Martins tekniska tisdagstips, vecka 10: Necrophagist

Gott folk!

Idag ska vi prata lite om ett band vid namn NECROPHAGIST. Det här är ett band som 2004 släppte en skiva som hyllades som en av de bästa tekniska dödsmetallplattorna någonsin - "Epitaph". Credden som den här skivan fick var helt otrolig i omfattning och bandet hyllades - med rätta - som ett att sannerligen hålla koll på i framtiden. Världen - i den mån vi nu kan tala om en sådan när det gäller teknisk dödsmetall - låg vidöppen för NECROPHAGIST. Det som följde var tystnad. På Metal Archives är bandets status listad som "Unknown" och det sprids med jämna mellanrum rykten enligt principen clickbait på Metal Sucks och Metal Injection att bandet (eller kanske mest huvudmedlemmen Muhammed Suicmez) kanske, möjligtvis är på gång med ny musik. Ingen vet egentligen ingenting, men med tanke på hur makalöst bra "Epitaph" är så kan jag verkligen förstå att folk vill ha mer musik från NECROPHAGIST.

Notera gärna att två av musikerna som lirar på "Epitaph" är Hannes Grossman och Christian Münzner, två musiker som verkligen har imponerat på mig genom sitt arbete i ALKALOID, SPAWN OF POSSESSION, OBSCURA och på sina egna soloskivor.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar

Öppningslåtar. Ett fascinerande ämne för en fredagslista. Jag har alltid tyckt att detta är något väldigt väsentligt för hur man uppfattar en skiva, och är av den bestämda uppfattningen att band bör anstränga sig för att välja en låt som inledning. En av mina pet peeves är ju band som helt enkelt öppnar skivor med ett så kallat Intro. Fy fan säger jag bara. Av alla dessa Intron så finns det såklart undantag, som den låt som öppnar listan. Inga höjda ögonbryn när jag berättar att det är Dark Intentions eller hur? Nä, tänkte väl det.

Dark Intentions är en låt som trots sin korta längd, 1:30, ger sån mersmak att man knappt vet vart man ska ta vägen. Fy fan vad jag saknar THE HAUNTED när jag tänker på det.

Vi hoppar vidare till en i det närmaste sönderkramad skiva - "Epitaph" av NECROPHAGIST. Henrik Nygren introducerade mig till bandet som då sannerligen tar tid på sig att göra en uppföljare. Någonstans läste jag att det florerar ett rykte om att bandet aldrig kommer släppa mer material. Och det är lite trist, för även om tidigare bedrifter aldrig garanterar att efterkommande material blir lika bra, så måste ni erkänna att ni får rysningar av Stabwound. Inledande 44 sekunder är ren och skär genialitet. Så är det bara.

Vi fortsätter med DREAM THEATER och Pull Me Under. En oerhört fin låt som med råge drog in mig i ett svårt beroende av bandets musik. Många av de esteter och övriga musiker jag umgicks med i början av 90-talet får fortfarande något saligt i blicken när man nämner "Images & Words" som ritade om den musikaliska kartan rätt rejält. Jag har, såklart, fortfarande kvar mitt fysiska exemplar.

Vi hoppar över till den så kallade och av Mikael Åkerfeldt så omtyckta subgenren cockrock. Mikael:


"David Coverdale is a superstar! Whitesnake’s self-titled is the only proper cock rock album ever. It’s a classic. I still put that on whenever we party. Everyone goes insane. Whitesnake is pure party rock with a little metal thrown in. Perfect! I mean if you put on Celtic Frost’s To Mega Therion at a party, it’s OK. But if you put on 1987 Whitesnake, people are going to have a great time. I grew up listening to Whitesnake, Scorpions, and bands like that. You know, Klaus Meine says “Come on, baby!” when he addresses the audience. He stole that from Coverdale."


Så, behöver jag motivera mig mer för att jag har med Still Of The Night? Jag tycker inte det. 

SEPULTURA. När bröderna Cavalera var med i bandet var det en superkraft med mer potens än Ben Johnsons skåp med dopningsprodukter. "Arise" var en skiva som fullständigt golvade mig när jag hörde den första gången. Det kan tilläggas att det var den första skivan jag hörde av bandet, och jag kommer tydligt ihåg hur grymt jag tyckte omslaget var när jag hittade skivan på mitt lokala bibliotek i Karlskrona där jag också hittade IN FLAMES "Reroute To Remain" faktiskt. Den är efterföljande låt nämligen. Men SEPULTURA alltså! Pisket och drivet i öppnings- tillika titellåten imponerar fortfarande, och chansen att jag hade spontant självantänt om jag hade fått höra låten live med ett med bandet återförenat syskonpar Cavalera är stor. 

Så IN FLAMES. Jag vet att det finns plattor i bandets diskografi som hålls högre än "Reroute To Remain". Det finns också enskilda låtar på skivan som hålls högre än titellåten som också öppnar skivan som exempelvis Trigger och Cloud Connected. Men jag har svårt, att värja mig mot den matta som bandet väver i refrängen. 

Jag skulle köpa MEGADETHs "Rust In Peace" när den kom ut. Av någon anledning fanns den inte i någon annan affär i Karlskrona än Expert. Märkligt. Jag hade svårligen knarkat ner mig på bandets tidigare alster och förväntningarna var uppskruvat till extrema nivåer även för att gälla tonårsmått. Skivan åkte på och ut ljöd...country. Ja, country. Ett episkt kataklysmiskt vrål med tillhörande skrik från min far att nu fick jag banne mig sänka volymen på stereon ekade genom huset. Såklart hade ett fel av stora mått skett och butiken kunde inte göra något åt det förrän om tidigast en vecka. Helt otroligt hur mycket man kunde varva upp sig över det faktum över något som man inte hört en ton av, men efter en vecka så fick jag skivan. Och gosse - tror ni att jag blev besviken? Självklart inte när skivan öppnar med Holy Wars...The Punishment Due och sedan fortsätter i samma storartade stil. Fortfarande bandets bästa skiva. 

WATAINs "Sworn To The Dark" var ytterligare en skiva som fick folk att kippa efter andan. Jag tyckte att Legions Of The Black Light som öppnar skivan var bland det grymmaste jag hade hört. Mörkt, ondskefullt, fullt creddigt men förvånansvärt lättillgängligt. 

ENTOMBED har vi ju haft med ett antal gånger i fredagslistan. Det kommer ju inte som en överraskning att vi har med dem även denna gång då bandet har levererat ett försvarligt antal rediga dängor. Valet till veckans lista är Eyemaster från "Wolverine Blues" - skivan som på allvar fick mig verkligt intresserad av bandet. Gissar att jag inte är ensam om den uppfattningen. 

Likadant är det med efterföljande band - MASTODON. Blood And Thunder kan vara en av de mest ideala öppningslåtarna som finns inom scenen. Drivet liksom pumpas fram på ett oerhört skönt blasfemiskt vis som ger mersmak. 

Nämner jag SCAR SYMMETRY så kommer nog många att tänka på The Illusionist eller hur? Och det gör ni ju fullständigt rätt i. Trots att låten har kramats i det närmaste ihjäl kan jag inte låta bli att ha med den. Den är ju så bra, liksom efterföljande dänga, Follow The Hollow av SOILWORK. 

Avslutande duo klockar in på ca 17 minuters musik av bästa halt: IN MOURNINGs Colossus och BARREN EARTHs Curse Of The Red River från plattorna som jag fortfarande inte har tröttnat på: "The Weight Of Oceans" och "Curse Of The Red River". 

Med detta önskar jag er en trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar     

Förmiddagsspisk

Att NECROPHAGIST är ett av planetens bästa band torde vara självklart eller hur? Alldeles oavsett vad man tycker om den sentensen så måste man vara blind och döv för att inte erkänna att trummisen Romain Goulon nog vet vad han sysslar med. Precis en sådan här grej som man behöver för att tagga till lite extra så här på förmiddagen, haha!

/Martin

Nya skivor!

Det har slarvats lite med att köpa in nya skivor till biblioteket, men igår blev det ändring på det då jag satte ner ett gäng plattor på avdelningen.

Ganska ointressant platta i mina öron - DIMMU BORGIR har nu gått alltför långt över gränsen för att göra lyssnarvänlig black metal för att fånga mitt intresse.

THE AGONIST "Lullabies For The Dormant Mind" - melodisk döds med kvinnlig sångare som visar var skåpet ska stå. Tokhyllad av en hel del - undertecknad inberäknad.






Det behövs väl ingen större förklaring till att denna skiva köptes in eller hur?








DECREPIT BIRTHs "Polarity" kan mycket väl vara årets bästa platta i mina öron. Teknisk progressiv dödsmetall har inte låtit så här bra sedan THE FACELESS släppte "Planetary Duality" 2009.

En underbart välljudande allians mellan blackmetal, hardcore och CONVERGE - KVELERTAK gör det mesta rätt på sin självbetitlade debutplatta. Även denna är ett av årets absolut bästa släpp.

Sjuukt snyggt omslag! Lite trist att jag inte gillar musiken lika mycket - men det gör å andra sidan ingen skillnad - för att det bör finnas minst en platta av MERCYFUL FATE på biblioteket är en idé jag ansluter mig till med emfas. Dessutom gillar Alex denna och nedanstående platta ordentligt mycket.

Stabil, tysk metal från klassiska ACCEPT. Nye sångaren Mark Tornillo påminner dessutom en hel del om Udo. För lite två-takt för att jag ska gilla det fullt ut dock ;-)

Ska erkänna att jag inte pallade lyssna igenom KAMELOTs "Poetry For The Poisoned" en enda gång. Totalt intetsägande om ni frågar mig - fantastisk om ni frågar Alex - se där en stor bonus med att vi nu är två som köper in plattor, haha!

Storvulenheten är den bärande idén på "Ghost Opera", och denna platta är faktiskt bättre än ovanstående om ni frågar mig.

Perfektion på platta? Bra nära faktiskt. Om du gillar tekniskt bländande dödsmetall är "Epitaph" av NECROPHAGIST en platta du bör ha hemma.

Maffig dubbelDVD med 3 cd-plattor därtill som bjuder på 20-års jubilerande OPETHs konsert från Royal Albert Hall. Asbra. Men det misstänker jag att ni visste redan, haha!

/Martin

Fredagslistan

Man kan nästan tro att det är 1980-talet mot 2000-talet i
veckans fredagslista: Alex har med undantag för Paul Stanleys "Live To Win" från 2006 uteslutande album utgivna under 80-talet på sin lista idag - jag har endast album utgivna efter 2003 på min del.

Jag gillar verkligen på vilket sätt man kan se vilken spännvidd det finns inom den hårda, extrema musiken genom veckans lista. Att det finns album som WASPs självbetitlade moralpanikspridande album från 1984 och NECROPHAGISTs "Onset Of Putrefaction" som kom ut 20 år senare är ju faktiskt makalöst när man betraktar musikstilen utifrån ett utvecklingsperspektiv. WASP som ju faktiskt ansågs vara rejält stenhårda och skrämmande då anses väl inte tillhöra de mest upprörande banden idag eller hur?

Och Paul Stanley som jag i det närmaste inte har någon relation till, hur kul är det inte att ställa hans platta "Live To Win" som är väldigt polerad mot THE WAY OF PURITYs "Crosscore" som blästrar trumhinnorna rätt så rejält stundtals?

Tro nu inte att det bara är blästrande med på min del av listan: GRAND MAGUS "Hammer Of The North" avslutar listan med sig störtsköna sväng och tyngd. Den plattan växer verkligen för varje lyssning.

Så, nu har jag nämnt alla plattor utom två, men lite överraskningar får det väl bli ändå?

Trevlig helg önskar Martin och Alex!

Fredagslistan vecka 41

WeRock

WeRock ligger återigen uppe på nätet. Räkna med ett grymt tempo när vi fortsätter med vår nedräkning över de 10 bästa svenska metalalbumen. Sen kan ni i vanlig ordning se fram emot skribenternas årsbästalistor.

Veckans bandtips: Necrophagist som visar hur en slipsten skall dras om man gillar meckig, teknisk death metal.