Fredagslistan 2016, vecka 45: Kärlek

Gott folk!

Jag vill bara varna för att veckans lista är en riktigt spretig historia. Temat kärlek är inte ett som vi kört tidigare här på bloggen, och anledningen till att vi kör detta tema denna vecka är att mina fina kollegor här på Helsingborgs Stadsbibliotek tyckte att det var väl ett tema som var bra, haha!

Med tanke på alla andra mer eller mindre krystade teman vi kört under årens lopp så tycker jag att vi kan gott ha en fin, varm och gosig lista på temat kärlek.

Vi kör!

Jag inleder med en låt som heter In Love från en verkligt klassisk platta - GRAVEs "Into The Grave" från 1991. Detta är bandets debut och från den tiden då gruppen fortfarande räknade Gotland som hemvist. GRAVE är så mycket mer än bara ett suveränt namn, det här är en dödsorkester som väldigt många har ett väldigt innerligt förhållande till. Sannolikheten för att man raskt trillar på bandet när man börjar utforska dödsmetallens underbara tongångar är väldigt stor. I jämförelse med till exempel ENTOMBED och DISMEMBER så är GRAVE inte lika stora, men gosse vilken credd det här bandet har. Numera är det bara Ola Lindgren på gitarr/sång som är originalmedlem - ett faktum som de flesta dödsmetallband har stött på under årens lopp är ständiga  medlemsbyten - men GRAVE har stadigt gett ut skivor som är värda att kolla upp allihopa.

"Fear Of The Dark" förknippar jag med två saker egentligen. Den första är att titellåten är en stor allsångsfavorit under IRON MAIDENs konserter, och att detta är skivan som blev Bruce Dickinsons sista innan han tog ett väldigt långt uppehåll från bandet och MAIDEN såg till att hamna i en fruktansvärd golgatavandring tills dess att Dickinson och Adrian Smith återvände till bandet 1999 och såg till att bandet åter blev ett band för de stora arenorna.  Wasting Love heter låten och den är en fan så mycket bättre låt än exempelvis Afraid To Shoot Strangers som bandet envisades med att köra på senaste vändan av Maiden England. Skämt åsido - "Fear Of The Dark" är en helt okej skiva, och Wasting Love en riktigt fin och mäktig låt. Nästan lite eftertänksam tycker jag.

Ja, jag drämmer till med STRAPPING YOUNG LAD och "Alien" igen. Har ni hängt med på bloggen ett tag så vet ni att "Alien" är en skiva som brukar dyka upp med oregelbundna intervall. Jag håller fortfarande på att klura på denna skiva från ett av världens mest udda band. Det brukar bli så när Devin Townsend är inblandad. Love? är ändå en väldigt tillgänglig låt i jämförelse med mycket annat som SYL spottade ur sig under sin kaotiska karriär. SYL var ett band som otvetydigt styrdes av Townsend, och det var en bra sak då han verkligen är en musiker som jag känner den största respekt för. Likt Dan Swanö och Mikael Åkerfeldt så är det mesta som Townsend medverkar på intressant i någon mening. Vissa grejer funkar inte, men det är alltid kul att lyssna på vad han släpper ifrån sig.

Frågan är om inte "Futureworld" har det fulaste omslag jag sett. Men smak och stil stod inte högt i kurs vad gällde mycket under 1980-talet egentligen, haha! PRETTY MAIDS har vi haft någon låt med av i någon lista och danskarnas musik är inget som jag skulle lyssna på varje dag, men i lagom doser så funkar detta jättefint. Jag ber er observera titeln på bandets skiva från 1999 - "Anything Worth Doing, Is Worth Overdoing", hahahaha - jag kan inte låta bli att bara älska den titeln. I vilket fall - Love Games ångar så mycket 80-tal och köra bilhårdrock att det är ytterst svårt att inte falla för den. Lyriken är exakt så ostig som i alla fall jag förväntar mig av en sån här skiva.

Idag förknippar jag titeln "Slave To The Grind" med filmen om grindcore som just nu håller på att göras och som jag verkligen ser fram emot att få se. Men 1991 var förknippades titeln med SKID ROWs andra skiva, och den skiva som såg till att bandets fanskara växte till stora skaror. Den sålde 134.000 exemplar under sin första vecka. 1998 hade den sålt 2 miljoner exemplar bara i USA. "Slave To The Grind" bjuder på ett betydligt hårdare sound än bandets debut, och texterna är mycket mer originella. Jag köpte skivan på vinst och förlust när den kom ut, och jag har fortfarande kvar den efter alla dessa år. Jag har tagit låten Psycho Love som är en riktigt feting till låt.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 45: Kärlek

Moscow Music Peace Festival

Jag tror ändå att vi måste prata lite om Moscow Music Peace Festival. 1989 stod hårdrocken i högre kurs än någonsin i det vittrande Sovjetunionen. Inte för att så värst många band spelade live där, eller ens gavs ut officiellt på skiva. Nej, det var snarare i underjorden hårdrocken levde och frodades. Vissa band vågade dessutom inte åka dit, andra fick inte. Märk då det kollektiva "WHAT DA FUCK?" som gick som ett sus genom hårdrocksvärlden när det plötsligt skulle hållas en hårdrocksfestival i Moskva i augusti för att visa världen att Sovjet - det är ett land som kan rocka, det. Det politiska spelet gick denne tolvåringen helt förbi, men det handlade tydligen om att skumraskfiluren Doc McGhee (Kiss nuvarande manager, host host) hade smugglat knark och åkt fast, och som del av det påföljande straffet skulle han utnyttja sina kontakter i musikvärlden (till viss del f.d. kunder får en tro?) för att slänga ihop en antidrog-gala hos den stora björnen i öst. Och herrejävlar vad han slängde ihop.

Var det Super Channel som visade konserten? Jag vill bestämt minnas det men kan ha fel. I vilket fall, under två dagar på gigantiska Luzhniki Stadium i Moskva bjöds den svältfödda publiken på det finaste väst hade att erbjuda. Båda dagarna såg följande band spela: SKID ROW, CINDERELLA, BON JOVI, MOTLEY CRUE, OZZY OSBOURNE, GORKY PARK och SCORPIONS. Man kan idag läsa sig till att en massa egon satte käppar i hjul och vissa fick mer speltid än andra bla bla bla. 1989 fanns det dock få kanaler för dylik information, varför vi bara njöt av spektaklet. Scenen var byggd på en stor skiva som var roterbar så att när band ett spelade byggde man upp scenen för band två samtidigt. Ungefär som på California Jam 1974. Stencoolt.

Härnäst följer mina minnesbilder, den som skiter i dessa kan skippa direkt till filmklippen längre ner:

1. Jag har inget som helst minne av Cinderellas spelning. Brydde mig verkligen inte alls. Synd, för idag hade jag uppskattat att få ha "varit med".

2. Jag lärde mig älska Skid Row i samma sekund som Makin' a mess drog igång.

3. Bon Jovi gjorde en bra spelning, men jag minns fortfarande att jag tyckte de kändes som gamla gubbar jämfört med de andra banden. Lite väl präktiga kanske?

4. Motley Crue var fruktansvärt coola då. Idag känns det som en lite sådär spelning med deras dåvarande mått mätt, men låtvalet är fortfarande fenomenalt för en så kort spelning.

5. Gorky Park fick lite för stort utrymme med tanke på att A. De hade bara en bra låt och B. De lät riktigt röv redan för en tolvåring.

6. Ozzy hade jag ingen superrelation till tidigare men även där minns jag att intresset väcktes. Shot in the dark för bövelen!

7. Scorpions kändes av någon anledning inte alls gubbiga. Skumt med tanke på att jag nog borde tyckt det, men jag tyckte och tycker att de gör en grym spelning. Tänk om Wind of change hade varit skriven redan då. Den låten på den stadion det året, det hade man kunnat skriva en egen spalt om.

Större delen av denna ypperliga begivenhet gick alltså på tv och släpptes även på hemvideo i form av tvenne VHS-kassetter med musik och dokumentärt material blandat. Även om banden inte spelade så värst länge så är de kompletta konserterna från båda dagarna inte tillgängliga. Man kan via de källor som står till buds idag få se hopklippta varianter av framträdandena om man vill, men tänk ett bluraysläpp på rubbet. I en box med en commemorative book, biljettreplicas och en påse vitt pulver. Jag hade tagit semester för det.

Tills dess, jag ber att få bjuda på vad som verkar vara mer eller mindre en sammanställning av allt cirkulerande material. Det finns massor av olika versioner av spektaklet på tuben, de två hemvideokassetterna finns där, likaså olika långa versioner av somliga band samt något enstaka riktigt dunderklipp vad gäller kvalitet. Men det bästa är en fyra delar lång uppladdning av en person kallad Hardmuz01. Tack för det Hårda musen. Plugga i högtalarna, sätt volymen på "stun" och lär bordsgrannen hur hårdrocken skulle låta 1989.

EDIT: Alla banden spelade båda dagarna har några påpekat, jag har uppdaterat texten för att spegla detta bättre. Tack för infon gott folk!

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Godmorgon!

Ni kanske undrar varför det inte kom upp någon fredagslista förra fredagen? Saken var den att vår son blev väldigt sjuk och var tvungen att läggas in på sjukhus förra tisdagen. I samma veva blev också jag sjuk och var sängliggande i feber, hosta och rinnande näsan från helvetet. Så det blev lite annan fokus än på musik förra veckan kan jag säga. Tror inte att jag lyssnade på en enda låt på hela arbetsveckan - en mycket ovanlig företeelse. Nu är vi, förhoppningsvis, på banan igen.

Denna vecka ska vi prata om snyftare. Ja, vi pratar ballader. För nog finns det en hel drös av sådana inom i alla fall hårdrocken som jag tycker är värda att ta upp i en fredagslista.

Vi kör.


Innan dess att GUNS  'N' ROSES blev den parodi på sig själva de är idag var de världens största band. Möjligen med undantag av METALLICA som ni faktiskt inte kommer återfinna på denna lista. Bandet släppte inte bara "Appetite For Destruction" som är ett av alla tiders mest framgångsrika debutalbum, de befäste sin position med "Use Your Illusion" del I och II som minst sagt ynglade av sig singlar som även de blev bizarrt stora. November Rain är en sådan låt. Axl Rose, mannen som i stort sett alltid har lidit av storhetsvansinne, tog i denna video i så att alla sömmar sprack. Jösses amalia - när jag kollar på den idag undrar jag om något annat band hade kunnat komma undan med dylik svulstighet. Förmodligen inte. Låten i all sin storvulenhet håller fortfarande för åtminstone en genomlyssning till.

Nu tar jag fram det tunga artilleriet i form av sopransaxofon och DREAM THEATERs Another Day från "Images & Words". När skivan kom ut var jag i det stadiet av tillvaron att en sopransax verkligen inte avskräckte. Progressiv metal gillade jag redan - här fick man ju dessutom ytterligare poäng på prettometern. Det finns många som har spytt lite i munnen åt denna låt. Jag tycker fortfarande att den har sin charm.

Kommer 18 and Life nu? Ja, det kan ni skriva upp!
SKID ROW var bandet (ja, jag vet att de fortfarande finns, men utan Sebastian Bach inget SKID ROW för mig) som turnerade förband åt bland andra GUNS 'N' ROSES och blev hyfsat framgångsrika med sitt andra album "Slave To The Grind". 18 and Life är dock tagen från självbetitlade debuten, en skiva så fylld av frustande tonårshormoner att man får ta fram handduken. Jag ber er speciellt observera virveltrumljudet.

Ingen snyftarlista utan lite finskt vemod. Och där är AMORPHIS oantastliga i min bok. Her Alone är en låt som har exakt rätt melankoliska släpiga driv för att jag ska fasta för dylika låtar. Det är gråtmilt, det är episkt, det är - faktiskt - bra.

Vi avslutar med WHITESNAKE. Detta band har inte varit vanligt förekommande i stereon hemma, det kan jag ärligt erkänna. Jag lyssnade en del på liveskivan "Live In The Shadow Of The Blues" när den kom för ett antal år sedan och tyckte att det fanns en hel del bra material på den. För de mer insatta så är David Coverdale när han är i form en av de mest formidabla frontmän som finns. I en låt som Is This Love tar han knappt i alls, men närvaron finns där.

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Kiss - Den osminkade sanningen i pocket

Om någon dags släpps fjolårets praktverk "KISS - Den osminkade sanningen" av Carl Linnaeus i pocketbok. Jag skickade därför fem snabba frågor till honom.

Det är ett nytt omslag på pocketutgåvan, varför då? 

För att det är roligt att snöa in på gamla bilder igen. Först ville jag att pocketomslaget bara skulle bestå av en helt ny sminkbild, men förlaget poängterade att omslaget till den första inbundna utgåvan är så inarbetad vid det här laget. Det vore synd att överge den bilden. De föreslog att behålla den gamla men även flika in en osminkad bild, så att tjejerna skulle rycka ett ex när de såg hur snygg Paul Stanley var utan smink på 80-talet. Jag hittade den här bilden i Neil Zlozowers arkiv, en outtake från omslagsplåtningen till den osminkade versionen av albumet "Creatures of the Night" från 1985. Eftersom jag belyser Kiss 80-tal mer än andra böcker tyckte jag att bilden passade bra. Gitarristen Bruce Kulick gick igång på detta nya omslag, så nu har både han och Gene Simmons varsitt exemplar i sin ägo. Och den nya braskande loggan i eld på omslaget ... Jag säger som Yngwie: "How can less be more? More is more!"

Är det några nyheter eller nytillkommen information i boken?

Eftersom jag gjorde djuplodande intervjuer med Peter Criss, Eric Singer och Paul Stanley efter att den första utgåvan kommit ut ville jag så klart inkludera dessa när jag nu uppdaterade boken. Jag har även hittat och inkluderat gamla intervjuer som spelades in på 70-talet men aldrig användes. Jag har grottat ned mig ännu mer i perioden runt konceptfloppen "The Elder". Och jag pratade med Snake i Skid Row förra året om den sista heliga gralen i Kiss-sammanhang: låten Do you Wanna touch me now som han skrev med Paul 1991 och spelades in, men som ingen utanför bandet hört, inte ens Snake. Nu har jag fått höra låten och beskriver den i detalj. Sedan att Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-Hellacopters, Entombed) skrev ett nytt förord var förstås en ära. Jag blev glatt överraskad över hur personligt han skrev om sitt förhållande till Kiss.

Sedan fjolårets boksläpp så har faktiskt den mytomspunna inspelningen från The Daisy 1973 läckt ut till samlare, hur ser du på det?

Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Det skulle inte förvåna mig om även Do you Wanna touch me now blir allmän egendom inom en snar framtid. Eftersom jag själv inte är direkt insyltad i tradinghierarkin är det bara kul att så många som möjligt får ta del av outgivet material. Förhoppningsvis ser alla det historiska värdet i sådana här inspelningar.

Har du några signeringar, framträdanden, annat på gång? Sweden Rock kanske?

Ja, jag kommer att signera pocketen, som bara kostar en bråkdel av vad den inbundna gjorde, under Sweden Rock Festival. Antingen under torsdagen eller fredagen, men kolla efter uppdateringar på www.facebook.com/thekissbook

Min översättning av Paul Stanleys bok, Under stjärnan - Självbiografin, släpps i början av juni, och jag har gjort en lång intervju med honom, och även Ace Frehley, till juninumret av Sweden Rock Magazine. Även en omfattande Frehley's Comet-special i SRM kommer att bli verklighet inom en överskådlig framtid. 

Jag har frågat förr och jag frågar igen - har du fler böcker i pipelinen?

Just nu har jag först och främst en lite knodd på åtta veckor att ta hand om, men visst lär det bli fler böcker i framtiden. Uppslag saknas inte, men mycket måste klaffa innan man verkligen kan ge sig hän ett nytt sådant här mastodontprojekt. 

Tackar för det Carl, och alla som bor i eller nära Västra Götaland kan ju hålla den andra helgen i september obokad så får vi se om jag och Carl hittar på någonting där i trakterna då.

/Alex

The mother-of-a-blowout-skivköp del 3

Den tredje och avslutande delen av The-mother-of-a-blowout-skivköp bjuder på lite av varje. Turnéaktuella SCAR SYMMETRYs senaste släpp "Dark Matter Dimensions" samt CONVERGEs "Axe To Fall" är de färskaste plattorna denna omgång.

Detta kommer ge vid hand att med alla omgångarna kommer vi hamna på 31 inköpta hårdrock/metalplattor. Snart på ett bibliotek nära dig.