinna med att byta skjorta totalt dödade konserten. Kör - bromsa, kör - bromsa. Med en sådan formel blir det inget flyt i konserten, och då spelar det ingen roll hur bra bandet framför sina låtar. Från inlägget Intryck från Roskildefestivalen

Kommer jag åka i år igen? Definitivt när man kan ha det så här trevligt. Fotot courtesy av Henke Nygren i Miscellany.

Just nu går jag mest omkring och väntar till nästa fredag då jag ska se In Flames på Mejeriet - se där en lyx man inte är van vid - det är nästan så att man ser fram emot att få vänta på insläpp i - just det, kön.

Andra bloggar om Roskildefestivalen, Guns 'n' Roses, väntan och In Flames

Det är härligt med medinflytande när man får som man vill

Var bara tvungen att skriva lite om hur glad jag är att Roskildefestivalen bejakar tunga bandönskningar och tar dit både Slayer och Mastodon - två av mina absoluta favoritakter.

Mastodons Blood Mountain var ett av förra årets bästa släpp, något som man kan läsa om i en annan post här på bloggen, och Slayer är - ja Slayer fast med Lombardo tillbaka i full pukskinnsstraffarmode.

Metal på Malmöfestivalen 2006

Malmöfestivalen avslutades med en helkväll metal och punk på Mölleplatsen, och med en rätt hyfsad line-up såg jag och mina polare fram emot en kväll med hög volym, headbanging och några kalla ner i strupen.

Att metal och punk är något som drar stor publik märktes när vi dök upp på Mölleplatsen lagom till Cryptopsys gig. Gruppen har nu en närmast legendarisk status för att närmast spotta på hastighetsgränser, och de drar igång med en närmast halsbrytande speed. Sångaren vrålar sig sönder och samman, och de båda gitarristerna gnider strängarna med en grym frenesi. Ändå har jag extremt svårt att uppskatta bandet - mycket beroende på att ljudet är så fruktansvärt dåligt att all teknisk briljans går mig helt förbi. Visst det går fort men om det enda man hör är de supertriggade baskaggarna och inte så mycket av resten blir det inte så kul i längden.

Jag hade verkligen sett fram emot att få se Soilwork, men på grund av ett olyckligt ryggskott på sångaren Björn "Speed" Strid tvingades bandet ställa in. En initial besvikelse övergår i glädje när jag får reda på att ersättningsband blir Darkane! Glad i hågen styr jag mina steg mot Mölle 1, och jag blir inte besviken om jag säger så! Bandet kommer ut och smäller på med
"Godforsaken Universe" efter introlåten "Amnesia of the Wildoerian Apocalypse". Den senaste turnén i USA verkar ha gjort bandet ännu bättre än innan för det är snabb, teknisk och vansinnigt tajt metal som avfyras mot publiken.

Att bandet dessutom verkar vara grymt spelsugna gör ju inte saken sämre. Under en timme går bandet från klarhet till klarhet. Det enda som drar ner konserten lite är att Klas gitarr lägger av en bit in, men det är så snabbt fixat att det knappast märks. Om några förtjänas att nämnas speciellt är det gitarristen Christofer Malmström som har en ruggig teknik och grymma solon, och trummisen Peter Wildoer som är en urkraft bakom sitt trumset. Grymt kul och konserten får mig att se fram ännu mer emot bandets gig på Tivoli nästa måndag - då förhoppningsvis "Speed" ska vara frisk nog för att Soilwork kan spela.

Tumstocksfestivalen

Den 28/7 var det dags för Tumstocksfestivalens hårdrockskväll. Tumstock är ett berömvärt initiativ som ger lokala band en chans att spela inför hemmapublik i en stad där de få scener som finns mest är reserverade för etablerade (läs signade) band. För mig var det första gången som jag var förbi Grytan för lite hårdrock. Och första bandet Chaeostribe gör att mitt humör vänder uppåt. De två sångarna, närmast identiskt lika med rakade skallar, jobbar kopiöst med den stenhårda musiken. Ljudet är ganska ok, men bastrumman låter inte bra när dubbeltrampet kommer igång. Synd med tanke på att Chaeostribe har en riktig bra skinnpiskare.

Att det är tvära kast på Tumstock blir märkbart när The Hurricane Choir går upp på scen. Skönt svängig bluesrock med långa instrumentala partier gör att man blir riktigt avslappnad. Synd bara att ingen vill gå fram till scenen.

Carmina Burana verkar vara ett populärt band, och de verkar vara riktigt spelsugna. Sångaren illvrålar sig sönder och samman och resten av bandet fetröjer. Kul.

Ett band som dock inte är lika roligt är Neglected Roots som låter precis som Rage Against the Machine gjorde, fast utan den närmast fanatiska glöd som Los Angelesbandet gjorde till sitt signum.

Totalt sett måste jag ändå säga att många av banden var riktigt bra. Det jag dock saknar i samtliga fall förutom Chaeostribe, Von Benzo och Hardcore Superstar är hemsidor. Så please snickra ihop några!

Intryck från Roskildefestivalen

Just återkommen till verkligheten efter en vecka på Roskildefestivalen kan jag inte säga att jag direkt ångrar att jag åkte -- bra väder, god öl, goda vänner och framför allt många bra konsertupplevelser. Bäst? Det får nog bli delad förstaplats mellan Opeth och Tool. Att Opeth är ett sjukligt kompetent band visste jag sedan innan - men det som bandet bjöd på tog andan ur en. Det blev precis som påannonseraren sa - "It's going to be heavy, it's going to be beautiful". Mig veterligen finns det inget band som lyckas kombinera skönhet och tungt mangel i den utsträcking som Opeth gör. Att sedan bandet lyckas hålla ihop låtar som snittar 10-12 minuter förstärker bara bilden av Opeths kompetens. På den timme bandet spelade körde de 6 låtar! Tool blev en ny trevlig bekantskap för mig och bandets spelning kan bara beskrivas som en totalupplevelse - musiken var bara en del av den multimediashow bandet vräkte över den stora publiken. Helt sjuka animeringar och filmsnuttar förstärkte konserten på ett sätt som gjorde en knäsvag och bandet kunde lätt ha spelat en lång stund till än det 1 1/2 timme långa set som de fick.
Största glada överraskningen var Trivium (se bild) som i det närmaste slaktade publiken med sin konsert. Trots att bandet har en mycket låg medelålder, kanske den lägsta inom metal var det inget fel på den podus och det självförtroende bandet har - vilket det gavs bevis på när sångaren beordrade publiken att "get your fucking horns in the air" och ett helt hav av nävar sträckte sig mot tälttaket. Brutalt mangel, respektingivande kaggearbete och snyggt koordinerat headbangande gav intrycket att detta band kan bli riktigt stort.
Strax efter Triviums spelning begav jag mig bort till Pavillion där svenska Burst levererade sin numera belönade metal - och som de gjorde det. Volymen var naturligtvis hög men den furiösa attack som företogs mot publiken var fenomenal. Det är ju bara så skönt att se ett band komma ut på en scen med viljan att göra en bra spelning och sedan göra just det. Största besvikelsen då? Tyvärr - Guns 'n' Roses. Ett band som visserligen har gjort några av rockens bästa låtar men som inte har gett ut en skiva på evigheter har inte råd att komma ut på scenen en timme efter utsatt tid. Att bandet dessutom plågade publiken med intetsägande jam och 6 dåliga solon bara för att Axl skulle hinna med att byta skjorta totalt dödade konserten. Kör - bromsa, kör - bromsa. Med en sådan formel blir det inget flyt i konserten, och då spelar det ingen roll hur bra bandet framför sina låtar.

Totalt sett var årets festival mycket bra, och det är rent märkligt hur bra stämning det kan råda på ett ställe som under festivalen är Danmarks fjärde största stad! Det utbud av upplevelser som festivalen kan erbjuda gör att man kan bortse från de odörer som härskar på vissa ställen, man kan bortse från dammet, att trängas, att stå och vänta på att få köpa öl eller mat så länge att man förlorar förståndet. Det är ett ganska gott betyg för en festival.