Gott folk!
Idag tar vi oss en strövrunda i det nya - vi har kommit en bit in på 2017, och det har faktiskt börjat dyka upp en hel massa verkligt intressant musik som jag tycker att ni ska kolla in.
Vi kör!
THE DRIP har sannerligen tagit sin rundliga tid med att få färdigt sin debutskiva. Bandet har varit aktivt sedan 2007 och vid sidan av ett gäng EP:s så har det alltså dröjt tills 2017 innan vi får en fullängdare från det här gänget från staten Washington. Det bjuds på fet grindcore på "The Haunting Fear Of Inevitability" och bandets musik ligger ju verkligen rätt i tiden. Med en i det närmaste fascistisk president i Vita Huset, så kommer det inte saknas saker att skriva om, eller ett minskat behov av dylik extremt arg musik. Jag har valt en låt som heter
Gruesome Politics som ju sätter agendan rätt så ordentligt. Jag gillar verkligen den mer än feta produktionen som bandet styrt upp. Visst, det finns mer nydanande grindcore än den här, men hantverket är väldigt imponerande och på sina ställen skönt slirande.
HORISONT är ett progressivt och retrorockande band från Göteborg som jag snubblade över när promon till "About Time" damp ner i mejlkorgen för ett tag sen. I sann utforskningsanda så satte jag tänderna i denna skiva. Det svänger som satan om det här bandet och det är en hel massa intressanta taktbyten som gör att jag bibehåller intresset för skivan på ett helt annat sätt. Att bandet öppnar med en cover -
The Hive - är också intressant. Den här låten spelades in av Richard Harris 1969 och skrevs av den som HORISONT betraktar som världens främsta låtskrivare, Jimmy Webb. Detta är ingen artist jag har nån relation till alls, men jag älskar verkligen svänget som HORISONT bjuder på här, vilket för övrigt gäller hela plattan.
EPHEMERNIA från Espoo i Finland lirar en skön hybrid av döds och doom där såklart den där finska vemodstonen har smugit sig in på ett alldeles ypperligt vis. Fullängdaren "...And In The Morning There Where None" är en ganska så överlastad historia med en vad gäller trummorna ganska fluffig produktion. När det gäller sån här musik så upplever i alla fall jag att det hjälper till att inte ha några yttre distraktioner - det här är musik som ska kännas in i minsta cell - och skivan växte en hel del när jag började lyssna på den strax innan jag skulle somna, haha!
Italienska rensmästarna HOUR OF PENANCE har vuxit ut till att ha varit ett ganska generiskt brutalt dödsmetallband till att bjuda på musik så storslagen och, ja, magnifik att det numera är svårt att inte gå fullständigt bananas när ett nytt släpp vankas. "Cast The First Stone" som släpptes i förra veckan är en rejäl smocka, men inte utan ackuratess. Jag formligen älskar produktionen som är så bukstinn att den känns som att äta rent smör. Med en ny trummis (ja - igen! HOUR OF PENANCE har nästan gjort det till en grej att ha en ny trummis vid varje nytt släpp) som verkligen vill visa vad han går för kör bandet på likt en bulldozer med fingertoppskänsla.
Avslutar listan med hederlig tysk thrash. Det jag alltid har gillat med KREATOR är att de ser alltid ser till att hamra in riffen på riktigt. "Gods Of Violence" är en nästan fulländad riffest när det gäller verserna. Refränger har sällan varit en prioriterad fråga för Mille Petrozza med mannar, men ta mig satan om de inte har smugit in vissa episka element denna gången. Jag har valt
Army Of Storms som förutom att inte ha en allitererad titel (
Totalitarian Terror exempelvis) är en av de bästa låtarna som bandet gjort. Och ta mig tusan om inte vissa element från IRON MAIDENs tonkonst har smugit sig in i låten också! När KREATOR låter som de gör på den här plattan, ja då är det inte svårt att trivas lite med tillvaron.
Trevlig helg gott folk!
/Martin
Grundat i Rom, och ansvariga för sju fullängdare, har HOUR OF PENANCE med varje skiva höjt inte bara ambitionsnivån utan också det faktiska utfallet. Någonstans runt släppet för "Paradogma" 2010 fick jag upp ögonen för den här minst sagt snabbspelande orkester. Faktum var att det var ett stående kärleksfullt skämt inom scenen att nu hade minsann bandet utvecklats och blivit mogna då de hade med ett tungt parti i en låt, snarare än hysteriskt snabbt. Men de senaste skivorna har visat på ett band som med bibehållen integritet (läs: de lirar fortfarande mest med plattan i mattan) har blivit allt bättre att skriva varierade låtar som med oroväckande frekvens fastnar i hjärnan. Detta gäller inte minst den skiva som jag tipsar om idag: "Regicide" som kom 2014. Läser ni på Metal Archives om den här skivan, så kommer ni se att den inte är lika högt rankad av recensenterna som exempelvis senaste skivan "Cast The First Stone". Jag gillar den skivan också, men "Regicide" är fortfarande så skrämmande bra och mäktig att jag tycker ni ska kolla in denna först.
