Okej, vi tar skiten först då - Pauls röst är borta. Alla vet det, jag vet det, så nu nämner jag inte det med ett ord mer. Done and done.
KISS på Sweden Rock är naturligtvis den vassaste pinnen i festivalens digra bandhistoria, de fick OZZY för några år sedan vilket var musikhistoriskt gigantiskt, men Kiss slår högre. Oavsett vad man tycker om dem så är det ett spektakel som få andra band kan leverera.
Först, jag hamnade på presskonferensen. Fråga mig inte hur men där satt jag tre meter från Paul & Gene i full regalia. Det var lite fräckt. Mindre fräckt var att det var mer en fotosession än en presskonferens, frågorna som kom var komplett odugliga och nästintill kränkande usla från något som skall vara utbildade journalister, och det blev bara en stor pannkaka av allting. Men jag var i alla fall där.
Konserten då? Ja, det var ju mycket ojande kring den nya scenshowen och så sent som på morgonen kom spindeln upp efter att scenen förstärkts. När bandet så gick på märktes att det inte kunnats göra en ordentligt rehearsal eller soundcheck. När skynket faller står bandet längst upp på spindeln som ska ta dem nedåt, men den fastnade. Introriffet till
Psycho circus varade således sina dryga 90 sekunder, en evighetslång tid när man bara vill att allt ska dra igång. Under kvällen var det flera fadäser som gjorde sig gällande och det som skulle kunna ha varit en oerhört fräck show kändes tyvärr mer som SPINAL TAP och kokongerna.
Låtvalet fokuserar inte längre på Paul av naturligt anledning, och
Heaven's on fire som spelades i både Stockholm och Helsingfors hade nu klokt nog ersatts av
Calling dr. love, en Genelåt som jag förvisso aldrig tyckt var sådär rolig live men som levererades habilt igår.
War machine var ok, Gene missade texten trots teleprompters men det kan man leva med, I love it loud var ovanligt gungig. Men ändå - det kändes oinspirerat. Trött. Tommy hade en riktigt dålig dag spelmässigt och grodade sig i solo efter solo.
Shock me är ett obegripligt låtval, speciellt den halva version man kör nu. Trum- och gitarrsolo skulle för alltid vara bannlyst, men den kan ju vara som med salig DIO att det behövs en paus för seniorerna i bandet.
På det hela taget - man gör allt man kan för att dölja de musikaliska bristerna med ett spektakel, men när spektaklet i sig inte fungerar så blir det bara underligt. Jag har hört alla konserter som spelats på svenska mark någonsin och detta var tveklöst den absolut sämsta, på alla plan, i alla kategorier. Men de som stod bakom mig hade hur roligt som helst, de skrek, njöt, sjöng med.
Och då spelar såklart inget av ovanstående någon som helst roll.
/Alex
