Crowdshot - The Bootleg Cowboys

Bootlegs har varit en stor del av mitt liv sedan jag fick veta att de fanns. 1988 kom en svensk bok om KISS kallad "Still On Fire", i slutet av den fanns en fullständig diskografi inklusive massor av skivor jag aldrig hört talas om. Tydligen innehöll dessa rena konsertinspelningar. Där och då förändrades mitt liv totalt, och väldigt snart skulle det även visa sig att det fanns bootlegs på FILM också. Både tv-filmade konserter från 70talet och privatinspelade - PRIVATINSPELADE - filmer från senare år. Jag har aldrig återvänt till den jag var innan utan har sedan dess ägnat mitt liv åt denna musikvärldens allra finaste inriktning - den som bevarar musiken för framtiden.

Vi har ofta blivit jämställda med tjuvar. Fine. Tyck det då. Jag ber då att få hänvisa till två saker. Dels boken "Bootleg" av Clinton Heylin, som går igenom varför konsertupptagningar snarare är att se som ett kulturarv som aldrig hade existerat om det endast låg på multimiljonindustrins bord. Dels hänvisar jag till Lionel Mapleson, anställd på Metropolitan Opera House i New York för ungefär 115 år sedan. Han hade en portabel mojäng som spelade in ljud, och med den blev han världens första bootlegger när han vevade in den tidens stora stjärnor på vaxcylindrar. Ingen annan spelade in dem, det fanns ingen "musikindustri" - det fanns bara musik som han tyckte var vacker och ville bevara för framtiden. Han hyllas idag, de få överlevande av hans inspelningar studeras av musikintressenter världen över och otaliga spaltmeter har skrivits och skrivs fortfarande om denna pionjär.

Nu kommer historien om 80- och 90talets "Bootleg Cowboys", personerna som med risk för stora problem gjorde det DU inte gjorde. Personerna som bevarade konserterna. Personerna som gjorde möjligt att gå tillbaka till Kiss konsert i New Haven 1987, METALLICAs spelning på Roskilde 1986 eller varför inte en händelse som den sista spelningen Ritchie Blackmore gjorde med DEEP PURPLE i Helsingfors 1993? Inspelningar som inte hade blivit möjliga att studera, lyssna på, njuta av om det inte varit för dem. Eller vad fan, för mig. Jag är också en av dem. En av oss. Även om jag kom in sent i matchen.

Intervjuer är gjorda, och den första trailern till "Crowdshot - The Story Of The Bootleg Cowboys" släpptes ut imorse. Och även om jag förstår surhuvudet Dave Mustaine på vissa plan så ser han ingen skillnad på bootlegs (olagligt gjorda konsertinspelningar) och counterfeits (piratkopierade originalskivor)/olaglig nedladdning. Det är en enorm skillnad. Konsertinspelningarna är gjord av samma anledning som Lionel Mapleson stod där med sitt vevande. Utav ren kärlek till musiken.

Det blir nog en fin film.

Trailern ser du om du klickar HÄR!

/Al

Deep Purple live 1975

Det var som vanligt herr Svärd som öppnade mina ögon, han brukade göra det. DEEP PURPLE hade varit ett band bestående av antingen a) Mark II-sättningen eller b) ingenting alls. Det hade jag lärt mig/läst någonstans/hört på skolgården eller nåt. Svärra hade uppenbarligen inte läst detta eftersom han även lyssnade på ett Deep Purple bortom detta, och där öppnades dörren för både Mark III och IV som var de sättningarna det fokuserades en smula på i mitten av 90talet. Vi hade ynnesten att få se GLENN HUGHES några gånger de åren och han körde alltid en hel hög med Purplelåtar som Purple själva inte tog i med tång av olika anledningar, speciellt minns jag giget i Landskrona i maj 1996 (Morgan Ågren på trummor, ja jösses) då vi verkligen fick njuta ett låtset som man aldrig trodde man skulle få höra.

Dessutom valde skivbolaget att fokusera på arkivsläpp, man ruskade fram den kompletta inspelningen från USA 1976 och gav Tommy Bolintiden ett helt nytt ansikte. Man ville även återupprätta, eller kanske bara sminka till, ansiktet på den sista tiden med gamle Svarthatt. Efter att Purple lade ner för gott på våren 1976 så valde skivbolaget att släppa en liten hafsig historia kallad "Made In Europe" på hösten samma år. Det är i grunden inget större fel på den, den innehåller fem låtar inspelade under de tre sista konserterna som bandet gjorde i april 1975, precis innan Blackmore lämnade bandet. Gigen i Graz, Saarbrücken och Paris spelades in, klipptes ned och blev en enkel-lp.

Merparten av skivan verkar komma från Saarbrücken, och på 90talet så gavs det ut en dubbel-cd med oklippta låtar från Graz och Paris vilka skulle utgöra illusionen av en hel konsert tillsammans med två ytterligare "tagningar". Plötsligt satt vi där och avnjöt liveversioner av Gypsy och Lady double dealer som man bara kunnat drömma om innan, samtidigt som det började stå klart att Blackmore lämnat bandet i tanken långt innan han gjorde det fysiskt. Det är väldigt schizofrena spelningar där fyra personer spelar för livet och den femte ömsom briljerar, ömsom verkar glömma bort var han är. Däri ligger även inspelningarnas styrka, och när vi nu idag 2014 kan lyssna på HELA Pariskonserten rakt av (den har förvisso funnits utgiven sedan ett par år) samt, vad det verkar, allt som överlevt av inspelningarna från Graz (nedklippt trumsolo och inga extranummer) så får vi vatten på den kvarnen men det betyder absolut inte att det är dåliga spelningar. Tvärtom.

Graz. Adrenalinet kickar in. Burn är nästan furiös, Blackmore spelar som om livet hängde på det. Stormbringer ångar på och skillnaden mellan Graz och Paris är enorm i just denna låt. I Graz är Blackmore "där". I Paris är han inte det. Man kan nästan ta på hur olika de låter vilket gör att man skärper sinnet och lyssnar och försöker förstå. Vi hör toner kastade lite hit och dit. Vi hör riff från RAINBOW, bandet som Blackmore redan mentalt verkar spela i. Vi hör samtidigt hans odiskutabla sinne för känsla i båda versionerna av Mistreated, speciellt Parisversionen som med all sannolikhet är den finaste någonsin.

Graz är det bästa giget av de två, även om det inte är komplett. Båda gigen förtjänar dock att lyssnas på, klicka HÄR för Paris och HÄR för Graz. Nu väntar vi bara på att någon hittar en längre videofilm från denna turné, det enda vi har idag är några 8mmfilmer samt ett tv-klipp på Stormbringer från tysk tv. Och tills det händer något annat får vi vara glada och tacksamma för det.

/Alex

Seven Days Of Sabbath, day 2: Vad tycker du - egentligen?

Ofta tycker jag att jag är född alldeles för sent, men en fördel med att inte ha varit ”med när det hände” är att jag istället kan välja vad jag gillar och inte gillar med olika band. Jag lutar mig inte på några gängse axlar som hävdar saker som att ”DEEP PURPLEs Mark II var såklart bäst”, ”KISS är bara bra när det är originalmedlemmarna som spelar” eller ”LILI & SUSIE blev alldeles för kommersiella efter första skivan”. När mitt stora uppvaknande skedde i början av 90talet fick jag istället ofta 20 år långa karriärer att lära mig om, lyssna på och njuta av. Självfallet är det uppväxtens band och musik som präglat även mig, jag håller som bekant Kiss från 1987-1990 som en stor favorit även om detta inte är det gängse accepterade (Herregud - inget smink, ingen originalsättning, och skivan ”Hot in the shade” kan han väl ändå inte tycka är bra? Det vet ju alla att den suger?).  

Jag drar mig till minnes att de äldre i min ungdoms vänkrets hade massor av åsikter om alla dessa band som vi alla följde och dyrkade slaviskt, exempelvis sågs inte Tommy Bolins version av Deep Purple med blida ögon av somliga. Detta skulle sedermera bli ”min” sättning, det är den enda Purplesättning jag genuint samlar precis allt material med, skivan ”Come taste the band” är min favorit med bandet och turnén de gjorde 1975-76 är den svåraste av dem alla eftersom de pendlar mellan fullkomliga katastrofspelningar och de bästa spelningarna de gjort.

Med detta sagt – BLACK SABBATH. Hos mig finner ni ingen ”Det ska vara Ozzy annars är det inte Sabbath”. Ni finner ingen ”Utan Bill Ward vägrar jag ens lyssna på skivan”. Det ni finner är ett fan som håller nästan alla sättningar av bandet lika högt, och som framförallt koncentrerar sig på tre perioder. Jag skulle aldrig få för mig att exempelvis slakta skivan "Born again”, den har fått en slags revival idag men för de som var med när det hände så var skivan ett svek. När Ian Gillan tog över sången i Black Sabbath så svek han Deep Purple-fansen, och Black Sabbath svek sina egna fans genom att just få med Deep Purple-sångaren. Detta var en konflikt som nästan upplevdes som lika svår som ”Synthare eller Hårdrockare?”: ”Purple eller Sabbath?”. När det stod klart att banden själva inte brydde sig så svek fansen båda banden. Idag kan det för många av oss kännas urfånigt, det blev ju ändå bara en skiva och en turné, men det räcker med att posta ett inlägg på facebook om att man lyssnar på en inspelning från turnén så får man garanterat kommentarer från folk som var med då och som inte gillade det – trots att det rent objektivt av inspelningarna att döma varken lät bättre eller sämre än bandet gjort tidigare. Jag gör dock inte ner de som inte gillar perioden, jag förstår deras reaktion eftersom musik gör det här med människor – den engagerar. Ibland ändrar man sig med åren, ibland inte. Ibland vill man inte ändra sig – det kan vara behagligt att ibland sjunka in i en roll man en gång hade men sedan länge skakat av sig, om så bara för några minuter.

Med detta sagt – vad är då facit för vilka perioder med Black Sabbath som varit bäst? Som följer:

1. 1970. Debuten samt ”Paranoid” och världens hungrigaste band. Uteslutande bra musik innan droger och annat satte små käppar i hjul. Innan ensamsolona tog över spelningarna. Perfektion.

2. 1985-86. ”Seventh star”-skivan är en av mina favoriter, och när Glenn Hughes efter några spelningar visade sig inte kunna sjunga tog man in Ray Gillen. Vips så var den musiktekniskt bästa versionen av Black Sabbath igång, tyvärr blev det inget annat än denna turné. Vi lever dock gott med bootleginspelningarna och hoppas att den filmade Londonspelningen någon dag ser dagens ljus.

3. 2007. Heaven and hell – Schmeaven and Hell. Det var Black Sabbath som återförenades med Dio och Vinny Appice. Dessutom utan att spela låtar från några andra skivor än just ”Heaven & hell”, The mob rules” och ”Dehumanizer” så när som på de få nyskrivna. Bandet var starkt, oerhört starkt. Låtlistan ännu starkare. Konserten på anrika KB-hallen i Köpenhamn där vi dessutom slapp genomlida ett förband tillhör den allra finaste av stunder jag upplevt i herrarnas sällskap. Konserten i Helsingfors några dagar efter var lika bra.

There you have it, morgonens lektion! Gå nu ut i världen och se dig om idag – kanske är det dags att omvärdera något? Hur var det nu med Paranoid….bra låt? Sönderspelad? Aldrig gillat den? Lyssna med nya öron och ge dig fan på att hitta något nytt. Det tänker jag göra.

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Denna vecka tar jag upp ytterligare ett känsligt tema, nämligen covers. Covers, och framför allt att lira dessa, har ju ett skamfilat rykte och många ser nog framför sig en publik (aspackad så klart) som skrålar med till Living Next Door To Alice, Knocking On Heaven's Door eller Änglahund. Kort sagt - musikalisk misshandel av låtar. Men vad händer när verkligt begåvade band eller artister gör versioner av andra akters musik? Jo, det kan bli pannkaka (såklart) men det kan lika gärna bli fina versioner av låtarna. Ibland, ytterst sällan, kan coverversionen överglänsa originalet. Jag ska, självfallet, fokusera på de bra versionerna. I sann disclosureanda så får ni såklart även originallåtarna efter coverversionerna.

Vi kör.

MAIDEN UNITED är ett gäng med namnkunniga musiker som gör akustiska versioner av IRON MAIDENs musik. Och detta är riktigt kul, och bra! Bandet har, såklart, godkännande från Steve Harris att göra detta, och när det låter så pass bra om detta gäng så ser jag verkligen ingen anledning att inte digga loss till finfina versionen av Only The Good 
Die Young från "Seventh Son Of A Seventh Son".

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Tänkte väl det. EVERGREYs skamlöst kommersiella kapande av I'm Sorry som ju gjordes av Dilba i originalversionen. Detta passar ju bandet som handen i handsken. Vemodigt, teatraliskt och bombastiskt var originalversionen (faktiskt). Bara att sätta till distade gitarrer och så var det färdigt. Och det låter ju inte helt tokigt om jag säger så.
PANTERAs version av BLACK SABBATHs Planet Caravan ligger sist på "Far Beyond Driven" en av de bänghårdaste skivorna som har producerats inom metal. De hade till och med en disclaimer om att låten inte skulle ses som ett avvikande från bandets inriktning och om man inte gillade låten så kunde man ju ge fan i att lyssna på den. Haha - klockrent!

IN FLAMES tog sig an Land Of Confusion av GENESIS. Det hade såklart varit mycket mer intressant att höra bandet ta sig an en annan, bättre, låt från när GENESIS fortfarande lirade progressivt men som en stunds förströelse funkar ju detta alldeles utmärkt tycker jag.

Ja! HELLSONGS - detta är ju bara så bra. Bandet har gett ut ett gäng skivor där de i sann loungeanda tolkar (och här handlar det verkligen om att tolka originalen) väldigt kända metaldängor. Det är väl värt att investera några minuter åt bandets övriga diskografi. Till listan har jag valt bandets tolkning av MEGADETHs Symphony Of Destruction bara för att den är så jävla bra.

Vi hoppar över till detta hyfsat välkända band. METALLICA har ju alltid varit ett band som lyssnat på en hel del musik. De har också gjort väldigt många covers. Jag har alltid varit oerhört svag för bandets version av Blitzkrieg. Originalbandet hette samma sak. Originellt.

Nu blir det slakt! SOILWORK mosar sig igenom Burn av Deep Purple. Denna version innehåller två-takt, blastbeats, skriksång, kvinnlig sång, dubbeltramp. Rätt gissat, originallåten innehåller inget av detta, haha!

Detta kan vara bland det dingaste jag hört - THERION gör en ultrateatral och därmed extremt skitnödig version av ABBAs Summernight City. Döm själva - för egen del tycker jag detta är lika frånstötande som fascinerande.

 DEAD KENNEDYS låt Nazi Punks Fuck Off har ju befunnit sig väldigt många år i NAPALM DEATHs låtlista. NAPALMs version är, såklart, mycket bättre än originalversionen. Eller så kan det ju vara så att jag uppskattar NAPALM DEATH så oerhört mycket mer än DEAD KENNEDYS, haha!

Johnny Cashs version av NINE INCH NAILS Hurt får avsluta listan av den enkla anledningen att det är världens bästa cover. Jag menar det verkligen - denna version är för mig själva sinnebilden av hur fantastisk en coverlåt kan bli när någon med samma närvaro som Johnny Cash hade i rösten tar sig an en låt med sin fulla auktoritet. Detta är inte musik - detta är magi.






/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Fredagslistan vecka 29 - Låtar som heter samma

Heja på dere och välkomna till Räkna Med Rizzla.

Eftersom andra har tagit semester har det ärofyllda uppdraget att förse världen med en liten spellista inför helgen fallit på undertecknad. Eftersom jag som vanligt är sprängfylld med goda idéer och påhittigheter så blev temat för denna veckans lista:

"Låtar som heter samma som låtar som heter samma. Som låtarna. Som heter samma som de andra låtarna. Alltså de låtarna som heter samma som låtarna jag först talade om."

Vi går starkt ut med en trojka Into the night, veckans fynd var som bekant en JACKAL-konsert varför de får inleda listan. Efter detta bjuds vi på några dubblar för att sedan starkt få en kvadrupel Gypsy. Det är för övrigt nästan otroligt hur många låtar DEEP PURPLE skrivit som heter som andras låtar. Jag valde att nästan bara köra en låt per band, så några Purplelåtar ni SLIPPER höra är Time to kill, Lick it up och Under the gun som alla dessutom finns som betydligt bättre låtar signerade andra band. (Detta hindrar i och för sig inte att Purple är med några gånger på listan ändå, men i ett par olika sättningar i alla fall.)

Mot slutet anas en sommarhit vars två olika versioner kanske inte kan anses vara två låtar per se. Eventuella klagomål på detta hänvisas till callegurra@hovet.se

Undrar vad det blir för tema nästa vecka. Någon som har en idé?

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 29: Låtar som heter samma som...ja vad fan

Happy and sad

Trailern för NEAL MORSEs nya livedvd/cd kan beskådas nedan och är en sann fröjd för ögon och öron. Det känns fortfarande overkligt att bandet kommer till Malmö i februari. Med tanke på det fånigt låga priset blev det självfallet en VIPbiljett för mig, det var 13 år sedan jag träffade Neal sist så ett litet hej torde vara på sin plats. Jag hoppas att de kör World without end, det skulle fanimej räcka med det så behöver jag inte se mer detta året.

On a much sadder note så lämnade Claude Nobs oss i förrgår. Den 76-årige legenden som förevigats i DEEP PURPLEs Smoke on the water (Funky Claude) är inte bara ett namn i en låt utan en människa vars handlande och skapande kommer att leva kvar i musikvärlden för all framtid. Tack för allt Claude, hoppas du har det bra där du är.

/Alex

Tommy Bolin

Idag är det 36 år sedan TOMMY BOLIN lämnade oss.

Sad day.

/Alex

Det kom ett brev...

Vi fick nyligen ett mail från Micke Eriksson, en kille som länge höll liv i DEEP PURPLEs svenska fanklubbstidning "Deep Purple Forever". Tidningen fanns i 12 år och efter dess nedläggning har Michael ägnat sig åt andra tidningar vid namn "Slice" och numera "Retrofuture" (som även är en blogg). Deep Purple-intresset har även i dessa bestått men hans faiblesse för annat typ Storsjöodjuret är inget jag personligen delar. Kudos åt honom vars engagemang är något utöver det vanliga dock!

Nej, det som fångade mig i mailet och hans erbjudande om att skicka några tidningar var att han även nämnde Jämtlands stoltheter 220 VOLT. Nytillkomna läsare kanske inte känner till min kärlek till detta ett av Sveriges bästa band genom tiderna, tillika ett av de få band som jag samlar på ALLT vad gäller skivor/bootlegs med. Alla sättningar, år, perioder, halvlekar, whathaveyou. Därför var det med stor glädje jag bläddrade i en av tidningarna och hittade följande uppslag.

Att det var Michael som recenserade deras första singel för Helsingborgs Dagblad gjorde mig glad, jag har hört historierna om hur den sålde bra hemma i Östersund och helt oförhappandes även i Helsingborg tack vare den driftige skivaffärskillen som hade Skivcity här. Det känns som att en en bit historia föll på plats, och jag tackar Micke för denna pusselbit i Voltpusslet.

Om någon annan läsare har relationer till Voltarna, inspelningar eller annat skoj så är det bara att höra av sig. Det måste finnas fler inspelningar än de få jag lyckats hitta hittills gömda i skolådor eller garderober runtom i landet. Inte minst från när de var förband till AC/DC 1986 där jag bara hittat Göteborg än så länge. Även foton är av intresse.

/Alex

Deep Purple-nedräkning, plats 1 - COME TASTE THE BAND

Jag älskar "Come Taste The Band" mer än livet självt. Den slår inte bara allt som DEEP PURPLE gjort, den slår i princip allt som alla andra gjort också. Mycket tack vare, såklart, TOMMY BOLIN. Hans faiblesse för idiotstimulantia vilket ofrånkomligen orsakade hans alltför tidiga frånfälle är en av de största sorgerna i mitt liv, men det lämnar vi nu därhän och gläds istället åt det vi fick ta del av tack vare honom.

Det måste ha varit magiskt den där dagen då han klev in i replokalen 1975. Det måste ha känts i luften att "fan, det här kommer att bli bra". I lokalen står ett Deep Purple som ingen trodde kunde återhämta sig efter att ytterligare en nyckelperson hoppat av (svårt jävla band egentligen, eftersom alla fem medlemmarna i Mark II faktiskt var nyckelpersoner). Skulle det vara lönt att fortsätta? På vilket sätt isåfall? Enter - Tommy Bolin.

Riktningen som alla sedan sade var helt fel var snarare helt rätt skulle jag vilja säga, i efterklokhetens bedrägliga sken. Alla bandets signum fanns kvar, rockrökare, svängiga låtar, dynamiska låtar - allt det som definierat bandet tidigare bestod men lyftes till nya höjder av en som knappt kände till bandet innan och därför kunde ta ut svängarna ytterligare, snarare än att fastna i gammalt tänk. Detta märks inte minst i valet av låtar på konserterna - för första gången i bandets historia så spelades verkligen ALLA låtarna från skivan live minst en gång under turnén. Man testade, jammade, prövade nya sätt och vägar. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag önska att man vågat skita i de "obligatoriska" hitsen Smoke on the water och Highway star, behållt Lazy som ett verktyg för solopartierna och sedan och istället kört fler låtar från "Stormbringer" och "Burn". Lämnat den äldre tiden bakom sig, som de tidigare sättningarna gjort. Men det kan vi ju strunta i nu, 37 år senare.

Gettin´ tighter i liveversion klockar oftast in på runt en kvart. Love Child är dubbelt så lång som på studioskivan. Låtarna andas live trots problemen som skulle ligga som ett mörkt täcke över hela turnén. Man får självklart tycka vad man vill om denna sättningen, Tommys heroinproblem, mördade managers och allt annat som hände. Däremot kan INGEN kan få mig att ändra mig när jag säger att "Come Taste The Band" och de numera utgivna liveskivorna "This Time Around - live in Tokyo 1975" och "On The Wings Of A Russian Foxbat - live in Long Beach 1976" är det absolut bästa jag vet med Deep Purple, det jag lyssnar mest på och njuter av och det jag håller som en av musikhistoriens bästa men också tyvärr sorgligaste stunder.

Lyssna på "Come Taste The Band" HÄR!

Lyssna på Long Beach 1976 HÄR!

Lyssna på en Tommy Bolins mästerverk "Teaser" från 1975 HÄR!

Det var en rolig vecka detta! Det är alltid kul att få tillfälle att återbesöka favoritskivor som man hört så ofta att man inte behöver lyssna på dem längre, både "In Rock" och "Machine Head" är typexempel på sådana för min del. Jag återkommer säkert med fler nedräkningar.

Tills dess,

/Alex

Deep Purple-nedräkning, plats 2 - Fireball

Allting börjar med att en fläkt startar.

På B-sidan av kassetten jag nämnde på plats fyra fanns en skiva vid namn "Fireball". Där A-sidans "Machine Head" förvisso var en enkel förstafavorit för den nyanställde så var det "Fireball" som skulle dra ett längre strå i mitt liv efterhand som tiden gick. Denna skiva kastar mig idag tillbaka i tid och rum, det är sannerligen "min" skiva. Jag minns att den förvisso rotat sig ganska hårt redan i juni 1994 när jag och Calle skulle se bandet på Heden i Göteborg. Vi lyssnade på några skivor under förmiddagen innan vi begav oss in till stan, jag uttryckte då en liten önskan om att få höra titelspåret live men man visste ju att det aldrig skulle ske.

Konserten började bra, Ritchie hade tyvärr lämnat bandet i november 1993 men den temporära ersättaren tillika gitarrfantomen JOE SATRIANI gjorde ett fenomenalt jobb. Så kom den från ingenstans som fjärde låt. Fireball. Dessutom följde den i kölvattnet efter fina och typ aldrig spelade Maybe I´m a leo, och som sexa skulle vi även få Pictures of home. Jag visste där och då att det var jag och Purple for life.

Från den optimala öppningen med fläkten som inleder titelspåret kastas vi mellan "vanlig" rock, blues, nästan lite jazzrock i den allra mest dynamiska av Mark II-skivor som man kan lyssna på. Det finns inte ett enda bottennapp på denna skivan. Jag vet förvisso att medlemmarna uttalat sig om att de inte anser den vara mer än sisådär bra, jag vet att vissa knappt ens minns att de spelade in den, allt detta är för mig dock helt egalt.

"Fireball" är den skiva jag lyssnar allra mest på (förutom den på plats 1). "Fireball" är den skiva jag VERKLIGEN kan och vet varenda ton och takt på. I en perfekt värld hade Demon´s eye varit bandets klassiska hit istället för vattenröken. Men världen är inte perfekt. Tur att "Fireball" är det.

Och allt börjar med den där fläkten.

/Alex

Deep Purple-nedräkning, plats 3 - Burn

"Burn". Detta är en rent för jävla bra skiva. Fortfarande lite studioåterhållen, låtarna skulle få ett annat slags liv live, speciellt dräparen Mistreated som på liveskivan "MKIII: The Final Concerts" är så vacker att man vill ladda ner tändarappen till telefonen och sombert låta lågan lysa under hela låtens gång.

Any which way, pendeln svajar rejält på "Burn", från det inledande titelspåret som formligen fräser iväg via den gungiga Might just take your life följt av klassiska rockstänkare i Lay down, stay down och fina Sail away. På sida två (om man lyssnar på vinylutgåvan - och varför skulle man inte göra det?) blir det sedan ett brutalt möte mellan det forna och det nya Purple i svängiga You fool no one och What´s goin´ on here, för att till slut nå klimax med just Mistreated. Glenn Hughes och David Coverdale var två nytillskott sannerligen värda namnet, efter "Who do we think we are" från 1973 var det nog ingen som trodde att bandet skulle nå upp till sin forna glans, speciellt inte när två nyckelpersoner försvann. Lyckligtvis blir sällan något som förväntat och efter att askan av det gamla skakats av överrocken stod ett nytt, fräscht och suget Deep Purple på KB-hallens scen i december 1973 för att ta de första livestegen på vad som skulle bli ett fenomenalt liveår i bandets historia.

Skivan lyssnas bäst på här, man kan med gott mod hoppa över den för mig intetsägande A200 men glöm inte att lyssna på den gravt underskattade och framjammade Coronarias redig som är en fräck och lite lössläppt stund till och med för att vara Deep Purple i studio. För den som vill avnjuta en exceptionell liveinspelning ber jag att få bjuda på den klassiska California Jam-konserten härnedan, för övrigt inspelad samma dag som ABBA vann melodifestivalen med Waterloo i Brighton.

Nu börjar grisen närma sig marsipanen. Två skivor kvar. Jag lyssnar och njuter och ser redan fram emot att delge er alla de två återstående. Tills imorgon,

Alex

Deep Purple-nedräkning, plats 4 - Machine Head

När man ska skriva om en av världens mest klassiska tillika söndertjatade eller sönderspelade skivor så får man försöka se bortom tiden som gått och endast se till själva skivan. "Machine Head", råder det väl ingen tvekan om, är en av de absolut mest anrika rockskivorna som över huvud taget står att finna. Den innehåller på gott och ont ett av världens mest kända gitarriff, sådant kan både hjälpa och stjälpa. Själv går jag tillbaka till när jag först upptäckte bandet 1993 då en trevlig herr Svärra spelade in ett kassettband till mig med denna skivan på den ena sidan. Genast blev det mycket trevligare att cykla till och från skolan, och tillsammans med en skiva som vi får läsa om på torsdag så lärde jag mig precis RUBBET utantill och älskade det. Med ett undantag.

Jag kommer inte ifrån det. Att ett band av sådan dignitet som DEEP PURPLE med en fantastisk flora av studiosläpp mellan åren 1968 och 1975 ens bemödade sig att skriva, än mindre spela in, pekoralet Smoke on the water är för mig en gåta. Jag är naturligtvis tacksam att de gjorde det eftersom den låten enskilt beredde dem vägen att fortsätta leva på sin musik, men personligen anser jag att det är en av de tråkigaste låtar som man kan lyssna på. Detta är ingen ny åsikt, tanken slog rot redan under cyklandet 1993 och jag har inte ändrat ståndpunkt sedan dess. En endaste gång har jag hört en någorlunda intressant version av låten och det var i Köpenhamn 1993 då bandet under ledning av Ian Gillan under låtens "sjung med allihopa"-parti tonade ner den lite varpå Ian tackade publiken för alla år och sade några fina ord. Det var faktiskt ganska vackert, speciellt i kölvattnet av att detta skulle bli en av Ritchie Blackmores sista spelningar, men det är också den enda gång jag hört låten som jag inte somnat halvvägs.

Utöver denna passus så serverar herrarna Lila en högoktanig skiva med Highway star, Maybe I´m a leo och den FENOMENALA Pictures of home som den inledande och i princip oslagbara trojkan. Produktionen är denna gång ypperlig, där "In Rock" känns lite för polerad står "Machine Head" ut med en underbar, äkta och närvarande ljudbild som gör att man lätt känner att man befinner sig i rummet med bandet. Lazy gör sig förvisso bara hyggligt på skiva, det var live den låten skulle upplevas. Senare års nyutgåvor har dessutom haft den goda smaken att även inkludera vad som först bara var en singellåt, Ian Gillan sjunger When a blind man cries med en sådan inlevelse att inte ett öga är torrt i salongen. Och vem minns inte när de körde den i Karlshamn 1996, en nästintill fullkomlig version av en vacker låt.

För den som vill njuta trekvart klassisk rock går det bra att klicka här. För den som hellre vill höra de flesta av låtarna i en livemiljö så är förstås den lika klassiska "Made In Japan" ypperlig, även om den inte är någon av mina personliga favoritliveskivor så är den likväl en njutning för kräsna öron (och innehåller dessutom inte en enda överdubbning).

Jaha, så han har "Machine Head" på fjärdeplats. Det är ju världens bästa skiva tycker alla, det har jag läst i en tidning en gång. Men det ska alltså finnas tre skivor som är BÄTTRE?

/Alex

Deep Purple-nedräkning, plats 5 - In Rock

Som en trevlig nedräkning inför december tänkte jag denna vecka köra en högst subjektiv och personlig topp 5-skivlista med DEEP PURPLE. Jag upptäckte dem sent, både i livet (1993) och på året (november) så Purples musik är för alltid förknippad med höstmörker hos mig. Det är som sagt en högst personlig lista, och jag har för avsikt att under veckan i lugn takt avslöja de fem skivorna som jag håller allra högst i bandets gedigna utgivning.

Man kommer inte undan. "In Rock" är en av de viktigaste hårdrocksskivorna någonsin. Varenda takt och ton är perfektion, och den saknar varken tyngd, melodi eller snabbhet. Världen måste ha stått still när den släpptes, något liknande hade världen aldrig hört. Från inledande Speed king via gunget i Bloodsucker hamnar vi hos Child in time. Ett av rockvärldens första riktiga epos. Men förutom just den låtens styrka är det onödigt att jämföra låtar, skivan är en homogen kraft som trots sin för min del aningen för polerade produktion visade vägen framåt. Och vilken väg det skulle bli!

Den intresserade kan lyssna på "In Rock" på Spotify genom att klicka på titeln. Strunta i demogrejerna, det är överkurs.

En sak som gäller alla sättningar av Purple är att deras liveskivor och konserter alltid överglänser studioskivorna. Utan undantag. Det är precis som om inspelningsstudion är en hämmande institution för vissa, KISS lider exempelvis av exakt samma sak emedan BLACK SABBATH lät betydligt bättre på skiva än live. (Den med lite knowhow förstår att jag just nu uteslutande talar om bandens storhetstid på 70-talet). Jag har därför bestämt mig för att inte ha med liveskivor i denna veckas nedräkning eftersom det blir lite orättvist. Däremot kanske jag länkar till en liveskiva eller ett klipp. Typ som nu.

Plats nummer fem avklarad. Bara fyra kvar. Sen är det december!

/Alex

Jag gillar långa låtar

Jag minns det som igår. När cd-skivan gjort sitt sena intåg i det Bergdahlska hemmet runt 1991 så stod jag på Musik & Radiocity i Helsingborg och förundrades över fenomenet cdbootlegs. De hade ett par sådana med KISS som var, just då, döfräcka. Självfallet bläddrade man även igenom resterande skivhyllor och jag fastnade till slut på DEEP PURPLE. Jag skrattade så jag fes när jag såg att de hade en dubbelcd som innehöll hela SJU låtar. Sju. Jag stod där och fnös och begrep inte alls hur någon kunde betala dubbelcdpris för bara sju låtar, även om de var långa.

Skivans namn var "Scandinavian nights". Det är roligt idag att sitta och skratta åt sin egen oupplysthet, men det är även lite ledsamt att det finns folk som raskt slänger ur sig kommentarer i stil med: "Jag vill att de ska spela låtarna exakt som på platta", "Jag vill inte höra en massa gnidande (på skånska: GNIJANDE)", Jag vill egentligen bara höra Sommartider". Man kunde ju tycka att folk som i ena stunden dyrkar exempelvis Purples "Made In Japan" men i nästa formligen avskyr när en låt överskrider treminutersstrecket har tappat bort sig själv någonstans.

När jag var fjorton år hade jag nog inte trott på att jag nitton år senare skulle stå med Robban i London och få höra en sex låtar lång konsert som varade i tre timmar och en kvart. TRANSATLANTIC tog det där med långa låtar till sin spets i och med skivan/låten "The Whirlwind" som kom då. Den fyller nämligen en cd helt själv med sina fina 80 minuter.

Den skivan hade jag INTE betalat för 1991.

/Alex

Kiss 2012 - fortfarande ett Monster?

Att band byter medlemmar eller ändrar inriktning är inget nytt. Det har skett sedan tidernas begynnelse och skapat debatt fans emellan och kommer med all sannolikhet att fortsätta göra så. Det finns BLACK SABBATHfans som inte kan tänka sig att lyssna på något annat än OZZYtiden, det finns DEEP PURPLEfans som styvnackat hävdar att när Tommy Bolin kom med eller Ritchie Blackmore hoppade av så dog bandet osv. För KISSfans är det ungefär likadant, dock med en liten skillnad - av Kissfans förväntas det allt oftare att man måste gilla allting hela tiden och den senaste skivan är alltid bland det bästa de har gjort, även om tiden de facto brukar utvisa att detta sista faktum nästan aldrig stämmer alldeles oavsett vilket band vi pratar om. Jag ska försöka bena ut detta i ett härligt generaliserande tonläge.

Det finns tre generationer eller cykler Kissfans. Den första cykeln var med på 70-talet, och de blev skitsura när bandet "sålde ut sig" i och med världshiten I was made for loving you som släpptes 1979. De avskydde att Peter Criss hoppade av, de avskyr 80-talet, Eric Carr och bandmedlemmar utan smink.

Nästa cykel fans är de som faktiskt upptäckte bandet genom ovan nämnda hit, eller åtminstone i början av 80-talet när Kiss bytte medlemmar varannan vecka. Denna kategori fans är uppväxt med ett osminkat Kiss som turnerade friskt på våra breddgrader och skrev hit efter hit. 70-talet var ett spännande minne men få hade någon egentlig egen relation till det utöver det skimmer av fantasi och magi som gamla bilder i exempelvis Rocket eller Okej visade upp.

Den tredje cykeln fans är barnen till den första. När Kiss drog på sminket igen 1996 så hade 70talsfansen blivit runt 35-40 år gamla och ville "visa" sina egna barn hur fantastiskt det var när de själva var unga. Dessa barn indoktrinerades förvisso tidigt med bilder, skivor och videos men när det dessutom gick att få se bandet live i full regalia så kapitulerade av naturliga skäl de flesta ungarna inför det inferno av rök, eld, bomber och smink som återigen blev bandets signum. Dessa knappt tio år gamla ungar är i mitten av de tjugo idag, ofta med en starkare ekonomi och ett helt annat levnadssätt än vad deras föräldrar hade i samma ålder. Detta är den enskilt starkaste orsaken till att Kiss över huvud taget existerar idag, de hade inte kunnat leva på cykel ett eftersom de (likt bandmedlemmarna) är runt sextio idag, de hade inte kunnat leva på cykel två eftersom denna kategori är mitt i livet med allt vad det innebär. Det är cykel tre, de unga och köpstarka, som ser till att hjulen rullar kväll efter kväll medan cykel ett och två åker på Kiss Kruise där de får en semesterresa med familjen och lite Kiss som bakgrundsmusik samtidigt som de träffar alla gamla polare.

Vad har då dessa cykler gemensamt? Inte så mycket egentligen förutom den numera grundläggande tanken "En gång Kissfan, alltid Kissfan". Behagar bandet komma hit - då ska du vara på plats. Behagar bandet släppa skiva - då ska du dels köpa alla utgåvor, dels tycka den är fantastisk. Denna tanke utkristalliserades någonstans efter återföreningen, den existerade inte alls under den osminkade perioden.

Jag skriver som bekant inte riktigt under på den. Jag håller fanan högt för Kiss 1973-1995, jag vet mer om bandet och dess medlemmars förehavanden under denna tid än vad jag vet om mina egna eller mina släktingars, vi gjorde dock slut där någonstans i slutet av 90-talet och när vi nu "ses" lite då och då i olika sammanhang så är det med de gamla minnena i behåll men med en lite underlig stämning oss emellan. Jag har nya kärlekar som idag betyder mycket mer och de har nya grejer på gång som inte alls betyder något för mig. Jag tror att det är en naturlig utveckling, och som sagt - Kiss hade inte överlevt om det inte sett ut EXAKT så här, men ändå anses en svagt avvikande åsikt i ämnet "den nya skivan" som ett slags förräderi bland många. Det förvånar mig, men å andra sidan är det nog få som ens skulle bemöda sig med att över huvud taget analysera fenomenet. Jag antar att de flesta människor bara är ett "fan" eller inte ett "fan". Ett eller noll. På eller av. Inga gråzoner, inga nyanser. You´re either with us or against us.

Det är ok för mig. Jag har själv varit där. Vissa kommer ur det, andra inte. Vissa stärks av det, andra inte. Däremot ligger det långt från åtminstone mig numera att döma någon, jag vet att jag gjort det tidigare och för det ber jag om ursäkt. Jag lyssnade på den nya skivan "Monster" idag och, tja, det var ju det. Jag kanske lyssnar någon gång igen, men det jag hörde imorse rann av mig väldigt fort. Jag har läst de ibland rent euforiska recensionerna och tro mig när jag säger att jag gläds med er alla eftersom jag vet hur det känns, min kärlek är dock upptagen på annat håll numera. Jag hoppas dock att nyheten som släpps idag är en turnényhet, jag hoppas att alla som inte sett Kiss får se dem och jag hoppas det blir en fin konsert för alla inblandade. Jag vet inte om vi isåfall ses där, det är inte helt omöjligt men inte heller speciellt sannolikt. Tiden får utvisa, nästa år har helt andra grejer på min palett som pockar på min totala uppmärksamhet. Sådan är livets gång.

/Alex

Hur Jon blev min Lord

Det har gått några dagar och det börjar sjunka in så smått att JON LORD har lämnat oss. Cancern han drabbades av för något år sedan skulle, i förlängningen, ta honom av daga och lämna ett tomrum som jag inte tror någon riktigt förstår vidden av ännu. Han var ju inte bara en f.d. medlem tillika grundare av DEEP PURPLE, han var en musiker i ordets allra vackraste definition, en musiker vars mångsidighet var så oändligt stor att det är i det närmaste ogreppbart.

Min historia börjar på sensommaren 1993 då jag står på turistbyrån i Helsingborg och ska lämna tillbaka min SCORPIONSbiljett eftersom de ställt in sin septemberspelning i Köpenhamn. Damen i kassan frågar om jag ska ha något annat, "vad har du?" frågade jag och hon svarade " tja, Deep Purple kommer ju i november". Jag funderade ett tag, jag kunde bara två låtar med dem men det var ju ett sånt där klassiskt rockband så jag sade till slut ja och köpte biljetten. Jag och min väninna åkte in till Valbyhallen den 12:e november och jag hade väl egentligen inga dunderförväntningar. Efter förbandet så var det en ganska lång paus innan hallen släcktes ned, och i samma stund som Highway star kickade igång så visste jag att jag var hemma. Den låt som satte störst prägel i mitt sinne var dock Child in time, det skulle visa sig vara den sista turnén som Ian Gillan åtminstone hjälpligt kunde sjunga låten live och jag får fortfarande rysningar när jag hör Jons keyboardintro.

Jon ja. Det var där i Valbyhallen som jag fick en första glimt av ett musikaliskt geni, helt i paritet med forna tiders Mozartar eller Beethovens. Under åren som gick så fick jag se Deep Purple några gånger till, den finaste gången var og i Göteborg år 2000 när de tillsammans med en symfoniorkester körde den magnifika "Concerto For Group & Orchestra", jag och Svärra trodde inte våra öron när vi satt där och njöt av detta fulländade möte mellan symfoniorkester och rockmusik. Det skulle även vara sista gången jag såg Jon med Purple, året efter när de bl.a. skulle spela i Helsingborg så stannade Jon hemma med ett dåligt knä, ersatt av Don Airey. Jag hade dubbla känslor inför att se dem utan Jon, och har inte sett dem sedan dess även om jag är övertygad om att Don Airey gör ett fullgott jobb i bandet. För mig VAR Purple kombinationen Jon Lord och Ian Paice och jag sitter nöjd med att ha fått se dem när de var som allra bäst på 90-talet.

I februari 2005 härjade en storm (snöstorm? minns inte) i Europa, egentligen hade vi tänkt köra ner till Hamburg men i sista stund fick det bli tåg. Det var bra tänkt eftersom autobahn var fylld med olyckor. Jag, Danny och min sambo stövlade in på anrika Musikhalle i den stora salen där Jon Lord och hans Gemini Orchestra skulle spela klassisk musik från hans nya skiva "Beyond the notes". Det var en otroligt vacker kväll, och det blev den sista gången jag såg honom. Jag minns med glädje hur han berättade uppsluppet om musiken, orkestern, sin tid i Deep Purple och massor av dåliga skämt och anekdoter. Det var, sin stela inramning i Musikhalle till trots, en väldigt uppsluppen kväll och när jag själv ligger på mitt yttersta så ska inspelningen från just den konserten ljuda en sista gång över ålderdomshemmet så att väggarna skakar.

Jag träffade Jon 1996 på hotellet i Karlshamn i samband med Karlshamn Rock Festival. Jag, Danny och Svärra fick en lång stund i ett avskilt hörn av hotellet tillsammans med denne gigant av giganter som skulle visa sig vara en av de mest ödmjuka människor jag någonsin skulle ha nöjet att få träffa. Han tog bilder med oss alla, och när han såg att jag hade glasögon på mig så beslöt han att ta på sina också (han tog helst inte bilder med glasögon annars). Det kändes otroligt overkligt att sitta där den dagen och det känns lika overkligt när jag tänker tillbaka på den idag.

Världen är tråkigare nu. Den kan aldrig bli som förr. Vi kan dock med en lp-skiva, lite kaffe och ett tänt ljus göra den lite mer uthärdlig genom att lyssna och minnas Jon och musiken han gav oss.

Tack för allt. Hälsa Dio.

/Alex

Alternativa skivomslag

Förr samlade jag på skivors olika pressningar helt urskiljningslöst. Det var någon slags sport att ha fyrtiosju olika KISS "Hotter Than Hell" alldeles oavsett värde eller ovanlighet. Idag har jag rensat ut denna samling ganska ordentligt, jag samlar fortfarande skivor och lägger nog mer pengar per år än jag gjorde förr fast för betydligt färre skivor. The chase is better than the catch, som MOTORHEAD sjöng.

Något jag verkligen samlar på idag är skivor med alternativa eller udda omslag. Det kan vara allt ifrån QUEENSRYCHEs "Rage for order" med blå ring istället för svart till DEEP PURPLEs "Made in Japan" med helt annorlunda omslag. KISSvärlden är ordentligt bevandrad i dylika härligheter och även om vissa av dem är ganska lätta att få tag i så är exempelvis den turkiska "The Elder" inte bara underbart vacker utan även dyr som saffran.

Jag har inte lyckats lägga vantarna på en sådan så om någon presumtiv säljare önskar dryga ut semesterkassan är det bara att höra av sig.

En annan som står riktigt högt på min lista är den helt fantastiska originalutgåvan av KING DIAMONDs "Conspiracy". Omslaget nedan godkändes inte av King så upplagan förstördes, man sparade dock en handfull som gavs till bandet som delade ut den till några få lyckliga. Just den utgåvan är helt omöjlig att hitta, men ett asiatiskt land (som inte är Korea - kollade nyss) lyckades faktiskt med konststycket att prångla ut just sin utgåva med samma omslag. Den skivan brukar också gå för några tusenlappar vilket den såklart är värd om man överhuvudtaget ser den någonstans.

Jag vet flera skivor med alternativa omslag som är mer eller mindre svåra men vill gärna lära mig ännu mer. Således: om någon läsare sitter på kunskap och eller bilder så är det bara att dela med sig. Tills dess njuter jag av en av ovanligheterna som jag faktiskt lyckats få tag i, Kiss "Rock and roll over" i argentinsk andrautgåva (förstautgåvan hade det vanliga omslaget).

/Alex

Samhällsinformation och trams

Morgen, alles. Först lite samhällsinformation. Jag har under en längre tid känt mig lite kvävd av att bara skriva om metal eftersom hårdrock idag endast utgör ungefär en fjärdedel av allt jag lyssnar på, samlar på och intressererar mig för. Därför har jag bestämt mig för att sparka igång bloggfunktionen på min setlistesida också, så att jag som idag när jag alldeles fullkomligt snöat in på ARBETE & FRITID (bandet, inte sysselsättningarna) även har en outlet för att skriva om sånt. Kanske vill någon läsa. Kanske inte. Vem är jag att döma?

I vilket fall - ni som frekventerar denna blogg och gillar mitt flamsande kan även piska in http://www.livinginthepast.se bland bokmärkena. Det kommer att bli massor av fina historier där också, ni kommer att lära er jättemycket. Dessutom (och det här är nog det ALLRA bästa ändå) så får jag tillfälle att i sann DDR-Sverige-anda säga meningar som "i den ANDRA kanalen sänder vi nu ett inlägg om BO KASPERS ORKESTER och deras inverkan på finniga ungdomar på glid. Här i ettan blir det som vanligt lite WASP och DEEP PURPLE". Jag längtar redan.

Nåväl, onto dagens agenda. Beskrivningen blir kort men innehållet desto roligare. Det finns en sida som heter ioffer som säljer en oändlig mängd skit, men även lite bra grejer. Dessutom säljer folk där bootlegs. I MASSOR. Det bästa med sidan är att den översätter till Dig, så att Du förstår vad det är Du ska köpa. Därför, om Du vill se en konsertfilm med Alice Cooper från Stockholm 1988 så blir Du väl OERHÖRT sugen av att köpa efter att ha läst nedanstående text?


"Den Alice cooperen bor i köttlönelyften
Ditt näve och skrän turnerar 1988

... Detta som listar, innehåller Dvd ett videopn objekt, som du ser det
på pic-brölet. Detta speciala materiellt innehåller
Kvalitets- kan du känselförnimmelsen det, är ett utmärkt avtal av
retro materiell tappningvideo.
inhandla detta för att se den Alice cooperen att utföra direkt på
Lönelyften ditt näve och skrän Tour arrangerar.
-
Stort dvdfall och märkt disk också här,
Och den en gång älskade Alice Coopermusiken.
Vi har faktiskt några av de sällsynta video lämnade så oss
avgjorde att göra det a
SPECIALT AVTAL för de som intresseras för att få baksida till
förflutna till och med de bearbetar med maskin kommer med tid video och tillbaka 80-tal!
- Och naturligtvis
FRI SÄNDNINGS för alla
över hela världen!
KÖP 4 OCH FÅR det 5TH FRITT!

Setlisten:
Tonårs- Frankenstein
Ingen mer Herr Nice grabb
Miljarddollaren behandla som ett barn
Är den som är min, förkroppsligar
En arton
Gå till helvetet
Prince av mörker
Kotlettkotlettkotlett
Gail
Ro på vit snör åt
Endast kvinnor blöder
Jäkel mat
Den svart änkan
Dead behandla som ett barn
Mördare
Skola ut
Frihet
Under mitt rullar

Information:
Sammanlagda rinnande Time: APROX.93 noterar
Granska
Hoat på hälen av Alices återkomst går han igen
en mer heavy metalbana med ”lönelyft ditt näve och skrän” men med a
stort avtal mer framgång som ses därefter på ”Constrictor”. Fördriva något liknande
av ”frihet” och ”låsa mig upp” är nätt oväsentligt, från 'Prince
Av mörker onwards finns det en markerad förbättring som Alice och
Kane Roberts skapar en musikalisk splatterfilm till storen verkställer
ställa ut precis vad kombinationen var kapabel av på dess bäst.
Täcka detta är all nätt goda, när du får förgånget det fasliga album
stoppa men lite kunde ha förberett någon för skulle vad händ
därefter…,"
 
Bara för den som inte är helt bevandrar i Alicefloran: Turnén hetter "Raise your fist and yell (ditt näve och skrän) och låten Kotlettkotlettkotlett heter egentligen Chop Chop Chop och syftar till något helt annat.

/Alex

Två år av saknad

Min kärlek till DIO började på allvar runt 1994. Innan dess hade jag ganska knapphändiga kunskaper i ämnet i princip enkom bestående av några videos till några hits. Sagda år skulle dock Svärra dels spela Stargazer av RAINBOW för mig i ett nedsläckt rum (Vafalls? Har du inte hört Stargazer???) och dels spela Catch the rainbow live från "On Stage" för mig i sin bil. Medan han så sprang in i närbutiken och handlade något (kakor om jag känner oss rätt) så kom låten till mitten och blev sådär härligt tyst varpå Cozy Powell strax dundrade igång crescendot. Jag får fortfarande rysningar bara av att tänka på detta, och från den dagen förstod jag att Dio var en person jag gjorde bäst i att lära känna på djupet tämligen omgående.

Jag vet inte vad det var med Dio egentligen, varför han drev sina bandmedlemmar till att prestera bland det bästa i sina karriärer oavsett var han sjöng. Med Rainbow fick vi "Rising" och let´s face it: Blackmore som gitarrist har aldrig någonsin varit bättre än 1976. Med BLACK SABBATH fick vi "Heaven & Hell"; efter att de två senaste Sabbathsläppen var pinsamt usla i jämförelse med de tidigare skivorna så var detta en återkomst helt i paritet med kristi återfödelse. Som soloartist fick vi höra Vivian Campbell när han var som bäst, Craig Goldie när han var som bäst und so weiter. Och Dio själv var ett unikum, en röst och en person som var trogen sig själv och sina fans ända in i det sista. Han släppte sin första singel fyra år innan THE BEATLES släppte sin första och han släppte aldrig taget om musiken.

Den första gången jag fick se Dio var på Vega i Köpenhamn 1997. Idag, med facit och betydligt många fler Diokonserter i hand, står den inte ut som den bästa jag sett. Men där och då, i mitten av publikhavet med Svärra som ystert tog bilder med systemkameran medan de hysteriska danska vakterna försökte lista ut var fan blixten kom ifrån så var det sannerligen min stund på jorden. Vi hade dessutom skämtat lite om låtvalet innan konserten: "Tänk om han kör Catch the rainbow...höhöhöhö.....".

Mittsunds i setet kom en liten surpris i form av Mistreated. Det är fortfarande oklart om Dio visste att det var en DEEP PURPLE-låt han valde att spela, å andra sidan så sjöng han den såklart live med Rainbow 1975-76 vilket dessutom förevigades i en underbar version på tidigare nämnda "On Stage". När låten drog mot sitt slut så gick tempot och volymen ner lite grand, och Dio började så smått nynna på en melodislinga som vi båda kände igen. Jag tittade förundrat på Svärra. Han tittade på mig. Jag tror fanimej att vi båda hade tårar i ögonen. Catch the rainbow. Inte 15-minutersversionen från turnén 1976 men väl originalversionen från året innan. Tiden frös för en stund och jag kan fortfarande komma på mig själv med att önska att jag stod där igen.

Imorgon är det två år sedan jag möttes av beskedet att Dio lämnat oss. På kvällen tittade jag på München 1977-konserten med Rainbow och jag kunde inte låta bli att gråta när Catch the rainbow framfördes. "Fånigt", tycker kanske någon. "Inte alls", säger jag. Dio gjorde så. Han tog plats i mitt och många andras hjärta, han smög in där och gjorde sig hemmastadd för att aldrig ge sig av igen. När vi möttes av nyheten om hans frånfälle var det en chock eftersom vi alla på något plan räknat med att han alltid skulle finnas där. Logiken säger naturligtvis annorlunda men kärleken följer inte logikens lagar. Den bara hoppas. Alltid.

Sorgen har numera övergått i saknad. Det är egentligen fascinerande hur något man känner är det jävligaste man fått utstå ofta kommer att processas av hjärnan till att bli något man kan leva med, och i bästa fall något vackert. Idag tittar jag tillbaka på alla de fantastiska stunder jag fick i Dios sällskap. Alldeles oavsett om det var hemma i soffan med en taskig vhs-kopia på Göteborg 1986, med Svärra på KB i Malmö eller om det var jag och Dio på tu man hand utanför Idrottens Hus i Helsingborg 1999 så känner jag fortfarande att han finns där i hjärtat.

Jag vet att han aldrig ger sig av.

/Alex

När ormen bet rejält

Långt innan hans uppuffade blonderade hår och pumpade muskler var David Coverdale en riktig sångare. Först i DEEP PURPLE såklart, sedan kom det lite sologrejer som mynnade ut i det fantastiska tidiga WHITESNAKE. Nyligen släpptes en box med bandets första skivor tillsammans med en jättebok och en dvd med videos och en konsert från Landover 1980. Priset var till en början lite väl högt men efter att Ginza sänkte den med över 40% så blev det en beställning även för mig.

Som box betraktat är den skitsnygg. Vinyl replicas på skivorna inkl. det japanska originalomslaget på liveskivan från London 1978, en liten nypressad variant av första EP´n samt en 100-sidig bok fylld med bilder och historier signerade Coverdale och Bernie Marsden, visst hade det varit roligt om de letat upp fler gubbar men jag är nöjd som det är. För den som har skivorna på cd redan kan det vara värt att vänta och se om dvd´n kommer ut separat, det finns inget nytt på dem utan de innehåller bara originalskivorna rakt av. För mig som inte hade någon av dem på cd utan "bara" vinyl så gjorde det såklart nicht und nada.

Till sist - vilken fantastisk värld det är vi lever i numera. Ett klick bort hittar man de mest underbara konserter som tidigare kopierades runt på videoband i mer eller mindre halvbra kvalitet. Varsågoda - Whitesnake i Ludwigshafen 1983. Cozy på trummor, Moody och Galley på gitarr. Inte riktigt så bra som de var 78-81 men FAN så mycket bättre än 1987 och framåt (med undantag för 1997).

/Alex in the shadow of the blues