Fredagslistan 2017, vecka 17: Favorit i repris!

Gott folk!

Det har varit en, för att vara helt ärlig, rätt så jobbig vecka. Barnen drog hem ytterligare en sväng (vi har nu haft 3 omgångar) av magsjuka från förskolan. Därför blev det inget tekniskt tisdagstips tidigare i veckan, och därför kör jag en favorit i repris som fredagslista denna vecka.

2015 gjorde Susanne några episka listor på temat kroppsvätskor, och jag tänkte att en av dessa kunde funka bra.

Vi kör!

Ave God morgon!

Kroppsvätskedags igen, hurra hurra! I del två tänkte jag avhandla något som befinner sig i nedre delen av ansiktet, är tändernas bästa vän och produceras av tre glada körtlar: glandula sublingualis, glandula submandibularis samt glandula parotis.

Ja, ni har säkert redan räknat ut det, medicinskt orienterade som ni är - vi pratar om saliv, snålvatten, spott eller dregel. Kärt barn har många namn och hyfsat många låtar vid en snabb Spot(t)ifysökning. Ladda upp med en rejäl citron som tilltugg så åker vi!

Busungarna i BLACK BREATH är först ut och angriper munhålan på ett alldeles särdeles stenhårt sätt. De uppmanar oss att häda och förskjuta Kristus i Black Sin - Spit on the Cross och ja, okej då, med det drivet är jag inte den som inte kan offra mig. De tar igen sig lite i mitten av låten för att sedan komma med en riktig toksmäll som avslutning. "Heavy Breathing" är ett fint debutalbum för övrigt som luktar både DISMEMBER och GRAVE. Gammeldöds med andra ord. Mumma! Tio fluortanter av tio!



Alla som gillar SEPULTURA räcker upp en hand. Alla som gillar "Roots"-plattan räcker upp en fot. Själv håller jag "Beneath The Remains", "Arise" och "Chaos A.D." högre men även denna gamla paradhäst med doft av nu-metal har sina ljusglimtar. Max Cavalera vaknade tydligen upp en morgon och drog sig till minnes en dröm om regnskogen och inhemsk brasiliansk musik. Med detta tankefrö var saken biff och "Roots" blev till. Vi lyssnar kort och gott till Spit.



THRODL (jupp, det låter mycket riktigt som en karaktär i Game of Thrones eller något som ofrivilligt kommer upp ur en förkyld hals) har gjort en låt som behandlar det kanske mäktigaste munslemmet i hela världen, nämligen Satans! Går det att hitta fränare spott än så? I think not! Två och en halv Buttericks-hörntand av tre möjliga till detta pennsylvaniska gäng som blandar och ger friskt mellan metalgenres. (Och om ni undrar så är bandnamnet en akronym av "Tomorrow's Hope Rests on Dead Lies". Jag finner det rejält lökigt och ger dem rådet att kort och gott kalla sig THRODL hädanefter. Gör det.)

SNAKEDRIVER är ett band som jag skulle beskriva spelar Helt Hyfsad Hardcore. The Salivant gränsar till sludge på sina ställen, det är sympatiskt. Övning ger färdighet, den här ruffiga pärlan vill jag se live när den rullat ut ur replokalen och fått skivbolagsbackning och sedvanlig polityr.

Heja grabbar, friskt humör!

Sista låten kommer med enbart på grund av att bandet kommer från Singapore, lirar grind samt heter CARDIAC NECROPSY. Jag antar att det betyder nekros i hjärtat (ondskan vet inga gränser där alltså) och blod var ju temat förra gången som vän av ordning uppmärksammat men lyckligtvis har dessa filurer klämt ur sig en låt med titeln Blood, Sex & Saliva. Jo, jag tackar jag - där slank både det ena och det andra med!

Hur låter det då? Tja, sådär. Man spelar hellre än bra, brötigt, snabbt och lite slirigt. Det är inte så att man börjar dregla av upphetsning men plus i kanten för gott mod. Det förekommer också ljud som för tankarna till helt andra kroppsvätskor som kanske och kanske inte dyker upp här i listan vad det lider. Men för tillfället är sagan all, fredagen inledd och jag säger som Folktandvården - varsågod och skölj!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 41: Kroppsvätskor del 2 - Saliv

Fredagslistan 2017, vecka 7: Favorit i repris

Gott folk!

Det har varit en speciell sorts vecka. Innan mina barn föddes så förundrades, förfärades och fnös jag åt begreppet vabruari, alltså den kombination av vab (vård av barn) och februari, som drabbade mina kollegor med barn. Låt mig säga så här - jag är nåt så in i helvete mer ödmjuk numera. Den här veckan har fått mig att längta djupt efter, ja egentligen vad som helst annat än att lulla runt hemma och byta explosiva bajsblöjor och försöka hålla mina barn på någorlunda jämn köl.

Ovanpå detta så drabbades Susanne av en förkylning så kraftig att hon tog fram det tunga substantivet för detta - mancold. Så ni kanske ursäktar oss att vi denna vecka kör en favorit i repris?

Jag kollade igenom några av de listor vi körde 2013, och hittade en som jag tycker är extremt passande: Feelgoodmetal. Den här listan körde vi den 8:e november 2013 och den kan vara en av de trevligaste, mest lättillgängliga och tjo- och tjimartade fredagslistor vi kört. Någonsin.

Så här skrev vi då:

Godmorgon!

Idag ska vi prata om ett känsligt ämne, nämligen detta med feelgoodmetal. Det finns ju en hel del saker som förknippas med metal i alla fall utanför scenen. Att må bra är inte en av de vanligaste förekommande konnotationerna om jag säger som så. Vanligare är då följande: hat, vrede, mord, satanism, samhällskritik, religionskritik för att nämna några. För oss som är en del av scenen är det ju ingen hemlighet att metalheads tycker om att ha kul, umgås och stampa takten till två-takt: klassiskt stambeteende. Detta sagt så finns det ju metal som är mer sprittande och positiv av naturen än säg VAPENLICENS, GORGOROTH eller varför inte THE POODLES? Sätt på bilbältet för nu ska vi ha det skoj!

Jag tänkte att jag ville öppna med en riktigt positiv låt. Då är det fullt lämpligt att öppna med UNISONIC vars sångare heter Michael Kiske. Jo, han som var med i HELLOWEEN när det bandet var bra, haha! UNISONIC lirar hejig och refrängstark melodisk power metal (den per definition mest tjo och tjimmiga subgenren inom metal). Och de gör det bra. Lyssna bara på Souls Alive och försök att inte stampa takten. Jag har svårt att inte göra det kan jag säga. Observera gärna det tajta och schlagerartade slutet på låten.

BATTLE BEAST kommer från Finland. Jo, melankolins förlovade hemland. Därför kan det verka konstigt att just detta band finns på listan. Men med en sådan klappa händerna i takt refräng som i Out On The Streets från plattan "Battle Beast" så är det omöjligt att inte ta med bandet. Att bandet dessutom har en röststark sångerska i Noora Louhimo som river loss rejält gör ju inte saken sämre. Party!

Nu ska ni få ett erkännande: Superstitious är en av mina absoluta favoritlåtar med EUROPE. Jag blir alltiduppiggad av den låten. Går den fort? Nä. Två-takt? Glöm det. Growl? Driv inte med mig. Vad den däremot har är en refräng med en av de både ostigaste och mest geniala synthfanfarerna som bandet gjorde. Ja, den är bättre än den i den stora hiten. Sen har låten ett av de finaste gitarrsolona jag vet. Jag älskar det faktumet att Kee Marcello tar det lite lugnt i början för att sedan vräka på i slutet.

Närhelst jag träffar Adam och Henke (gitarristerna i forna storslagna thrash metalbandet BLACKSHIFT) och dricker öl så kan man ge sig fan på att det nån gång under kvällen kommer ljuda en speciell låt ur högtalarna. Den låten är Thunder Rising. Adam brukar alltid bli helt till sig och sjunga med med stor emfas. Stort nöje. Och låten är helt genialisk som partylåt. Gary Moore gjorde ju sig aldrig känd som en muntergök, men här kommer han rätt nära.
Och ja, jag vet att trummisen matar på med sextondelar på hi-haten som om hans liv berodde på det. Ni får helt enkelt köpa det, eller inte haha! Slutet är tajt och genialiskt.

Att Y&T är med på listan tänker jag "skylla" på bloggkollega Jarno på A Fair Judgement som skrev ett långt och ruggigt intresseväckande inlägg om bandet för ett tag sedan. Så jag var ju tvungen att dra igång skivan "Mean Streak". Och satan alltså! Detta är ju helt fantastisk musik. Jag blir, likt Jarno, partysugen och vill dricka öl när jag lyssnar på skivan. Låten Mean Streak har ett fläskigt gung, toksnygg sång och helt underbart gitarrspel. Kapitulation helt enkelt.

Få band förkroppsligar partymetal på ett lika överjävligt överdrivet sätt som THE DARKNESS. Jag äger faktiskt bandets första skiva "Permission To Land" i fysiskt format. Rätt mycket är skruvat i bandets musik. Kompet är det inte, men detta bands musik har aldrig och kommer aldrig att handla om att ha intressant kompspel. Den kommer alltid handla om att Justin Hawkins ska spela gitarr utav helvete och sjunga i falsett. Growing On Me var från första lyssningen en favorit.

ALPHA TIGER är ett för ovanlighetens skull relevant och intressant power metalband. Jag gillade verkligen bandets skiva "Beneath The Surface" som släpptes i år. Detta är partymetal när den är som bäst. Riffglädje, tempo och en ruggigt fin sånginsats från Stephan Dietrich gör låten till en ren njutning.

Ni måste ha sett det komma. En feelgoodmetalfredagslista utan MUNICIPAL WASTE hade varit ofullständig eller hur? Precis. Detta gäng är sjukligt underhållande på scen. Där har bandet sin naturliga plats. Skivorna kan slira lite hit och dit i kvalitet om jag säger som så. Men det gör inte alldeles utmärkta partydängan Headbanger Face Rip från ack så lämpligt döpta "The Art Of Partying".

Listan avslutas med klassiska VAN HALEN. Detta är fullt i sin ordning då bandets musik i stort sett under hela karriären har handlat om att ha kul. Panama från "1984" är, well, inte en direkt negativ låt om jag säger som så då den handlar om att pippa. I en bil. Ack ja, varför krångla till det tänkte nog bandet. Jag sekunderar gärna detta och önskar er med denna skönt hejiga pojkdrömslåt från David Lee Roth med manskap en synnerligen trevlig helg. Nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringar till årsbästalistan 2013 samt en ny fredagslista med ett helt annat tema, haha!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 45: Feelgoodmetal

Fredagslistan 2016, vecka 48: Favorit i Repris

Gott folk!

Av olika anledningar så kör jag denna vecka en favorit i repris. För tre år sedan gjorde jag en av de mest skruvade listor vi gjort på bloggen överhuvudtaget tror jag - metal med blåsinstrument inslängda i mixen.

Så här skrev jag då:

Godmorgon!

Denna vecka bjuder jag på en mycket skruvad lista: metal med blås. Detta hör inte till vanligheterna vågar jag påstå. Men, invänder nu vän av ordning, finns det inte flera band som har samarbetat med symfoniorkestrar, körer, och individuella instrumentalister som har lirat solon i låtar? Jo, det har det. Men det var inte detta jag var ute efter i detta fall. Jag ville se om det faktiskt fanns band som fullt medvetet hade skrivit musik med tanke på att använda en blåssektion eller en enskild musiker redan från början. Och det fanns det. Inte speciellt många, men tillräckligt för att jag skulle få ihop en fem låtar lång lista på musik som verkligen heter duga.

RIOT är ett band med en lång historia. Bandets första sejour varade mellan 1975-1984. Efter det att bandet inte nådde större framgångar rent ekonomiskt lade man ner, men återupptog verksamheten redan 1986. Bandet är idag fortsatt verksamt och släppte så sent som 2011 skivan "Immortal Soul". Men det är inte den skivan vi ska prata om idag utan "The Priviledge Of Power" som kom i februari 1990. Här har man alltså tagit in en hel blåssektion. Och det är inte vilken blåssektion som helst kan jag tala om, utan snarare blåssektionen med stort B: Tower Of Powers blåssektion. Detta är alltså blåssektionen som i pricip alla som behövde ha en top-notch blåssektion och hade en hyfsad budget använde sig av under en väldigt lång period. Och jag förstår varför - detta är ren lyxkräm om ni frågar mig. Låten i fråga, Killer, är en störtskön, assvängig låt redan utan blåssektionen. Jag vill dock verkligen hävda att blåset höjer låten ytterligare. Det är måktigt, skruvad och fullständigt briljant.

Vi släpper lös sköna galningarna i THE DILLINGER ESCAPE PLAN i låten White Lizard som förutom ett helt klockrent utnyttjande av en blåssektion vräker på med piano och mer än lovligt galen sång från Greg Puciato. Detta är ren och skär magi om ni frågar mig.

HAKEN är ett band som jag stiftade bekantskap med tidigare i år genom "The Mountain". Detta är progressiv musik som när den funkar är alldeles ypperlig. Låten i detta fall heter Somebody och är en finstämd låt med en fin långsam stegring i intensitet för att i sluten vräka på med tungt brass. Jag tycker att detta verkligen är bra - första gången jag lyssnade på låten hajade jag till när den fullständigt ljuva klangen från brasset nådde öronen.

Ni kanske såg det komma? STRAPPING YOUNG LAD och bandets primus motor Devin Townsend drog sig verkligen inte för att korsa gränser vad gäller rätt mycket. Antiproduct från "The New Black" är från början en rätt skruvad historia. Precis som större delen av bandets musik var. Mellanspelet är dock helt briljant - för det första svänger det utav bara fan. För det andra dyker det upp en flöjt.

SEAR BLISS är ett ungerskt, mycket eklektiskt black metalband. Jag stötte på bandet när jag recenserade bandets senaste skiva "Eternal Recurrence" från 2012. Första låten på den skivan heter The Eternal Quest och innehåller inte bara stomp och growl utan även trumpetspel som verkligen höjer låten.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 49: Metal med blås

Fredagslistan 2016, vecka 41: Favorit i repris mark II

Gott folk!

Denna vecka får ni återuppleva, eller kanske läsa för första gången, en av de roligaste och svettigaste fredagslistor vi gjort här på bloggen. Anledningen till detta repriserande stavas småbarn, feber och vabb plus en del andra faktorer som har gjort att jag varit på jobbet i begränsad omfattning denna vecka. 

Vi kör! 

Vecka 47 [2012, Martins anmärkning] fick vi följande kommentar av Robert Chief Rebel Angel Gustafsson på frågan om vi inte skulle köra en tematisk lista nästa gång: 

...vi säger ja. Och det vi vill ha är en lista med de bästa släppen från de senaste fem åren (typ), för att peppa upp till årets lista.
Det kan jag väl bara läsa om, säger du då?
Nä, säger jag, för jag är övertygad om att du/ni, liksom jag upptäckt ett helt knippe underbara plattor i efterhand, och helt enkelt skulle behöva - i alla fall delvis - revidera tidigare årsbästalistor i efterhand!

Svårt?
Såklart. 
Om det var lätt kunde ju vem som helst göra det!!!

Och nu är det alltså dags för oss att adressera denna utmaning av astronomiska proportioner. Som en extra bonus så bidrar vi alla tre denna vecka med text - som en liten julklapp helt enkelt. I vanlig ordning är det 10 låtar per skribent. Vi har, så att säga, inte gjort det lätt för oss. Den matematiskt kunnige räknar då verkshöjdsmässigt ut att det blir 2 låtar från varje år. 

Vi börjar med Alexanders del av listan. Ha det nu så jävla kul - det har vi haft när vi gjort listan kan jag säga!

Min del av listan består inte helt otippat av band som sällan spelar i tvåtakt. 2007 kom det en ny KING DIAMOND-skiva, inte hans bästa på långa vägar men efter 2012 års konsert där en av låtarna luftades så väcktes mitt intresse ånyo varpå jag nu i efterhand faktiskt fastnat för flera låtar. Shapes of black inleder listan. NIGHTWISH skulle presentera sin nya sångerska Anette med ett album som överglänser allt de gjort tidigare enligt mig. Egentligen kan man välja vilken låt som helst men Amaranth var den första jag hörde och den har således inmutat ett speciellt hörn i mitt hjärta. 2008 går från 0-100, MARILLION släppte den fenomenala ”Happiness Is The Road” där första låten This train is my life känns som att den handlar precis om mig. En av de bästa låtarna de någonsin skrivit. TESTAMENT återkom sedan med en skiva som krossade allt i sin väg, återigen kan man välja vilken låt som helst men More than meets the eye är min personliga favorit.

2009 och HEAVEN & HELL. Om man lyssnar på skivan i sin helhet blir den lätt lite enformig, men tar man den i små doser är den precis så bra som man kunde önska. Neverwhere är så fin att den hade platsat på vilken Sabbathskiva som helst. MAGNUMs skiva ”Moonking” innehåller en av bandets bästa låtar genom tiderna i A face in the crowd varför den var helt självskriven i min lista. 2010 skulle sedan bli benkrossaråret då ACCEPT återvände med besked. ”Blood of the nations” kommer garanterat att gå till historien som en av deras tre bästa skivor och Teutonic terror slår undan benen på vem som helst. PRETTY MAIDS skulle också komma tillbaka med sin underbara ”Pandemonium”, jag har aldrig varit ett stort fan av bandet men skivan går fortfarande varm hos mig och den inledande trojkan är underbar. 

Så skriver vi 2011 och DREAM THEATER återvänder utan Mike Portnoy. Sällan har jag varit så nervös inför ett skivsläpp, lättnaden var därför påtaglig när det visade sig att de rent musikmässigt skulle klara sig alldeles ypperligt med den nya fantomen Mike Mangini på trummor. Jag kan lugnt fortsätta älska bandet utan förbehåll. Skönt. Och, till sist, ytterligare en skiva att vara nagelbitande nervös inför. Heter man ALICE COOPER och har gjort en skiva som ”Welcome to my nightmare” som är perfekt så känns det initialt inte rätt alls att man ska försöka göra en del två 35 år senare. Lyckligtvis lyckades han. Inte bara med att släppa en bra uppföljare, utan även med konststycket att släppa den bästa skivan han gjort sedan 1994 års ”The Last Temptation”. Det tog några lyssningar innan jag fångade helheten men nu sitter den som en smäck sånär som på ett par snedsteg. Den ödesmättade I am made of you får avsluta min del av listan.

Att sådär lite på en höft kasta ihop en årsbästalista från 2007-2011 visade sig bli något mer av en utmaning än vad jag trodde vid första anblicken. Det visar sig nämligen att det har släppts så sjukt mycket bra skivor under den här perioden att man knappt vet vad man ska sätta tänderna i först. Därav har jag tagit mig vissa friheter, varje år har två rättmätiga bubblare förutom de valda låtarna. Alright, let's go.

Ibland (men egentligen alldeles för sällan) snubblar man över något som bara omkullkastar allt annat. Nackhåren reser sig, världen stannar upp och inombords sprider sig en känsla av att nu är man allt något riktigt viktigt på spåren. En aha-upplevelse av magnituden att uppfinna hjulet, elden eller kanske pizza, infinner sig. ANAAL NATHRAKHs "Hell Is Empty And All The Devils Are Here" var just en sådan upplevelse år 2007 för undertecknad. Och magin är där än idag. Grekiska blackmetalbandet ROTTING CHRIST är jag också hyfsat svag för och eftersom deras "Theogonia" var en höjdarplatta under nämnda år har den en given plats här med inledande svängdängan The Sign Of Prime Creation. Bubblare: WOLVES IN THE THRONE ROOM "Two Hunters" och NECROS CHRISTOS "Triune Impurity Rites".

Under 2008 lyssnade jag löjligt mycket på MESHUGGAHs "Obzen". Jag höll nästan på att tröttna på den ett tag så det var med blandade känslor jag plockade fram Bleed. Men se, den håller än! Att KRISIUN släppte "Southern Storm" 2008 gick mig däremot helt förbi tills för inte så länge sedan när jag lyssnade igenom "Assassination" och kände att det var dags att spana in efterföljaren. Det gjorde jag rätt i. Faceplant-arrangörerna gjorde också rätt som bokade KRISIUN till sin festival som skulle gått av stapeln i Malmö i somras men som tyvärr blev inställd i sista stund. Från "Southern Storm" tröstar vi oss med Combustion Inferno. Bubblare: GHAMOREAN "Eon Eschatos" och GOJIRA "The Way Of All Flesh".

Året därpå såg GHOST BRIGADEs "Isolation Songs" dagens ljus. Det hade jag ingen aning om just då. Kollega Bensch talade sig varm för plattan ett par år senare. Jag lyssnade en stund och avfärdade den sedan snabbt som en slätstruken pojkbandshistoria. Det lät jolmigt och smörigt i mina öron men samtidigt bet den sig fast på något plan i hjärnbarken. Sedan lyssnade jag på den igen en tid senare och plötsligt trillade poletten på plats. Ungefär som att dricka kaffe för första gången - fullkomligt obegripligt i början men efter hand helt briljant. 2009 släppte också ULCERATE "Everything Is Fire" men jag var för upptagen med yster ringdans till TRIBULATIONs "The Horror" för att märka något. Ett par år senare kan jag konstatera att "Everything Is Fire" var ungefär hur bra som helst i all sin tekniska meckighet. Ni får Drown Within men egentligen är alla låtar från albumet lika bra. Tur det. (Tur också att TRIBULATION släpper nytt nästa år så jag får något nytt att lära mig utantill.) Bubblare: NECROPHOBIC "Death To All" och ALICE IN CHAINS "Black Gives Way To Blue".

Från nådens år 2010 kommer MELECHESHs "The Epigenesis", en veritabel promenadseger av snygga riff och melodislingor samt ett driv av episka mått. Jag kan inte heller låta WATAINs "Lawless Darkness" gå obemärkt förbi även om den florerat både en och annan gång i fredagslistan sedan det begav sig. Som ni säkert redan vet vankas det seriös och engagerad black metal med tjusig atmosfär och livespelningar utöver det vanliga. Ett vinnande koncept. Bubblare: DECREPIT BIRTH "Polarity" och THE CROWN "Doomsday King".

Förra årets hjälteinsats stavas SECTU och DESULTORY, varav de sistnämnda släppte sin första nya platta på 14 år - "Counting Our Scars". Ett kärt återseende av ett något underskattat band med rötterna i 90-talsdödsen. This Broken Halo är en tjusig uppvisning både på growlfronten och melodimässigt. SECTU var för mig istället en helt ny bekantskap men icke desto mindre intressanta för det. 2011 kom deras "Inundate", en majestätisk och kraftfull historia från vilken vi lyssnar till Dream Vessel. Bubblare: ROTTEN SOUND "Cursed" och LOCK UP "Necropolis Transparent".

Jag har slitit mitt hår kan jag säga, för jag bestämde mig för att plocka med låtar av band jag inte hade upptäckt de aktuella skivutgivningsåren. Lite lätt deprimerande, men samtidigt kanska skönt då jag, om jag hade haft koll på nedanstående band ju hade varit tvungen att kasta om i årsbästalistorna! Å andra sidan är ju en lista, precis som The Great Nausea-Tomasz [numera podstjärna på Metalpodden] konstaterat så fint - en chimär. Nedan har ni bevisen. 

2007 hade jag nog inte ens hört talas om BETWEEN THE BURIED AND ME. 2010 var första gången jag såg bandet live, då som förband till LAMB OF GOD. Fan vilken kväll det var. Jag blev så imponerad, det vet ni som har några lyssningar på fredagslistor i huvudet, att jag såklart kollade upp bandet. 2007 släppte bandet "Colors" en, likt bandets alla alster, oerhört ambitiös skiva. Den är sprängfylld av musikalisk mumma så jag hade kunnat välja i stort sett vilken låt som helst. Nu blev det Ants Of The Sky för att den är så oerhört mångfacetterad. Och med 13 minuter musik så går i alla fall jag bananas. Samma år släppte WOE OF TYRANTS sin "Behold The Lion". Låtar från den skivan har dykt upp i några listor. Jag har lyssnat en hel del på bandet på sistone - "Behold The Lion" kommer ändå alltid inneha en speciell plats i hjärnan för sin härliga meckighet och sitt sköna pisk. 

2008 tyckte jag att OPETH hade gjort årets bästa skiva med "Watershed". IN MOURNING fanns inte ens med på kartan. Nu gör bandet det med råge. Jag är svag för svårt ambitiösa plattor på vilka banden ifråga inte är rädda för att ta i så de nästan spyr. "The Shrouded Divine" är en skiva jag lyssnat otroligt mycket på den senaste tiden. Den är episk, den är välgjord, den är på rätt sida pretentiös, den har magiska riff och riktigt bra sång. Ni måste verkligen kolla in den. By Others Considered är låtvalet. PSYCROPTIC upptäckte jag mitt emellan två skivor - 2008 års "[Ob]Servant" och 2012 års "The Inherited Repression". Vi pratar ju meckig rensdöds. Det kan ni konstatera en nanosekund in i The Shifting Equilibrium. 

2009 släppte vemodsbandet GHOST BRIGADE "Isolation Songs". Detta gick mig, såklart, fullständigt förbi. Jag skyller på att 2009 släpptes bland andra "Evangelion" av BEHEMOTH (odiskutabel 1:a), "Death Domination" av IMPIOUS och "Crack The Skye" av MASTODON. När 2011 kom hade jag dock fattat grejen med bandets suggestiva och oerhört vackra musik. Into The Black Light har alltid varit en favorit så att valet faller på den är ganska självklart. Det andra bandet jag vill uppmärksamma från 2009 är franska TREPALIUM. Får tacka/förbanna Nosegarden som skrev om bandet på sin blogg eftersom även årets skiva "H. N. P." är så pass bra att jag nog får överväga en plats på årets årsbästalista. Men! 2009 kom "XIII" en skön skiva med alla måttstockar. Meckig utan att alienera skulle man kunna säga - Daddy's Happy är ett bra exempel på bandets tonkonst.

2010 - och jag kör vidare med ytterligare ett franskt band, KLONE. Jag var faktiskt aningens besviken på bandets senaste giv "Dreamer's Hideaway" och tycker faktiskt att "Black Days" som kom [fanfar] 2010 är mycket bättre. Mer driv, mer ångest, mer desperation. Ja, bättre helt enkelt. Give Up The Rest är låtvalet. Sen ska vi prata om en skiva jag faktiskt har kommit att omvärdera. Det har blivit en del sånt på sista tiden, måste vara åldern. När GHOST släppte "Opus Eponymous" tyckte jag att den var så erbarmligt tråkig och lam. Konserterna var det inte, vilket faktiskt har lett till att jag numera verkligen gillar skivan. Tro dock inte att jag för den sakens skull kommer ansluta mig till hyllningskören av exempelvis GRAVEYARD, haha! Stand By Him - glasklart låtval.

2011. Och ytterligare ett finskt band - OMNIUM GATHERUM. Upptäckte bandet i år faktiskt. Deras finfina "New World Shadows" är synnerligen njutbar. Det är stämmor, det är vemod, det är growl - det låter väldigt gediget. Jag tycker att det kan vara vanskligt att prata om ett specifikt finländskt sound men nog får jag konstatera att det finns en speciell melankolisk ton i rätt mycket som har kommit ut från Finland de senaste åren. Jag tänker på AMORPHIS och GHOST BRIGADE exempelvis. Ja, bedöm själva - Everfields är ett bra ställe att börja på. Jag avslutar med lite hederlig rensdöds och CEREBRAL BORE som just nu turnerar hårt. 2011 släpptes debuten - jag var lamslagen av ROTTEN SOUNDs, ANAAL NATHRAKHs och LOCK UPs senaste alster och gick helt miste om skottarnas/holländskans debut. Open Casket Priapism bör få er att antingen förvandlas till en våt fläck eller till en enmansmoshpit.

En avslutande fråga: Robert - är du nöjd nu?!

Fredagslistan vecka 50: Best of 2007-2011

/Metallbibliotekarierna

Fredagslistan 2016, vecka 12: Favorit i repris

Gott folk!

Idag är det ju långfredag, och av diverse anledningar kör vi idag en favoritlista i repris: Jesus, Död och Korsfästelse.

Vi har kört tre sådana listor innan. Ni får ta del av listan från 2012. Så här skrev vi då:

Om ni har följt bloggen under en längre tid kommer ni kanske ihåg att jag och Alex körde en lista med namnet Död, Korsfästelse och Jesus på långfredagen 2011? Vill ni fräscha upp minnet så hittar ni den listan här. 

Men nu är det ju nytt år - och därmed får ni en ny, synnerligen blasfemisk lista signerad mig och Susanne. 

Det faller ju sig naturligt att det blir en hel massa death metal när vi pratar veckans tema. Därför är det inte så dumt att börja med ett band vars musik (och kanske även blotta uppenbarelse) retar gallfeber på många, nämligen BRING ME THE HORIZON. Jag har plockat i mina öron finfina Crucify Me från skivan med det där ohemult långa namnet. Jag pallar faktiskt inte skriva ut det. 

Men sen blir det åka av i mer traditionell mening. Från skivan "Crucify The Priest" av BLUDGEON hämtar vi Last Rites. Det är en hel del dubbeltramp kan jag säga, och en liten fin uppvarvning inför klassiskt sarkastiska Jesus Saves från favoriterna SLAYER. Sen kände jag för lite punk. Steget är ju inte alltför långt från SLAYER, även om thrashtitanerna ledigt spelar brallorna av efterföljande RÖVSVETT och Jesus Var En Tomte från "Boll-Mats Bjuder På Bullkalas Och Kaffe". 

Något punkiga är TOXIC HOLOCAUST. I vilket fall trakteras öronen i härlig anda både tvåtakt och matiga chugga-chugga gitarrer under de 2:48 Nuke The Cross från "An Overdose Of Death" varar. Mumma säger jag bara. DEICIDE är, well, inte mina favoriter live. På skiva däremot lyssnar jag gärna. Har man en komposition betitlad Death To Jesusså vet man vad man får. Det är rens och ett galet tempo. 

Något lugnare, men inte mindre blasfemiskt blir det med ENTOMBEDs Out Of Hand från "Wolverine Blues". Den är minsann fin den låten. 

En sådan här lista hade ju inte varit komplett utan WATAIN. Med tanke på att bandets katalog håller en imponerande mängd högkvalitativ musik var problemet snarare att välja låt än något annat. Death's Cold Dark från magiska "Lawless Darkness" är dock ett bra val enligt mig. 

THE CROWN. Jävla bra band, vilket man hör med tydlighet på Forever Heaven Gone. Inga krusiduller - bara rakt på - exakt som avslutande låt på min del av listan Mock The Crossav BLOODBATH. 

Susanne fortsätter, som om det var uttänkt, på korstemat.Once Upon The Cross.Återigen galningarna i DEICIDE som larmar på. Sen blir det elitkvalitet i låtarna två: TRIBULATION och ANAAL NATHRAKH. Ja, jävlar vad bra - Curse Of Resurrection och Oil Upon The Sores Of Lepers lyste upp dagen avsevärt kan jag säga. 

DARK FUNERAL, IMPALED NAZARENE och ROTTING CHRIST är tre band som inte fallit mig på läppen lika totalt som vissa andra band. Att de är självskrivna i sig själva på en sådan här lista torde dock vara uppenbart. Stigmata, One Dead Nation Under Dead God samt Santa Muerte slinker dock ner lätt och ledigt. 

LAMB OF GOD dundrar in med en virveltrumma tajtare än det mästa i låten Fake Messiah. Att bandet i forntiden hette BURN THE PRIEST gör ju deras medverkan än solidare. Lite gosigt satanistiskt sväng följer, KULT OV AZAZEL har jag faktiskt aldrig hört innan. Det lär bli mer lyssnande eftersom Trampling The Cross är en bra låt. PESTILENCE med Resurrection Macabre står för en tyngd som listan inte innehåller mycket av denna gång. Ett sanslöst riffande som får mig att studsa upp och ner i stolen, haha!

Vi avslutar listan med en låt som nog har hörts i många stereos därute. Christgrinding Avenue av och med BEHEMOTH. Ack så lämpligt. 

Ha en blasfemisk helg!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 12: Favorit i repris - Jesus, Död och Korsfästelse 2012