Fredagslistan 2016, vecka 29: 1991

Gott folk!

Jag vet inte om ni prenumererar på Close-Up Magazine? Jag gör det sedan en herrans massa år, och i förrförra numret firade tidningen sitt 25-årsjubileum. Respekt på det säger jag! I det numret listade redaktionen de 25 bästa skivorna som kom ut 1991, och det fick jag lite feeling på. Jag lyssnade inte på alla skivor som kom ut 1991, men 8 stycken har och kommer förmodligen alltid att ha speciella minnen kopplade till sig. Musik är fint på det viset.

Vi kör!

METALLICAs svarta album. Om det någonsin har funnits en klassisk skiva som höjde ett band till megastatus så är det denna skiva. 1991 - det kan vara värt att veta - gick jag i 9:an och var en lagom förvirrad ung grabb som i fåfänga hade försökt övertyga större delen av min klass att METALLICA var världens bästa band. Vi var ett gäng hårdrockare i klassen som tidigt hade fattat grejen med råare musik. Efter det att "Metallica" kom ut så hade jag än svårare att få folk att fatta att de skivor som kom innan det svarta albumet också hade sina förtjänster då alla bara ville lyssna på Nothing Else Matters och The Unforgiven, haha!

METALLICA är ju ett band som jag återkommer till. Så kommer det nog alltid att vara. Det svarta albumet åker på ganska ofta, och det av flera anledningar. Låtarna, såklart, men också den rent storslagna produktionen tilltalar mig fortfarande mycket. Jag har inte valt någon av de "uppenbara" låtarna. Det är såklart ytterst svårt att använda det ordet då i stort sett varenda låt är fruktansvärt bra. The God That Failed är dock en låt bandet inte spelar speciellt ofta, vilket är synd, då den har ett tungt tillbakalutat sväng och en fin basgång.

 1991 var GUNS 'N' ROSES vid sidan av METALLICA det största bandet på planeten. Banden riggade en kaosartad gemensam turné (i ärlighetens mest uppstyrd av Lars Ulrich och Slash) som kuskade igenom USA och ställde till oreda. Och säkerligen en hel del bra konserter. Helt okontroversiell var turnén inte. Många av METALLICAs fans såg Axl Rose med anhang som en avknoppning av den så hatade 80-talsvågen av hårmetal som METALLICA tydligt hade tagit avstånd ifrån. Men, "Appetite For Destruction" hade följts av ett projekt så stort och framgångsrikt att det inte gick att blunda för att GUNS var ett megaband även dem. "Use Your Illusion" plattorna genererade så många hitsinglar att det var löjligt. Att bandet dessutom hade med sin You Could Be Mine-hit i Terminator 2 (en av årtiondets mest framgångsrika filmer) ökade bara på bandets färd mot stjärnorna. Jag köpte inte skivorna i CD-formatet. "The Black Album" köpte jag på vinyl såklart, men GUNS plattor köpte jag på kassett. Och jag lyssnade mycket på dem. Det finns mycket skräp på dubbelskivan. Med en total speltid på över 115 minuter blir det lätt så. Civil War gillade jag redan då, och den har inte förlorat sin charm.

 Jag tror att det var Alive jag hörde som första låt från PEARL JAMs "Ten". Jag minns inte att jag funderade speciellt mycket över att rent tekniskt var detta inte metal utan grunge, men så har jag senare i livet med en dåres (?) envishet hävdat att grungen räddade metallen på ett så oerhört övertygande sätt att jag har svårt att tycka illa om denna så bespottade subgenre. I vilket fall tyckte jag mycket om både "Ten" och efterföljande "Vs." och jag lyssnade mycket på bägge skivorna. Det är fortfarande lätt att gilla "Ten" för att den har så fina låtar, och att Eddie Vedder har en så gudabenådad bra röst.

NIRVANAs "Nevermind" betraktas väl fortfarande som skivan som gjorde grungen till en världsangelägenhet och slungade inte bara NIRVANA ut ur den miljö i Seattle som hade frambringat scenen. Har skivan åldrats bra? Ja, det får man väl ändå säga. Den fina, matiga och för att använda ett favorituttryck, väl avrundande produktionen köper jag fortfarande rakt av. Av skivans låtar så gillar jag mest Come As You Are, Drain Me, I'm On A Plane och In Bloom. Smells Like Teen Spirit har jag faktiskt tröttnat på. Jag lyssnade extremt mycket på den låten, för att inte räkna alla gånger den gick i rotation på MTV som alltid stod på i skolans café.

Vid sidan av de mainstreamartade megabanden ovan så existerade det såklart en mycket livaktig underjordisk scen. Det är ju en av fördelarna med hårdrock/metal tycker jag. Jag såg videon till titellåten till MORBID ANGELs "Blessed Are The Sick" på ett hårdrocksprogram som hette Diezel som leddes av Martin Carlsson (Expressen, numera chefis för SRF Magazine), Jerry Prütz och Tony Balogh. Det finns säkerligen klipp att kolla på YouTube om man känner för det. I vilket fall tyckte jag att MORBID ANGEL var det grymmaste jag sett. Det var tungt, ondskefullt och i mina oskuldsfulla ögon totalt dekadent. MORBID ANGEL har blivit ett band jag återkommer till med jämna mellanrum.

Jag håller fortfarande "Arise" som SEPULTURAs bästa skiva. Omslaget tycker jag fortfarande är groteskt snyggt och det appellerade såklart till mitt 15-åriga jag lite extra. Föregångsskivan "Beneath The Remains" är också bra, men det "Arise" lyckas så bra med är att skruva till det lite extra. Här börjar bandet tassa in på mer traditionell brasiliansk musik - något som skulle kulminera i "Roots" ett antal år senare. Produktionen är torr utan att vara dammig. Jag älskar hur Igor Cavaleras trummor låter. Gitarrljudet är smäckbra. Och skivan som helhet är ju späckad med låt efter låt av elitartad verkshöjd.

En klassisk skiva i ordets rätta bemärkelse. Chuck Schuldiner lyckas med "Human" fullständigt chocka hela death metalscenen. Detta är fortfarande så unikt i sin kvalitet att det fortfarande - trots att jag lyssnat på skivan i över 20 år - upptäcker nya saker vid varje lyssning, och totalt blåser bort all konkurrens. Så här kan death metal låta när den skrivs och framförs av verkliga visionärer. Inledningen till Lack Of Comprehension ställde nog lyssnarna. Jazzflum? Nog för att det vägs upp av ett satans rens och diaboliskt riffande, men jag kan tänka mig att det var fler än jag som satte Fantan i vrångstrupen vid första genomlyssningen.

"Clandestine" hamnade på plats 1 i Close-Up. Och visst är den en pärla som vidareutvecklade det som hade tagit sin start på "Left Hand Path" året innan. Ruggigt vilken utgivningstakt ENTOMBED höll i början av 90-talet. Och det var bara bra skivor egentligen. "Clandestine" framstår med sin sinnessjuka kvalitet i låtarna som ett nästan löjligt starkt album. Att hela bandet lirar på en nivå som än idag knäcker ryggkotor gör ju sannerligen inte saken sämre. Bäst är - såklart - Nicke Andersson som inte bara svarade för låtskriveri i samtliga låtar på skivan (såklart ofta i samarbete med andra), han både trummar bort all konkurrens och sjöng på skivan. Fast nöjd med sin insats på sången är han tydligen inte.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 29: 1991

Fredagslistan 2015, vecka 38: Topp 5 1990

Gott folk!

Denna veckans lista är tillkommen på direkt förfrågan från Kitty Rossander, fotograf och tidigare medarbetare på Werock när vi höll till på den gamla domänen. Hon berättade att hennes kompisgäng brukade ägna sina träffar åt specifika år - denna gång är det tydligen 1990 som gäller - och på frågan om vi inte kunde göra en fredagslista över vilka album som var de bästa detta år svarade vi såklart ja.

Dylika listor får alltid lite av dagsländekaraktär och kan variera något oerhört med tiden. 1990 lyssnade jag på 3 av skivorna som klarade cutten till veckans lista. Med tiden har jag börjat lyssna på 5 band som gav ut skivor detta år av sådan kaliber att de mycket väl skulle kunna slinka in på en längre lista än topp 5, eller på själva topp 5. Jag vågar påstå att ni kommer känna igen samtliga band i listan - detta är så kallade household names rakt av.

5. "Spiritual Healing" - DEATH
Detta är tredje skivan från DEATH, ett band som var ansvarigt för ett gäng verkligt nydanande och högkvalitativa skivor under hela sin karriär. Chuck Schuldiner, den ständiga mittpunkten i bandet, besatt en begåvning av stora mått i att komponera death metal som på varje skiva fann nya stigar att vandra på utan att för den sakens skull alienera den publik som bandet drog till sig. DEATHs katalog är av den digniteten att ni kan i stort sett ta vilken skiva som helst och få en stunds vanvettigt bra musik till livs. Om ni tycker att ni känner igen ljudbilden så kan det bero på att skivan är inspelad i klassiska Morrisound Recordings av legenden Scott Burns.



4: "Left Hand Path" - ENTOMBED
Om Tampa i Florida (och då i synnerhet Morrisound) var den odiskutabla mittpunkten för den amerikanska death metalscenen så var Stockholm och Sunlight den svenska ekvivalenten. ENTOMBED levererar på "Left Hand Path" en debutskiva som slog världen med häpnad. Direkt stilbildande både för sina ypperliga låtar som för hur en death metalskiva som kom från Sverige "skulle" låta drämde L-G Petrov, Nicke Andersson, Alex Hellid och Uffe Cederlund släggan i bordet på ett sådant sätt att de som lyssnade på skivan fick bestående men för livet. Omslaget är gjort av Dan Seagrave - en legend inom omslagskonsten. Bland skivomslagen den mannen står bakom kan jag nämna MORBID ANGELs "Altars Of Madness", DISMEMBERs "Like An Everflowing Stream" och RIVERS OF NIHILs "Monarchy".

3.  "Cowboys From Hell" - PANTERA
Om texasbandet fick några pris för omslaget till "Cowboys From Hell"? Det hoppas jag verkligen inte då det är ett av de lökigaste omslag som någonsin gjorts. Tack och lov insåg bandet detta själva, för resten av karriären så styrde de upp även denna del av sin verksamhet. "Cowboys From Hell" är skivan som på allvar tog bandet i en tyngre och aggressivare riktning. Skivan är späckad med högkvalitativa låtar som iklädd en ljudbild av det stramare slaget fullständigt golvade mig när jag hör de skivan för första gången. Skivan har agerat ljudkuliss åt jag vet inte hur många fester långt efter det att skivan kom ut. Även långt fram i karriären körde PANTERA många låtar från albumet som i alla fall i mina öron har behållit sin charm.


2. "Seasons In The Abyss" - SLAYER
Femte albumet från SLAYER är mitt favoritalbum med bandet. Det vet ni sedan tidigare. Att ens göra jämförelsen med det album bandet gav ut förra veckan är skrattretande. Jämför bara strofen

Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly

från Hallowed Point  med

A little violence is the ultimate drug
Let's get high

från Vices så fattar ni att det är klasskillnad.

På "Seasons In The Abyss" lyckas bandet kombinera den tyngd de så oerhört medvetet sökte sig till på "South Of Heaven" med den hastighet de tidigare hade excellerat i. Resultatet blev en skiva som på ett fullständigt ljuvligt sätt bjöd på verkligt fullvuxna låtar som både bjöd på individuella bedrifter och kollektiv storhet.



1. "Rust In Peace" - MEGADETH

Jag började lyssna på MEGADETH när jag gick på Vämöskolan i Karlskrona i slutet på 1980-talet. Jag kommer tydligt ihåg att jag längtade svårt efter "Rust In Peace" och blev själaglad när jag hittade skivan på Expert av alla ställen, bara för att komma hem med skivan och upptäcka att det var fel skiva i omslaget. Så då fick jag vänta ett tag till. Men när väl skivan kom gjorde den sannerligen mig inte besviken. Jag tycker fortfarande att detta är MEGADETHs bästa skiva. Allt funkar - låtarna, solona, Mustaines sång. Och bandet känns hungrigt på riktigt. MEGADETH valde på "Rust In Peace" att förfina den formel som bandet (läs Mustaine) alltid hade verkat inom. MEGADETH är på skivan fortfarande tydligt kvar i thrashen, utan att ta det till de extremer som SLAYER valde att göra. Och definitivt långt ifrån den väg som METALLICA valde att beträda året efter då det svarta albumet kom. Att MEGADETH valde att spela hela albumet när det fyllde 20 år 2010 är ett talande tecken för att även bandet ser på skivan som något särdeles speciell. Jag skulle kunna välja vilken låt som helst, men har valt Tornado Of Souls då den låten har ett av de snyggaste sticken jag någonsin har hört.

Jag har slängt med tre bubblare på listan om ni undrade vilka skivor som inte tog sig in på listan den här gången. Tre band som skiljer sig väldigt mycket åt och som 1990 var ansvariga för skivor som är väl värda att kolla in.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 38: Topp 5 1990

Fredagslistan 2015, vecka 19: Covers mark II

Godmorgon!


För två år sedan gjorde jag en fredagslista på temat covers. Denna vecka kände jag för att köra en ny lista på detta tema, ett tema som kan framkalla rysningar av antingen vällust eller illamående. Precis som förra gången får ni originallåten också.

 Vi kör.

Satt ni kaffet i vrångstrupen nu? LILLASYSTER är någon sorts avknoppning/fortsättning på LOK. Både Martin Westerstrand och Daniel Cordero återfanns i LOK och om det kan man ju tycka vad man vill. Jag har dock svårt för att värja mig från den genuina spelglädjen och svänget i bandets cover av Rihannas Umbrella. Originallåtens genialitet ligger främst i att den är fruktansvärt anpassningsbar till andra genrer. LILLASYSTER fick med sin version av låten en placering på trackslistan vilket säger en hel del om rätt mycket.

Chuck Schuldiner gör en nästan slaviskt hängiven version av JUDAS PRIESTs klassiska låt Painkiller från skivan med samma namn. DEATH var ju direkt nydanande när det gällde death metal, och det som främst märks är Schuldiners makalösa förmåga till att gasta i de oktaver han gör här. Du glade säger jag bara!

ABORTED manglar upp en mäktig rensstorm till version av SEPULTURAs Arise. Det är ingen direkt hemlighet att jag dyrkar SEPULTURAs tidiga skivor. "Arise" är en skiva som jag fortfarande återkommer till med jämna mellanrum. ABORTEDs version bjuder på väsentligt många fler nerslag på virveltrumman än originalet. Sven de Caluwés sånginsats är också betydligt mer köttig än Max Cavaleras. Med andra ord - precis som förväntat!

REVOCATION gör en version av åter aktuella FAITH NO MOREs Surprise! You're Dead! Jag har faktiskt originalskivan "The Real Thing" på vinyl och har lyssnat ett nästan skadligt antal gånger på "Angeldust" som i mitt tycke är bandets bästa skiva. REVOCATION är betydligt mer benägna i att tillämpa dubbelstamp än vad FAITH NO MORE är. En väldigt kul version.

Nu kommer vi in på verkligt klassisk mark. DIO-klassisk. Holy Diver är låten. KILLSWITCH ENGAGE är inte ett band jag lyssnar på till vardags. Bandets egna musik har aldrig tilltalat mig. Men deras version av kanske den mest klassiska låten av Dio är en fin hyllning utan att bli en total efterapning. Det svänger utav bara fan. Jag inbillar mig, faktiskt, att Ronnie James hade gillat detta.

När Blake Richardson, Dan Briggs och Dustie Waring hade varit med i grymma BETWEEN THE BURIED AND ME ett tag och delaktiga i skivan "Alaska" gjorde bandet "The Anatomy Of" en renodlad coverskiva. Otroligt spretigt album, men några fina guldkorn finns. Som exempelvis bandets version av "Blackened" av METALLICA. Detta är verkligen bra. Dels growlar Tommy Rogers genom hela låten och Richardson ställer till med en veritabel trumfest på kaggarna. Och ja, det finns bas!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 19: Covers mark II

Fredagslistan 2015, vecka 13: 1995

Godmorgon!

Tänkte vi skulle vara lite retrospektiva idag. Jag gillar ju att ibland göra listor efter ett årtal, om inte annat för att påminna mig om att jag inte har någon heltäckande koll - på långa vägar - över när skivor gavs ut. Idag grottar vi ner oss i året 1995, ett år i mängden för de allra flesta. 1995 var året jag tog studenten, 5,372 människor dör när en stor jordbävning ödelägger staden Kobe i Japan, Belgien skrotar allmän värnplikt och följande skivor såg dagens ljus.

Vi kör.

Devin Townsend är en skruvad musiker som tycker om att utmana sina lyssnare med stor känsla för det absurda, det grovt brötiga och det rent jobbiga i musik. Det är ingen slump att STRAPPING YOUNG LAD var ett band som dyrkades av väldigt många musiker. 1995 kom "Heavy As A Really Heavy Thing" som egentligen var ett rent soloprojekt med Townsend som enda fasta punkt i bandet. Jag skulle tro att skivan förvirrade många när den kom ut - det gör den förresten fortfarande - och musiken skaver rätt ordentligt mot öronen.

DEATH var ett fantastiskt band. Det är ingen direkt hemlighet att bandet med Chuck Schuldiner omdanade death metal rätt ordentligt. "Symbolic" kom den 21 mars 1995. Låtarna ligger på en groteskt hög nivå. Gene Hoglan lirar trummor som om livet berodde på det. I senare intervjuer har han pratat om hur han överspelade nästan hela tiden, ivrig att visa upp sina färdigheter. Har jag någonting emot hans lir? Verkligen inte. 

Jag har haft med FAITH NO MORE på en Fredagslista innan. Visste ni att bandet är på gång med en ny skiva? Likt ganska många andra lyssnade jag på bandet kring släppet för bandets så kallade hitlåt Epic. Skivbolaget blev helt till sig och ville, såklart, att skivan efter skulle gå i samma spår. De fick "Angel Dust". Fy fan vad jag lyssnade på den skivan. Men den kom 1992, och skivan för veckans lista är en lite mer lättillgänglig platta som heter "King For A Day, Fool For A Lifetime". Väldigt fin och sympatisk skiva den också. Låten Ugly In The Morning är ett fint tvärsnitt av hur bandet kunde låta. Luftigt, stressat och med en Mike Patton som ömsom kräkskriker som sjunger fint. 

Jag lyssnade inte på "Pierced From Within" när den släpptes den förste maj 1995. Jag var helt omedveten om SUFFOCATIONs existens. Många år senare krossade skivan mina hörselgångar med skrämmande frekvens. En väldigt solid och brutal death metalskiva.

Avslutar listan med en låt från Blaze Bayley-eran, Sign Of The Cross från "X-Factor". Låten klockar in på 11 minuter och 7 sekunder och är en av de bästa låtarna som bandet snickrade ihop under en annars ganska intetsägande del av sin karriär. Framför allt sjunger Bayley fullt ok och låten är synnerligen mäktig. 

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 13: 1995

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Godmorgon!

Idag ska vi prata Morrisound Recording i Tampa, Florida. En studio som torde vara er välbekant om ni uppskattar death metal. Under en lång period var detta Studion i ordets allra mest brutala bemärkelse. Mängden band som har passerat igenom studions kanaler, och kanske framför allt digniteten på banden är fantastiskt oerhörd.

Scott Burns var producenten som under framför allt 1990-talet såg till att befästa Florida som en av världens viktigaste bastioner när det gällde death metal. En titt på vad Burns vad med om att producera är hisnande. Band som ATHEIST, CANNIBAL CORPSE, DEICIDE, DEATH, CYNIC, GORGUTS, NAPALM  DEATH, MORBID ANGEL och OBITUARY har alla spelat in skivor som mer eller mindre betraktas som klassiker under Burns ofta extremt stressade och vredgade överinseende. Att Burns stod för kvalitet är tydligt - det går nästan omedelbart att höra att en skiva är inspelad i Morrisound - och det är förståeligt att många band sökte sig till studion. För många kanske - Burns fick i mitten av 00-talet nog och har sedan dess jobbat med programmering. Sista skivan han jobbade med var OBITUARYs "Frozen In Time" som kom 2005.

Så - fem låtar från skivor som är inspelade i Morrisound Recording. Vi kör.

"Arise" av SEPULTURA. Fy satan vad jag lyssnade sönder den skivan när jag fick tag i den. Jag tyckte då att detta var det absolut råaste jag hade hört, omslaget var grymt och i stort sett varenda låt var elitbra. Släppt den andre april 1991 på Roadrunner Records var "Arise" den andra plattan som brasilianarna jobbade med Burns på. Redan 1989 hade SEPULTURA skakat om underjorden med "Beneath The Remains" som även den är en suverän skiva. Burns torra trumproduktion och uppstyrandet av stränginstrumenten gör att jag nog får gissa att det var så här METALLICA önskade att "...And Justice For All" skulle ha låtit egentligen. En tidlös klassiker kommer dock "Arise" att vara för mig i vilket fall.

"Focus" av CYNIC. Denna skiva kom 13 september 1993, och blev snabbt skivan som metalvärlden inte visste hur den skulle förhålla sig till. CYNICs musik var så eklektisk att i alla fall death metalscenen i stora delar tyckte att skivan var hemskt märklig. Och den är märklig. I ordets rätta bemärkelse. Detta är en skiva som för mig låg långt före sin tid. Idag, med den pletora av influenser som finns inom metal, skulle skivan ha emottagits annorlunda. 1993 var världen inte på CYNICs sida, och det skulle ta fram till 2008 för bandet att komma med en uppföljare. Paul Masvidal och Sean Reinert - bandets odiskutabla ledare - sysselsatte sig innan CYNICs bildande bland annat med att vara med i DEATH på klassiska "Human".

"Individual Thought Patterns" av DEATH. Chuck Schuldiner var mannen ansvarigt för DEATH, ett band som bör betraktas som ett band som producerade milstolpe efter milstolpe inom death metal. Det är svårt att överskatta bandets betydelse. Kollar man på diskografin dyker skivor som "Symbolic", "Human", "Leprosy" och "Spiritual Healing" upp. Jag har dock alltid gillat "Individual Thought Patterns" bäst i bandets diskografi. Skivan kom ut 22 juni 1993 på Relativity Records, en underetikett till Sony. På ettiketten gavs också skivor av BOLT THROWER, CATHEDRAL och TERRORIZER ut.

"The End Complete" av OBITUARY. Jag har för mig att jag såg omslaget till "The End Complete" på baksidan av tidningen OKEJ. Helvete vad snyggt man tyckte det var! Det var det fler som tyckte - framför allt den nya bandloggan ansågs vara så snygg att det blev Roadrunners bäst säljande t-shirt genom tiderna. Skivan i sig blev en pyramidal succé. Den har sålt över 100.000 exemplar i USA, och över 250.000 exemplar i resten av världen. Och den är knäckande bra - det är fortfarande oerhört kul att lyssna på skivan som vid det här laget har 22 år på nacken.

"Vile" av CANNIBAL CORPSE. Världens mest säljande death metalband heter CANNIBAL CORPSE. Jag vet inte om ni sett finfina dokumentären "Centuries Of Torment", men har ni inte gjort det så kan jag varmt anbefalla den. Efter fyra mycket framgångsrika skivor i "Eaten Back To Life", "Butchered At Birth", "Tomb Of The Mutilated" och "The Bleeding" (Burns jobbade på alla) bytte bandet sångare. Chris Barnes ut, George Fischer in. Det förekommer fortfarande en urlöjlig debatt om vilken av sångarna som är bäst. 18 år in får man nog säga att George har lämnat ett avtryck i bandet, haha! "Vile" kom ut 1996 och det låter som CANNIBAL CORPSE. Och det säger jag som ett verkligt gott omdöme.

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Fredagslistan 2013, vecka 41: Instrumentala låtar

Kära läsare!

Denna vecka tar vi upp ett tema som jag har längtat efter att få köra: Instrumentala låtar. Jag kommer själv från en instrumental bakgrund där sång var något som förekom mycket sparsamt. Nu får ni absolut inte tro att jag tycker illa om sång, det är bara det att instrumentala låtar sätter, om de är bra givetvis, hjärtat i brand lite extra.

Och det finns ju en del låtar att välja mellan när det kommer till instrumental musik - därför kommer det att bli en synnerligen spretande lista denna vecka.  Och episk. Ungefär som bilden. Den graden av episkhet, haha!

Ni kanske undrar varför det endast är jag som bidrar med låtar denna vecka? Jo, så här är det: Susanne har arbetat sig in i den där väggen som ju i alla fall en del av er borde känna till. Därför blir det fulltidsvila för Susanne istället för mer än fulltidsarbete en tid framöver. Vi hoppas att återhämtningen går bra och snabbt och att Susanne är tillbaka snabbare än man kan säga Whiplash!

Vi öppnar med en gammal goding - The Call Of Kthulu från "Ride The Lightning" ursprungligen. Jag har dock valt att ta med versionen på "S&M" då den är, likt många låtar på plattan, episkt fet. Jag har alltid gillat svulstig musik och det är såklart då givet att den skivan har gått varm hemmavid under årens lopp, haha!

Inga höjda ögonbryn på detta bandval tror jag. RUSH är ju en trio überlirare och i La Villa Strangiato från "Hemispheres" visar de att 9 minuter och 35 sekunder kan upplevas som så mycket kortare.

Ahaaa! GHOST har ju en instrumental toppärla till låt på förstlingsverket "Opus Eponymous" som har sin stora förtjänst i sin mer än episka gitarrslinga och sin otroligt fina eskalerande uppbyggnad. Detta är verkligen en oerhört fin låt: Genesis.

Nu kopplar vi på dysternerven. Amerikanska (från Akron i Ohio) IF THESE TREES COULD TALK lirar oerhört svart, vemodig och tung post-rock. Inte på långa vägar det hårdaste vi har haft på listan, men det får ni ha överseende med. The First Fire är en låt som gjord att gosa in sig i höstrusket med. Skivan den är tagen ifrån "Red Forest" är som helhet en trevligt dyster skiva som jag varmt rekommenderar att ni kollar in.

Ett så kallat superband. Jag vete fan om det är rätt benämning egentligen, men medlemmarna lirar i andra band med, i alla fall i två fall av tre, stor igenkänningsfaktor för mig. Gitarristen Ron Jarzombek lirar i WATCHTOWER OCH SPASTIC INK två band jag inte hört en ton av. Basisten däremot heter Alex Webster som till vardags lirar i CANNIBAL CORPSE och trummisen heter Hannes Grossmann till vardags i OBSCURA. Ni som tycker att Websters lir enbart handlar om brutal kraft får nog tänka om efter att ni hört Brain Fingerprinting, haha!

Erotomania från "Awake". Notera speciellt trumljudet då detta är den enda av DREAM THEATERs plattor där Mike Portnoy lirar på ett annat märke än TAMA. Här använde han sig av Mapex. Jag hade svårt ställda förväntningar på "Awake" som jag tycker är en helt okej platta. Svårt att följa upp "Images and Words" liksom.

AMORPHIS i en lite hetsigare och stökigare skrud än vad bandet är känt för idag. Jag tycker att det är lite befriande faktiskt. Relief från "Elegy" som är bandets tredje fullängdare är väldigt olik bandets signaturmusik som brukar utmärkas av en extrem värdighet och melankolisk känsla. Detta är helt annorlunda.

Keyboardspelet. Det vill jag att ni lyssnar lite extra på i Portals från progressiva HAKEN. För fy attan, det är inte att leka med om jag säger som så. Eller gitarrspelet. Eller trumspelet. Eller basspelet. Allt är topnotch och alla nördometrar slår i max när det handlar om detta band. Jag gillar't.

En gång i tiden var IN FLAMES ett ganska litet band som huserade i undervegetationen av den melodiska dödsmetallen. De var långt borta från videoinspelningar i pariserhjul och beskyllningar för att ha "sålt sig". "The Jester Race" var en av skivorna som bandets old-schoolfans kramade ihjäl. Trummorna hanterades på denna tid av Björn Gelotte och, faktiskt, Anders Fridén. Omslaget är episkt fult. Men musiken är det verkligen inget fel på. Bandet hade två instrumentala låtar på denna skiva: The Jester's Dance och den som jag valt Wayfaerer. Den kommer garanterat att ta er tillbaka till 1996.

Listan avslutas med en låt från en superklassisk death metalplatta: DEATHs "Human". I stort sett varenda låt på denna skiva är magiskt bra. Ser man till personalen på skivan måste man begripa att en lineup bestående av Steve DiGiorgio på bas, Paul Masvidal på gitarr och Sean Reinert på trummor samt primus motor i bandet, Chuck Schuldiner levererar oantastligt lir. För satan vad bra detta är. Jag har svårt att tänka mig en värdigare och bättre avslutningslåt än Cosmic Sea. Så luta er tillbaka, skruva upp volymen, och njut av ett sant mästerstycke till låt.



/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 41: Instrumentala Låtar

Fredagslistan 2013, vecka 40: Skräck

Godmorgon! 

Denna vecka ska vi prata lite skräck. Det är ju ingen hemlighet att metal och skräck ofta har ingått en minst sagt bloddrypande allians för att chockera samtiden. Eller bara för att ha lite roligt, haha!

Jag räknar med att i alla fall några av er känner igen karaktären till vänster? Leatherface såklart, och då pratar vi originaldåren från "The Texas Chainsaw Massacre" från 1974 i regi av Tobe Hooper  och inte den likt ack så många remakes inte fullt så förträffliga filmen från 2003. 
Gick man som jag och Susanne i skolan under 1980-talet så kommer man med stor sannolikhet ihåg den så kallade videovåldsdebatten som härjade under denna tid. Det cirkulerade då en VHS med olika exempel på videovåld som vi intet ont anande småttingar utsattes för som innehöll både scener från Tom & Jerry och scener från Motorsågsmassakern. Hugaligen säger jag. Då är jag betydligt mer oroad över en generation 90- och 00-talister som har vuxit upp i en värld med Idol och allköns annat skit som har avtrubbat människan mer än Jasons machete genom 20 offer någonsin kommer att göra. 

Susanne har dock valt att grotta ner sig i soundtracket från remaken från 2003. Och varför inte, då soundtracket minsann inte är så dumt. 

Susanne väljer att öppna sådär lite skönt grungigt med Sydafrikanska SEETHER och deras Pig. Värt att veta om SEETHER är att de hade en viss heyday när de valdes att öppna för extremt radiovänliga EVANESCENCE på deras världsturné och att det förekom visst kuttrasju mellan Amy Lee och Shaun Morgan. 

Betydligt hårdare tongångar från MESHUGGAH och låten Rational Gaze. Den låten har en skönt scizoid slinga som väl sätter tonen och ett, likt många av bandets låtar, ett skönt driv. 

MORBID ANGEL. De har ju haft bättre produktioner än den på "Heretic" om jag säger som så. Låten Enshrined By Grace är dock inte så dum med sitt frenetiska renspisk. 

Jag kan helt ärligt säga att NOTHINGFACE är ett band jag inte alls kände till förrän Susanne la en låt av bandet i listan. Inte helt tokigt får jag säga. Bandet, från Washington D. C. hade ett minst sagt stormigt liv. 

[2006] guitarist Tom Maxwell and bassist Jerry Montano began a project entitled Hellyeah with Vinnie Paul, formerly of Pantera and Damageplan, as well as Chad Gray and Greg Tribbett of Mudvayne. They released their debut album on April 10, 2007 via Epic Records. Following its release, Jerry Montano was fired from the band after allegedly assaulting Tom Maxwell and making gun threats while drunk at the album release party.<sup>[15]

Allt enligt Wikipedia.</sup> 

 ^{HATEBREED från Connecticut. Jag har faktiskt ingen relation alls till det bandet. Maniskt malande Below The Bottom är dock inte helt tokig.} 

^-Pausfilm-

^{Sådär - var ju tvungen att ha med Jason på ett hörn.} 

^{Jag tänkte lite annorlunda när det gäller min del av listan. Jag funderade på vilka skräckfilmer som jag håller som personliga favoriter och lyckades faktiskt få ihop titlar med filmer eller karaktärer.} 

 ^{LAHMIA från Rom. Lazio närmare bestämt. Jag vet inte hur många av er som såg en film betitlad "Drag Me To Hell" som kom 2009? Jag tyckte den var helt fantastisk, och den skrämde verkligen mig. Ja, lite lättskrämd är jag, haha! I filmen utsätts huvudpersonen Christine Brown för just en lahmia efter att hon har förnekat en bankkund ytterligare dröjsmål med återbetalning av lånet vilket leder till att den äldre kvinnan vräks. Hämnden blir gruvlig.} 

 ^{DEFTONES. Det kan vara första gången vi har med det bandet på listan. De har på "Koi NoYokan" med en låt som heter Poltergeist. Jag blev vettskrämd av den filmen kan jag säga. Den kom 1982, men jag såg den först när jag var kanske 10 eller 11 hemma hos en kompis. På kvällen var jag livrädd för att somna och jag hade länge en djup respekt för TV:n. Regin stod förresten redan bekante Tobe Hooper för.} 

 ^{DEATH, med låten Evil Dead. Filmen med samma namn är en klassiker i genren. Jag pratar då givetvis om originalrullen från 1981 och inte den mer än usla remaken från i år. Jag menar du kan inte gå fel med demoner. Du kan verkligen inte det, haha!}

^{ENTOMBED har ju en djupt känd kärlek för det morbida. Jag blev helt lyrisk då jag kom på att de gjort en låt som heter Hellraiser. Ingen sång förekommer i låten. Istället har bandet klippt in soundbites från själva filmen. Resultatet är väldigt coolt. Filmen "Hellraiser" från 1987 är ju en dunderklassiker och huvudskurken Pinhead ett synnerligen välidentifierat monster. Filmens tagline Demon to some. Angel to others är ju också väldigt cool.} 

 ^{SAVATAGE. Ett inte helt tokigt band. På finfina "Edge Of Thorns" har de med en låt som heter Damien. Då tror jag att det är några som börjar associera till fina rullen "Omen" från 1976. En gastkramande historia där en amerikansk ambassadör spelad av Gregory Peck får reda på att hans son, Damien, faktiskt är antikrist. Ja, vad säger man: världsklass!}

^/Martin

^{Fredagslistan 2013, vecka 40: Skräck}