Fredagslistan 2016, vecka 6: De sju dödssynderna - Avund

Gott folk!

Vi börjar närma oss slutet på vår syndavandring, och idag tar vi oss an avund.

På Wikipedia kan vi lära oss följande

Envy (Latin, invidia), like greed and lust, is characterized by an insatiable desire. Envy is similar to jealousy in that they both feel discontent towards someone's traits, status, abilities, or rewards. The difference is the envious also desire the entity and covet it.

Envy can be directly related to the Ten Commandments, specifically, "Neither shall you desire... anything that belongs to your neighbour." Dante defined this as "a desire to deprive other men of theirs". In Dante's Purgatory, the punishment for the envious is to have their eyes sewn shut with wire because they have gained sinful pleasure from seeing others brought low. Aquinas described envy as "sorrow for another's good".^[22]

Vi kör!

Det är verkligen inte ofta som ARMORED SAINT omnämns här på bloggen - detta är faktiskt andra gången. John Bush - bandets sångare i perioder stiftade jag först bekantskap med när han var med i ANTHRAX (gosse som han lyfte det bandet rent vokalt!) Detta är verkligen inte det tuffaste ni kommer höra i veckans lista, men ge låten Envy från bandets debutskiva "March Of The Saint" en chans - den växer faktiskt till sig ganska så rejält. Och snälla, bortse från det mer än lovligt lökiga omslaget.


BROKEN HOPE från Chicago. Jag har faktiskt sett bandet en gång. De spelade som ett av väldigt många förband till OBITUARY på Gramercy Theater i New York den 10 september 2012. Jag var mest där för att se DECREPIT BIRTH, och BROKEN HOPE gav inga större intryck, men övrig publik samt alla de andra banden var sjukt till sig i trasorna. Bandets blodindränkta death metal appellerar till många, och sedan bandet återaktiverades just 2012 har de turnerat skoningslöst. Varför finns de då med på listan om de inte är helgjutna? De har en låt på "Repulsive Conception" som heter Penis Envy. Nog sagt.
Metalcore av den ilskna sorten från Hull, Massachusetts och ON BROKEN WINGS. Känner ni till bandet sedan innan? Jag gjorde inte det, men så har också syndatemat bjudit på en hel räcka band som jag inte kände till sedan innan, haha!
Det är argt utav bara helvete i låten A Lazarus Envy från bandets debutskiva "Some Of Us May Never See The World". Ett råd: avbryt lyssningen vid 2:48. Där tar bandet ett beslut om att ha ett långt stycke tystnad innan de rundar av låten på ett icke övertygande sätt. Jävla fånigt grepp för övrigt.

Enmansprojekt! THRONE OF DECAY har släppt en enda skiva, "The Blessing Of Disease" som kom 2011. Travis Letcavis sköter alla instrument och sång. Det är inte helt tokigt detta - det får jag erkänna - trots att den melodiska death/black metalblandning "bandet" bjuder på inte är speciellt originell. Men utförandet är det verkligen inget fel på. Jag tror att jag lyssnat mest på låten Of Woe And Envy av låtarna i listan. Det säger en del i alla fall.



Jag lyssnade inte alls på WOODS OF YPRES när bandet var aktivt, men vet att det var ett band som många hade ett väldigt hängivet förhållande till. Bandets fullängdsdebut "Pursuit Of The Sun & Allure Of The Earth" kom 2004 och bjuder på fint svärtad musik med en hel del rensång. Summer's Envy är en väldigt vacker låt som drar åt rätt många håll. Jag har återkommit med stigande frekvens till låten som fascinerar mig en hel del.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 6: De sju dödssynderna - Avund 

Sommarlyssning

Sommaren närmar sig, och med detta i åtanke kommer det en massiv laddning metal till bibliotekets hårdrocksavdelning.

En av de absolut tyngsta plattorna som har släppts - och en av mina personliga favoriter. Panteras Far Beyond Driven är en uppvisning i brutal kraft och sväng och fick med rätta höga betyg när den släpptes 1994. Det solida kompet signerat trummisen Vinnie Paul och basisten Rex Brown är tungt, svängigt och bildar den massiva grunden till sångaren Phil Anselmos gastande - fast den som lyser starkast är Dimebag Darell. Gosse vad den mannen kunde spela. Tyngd, speed och ackuratess är bara förnamnet på denne fenomenale gitarist.

Plattan gick för övrigt in på Billboardlistans förstaplats vid sin release!

Personligen har jag inga problem med Amy Lees fascinerande sångröst, inte heller på denna liverelease som Evanescence släppte mellan hyllade debutalbumet Fallen och nya The open door. Att konsertpubliken inspelningskvällen ifråga dyrkar bandet tar det inte många sekunder in på plattan för mig att inse detta faktum. Allsången är massiv. Som en bonus har bandet slängt med en DVD.





En god vän till mig är inbiten lyssnare av black metal, och då i synnerhet Darkthrone. Sällan har jag sett ett så missvisande omslag - jag förväntade mig en sonisk slakt som totalt skulle golva mig - men till min stora förvåning är Darkthrone på F. O. A. D. förvånande lättlyssnat med en stark dragning till äldre, tyngre och skitig rock.




Jag har redan skrivit upp denna skivan så mycket att det inte torde förvåna någon att jag köper in den till biblioteket. 25 år efter grundandet av denna klassiska thrash metalgrupp är Testament fortfarande relevanta och lika tunga. The Formation of Damnation är en uppvisning i Bay Area thrash när den är som bäst.





Ytterligare en klassisk thrashplatta från legendariska Exodus är Bonded by blood ett givet inslag i varje diggare av thrash metals skivsamling. Detta är en no-nosense platta från början till slut och den har med rätta hyllats som ett mästerverk inom metal.


Niclas Engelin (ex-In Flames) återkommer på denna platta, Absolute Design producerad av Anders Fridén (gastare i In Flames) och mixad av Daniel Bergstrand som också har jobbat med, trumvirvel, In Flames. Engels känslomässiga metal funkar oftast helt ok i min stereo, i lagom doser. Tyngd snarare än hastighet är ledordet på denna habila debutplatta som lovar mer. BiblioteKarin recenserade plattan på Werock, den recensionen hittar du här plus en intervju med Niclas Engelin.


Det tog mig en stund innan jag kom in i Paradise Losts Icon trots att den anses vara ganska lättlyssnad. Bandet maler på med sin gotiskt färgade doom metal, och oftast funkar det alldeles utmärkt. Jag gillar verkligen sångaren Nick Holmes röst. Majestätiskt är bara förnamnet, mycket genom Gregor Mackintoshs fantastiska gitarrspel.







Ytterligare en tung och dyster platta, denna gång från ett, om man lyssnar på skivan, absolut blygrått Irland. Primordials juggernautmetal är ingen upplyftande lyssning - sorg, blod och död är dominerande teman på dystra To the nameless dead. Stämningsfullt så det förslår och en mästerlig uppvisning i tung metal. En längre recension av plattan signerad mig hittar du här.

Att Steve Vai får många gitarrister att få tokspel bevisar han ytterligare en gång på The Ultra Zone. Inte lika bra som klassiska Passion & Warfare, men ändå tillräckligt intressant i vissa stycken. Steve Vai tillhör inte mina favoriter, men att han kan göra fantastiska saker med sin sjusträngde gitarr kan man inte betvivla. Musiknörderi på hög nivå, och gillar man det är denna skivan ett givet lån.

John Bush fixade sånginsatserna på Anthrax makalösa The sound of white noise, och det var där jag hörde hans mäktiga stämma för första gången. Johns tidiga band Armored Saint är inte bättre men minst lika bra som Anthrax. Av många ansedd vara deras bästa skiva kan Symbol of Salvation skryta med utmärkta insatser av samtliga medlemmar i bandet, plus att låtmaterialet håller extremt hög klass. Utgåvan jag har skaffat är en maffig 3-cd utgåva, där cd 2 innehåller demoversioner av samtliga låtar på skivan, och cd 3 innehåller en lång intervju med Brian Schlagel, grundare av klassiska Metal Blade Records.

Plattorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med 2 juni.