Fredagslistan 2016, vecka 17: Sounds That Have Been Made

Godafton musikvänner, denna fredag är det Alex som står för ert musikaliska soundtrack. Långt från Martins och Susannes brölande ANAL TRAKTAMENTE och BO RAGLANS ORKESTER kommer jag med en lista på 20 låtar signerade bandet MARILLION.

Det torde inte komma som någon överraskning att det blir Marillion på bloggen, det är trots allt ett av mina favoritband och ett av de få banden vars symboler pryder min kropp i tatueringsform. Däremot råder det, såklart, alltid stor oenighet fans emellan kring vilka skivor och låtar som är bäst. Här har ni således facit, och kan glatt gå vidare i livet.

Introduktionen på listan görs naturligtvis av Bridge / Living with the big lie från mästerverket "Brave". Det är inte bara bandets bästa inledning på en skiva, utan även troligtvis musikvärldens bästa. Efter detta blandar jag friskt bland årsmodeller och färger, en trojka som Estonia / White russian / The invisible man blir nästan outhärdligt stark. Men jag är övertygad om att ni orkar med den.

Det finns inget jättetänk bakom listan, jag satte mig helt sonika ner och listade favoritlåtar men försökte göra blandningen lite rolig. Speciellt nöjd är jag med hoppet mellan 11 och 12. Den som fattar, den fattar.

Livegrejer brukar jag inte ha med de gånger jag gör listor, men jag gör en så kallad Hisper Rispervisper och avslutar hela listan med avslutningslåtarna på Marillions kanske allra bästa spelning någonsin. Den ägde rum den tredje kvällen i Port Zelande 2009 under bandets Marillion Weekend och när dessa två avslutande låtar spelades så kokade hela tältet kan jag lova. Det är otroligt tacksamt att spelningen förevigades både på film och på skiva.

KLICKA HÄR FÖR LISTAN!

Happy fredag alla, och njut av den vackraste musik världen sett.

/Alex

RanestRane - Italiensk magi!

I oktober i höstas såg jag STEVE ROTHERY BAND i Köpenhamn, och som vanligt var det ett förband med på turnén. Namnet på bandet var det lite underliga RANESTRANE som enligt uppgift betyder något med en groda. Jag är i de allra flesta fall oerhört allergisk mot förband men denna gången kändes lite halvrelevant av flera anledningar. Dels är både Steve Rothery och Steve Hogarth gäster på den senaste skivan "A Space Odyssey p. 1 - Monolith", dels spelar keyboardisten Riccardo Romano även keyboards i just Steve Rothery Band. När det sedan visade sig att bandet inte bara var precis hur jävla bra som helst utan även synnerligen trevliga så blev kvällen en sån där sällsynt kväll när både förband OCH huvudband är bra.

Märk därför min oförfalskade glädje när RanestRane annonserades som ett av banden på årets MARILLION Weekend i Port Zelande i mars. Återigen njöt jag av en strålande konsert, nu dessutom kanske ännu bättre än i oktober då jag lärt känna musiken betydligt mer. RanestRane har - hör och häpna - blivit ett band som jag följer med stort intresse, i höst släpps del två av deras rymdodyssé och enligt rykten jobbas det på en turné. Måtte den ta dem till Sverige och Danmark, de förtjänar verkligen en stor publik. Jag fick ju till och med Martin att lyssna och gilla dem, då kan inte osten vara helt ohyvlad.

Det finns en skandinavisk fansida för bandet, in och läs på RanestRane Fanweb Scandinavia!

Och njut av första låten från giget på Marillion Weekend. 20 minuter eufori!

/Alex

A Real Live Christmas, vecka 3

Och den näst sista bootlegveckan tar sin början.

15/12 Deep Purple – Tokyo 1975

Den mest utskällda av alla liveskivor, för att sedan bli den som fått mest och bäst upprättelse. Visst är pekoralet ”Last concert in Japan” ingen höjdare, vare sig sett till låtval eller mix. Lyckligtvis släpptes sedermera 2-cd’n "This time around" för några år sedan med en komplett konsert helt ommixad varpå inte ett öga var torrt i salongen. Tommy har sina problem, absolut, men det överskuggar inte det faktum att denna konserten är helt jävla outstanding. Låtmässigt får vi fantastiska versioner av Wild dogs, I need love, Love child och självfallet You keep on moving. Filmen är tyvärr ett jäkla uselt mixat hopkok men det är den enda film vi har så vi får vara glada för den tills vidare. En av de liveskivor jag lyssnar oftast på.

16/12 Mercyful Fate – Providence 1984

Jag var inne på Mercyful redan dagen innan denna men då körde de ett kort set som band två av tre i Passaic, NJ. Denna kväll kör de istället över en timme, de är det enda förbandet (till Motorhead) och de lämnar ingen oberörd. Det är det sista giget på USA-turnén, bandet är fantastiska här och låtar som Welcome princess of hell och Into the coven framförs med satanisk frenesi. Mumma.

17/12 Alice Cooper – St. Louis 1971

Det blir old school idag, i dubbel bemärkelse. Denna har funnits som soundboardbootleg i många år och nu är den släppt officiellt i just ”Old School”-boxen som kom för något år sedan. Den visar the Alice Cooper Group i all sin elegans, ett i det närmaste perfekt gig på en fin turné.

18/12 Iron Maiden – Dortmund 1983

Ah, minns ni Benidorm? Eller Dortmund i alla fall. Över två dagar 1983 spelade massor av hårdrocksband i anrika Westfalenhalle och bl.a. Iron Maiden såg till att ha turnéavslutning här där de tog livet av Eddie genom att slita ur hans hjärna. Subtilt. Enkelt. Anspråkslöst.

(Här är för övrigt hela tv-sändningen med alla banden – något för mellandagarna?)

19/12 Marillion – Glasgow 1984

Det känns på något sätt alltid som att julen är Marillions tid, åtminstone för mig. Idag lyssnar vi på en inspelning från Fugazi-turnén och de låter så underbart bra här. Dessutom kör de knappt 20 minuter av en ny grej som de bara kallar för ”Misplaced Childhood p. 1”. Vad nu det kunde vara för något?

20/12 Kiss – Landover 1977

En av de mest mytomspunna tv-filmade Kisskonserterna var en väl förborgad hemlighet tills den läckte ut för några år sedan. Kiss har själva förstört en officiell utgivning av densamme genom att släppa en nedkortad version med pålagt publikljud och sönderprocessad bild men det kompletta giget med obehandlad bild finns att få tag i för den som söker. Och det är värt det för de är bra här. Det är Peters födelsedag och han är väl inte helt ren om vi avrundar uppåt, men på det hela taget är det en bra uppvisning i varför de var störst i världen där och då.

21/12 Black Sabbath – Chicago 1981

Sabbath körde två kvällar i Chick-Ago 1981 och denna andra kväll är den bästa. Mob Rules-turnén var en underlig turné på vissa sätt, låtlistan förändrades fram och tillbaka och man körde oftast tyvärr bara ett fåtal låtar från den nya skivan. Liveplattan ”Live evil” är ett ganska bra dokument men inget klår riktiga livespelningar, och som en sådan är denna grym.

Bara några dagar kvar. Eller som Thore Skogman sjöng: "Kommer inte tomten snart?"

/Alex

Sweden Rock, torsdagen del två

PRETTY MAIDS gjorde vad jag erfar bra ifrån sig, jag fick bara tillfälle att se några låtar eftersom radio P4 ville göra ett litet reportage om bibliotekets närvaro på festivalen. Under intervjuns gång hörde jag dock att min favvolåt Little drops of heaven spelades.

Efter detta var det så dags för Sverigepremiär. Medlemmarna i TRANSATLANTIC  har alla spelat i Sverige flera gånger i olika konstellationer men aldrig tillsammans, det är ett av mina favoritband och spelningen jag såg med dem i London för fyra år sedan tillhör de allra finaste stunderna en konsertscen sett. Idag fick de bara futtiga 75 minuter, för ett band vars låtset bygger på halvtimmeslånga episka låtar så undrade jag hur fan de skulle ro detta i hamn. Lyckligtvis har de en mästare bakom trummorna som även är låtlistefanatiker, kanske för att han är ett fan av musiken själv. De öppnade med Into the blue som även är öppningsspåret på den senaste skivan. Låten var ingen av mina favoriter fram tills idag, då den fick en helt ny pregnans. Svenske Daniel Gildenlöw som är den femte medlemmen i livesituationer kunde inte vara med tidigare i år då han blev väldigt sjuk och fick ersättas av en kille ifrån SPOCKS BEARD. Således var det nästan med tårar i ögonen som vi fick se honom sakta kliva upp på scenen och sjunga sitt parti i denna låt, jag ryser fortfarande över armarna när jag skriver detta. Efter låtens slut blev han inbjuden att spela hela resten av giget vilket gör att vi idag fick se ett unikt Transatlantic eftersom de bestod av sex medlemmar för första och kanske den enda gången någonsin.

Efter första låten fick vi en svit låtar från förra skivan THE WHIRLWIND. Detta är som bekant en 80  minuter lång låt och de körde ungefär 20 minuter från den inklusive det oerhört starka slutet. Mitt i låten öppnade sig himlen och ett riktigt tokregn satte igång, lyckligtvis varade det bara i tio minuter men då var jag blöt ända in i Susedalen så det var lite trist. Konserten avslutades som jag faktiskt trott, med det sedvanliga medleyt av All of the above/Stranger in your soul. En bra avslutning på ett bra men alltför kort gig. Direkt efteråt sprang jag till presstältet för att vara med på bandets presskonferens. Jag satt längst fram och det var i princip bara jag som hade frågor så det blev som en liten intervju, mycket trevligt!

Efter detta hade jag bokat en intervju med basisten i bandet, Pete Trewavas. Jag trodde att jag fått några minuter men han satt så snällt och pratade som fanken så totalt sett pratade vi i en timme om allt och inget. Jag kommer att sammanställa både presskonferensen och intervjun för senare publicering här, rest assurera att det var två väldigt roliga intervjuer.

Det blir nog inga fler bloggerier idag, nu sitter jag och väntar på att ALICE COOPER ska ha presskonferens, och sedan är det bara honom jag skall se innan jag kör hem igen. Glöm inte kolla instagram och Facebook, där finns bilder!

Alex

Marillion: Brave live 2013

I maj 1994 var jag inte i Malmö. Det är ett faktum som säkert kan tillskrivas många av oss, ja kanske de allra flesta. För att därför förtydliga en smula nämner jag därför att i maj 1994 var jag inte i Malmö och såg således inte MARILLION när de var ute på sin "Brave"-turné. Jag hade nämligen dels hört att skivan var dålig, dels att de inte körde Garden party vilket var the låt of the hour för min del just då. Båda dessa påståenden skulle visa sig vara ordentligt jävla fel, "Brave" är en fenomenal skiva och de körde visst Garden party den kvällen. Snulle fick jag och en av de fem jävligaste konsertmissarna i mitt liv var ett faktum. I vilket fall så har jag sedan dess sett Marillion så många gånger som det varit möjligt och försökt samla på mig låtarna från "Brave" så att jag åtminstone totalt sett fått höra skivan som jag numera tycker så mycket om.

Så kom 2013. Detta fantastiska år. Detta oumbärliga år. Detta [insert: valfritt superlativ] år.

Det kändes i mitten av förra året att det började vara lite dags för mig att åka på Marillionweekend igen, så jag och Henke bokade biljett och åkte sedermera ner till det holländska låglandet i mars i år. Första kvällen spelade bandet hela "Radiation" rakt av, sista kvällen spelades hela nya skivan "Sounds that can't be made", viktigast var dock att på den andra dagen hade man gått ut med att "Brave" skulle luftas med en fin scenproduktion och laser och jävelskap och hans bror.

Så nu sitter jag här, inte riktigt lika bitter (jo det är jag visst det) över att ha missat 1994-konserten eftersom jag nu sett en bättre och fräckare version av skivan live, och njuter av nedanvarande trailer som berättar för oss att nästkommande måndag ser släppet av DVDutgåvan, BluRayutgåvan och CDutgåvan av detta Wans in a Leiftajm-gig. Jag stod längst fram på högersidan och såg faktiskt bara ungefär halva showen eftersom jag ville vara nära. Nära bandet i denna deras kanske finaste stund. Nära musiken. Nära.

Gåshud. Ingenting annat. Grannarna på Stattena kommer att veta när paketet har anlänt.

You get used to it.

/Alex

Jag kom, jag såg, jag metade

Som den bakåtsträvare jag är så är det ändå underbart att bli motbevisad ibland. Jag såg FISH i London i onsdags, han är ute på en liten englandsrunda där han luftar sitt nya material och låter det andas lite inför skivinspelningen i juni och skivsläppet i september. Det hade lätt kunnat bli lite sådär, i ärlighetens namn så var hans konserter i Oberhausen 2001 när han luftade material inför den kommande skivan "Fellini days" inte de bästa konserterna någonsin. Skam fes på min hand dock, under de två timmarna och tjugo minuterna som han underhöll den förhållandevis stora publiken på O2 Academy i Islington så var det det nya materialet som tveklöst var det starkaste. Det märktes direkt i den inledande och blivande klassikern Perfume river att detta inte skulle bli en vanlig kväll, och ju fler nya låtar han rev av desto säkrare blev jag på att den nya skivan lätt kommer att kunna tampas med hans senaste alster, 2007 års "The 13th star".

Han körde självfallet några gamla låtar också, och inte ett öga var torrt när Script for a jesters tear drog igång som tredje låt. Den funkade ok även om MARILLION av idag gör den bättre, däremot satt  den väldigt sällan spelade He knows you know som en käftsmäll. Jag trodde jag skulle få dåndimpen! Några fler nya låtar avverkades, och kvällens enda riktiga bottennapp fanns faktiskt bland dessa i den lite tramsiga All loved up. Mot slutet kom så det jag läst om och hoppades mest av allt på, sviten High Wood från den kommande skivan. Tre låtar som behandlar första världskriget. Den inledande monologen från Fish varade säkert i tio minuter, hade vi stått i Köpenhamn eller Malmö så hade tolv pissfulla idioter skrikit Grendel under dessa minuter. I London - knäpptyst. Respektfullt. Detta var en viktig grej för Fish och vi lyssnade. Man hörde till och med fläktsystemet i hallen.

Och låtarna sen. Tre låtar, en kvart totalt kanske. Crucifix corner, The gathering, Thistle alley. Musik för kräsna öron som inte kan ha gjort NÅGON besviken. Det kommer att bli en mycket fin skiva detta.

För alla intresserade går den att förbeställa på www.fishheadsclub.com, in och kika. Det är en svinsnygg 2-cd med en jättebok och all artwork kommer, precis som vanligt, från fantastiska Mark Wilkinson.

Jag längtar efter september.

/Alex

Tit and tat, fiskar och kameler

Bloggandet har varit lite lågfrekvent as of late. Mycket i huvudet och mycket utanför har förhindrat eller åtminstone inte gjort mig inspirerad nog att skriva något. Nåväl, några säckar har nu knutits ihop och även om några andra har öppnats på vid gavel så börjar jag skönja några olika avslut.

En sak jag jobbat lite väl intensivt med är att datumbestämma en gammal super8film med KISS från Asylumturnén. Den hade inget ljud och för att lyckas med detta var det nödvändigt att lära sig vilka olika kostymer bandet hade i början av turnén. Speciellt i fallet Gene Simmons var detta ingen vidare rolig kunskap att förvärva, mannen såg ju ut som en gammal tant varje kväll... Hu. I vilket fall, allting löste sig och filmen har nu inte bara blivit datumbestämd utan även fått ljud översynkat från exakt rätt konsert. Resultatet ser ni nedan, det är min vän i USA som gjort ett hästjobb.

Förra veckan hade jag en riktig Pippi Långstrump-konversation med mig själv där jag till slut övertalade mig själv om att sticka över några timmar till London i maj och se FISH. Onkel spelar på O2 Academy i stadsdelen Islington och det borde bli en synnerligen trevlig upplevelse. Han har inte bara lovat spela material från den nya hittills osläppta skivan "Feast of consequences" utan ämnar även köra Script for a jesters tear. Denna hans och MARILLIONs första skivsläpp fyllde som bekant 30 år häromdagen och han blev helt överväldigad över alla som skrev till honom när han lade ut en grej på facebook om den. Med tanke på att jag fick höra Marillion köra den för några veckor sedan så ser jag självfallet oerhört mycket fram emot att höra textförfattaren själv ge oss sin egen version, även om rösten han besitter idag inte är mer än en skugga av hans forna jag så är han en estradör, en textleverantör av rang på ett sätt som få andra når upp till. Således borde det bli en mysig afton i den brittiska hufvudstaden.

Och precis när jag övertalat mig själv om att resa och dessutom hunnit köpa biljett så nåddes jag av glädjebeskedet att Andrew Latimer i CAMEL nu mår förhållandevis bra efter många års sjukdom, och att han dessutom vill spela live igen. Camel är ett sånt där band som jag inte ens hade på önskelistan eftersom jag visste att de aldrig skulle spela live fler gånger. Nu har jag plötsligt en biljett på rad 2 på snofsiga Barbican Centre i London där de ska framträda i oktober. Nyp mig och kalla mig för Helmut. Det känns så otroligt overkligt att jag ska få se Camel, dessutom ämnar de köra min favoritskiva "The Snow Goose" rakt av. You could have knocked me over with the weather.

Det är alltså sånt jag pysslat med när ni stillsamt undrat vad jag gjort. Tittat på tysta filmer med en ful farbror, övertalat mig själv att resa till England och ätit en hel del chokladkaniner.

Det sistnämnda fortsätter jag med veckan ut. Lite korsfästning, lite död, lite återuppståndelse - allt blir festligt och skoj när det serveras choklad till.

FY FAN NÄR JAG FÅR HÖRA DETTA LIVE:

/Alex

Om det inte hade varit för den låten...

Så har kroppen landat efter en helg i Holland. En tre dagar lång MARILLIONweekend i Port Zelande kan få den allra tuffaste av kinderäggsamlare att fullkomligt kapitulera och brista ut i glädjetårar. Detta året skulle vi dessutom bli serverade inte en, inte två utan TRE hela skivor rakt av; "Radiation" (1999) inledde fredagen medan fjolårets mästerverk "Sounds that can´t be made" skulle bli söndagens mumma. Lägg sedan till massor av andra låtar så bjöds vi på totalt 59 låtar (inklusive ett intro), eller strax under sju och en halv timme musik. Höjdpunkten visste jag dock från början skulle bli lördagens framförande av skivan "Brave" från 1994, ett mästerverk till skiva som andra band bara kan drömma om att komponera. Denna skulle framföras med en helt ny scen- och ljusproduktion och filmades för dvd/bluray och säkerligen stenkaka också. Kort sagt så var det självskrivet redan från början att lördagens episka första sjuttio minuter skulle för evigt tatueras in i det Bergdahlska minnet såsom den största begivenheten någonsin i sällskap med Marillion. Det var så självklart. Det skulle ha blivit så.

Om det hade inte varit för DEN låten.

Spola tillbaka bandet lite. Tidigt nittiotal. Kanske 1991. Jag minns inte exakt. Jag hade i det närmaste bosatt mig på Brommagatan hos två av mina bästa vänner. Redan när vi lärde känna varandra 1989 kändes det som att detta var vänskap för livet. I vilket fall, 1991 (kanske) spelade Jeanette upp ett band som hette Marillion för mig. Det var minsann ett bra band. Således blev jag lite härmapa och debutskivan beställdes på Ginza å mormors vägnar som skulle få ge mig den i julklapp. Skivan heter "Script for a jester´s tear" och är egentligen inte en skiva, den är en upplevelse. Efter den julaftonen blev mitt liv aldrig sig likt, jag upptäckte den progressiva delen av rocken över en natt och jag upptäckte till yttermera visso att texter faktiskt kunde vara både bra och framförallt personliga.
De sex låtarna som utgör den skivan innefattar hela mitt liv vid denna tidpunkt, från låtarna via melodierna genom texterna rakt in i mitt huvud. Textförfattaren tillika sångaren vid denna tid kallade sig FISH och är fortfarande en favoritartist i min värld även om han lämnade Marillion för 24 år sedan (något väldigt många människor fortfarande inte kan förlika sig med - GÅ VIDARE!) och hans texter blev allt i min värld. Speciellt titelspåret skulle få en oerhörd betydelse i mitt huvud.

Efter att Fish lämnade bandet och Steve Hogarth axlade manteln så har bandet fortsatt göra musik som andra band bara avundsjukt får läsa om i Sydöstran, och jag har fortsatt älska bandet från de första underbara åren via de lite svårare åren i slutet av 90talet och början av 00talet för att få se dem komma ut på andra sidan pånyttfödda med uteslutande briljanta skivsläpp sedan 2004. Det är en ren fröjd att vara Marillionfan idag, jag och Henke åker runt och njuter av konserter och turnéer både här och där. Så bra som de låter idag har de aldrig gjort vågar jag ödmjukt påstå efter att ha hört i runda slängar 800 konsertinspelningar från 1981-2013. Det är nästan otäckt att ett band bestående av old farts kan låta så in i helvete bra utan att skämmas.

Jag har dock grämt mig lite över att jag aldrig fick se den där turnén på första skivan 1983, det hade varit roligt att få uppleva den skivan och titelspåret live. Steve Hogarth har inte varit vansinnigt glad över att sjunga Fishtidens låtar genom åren, visst har vi serverats några hits och så men man har ibland tydligt märkt att han hellre överlåtit sången till publiken (som naturligtvis gärna fyllt i). I fredags fick vi några klassiker i slutet av setet bestående av Slainte mhath, Lavender och Heart of Lothian. Jag märkte omedelbart att han sjöng Slainte med en helt annan pregnans denna gång, han skålade dessutom för Fish mitt i låten vilket nästan fick tältet att lyfta! Efter den avslutande låten gick bandet av slutligen scenen och vi väntade snällt på extranumren.

Jag hade blivit förvarnad om en överraskning från en med insyn. Keyboardisten Mark Kelly hade twittrat något liknande. ALDRIG hade jag dock förväntat mig att DEN LÅTEN skulle bli det första extranumret.

Script for a jester´s tear.

Och vad bättre är - Steve sjöng den och agerade den som om den vore hans egen. Han hade LÄTT kunnat låta publiken sjunga, men icke. Versionen vi serverades i fredags är definitivt bland de bästa jag sett bandet prestera någonsin, Fisk eller icke Fisk. Jag stod som förstenad. Jag visste där och då upplevde jag det som framgent kommer att vara den absoluta enskilda låtpeaken på en konsert i mitt liv. Världens bästa band som spelar MIN låt i en perfekt version. Det kändes som att jag längtat i ett helt liv utan att tro eller vågas hoppas att det någonsin skulle ske.

"Can you still say you love me?", skrev Fish och sjöng Steve för mig.

"Mer än livet självt", skulle jag vilja säga.

/Alex

(Brave var också sjukt bra :) )

New prospects, new horizons

Nytt år, nya resor och nya jubileum. Det blir ett mastigt 2013 med konserter från den 25/1 och framåt, men också underligt nog det första året som KISS kommer till Skandinavien sedan 1988 som jag väljer att avstå att se dem. Vi gör alla våra val i livet och de ska kännas rätt för individen, och jag känner att när jag vet med mig själv att jag inte kan njuta är det bättre att avstå biljetten till någon som kan. Jag hoppas att alla får en superkonsert oavsett om de ser bandet på Sweden Rock, i Stockholm eller i Köpenhamn. Jag väljer att blicka bakåt istället, som vanligt, och om 22 dagar kommer ett jubileumsinlägg som jag filat på i en månad. Dock inte här, utan i den andra kanalen, men jag lovar att hålla alla uppdaterade.

Annars börjar året väldigt bra som sagt, och ni återfinner mig på Demonens Port i Köpenhamn den 25/1 för att se det allra första giget med Michael Denners nya band DENNERS TRICK BAG. Efter det finns jag på KB i Malmö den 23/2 och formligen njuter av NEAL MORSE som denna gång har Mike Portnoy med sig på trummor. Och bara två veckor efter det ser jag MARILLION, underbara MARILLION, framföra hela "Brave" i Holland. Att säga att jag längtar är en grov underdrift.

Till sist, för den intresserade - eftersom "Crazy Nights" är en av Kiss bästa skivor tillika den jag personligen gillar mest så finns det numera en grupp för likasinnade på facebook. KISS Crazy Nights Appreciation Society heter den och alla som vill är inbjudna med ett förbehåll - inget smink, inga "Monster" eller annat, sådant finns det andra grupper och sidor för. Denna gruppen är uteslutande förbehållen fans av "Crazy Nights" och alla som har filmer, bilder och historier är välkomna att posta!

/Alex

Marillion - probably the best band in the world

Jag tycker väldigt mycket om MARILLION. Deras nya skiva "Sounds that can´t be made" släpps i dagarna och jag hoppas att min förbeställda rackare ligger i brevlådan inom kort. Dessutom var det igår en stor proggala dit både FISH och Marillion bjudits in. Det fina med en sådan inbjudan är att de aldrig varit såta ovänner och luftat detta i pressen varför det aldrig blir handgemäng när de träffas. Självklart fanns det spänningar i bandet och personer emellan för 23 år sedan, annars hade väl Fish aldrig lämnat, men efter splittringen så har det varit idel leende från alla parter. Fish och Steve Hogarth gjorde för skrående till och med en spelning ihop för några år sedan. Imorse vaknade jag så till bilder från gårdagens gala och jag blir så ända in i själen lycklig av att se mina största idoler bredvid varandra, med stora leenden på läpparna och säkert både en och annan öl innanför västen.

I en tid då gubbstruttar i gamla band tjurar och surar över pengar, hävdar att de aldrig varit vänner från början och förfalskar sin egen historia genom inte så genomtänkt självhävdelse så är Marillion och Fish förebilder.

Jag blir rent ut sagt så jävla glad av bilder som denna.

Att sen Marillion och Fish fortsätter göra bra musik glädjer mig självfallet också. I mars åker jag och Henke till Holland för att vara med på Marillion Weekend igen. Det var ju ganska dra-åt-helvete-så-förbannat-skitkul sist så det blir nog roligt igen.

Tills dess - Marillions nya låt. Synd att den bara är 18 minuter. Jag gillar mest långa låtar.

/Alex

Sång och texter

Min faiblesse för instrumentalmusik har blivit mer påtaglig på sistone. Inte bara för att texterna de flesta artister serverar oss tangerar det penibla, utan även för att sångare i allmänhet inte riktigt alltid verkar veta när det är dags att hålla tyst. Det finns självfallet undantag, MARILLION och FISH skriver texter som går rakt in i själen, KING DIAMOND brukar alltid få till det oavsett om det gäller skräckhistorier eller rena glädjeyttringar (ex. Black funeral). På andra sidan myntet har vi sedan favoritband som DREAM THEATER vars texter oftast är fullkomligt obegripliga, min favoritlåt är Surrounded, jag kan texten och har sjungit med live flera gånger. Jag har dock ingen som helst aning om vad texten avhandlar.

Och, nu får vi vara ärliga mot oss själva, om vi sätter oss ner med textbladet i hand och skivan på tallriken så står det ganska snart helt klart att i princip alla låtar med band vi gillar sällan har bättre texter än THE PINKS-hiten 12 23 05 ("jag ringer 12 23 05, jag ringer om och om igen"). Egentligen spelar det så klart ingen roll, vid ett eventuellt förhör skulle jag nog med all sannolikhet kunna alla texterna till KISSlåtar skrivna mellan 1973 och 1992, men jag bryr mig egentligen inte om vad som sjungs. Brudar hit, party dit, något om ett vedträ som ska in i nån eld, 12 23 05 jag ringer om och om igen. IRON MAIDEN brukar sjunga om krig. Det var kanske lite fränt 1983 när The trooper var ny. Det är fullkomligt ovidkommande 2012 eftersom det i princip är samma text som ältats sedan dess.

Sången sedan, jag gillar bra sångare där de platsar och jag kan uppskatta lite argare tongångar när de platsar. MAYHEMs "Pure fucking armageddon" hade låtit väldigt fånig med Rob Halford på sång, och om OZZY hade börjat growla så hade jag nog kissat ner mig av skratt. Allt har sin tid, eller något i den stilen. Något som blivit populärt på sistone (de senaste tjugo åren eller så) är dock att blanda skönsång med growl. Detta är den enskilt starkaste anledningen till att jag och OPETH inte hittade varandra förrän i och med den senaste skivan. Den underbara musiken herr Åkerfeldt har svängt ihop genom åren har allt som oftast förstörts (i mina öron) av "sången" han envisas med att vaxlägga. Därför lyssnar jag inte heller på skivorna, jag älskar välspelad, välproducerad och genomtänkt musik men det finns massor av band som tillverkar sådan och dessutom har den goda smaken att inte growla sönder den. Jag får säkert mothugg, Opeth är populära svensktoppsartister idag, men det går inte att komma ifrån det faktum att jag istället för att se hela förbandsspelningen i Köpenhamn 2009 efter ett par låtar hade så urbota tråkigt att jag gick ut i foajén och väntade på att de skulle bli klara. Jag skulle dock gärna se dem nu, om de lovar att bara köra hela den senaste skivan.

Vad gäller sång och sångare annars så är det som bekant ett faktum att alla favoritsångarna man haft idag är betydligt äldre än...när...eh...de var yngre, och med detta kommer alla krämpor som ett brev på någon slags post. Paul Stanley, Ian Gillan, Ozzy, Halford, Geoff "mongo" Tate, alla är idag pinsamma karikatyrer av den de en gång var. Det är väl därför jag hellre sitter där med min kassettbandsinspelning från Minneapolis 1977 gjord genom bakfickan av en full fjortonåring än lyssnar på något som någon av ovanstående sångare sjungit in sedan 90-talet. Det var lite roligt att se Ozzy i Malmö i juni dock, eftersom det blev väldigt tydligt där att Ozzy vet att han sjunger illa, publiken vet att han sjunger illa men ingen låtsas om det utan alla låtsas som att det är 1982. Det blir nog bäst så, egentligen. Både för den åldrande publiken och för de åldrande artisterna.


I EN INTE ALLTFÖR AVLÄGSEN FRAMTID

Ozzy: "Vad har jag för gigs denna veckan?"

manager: "Du ska sjunga fem Black Sabbath-hits på gruppboendet Forellen i Bollmora kl.12, och på torsdag är allsång i Åparken i Tyringe. De ville att du sjunger Bark at the moon, Mr Crowley och sedan kör någon slags allsångsgrej där du får välja mellan Ta mig till havet och Teddybjörnen Fredriksson".

Ozzy: "Får jag något betalt? Vem spelar?"

manager: "Du får fika och bulle i Bollmora, i Tyringe blir det visst middag efteråt. Det är något lokalt band som spelar, jag tror den där Hempo Hilldén skulle vara med"

/Alex

Semestersviter

Så är en metallbibliotekarie tillbaka från semestern. Fyra veckor går fort, speciellt när man reser runt och letar skivor och annat. Och går på konsert. Jag ser att Martin inte är helt tillfreds med TESTAMENTs nya LP, jag tycker synd om honom och spelar min lite extra högt med honom i åtanke ikväll. En stark skiva enligt mig och True american hate kan mycket väl vara en av de bästa låtarna bandet någonsin presterat.

En annan skiva som äntligen kommit är ÄNGLAGÅRDs tredje skiva "Viljans öga". Jag fick cd´n för någon vecka sedan men har avstått från att lyssna eftersom jag väntar på den limiterade LPn som innehåller lite bilder och annat krafs som förhoppningsvis förhöjer initiallyssningen. Dessutom har det varit alldeles för bra väder för att lyssna på sådan känslosam, nästan tungsint musik. Jag längtar efter att höra skivan, titta på bilderna och njuta en stilla kopp kaffe alltmedan regnet rinner längs fönsterkarmen. Allt har sin tid.

På Repeat Records i Lund hittade jag två förnämliga nypressade dundersvåra skivor, MESSAGEs lilla mästerverk "From books and dreams" och JOSEFUS hårda "Dead man". Message har gått varm där hemma under de senaste veckorna, en intrikat liten rackare att sätta tänderna i. Det gillar jag.

Häromdagen läckte den kommande ommixade "Destroyer" av KISS ut på iTunes, och vips fanns den såklart även hos oss som inte har möjlighet att köpa därifrån. Varför man släpper den i endast detta format innan de fysiska skivorna kommer ut är för mig en gåta, man dödar ju sin egen marknad lite. Jag har både vinylen och cdn bokade sedan länge så jag lyssnade med gott samvete bums igenom den utläckta iTunesversionen. Jag ska inte döma grisen efter båren eftersom det trots allt är en mp3:a jag lyssnat på, men sådär vaaaaaaansinnigt stor skillnad är det inte. Lite punchigare, säkert en massa loudness som vanligt, Aces hemska originalsolo i "Sweet Pain" och lite annat ska locka människor att köpa skivan en gång till. Det som glädjer mig mest är att Peters trummor hörs lite mer i denna mix och hans spelande blir därmed faktiskt höjdpunkten på en skiva som de flesta Kissfans kan helt utantill. En passus, som i princip alla ommixar är, men en rolig sådan.

Nu går vi en hård jävla höst till mötes gott folk. Taget ur huvudet har vi inom kort ALICE COOPER på Liseberg (på onsdag!), WASP i Varberg, ACCEPT i Köpenhamn, SNOWY SHAW i Varberg, KREATOR & MORBID ANGEL i Köpenhamn, och med guds försyn MARILLION i Tyskland någonstans. Och lite annat. En bra höst helt enkelt.

Från en av de fina kvällarna jag såg för knappa två veckor sedan bjuder jag på en hit.

/Alex (som i den andra kanalen senare i veckan kommer att skriva om en gammal Kissadress igen. Det tar aldrig slut.)

Två dagar med Marillion

I helgen var det äntligen dags igen, efter tre år återvände MARILLION till våra breddgrader. I Köpenhamn i fredags och i Göteborg i lördags stod det återigen klart att de faktiskt är världens bästa band. Steve Hogarth hade en envis förkylning som han burit med sig ända sedan USA-svängen i juni, men detta hindrade inte honom från att köra på alla cylindrarna i Köpenhamn och de flesta cylindrarna i Göteborg. Jag har dock hört att hans röst var i princip borta i Stockholm och att publiken fick sjunga, all heder åt bandet som åtminstone inte ställde in nu när det dröjt så många år mellan besöken.

Köpenhamnsspelningen var magisk, låtlistan var en aning bättre där och bandet så taggade att det var underbart att se. Jag och Henke blev inbjudna att se soundcheck och fick då avnjuta den nya låten Power (som även spelades på konserten) samt lite pilleri pillera från andra låtar. Marillion är ett så in i benmärgen trevligt band att ingen frynte på näsan när jag och Henke försiktigt smög in på Amager Bio på eftermiddagen, istället hälsades vi med leenden och varma handslag. Väldigt trevligt och välkomnande.

Göteborgsgiget blev lite annorlunda, låtlistan gav oss fyra utbytta låtar gentemot Köpenhamn vilket bland annat gjorde att vi fick eposet Ocean Cloud. SOM EXTRANUMMER! Det var en väldigt vågad grej, att som avslutning spela en obskyr låt som bara är med på specialversionen av "Marbles" och som dessutom är tjugo minuter lång. Jag njöt. Något jag förundrades över så till den milda grad var dock de tre personerna som stod utanför innan konserten och jagade autografer - en av dem tog autografer på POST IT-LAPPAR. Jag skämdes å hans vägnar och förflyttade mig raskt till en annan del av Trädgår´n eftersom jag näppeligen vill bli sammanblandad med sådana personer. Om man nu prompt ska jaga autografer kan man väl iallafall investera i en skiva, begagnad eller vad som helst. Skumt.

Nya skivan släpps om en månad, mitt ex är förbokat och klart. Att jag ska se dem igen snart är helt självklart, frågan är bara om det blir i november i Eindhoven eller Nürnberg, eller om det blir i Port Zeelande i mars. Vad säger du Henke?

/Alex (som i den andra kanalen idag sänder en ny resa till ingenstans)

Det måste vara en dröm?

Nej, det är sanning. MARILLION kommer till Skandinavien. I juli, närmare bestämt. Och inte bara för EN spelning, onej, Köpenhamn - Göteborg - Stockholm och Oslo står på listan. Har grisar börjat flyga? Har helvetet frusit över? Har alla människor döpt om sig till Lill-Babs?

Om vi till detta även adderar att FISH och KING DIAMOND kommer till Sweden Rock så kan vi bara komma fram till en enda sak.

/Alex

Fredagslistan vecka 41

Jag föreslog för Martin att vi skulle köra en liten höstlista denna vecka, hösten har som bekant dykt upp och jag har definitivt märkt hos mig själv att jag ofta kör en viss sorts musik just vid denna årstid. Martin fläskar på med INSOMNIUM och DARKANE emedan jag går åt det betydligt mer proggiga hållet med DREAM THEATER och MARILLION. Dock avslutas listan med någon som vi båda högaktar och som, likt Kikki Danielsson, alltid är aktuell: DIO.

Såg förresten att VADER kommer med GORGOROTH till The Rock i Köpenhamn snart. Är det något man borde se? Har aldrig sett något av banden så det kanske är dags?

Helga på gott folk!

/Alex

Fredagslistan vecka 41

med Susannes Appendix

Hammersmith Odeon

Hammersmith. Smaka på ordet. Stadsdel i London, helt sant, rolig referens att svänga sig med till likasinnade anglofilkomiker (BOTTOM), men för den hårdrocksintresserade är det naturligtvis hemmascenen vi talar om: Hammersmith Odeon.

Klassiska arenor finns det gott om, Madison Square Garden i New York, den självklara Budokan Hall i Tokyo (föräras säkert ett eget inlägg endera dagen), Agnebergshallen i Uddevalla...listan är oändlig. Få arenor håller dock samma status bland just hårdrockare som just Hammersmith Odeon (vilket naturligtvis är dess rätta namn, senare påhitt till trots).

Alla spelade där på 70- och 80-talet. Vi är välsignade med mängder av tv-filmade konserter, bootlegfilmade konserter, officiellt utgivna liveskivor och bootlegskivor från just Hammersmith, och alla vittnar de om att atmosfären DÄR och DÅ måste ha varit nästintill plågsamt påtaglig. När FISH i MARILLION levererar världens kanske sorgsnaste text på köpvideon Recital Of The Script är inte ett öga torrt. När IRON MAIDEN formligen kör över publiken 1982 headbangar vi i soffan. Och när BLACK SABBATH med allas vår gud DIO kör Country Girl känns livet komplett.

Jag fick aldrig sett något metalband på Hammersmith på den tiden. Jag har varit där en gång, just för att se tidigare nämnda komikergäng på hemmaplan. Efter föreställningen traskade jag ner från min balkongplats, in på golvet på bottenvåningen och gick rakt fram till scenen. Jag böjde mig med utsträckta armar fram, lade först höger kind till golvet, sedan vänster. Sedan pussade jag scenen.

De två vakterna till höger om mig fick något alldeles extra att prata om på fikarasten dagen efter.



/Alex