Fredagslistan 2016, vecka 23: Smör

Gott folk!

Veckans fredagslista har sin upprinnelse i faktumet att Robert Gustafsson, kollega på WeRock, recenserade SUNSTORMs nya skiva "Edge Of Tomorrow". Och trots (eller kanske tack vare?) att den skivan är svårt behäftad med smörighet så har den skivan fått mycket speltid hos Robert. Och mig bör väl tilläggas. För handen på hjärtat - visst är massiv tvåtakt, growl och allmänt blästrande livsnödvändigheter - men jag har ytterst svårt att värja mig mot en bra smörig låt. Om den är väl utförd det vill säga. 

Blir det bara ballader nu, kanske ni tänker? Nä, verkligen inte! Smörighet är ju inte svår att hitta på de mest separata ställen och börjar du väl grotta ner dig på allvar så öppnar sig en värld med rätt många låtar som är svårt behäftade med valfritt fett. 

Vi kör! 

 

Vi börjar med skivan vars recenserande blev upphov till hela listan - "Edge Of Tomorrow". Joe Lynn Turner är den mest namnkunnige medlemmen i SUNSTORM, mannen som under hela min uppväxt var mest känd för  att ha fått klipulver hällt i perukerna när han lirade med Yngwie Malmsteen. Jag tror inte ens jag lyssnade på nån låt som Turner medverkade på när det begav sig. SUNSTORM lär ju inte kvala in på någon klassikerlista alls, men helt oävet är det inte! Det kräver ju sitt till att kunna skriva melodiskt och, ja, smörigt och komma undan med det - och det tycker jag att SUNSTORM gör. The Sound Of Goodbye har ett fint gung och ett bra driv. Temat för låten är ett förhållande som har gått över i tomgång och är på väg att avslutas. Lämpligt. 

Vi kör vidare med åttiotalsrock och klassisk WHITESNAKE. Still Of The Night var tredje singeln från bandets självbetitlade platta som kom 1987. Här är Coverdale i absolut högform. Det är vilda mängder av oooooh, oooooh baby, ooooooh mama, over here baby, och jag älskar det. Det här är en otroligt överlastad och klichéartad låt som faktiskt funkar på ren jävelskap. Har ni inte sett videon så gör det så får ni juckandet på köpet dessutom, samt se ett typexempel på hur videor på fullt allvar såg ut i mainstreamen innan grungen slog till. 

 

VAN HALEN är ett band jag återkommer till med oregelbundna intervall. Av bandets sångare föredrar jag Sammy Hagar, och det är sällan jag lyssnar på David Lee Roths versioner av bandets låtar, och aldrig Gary Cherone. Oftast lyssnar jag på ovanstående album som jag tycker är riktigt bra. VAN HALEN har några rejält smöriga låtar - Why Can't This Be Love och Love Walkes In för att ta två exempel. Men jag har valt Dreams för att jag gillar den sentimentala tonen i låten. 

 

New Jerseys största band? Jo, det kan vara BON JOVI som är det. Jag kommer ihåg att jag lånade "Keep The Faith" på Karlskrona Stadsbibliotek runt 1993 och lyssnade en del på den. Det var för övrigt på samma bibliotek som min uppskattning av IN FLAMES tog fart på riktigt, men det är en annan historia. I vilket fall så minns jag att låten In These Arms satte sig nåt jävulskt i skallen på mig då den har en minst sagt fläskig refräng. Smörigheten härleds främst från texten som innehåller strofer som

You want commitment
Take a look into these eyes
They burn as fire, yeah
Until the end of time
 

och 

Baby, I want you
Like the roses want the rain
You know I need you
Like the poet needs the pain

Ja, ni fattar galoppen eller hur? Precis. 

 

Jag avslutar med en låt av EUROPE och jubilerande "The Final Countdown". Carrie är låtvalet. Nog sagt eller hur? 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 23: Smör!

Lite nytt på Werock.se

God morgon!

Det lades upp lite nytt material på Werock.se i helgen.

Fredrik Sanberg var och kollade in AT THE GATES, ni vet det där bandet som kanske gjort sig skyldiga till den bästa death metalplattan genom tiderna "Slaughter Of The Soul", och som efter 19 år har släppt nytt material i form av "At War With Reality". En härligt saftig, i vanlig ordning, recension av deras gig på hemmaplan i torsdags hittar ni här.

Vill ni ha bild- och ljudbevis att bandet fortfarande har löd i stärkarna (och det vill ni ju säkert, haha!) så kollar ni här.

En packe nya skivrecensioner finns också uppe sedan väldigt tidigt imorse.

Robert Gustafsson har minsann krämat ur sig fyra stycken:

Progressiv dödsthrash (bara genrebenämningen bör får er att salivera. Jag gjorde det) levereras av MAAHLAS från Norge på "Nightmare Years", SOEN har släppt en verkligt bra skiva i "Tellurian" som har fått ganska mycket speltid hos mig. Jag hade gärna lyssnat mer på den, men årsbästalistor och annat kommer ju ständigt i vägen, haha! Och så har vi cockrockens främsta företrädare WHITESNAKE som släppt ytterligare en liveskiva. Men denna gång har den tydligen viss nerv som gör den värd att kolla in.

WINTERFYLLETH har släppt nytt. Det bandet har vuxit ut till ett band som Fredrik håller lite extra koll. Nya skivan "The Divination Of Antiquity" är tydligen, precis som föregångsplattorna, oerhört bra. 

Fredrik Sandberg, har inte tagit det lugnt på skivrecenserandet heller: svårt malande musik från SÓLSTAFIR på "Òtta" som är extremt vacker i sin svärta. Omslaget till den skivan förresten - satan vad snyggt!

Från undertecknads tangentbord får ni recension av WITHERSCAPEs EP "The New Tomorrow", en liten pärla till skiva som både stillar behovet och väcker längtar efter nytt material från bandet.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Godmorgon!

Ni kanske undrar varför det inte kom upp någon fredagslista förra fredagen? Saken var den att vår son blev väldigt sjuk och var tvungen att läggas in på sjukhus förra tisdagen. I samma veva blev också jag sjuk och var sängliggande i feber, hosta och rinnande näsan från helvetet. Så det blev lite annan fokus än på musik förra veckan kan jag säga. Tror inte att jag lyssnade på en enda låt på hela arbetsveckan - en mycket ovanlig företeelse. Nu är vi, förhoppningsvis, på banan igen.

Denna vecka ska vi prata om snyftare. Ja, vi pratar ballader. För nog finns det en hel drös av sådana inom i alla fall hårdrocken som jag tycker är värda att ta upp i en fredagslista.

Vi kör.


Innan dess att GUNS  'N' ROSES blev den parodi på sig själva de är idag var de världens största band. Möjligen med undantag av METALLICA som ni faktiskt inte kommer återfinna på denna lista. Bandet släppte inte bara "Appetite For Destruction" som är ett av alla tiders mest framgångsrika debutalbum, de befäste sin position med "Use Your Illusion" del I och II som minst sagt ynglade av sig singlar som även de blev bizarrt stora. November Rain är en sådan låt. Axl Rose, mannen som i stort sett alltid har lidit av storhetsvansinne, tog i denna video i så att alla sömmar sprack. Jösses amalia - när jag kollar på den idag undrar jag om något annat band hade kunnat komma undan med dylik svulstighet. Förmodligen inte. Låten i all sin storvulenhet håller fortfarande för åtminstone en genomlyssning till.

Nu tar jag fram det tunga artilleriet i form av sopransaxofon och DREAM THEATERs Another Day från "Images & Words". När skivan kom ut var jag i det stadiet av tillvaron att en sopransax verkligen inte avskräckte. Progressiv metal gillade jag redan - här fick man ju dessutom ytterligare poäng på prettometern. Det finns många som har spytt lite i munnen åt denna låt. Jag tycker fortfarande att den har sin charm.

Kommer 18 and Life nu? Ja, det kan ni skriva upp!
SKID ROW var bandet (ja, jag vet att de fortfarande finns, men utan Sebastian Bach inget SKID ROW för mig) som turnerade förband åt bland andra GUNS 'N' ROSES och blev hyfsat framgångsrika med sitt andra album "Slave To The Grind". 18 and Life är dock tagen från självbetitlade debuten, en skiva så fylld av frustande tonårshormoner att man får ta fram handduken. Jag ber er speciellt observera virveltrumljudet.

Ingen snyftarlista utan lite finskt vemod. Och där är AMORPHIS oantastliga i min bok. Her Alone är en låt som har exakt rätt melankoliska släpiga driv för att jag ska fasta för dylika låtar. Det är gråtmilt, det är episkt, det är - faktiskt - bra.

Vi avslutar med WHITESNAKE. Detta band har inte varit vanligt förekommande i stereon hemma, det kan jag ärligt erkänna. Jag lyssnade en del på liveskivan "Live In The Shadow Of The Blues" när den kom för ett antal år sedan och tyckte att det fanns en hel del bra material på den. För de mer insatta så är David Coverdale när han är i form en av de mest formidabla frontmän som finns. I en låt som Is This Love tar han knappt i alls, men närvaron finns där.

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Nya uppdateringar på WeRock

Godkväll!

Tänkte berätta att det kommit upp en del nya grejer på WeRock igår. Dels har vi en recension av ABORTEDs gig i Köpenhamn i måndags, signerad av yours truly.

Sen lade jag upp ett gäng nya recensioner av en del högprofilerade släpp:

CARCASS - "Surgical Steel", DREAM THEATERs självbetitlade album och HAKENs "The Mountain" sätter jag under lupp.

Kollegorna har inte legat på latsidan de heller: BiblioteKarin levererar 3 recensioner:
CULT OF LUNAs "Vertikal II", DEALS DEATHs "Point Zero Solution" och mest högprofilerade av dem alla: SATYRICONs självbetitlade verk som inhöstar det näst högsta betyget.

Robert Gustafsson sätter tänderna i ytterligare en liveskiva från WHITESNAKE. Han sållar agnarna från vetet i texten vilken liveskiva i ordningen det är från Coverdale och manskap, vilket bara det är en anledning att läsa recensionen, haha! Han skriver också om Sammy Hagars jubileumsplatta.

Fredrik Sandberg skriver om PERKELE, HUNTRESS och mest intressant kanske TYRs senaste plattor. TYR får nämligen mycket goda vitsord från Fredrik.

Janne Sandstén, mannen med ibland minst sagt eleverade höjder när det gäller arbetsplats skriver om Umeås Old Man's Wills senaste platta.

Totalt sett, en bra inledning på oktober månad.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar

Öppningslåtar. Ett fascinerande ämne för en fredagslista. Jag har alltid tyckt att detta är något väldigt väsentligt för hur man uppfattar en skiva, och är av den bestämda uppfattningen att band bör anstränga sig för att välja en låt som inledning. En av mina pet peeves är ju band som helt enkelt öppnar skivor med ett så kallat Intro. Fy fan säger jag bara. Av alla dessa Intron så finns det såklart undantag, som den låt som öppnar listan. Inga höjda ögonbryn när jag berättar att det är Dark Intentions eller hur? Nä, tänkte väl det.

Dark Intentions är en låt som trots sin korta längd, 1:30, ger sån mersmak att man knappt vet vart man ska ta vägen. Fy fan vad jag saknar THE HAUNTED när jag tänker på det.

Vi hoppar vidare till en i det närmaste sönderkramad skiva - "Epitaph" av NECROPHAGIST. Henrik Nygren introducerade mig till bandet som då sannerligen tar tid på sig att göra en uppföljare. Någonstans läste jag att det florerar ett rykte om att bandet aldrig kommer släppa mer material. Och det är lite trist, för även om tidigare bedrifter aldrig garanterar att efterkommande material blir lika bra, så måste ni erkänna att ni får rysningar av Stabwound. Inledande 44 sekunder är ren och skär genialitet. Så är det bara.

Vi fortsätter med DREAM THEATER och Pull Me Under. En oerhört fin låt som med råge drog in mig i ett svårt beroende av bandets musik. Många av de esteter och övriga musiker jag umgicks med i början av 90-talet får fortfarande något saligt i blicken när man nämner "Images & Words" som ritade om den musikaliska kartan rätt rejält. Jag har, såklart, fortfarande kvar mitt fysiska exemplar.

Vi hoppar över till den så kallade och av Mikael Åkerfeldt så omtyckta subgenren cockrock. Mikael:


"David Coverdale is a superstar! Whitesnake’s self-titled is the only proper cock rock album ever. It’s a classic. I still put that on whenever we party. Everyone goes insane. Whitesnake is pure party rock with a little metal thrown in. Perfect! I mean if you put on Celtic Frost’s To Mega Therion at a party, it’s OK. But if you put on 1987 Whitesnake, people are going to have a great time. I grew up listening to Whitesnake, Scorpions, and bands like that. You know, Klaus Meine says “Come on, baby!” when he addresses the audience. He stole that from Coverdale."


Så, behöver jag motivera mig mer för att jag har med Still Of The Night? Jag tycker inte det. 

SEPULTURA. När bröderna Cavalera var med i bandet var det en superkraft med mer potens än Ben Johnsons skåp med dopningsprodukter. "Arise" var en skiva som fullständigt golvade mig när jag hörde den första gången. Det kan tilläggas att det var den första skivan jag hörde av bandet, och jag kommer tydligt ihåg hur grymt jag tyckte omslaget var när jag hittade skivan på mitt lokala bibliotek i Karlskrona där jag också hittade IN FLAMES "Reroute To Remain" faktiskt. Den är efterföljande låt nämligen. Men SEPULTURA alltså! Pisket och drivet i öppnings- tillika titellåten imponerar fortfarande, och chansen att jag hade spontant självantänt om jag hade fått höra låten live med ett med bandet återförenat syskonpar Cavalera är stor. 

Så IN FLAMES. Jag vet att det finns plattor i bandets diskografi som hålls högre än "Reroute To Remain". Det finns också enskilda låtar på skivan som hålls högre än titellåten som också öppnar skivan som exempelvis Trigger och Cloud Connected. Men jag har svårt, att värja mig mot den matta som bandet väver i refrängen. 

Jag skulle köpa MEGADETHs "Rust In Peace" när den kom ut. Av någon anledning fanns den inte i någon annan affär i Karlskrona än Expert. Märkligt. Jag hade svårligen knarkat ner mig på bandets tidigare alster och förväntningarna var uppskruvat till extrema nivåer även för att gälla tonårsmått. Skivan åkte på och ut ljöd...country. Ja, country. Ett episkt kataklysmiskt vrål med tillhörande skrik från min far att nu fick jag banne mig sänka volymen på stereon ekade genom huset. Såklart hade ett fel av stora mått skett och butiken kunde inte göra något åt det förrän om tidigast en vecka. Helt otroligt hur mycket man kunde varva upp sig över det faktum över något som man inte hört en ton av, men efter en vecka så fick jag skivan. Och gosse - tror ni att jag blev besviken? Självklart inte när skivan öppnar med Holy Wars...The Punishment Due och sedan fortsätter i samma storartade stil. Fortfarande bandets bästa skiva. 

WATAINs "Sworn To The Dark" var ytterligare en skiva som fick folk att kippa efter andan. Jag tyckte att Legions Of The Black Light som öppnar skivan var bland det grymmaste jag hade hört. Mörkt, ondskefullt, fullt creddigt men förvånansvärt lättillgängligt. 

ENTOMBED har vi ju haft med ett antal gånger i fredagslistan. Det kommer ju inte som en överraskning att vi har med dem även denna gång då bandet har levererat ett försvarligt antal rediga dängor. Valet till veckans lista är Eyemaster från "Wolverine Blues" - skivan som på allvar fick mig verkligt intresserad av bandet. Gissar att jag inte är ensam om den uppfattningen. 

Likadant är det med efterföljande band - MASTODON. Blood And Thunder kan vara en av de mest ideala öppningslåtarna som finns inom scenen. Drivet liksom pumpas fram på ett oerhört skönt blasfemiskt vis som ger mersmak. 

Nämner jag SCAR SYMMETRY så kommer nog många att tänka på The Illusionist eller hur? Och det gör ni ju fullständigt rätt i. Trots att låten har kramats i det närmaste ihjäl kan jag inte låta bli att ha med den. Den är ju så bra, liksom efterföljande dänga, Follow The Hollow av SOILWORK. 

Avslutande duo klockar in på ca 17 minuters musik av bästa halt: IN MOURNINGs Colossus och BARREN EARTHs Curse Of The Red River från plattorna som jag fortfarande inte har tröttnat på: "The Weight Of Oceans" och "Curse Of The Red River". 

Med detta önskar jag er en trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar     

Nytt på WeRock

Hoppas att ni har haft en skön påsk - jag kan ärligen säga att jag haft det. Förutom god mat, dryck och umgänge med familjen så fick man sig ju ett gott skratt åt Metal Archives magiska försök till aprilskämt där de skrev att

After a long and harsh process, M-A has decided to add Nickelback to its database. Once our Canadian moderators brought up their early releases, and our German mods agreed in unison, we were forced to reconsider them. Indeed, their first album Curb is totally metal and influenced by Soundgarden and Alice in Chains who are both on the site.

We felt like explaining ourselves and we're truly sorry to all their fans for this mistake, they DESERVED their spot on the Archives.

Ja, jag skrattade i alla fall :) Men det är inget skämt att vi trots att andra gick omkring och förökte luras lade upp lite nya recensioner på WeRock igår. Och jag är benägen att hålla med kollega BiblioteKarin att 2013 har öppnat med rejäla kvalitetssläpp. Ser jag på de promos jag har i pipelinen så kommer det fortsätta så ett tag framöver. Mycket roligt. 

 Jag har bidragit med recensioner av HYPOCRISYs senaste släpp "End Of Disclosure" som jag verkligen måste hamra in är ett måste om man gillar kvalitativ death metal. Jag kan inte påminna mig att jag hört bandet låta bättre, eller skriva finare dängor än på denna skiva. 

Sen tycker jag att ni ska spana in IN VAINs "Aenigma" som även den är en riktigt massivt bra skiva. Både jag och Susanne är svårt nerknarkade på norrbaggarnas förmågor. 

Övriga recensioner som ni återfinner på siten är Fredrik Sandbergs texter om DEATHEMBERs "Going Postal" och THE HYPER ACTIVES "Rock 'N' Roll Lives Again" Bibliotekarins omdömen om ROTTING CHRISTs "Kata Ton Daimona Eaytoy", Jonte Anderssons ord om KVELERTAKs högt emotsedda "Meir" och Robert Gustafssons  textmängd om de nya skivorna från SYRON VANES och WHITESNAKE. 

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 10 - ett sammelsurium

Godmorgon gott folk!

Fredagslistedags igen - denna gång med enbart undertecknad vid rodret. Det känns som det var en evighet sedan vi kunde bjuda på en samfälld fredagslista, men omständigheterna i detta fall är som de är - barn och sjukdomar kommer före att göra fredagslistor helt enkelt.

När jag började göra fredagslistor, första listan publicerades den 16 april 2010 och hade endast 6 låtar av band som DECAPITATED och BETWEEN THE BURIED AND ME, så var tanken inte att göra tematiska listor som vi numera är väldigt förtjusta i att göra utan bara fungera som en logg över vad jag och senare vi hade lyssnat på under veckan som gått. Ett tag spräckte vi alla vallar och lade upp hela album på listan vilket resulterade i fullständigt vanvettigt långa listor. Någon vi gjorde spände över 8 timmars musik.

Och listan denna vecka är faktiskt ett sammelsurium av dessa två angreppssätt - vad jag har lyssnat på under veckan, samt låtar av band som jag vill lyfta fram lite extra. Det är en ganska schizofren lista faktiskt.

Jag inleder lite nätt och fint (ingen sarkasm för en gång skull) med finska OMNIUM GATHERUM. Finnarna är ju mästare på melankoli och har en stor mängd band av fin kaliber som vet hur man får strängarna att böla fram vemod. Senaste given "Beyond" är musikaliskt en briljant och vacker giv. Jag sliter fortfarande lite med hur sången låter. Jag tror att det har att göra med produktionen faktiskt att jag inte köper Jukka Pelkonens sång rakt av. Får se om ni gillar låten New Dynamic. 

Fortsätter med Tongue av SOILWORK från senaste i mitt tycke oerhört bra skiva "The Living Infinite". Jag kan inte låta bli att citera blogg- och redaktörskollega Kim angående mitt omdöme om skivan: Och då är det bra, det kan jag garantera :-) Martin är inte den som hyllar melodisk death om det inte verkligen har något speciellt att komma med. Så nu vet ni det, haha!

SAHG - jag kan inte släppa bandet. Det är så bra. Jag har haft med bandets musik flertalet gånger, så jag ska inte skriva så mycket mer än att Hollow Mountain från "III" verkligen förtjänar era öron och uppmärksamhet.

Sen kommer finfina Revelations av IRON MAIDEN. Jag greps av en oerhörd lust att lyssna igenom "Piece Of Mind" när jag satt i soffan hemmavid i förra veckan. Sonen sov tryggt i min famn, mamma D sov också sött - helt enkelt ett guldläge att lyssna på musik. Och visst håller låten än?

Raskt hopp över till DEFEATED SANITY och Perspectives från "Passages Into Deformity". Fy fan vad bra det är! Det är gött att bara stänga av och gå in i ett rens såsom det tyskarna är mer än kapabla att kavla ut.

Kollega Robert Chief Rebel Angel Gustafsson skrev om tvekampen mellan WHITESNAKEs "1987" och VAN HALENs "1984". Kommentaren jag skrev på detta inlägg säger egentligen allt om varför Still Of The Night  är med på listan: Men tack utav helvete för att du skrev om dessa skivor ;-) jag har ju haft Still Of The Night på hjärnan under en längre tid, fått bort den, och så kommer du och poppar in den igen. Ah well :-)

HOUR OF PENANCE är ytterligare ett verkligt hårt gäng. Eller, ja, bandmedlemmarna kanske är hur trevliga som helst - musiken däremot är stentuff.I  Fall Of The Servants från "Sedition" demonstrerar bandet att de kan spela skiten ur sina instrument.

Ni har väl hört att VOMITORY ska lägga ner? Ett oerhört tråkigt besked då karlstadsbandet har levererat death metal med oerhört hög verkshöjd. "Carnage Euphoria" och The Ravenous Dead är ett smäckexempel på det faktumet. Släck ner, vrid upp - mosh!

Ett annat hårt gäng är AEON från Östersund. Jag har valt Liar In The Name Of God från "Path Of Fire" då jag tycker att gitarrsolot är så löjligt bra att jag smäller av varje gång jag hör det.

Jag avslutar med WOE OF TYRANTs Behold, The Lion med en förhoppning att ni får en trevlig helg på alla möjliga vis.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 10 - ett sammelsurium

Fredagslistan 2013, vecka 8, Gästlistare - Mike Andersson från Cloudscape / Fullforce

Eftersom fredagslistans beskyddare och befrämjare Martin denna vecka har fullt upp med andra bestyr så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att bjuda på en ny Gästlistare. Mike Andersson från CLOUDSCAPE och FULLFORCE har varit snäll nog att lista tio personliga favoriter enligt listan nedan, en fredagslista helt utan tvåtakt, growl och andra våldsamheter. Vi talar istället om snabba arpeggios, skönsång och en rent för jävla bra lista. Kanske den bästa jag sett under mina två och ett halvt år här på bloggen. Ordet lämnas härmed över till Mike!

KANSAS: The Pinnacle
En av mina absoluta favorit låtar från ett av mina favorit band.... Denna låten kommer från deras tredje platta "Masque" som släpptes 1976. Jag började lyssna ganska sent på Kansas (början av 90-talet) men jag blev totalt såld på detta bandet direkt när jag hörde dem. Just denna plattan var den första jag hörde. Mästerverk!!

YNGWIE J MALMSTEEN: Seventh sign
Yngwie är (eller åtminstone var) en av mina favoritlåtskrivare. Nog för att han är grym på gitarr men det var som kompositör han fick mig på fall 1985 när han släppte sin andra platta "Marching Out". Jag har fram till för ett par år sedan varit en samlare av hans plattor inklusive specialutgåvor och bootlegs. Dock har mitt intresse för Yngwie falnat litegrann de senaste åren då jag tycker han tappat som låtskrivare. Hur som helst, denna låten är titelspåret från hans i mitt tycke bästa platta från 1994 som heter just "The Seventh Sign". En grymt stark låt och helgjuten hårdrocksplatta som nog de flesta hårdrockare gillar. Med denna plattan slog han historiskt rekord i Japan då plattan sålde dubbel platina på mindre än en vecka. Artister som Madonna & Michael Jackson var inte ens i närheten av hans populäritet i Japan när denna plattan släpptes. Ingen utländsk artist hade sålt så många plattor i Japan som Yngwie gjorde med The Seventh Sign! Lyssna och njut!

WHITESNAKE: Still of the night
Whitesnake var det första bandet jag upptäckte inom hårdrocken som elvaåring och det var "Saints & Sinners" plattan som fick mig att börja lyssna på hårdrock under det tidiga 80-talet. Tillsammans med Yngwie så var/är Whitesnake ett av mina absoluta favoritband. Denna låten har få missat och den innehåller allt som jag gillar med hårdrock...tyngd, melodi, dramatik och dynamik.

RUSH: Mystic rhythms
Även detta fantastiska band är ett av mina absoluta favoritband. Jag såg dom live i Stockholm 2004 samt på Malmö Arena 2011 vilka båda var magiska upplevelser. Jag har följt detta bandet sedan plattan där denna låten kommer ifrån, "Power Windows", släpptes 1985. Toppmusiker och i princip allt dom gjort sedan första plattan 1974 håller absolut högsta klass.

HELLOWEEN: Nabataea
Denna låten kommer från Helloweens senaste platta "Straight out of hell" som bara är några veckor gammal, ensjukt bra platta!! Under 80-talet lyssnade jag och Peter Wildoer (Darkane) flitigt på Helloween men under tidiga 90-talet "växte jag ifrån" den dubbeltrampande powermetallen som Helloween spelade och jag började allt mer lyssna på progressiv metal och band som DREAM THEATER, FATES WARNING m.fl. Dock återupptäckte jag Helloween för ca fem år sedan och började forska i hur dom låter idag och till min stora förtjusning så blev jag klok på att Helloween som band är som ett gott årgångsvin som blir godare/bättre med åren. De spelar en typ av metal sedan mitten av 90-talet som jag definierar som semi-progressiv metal med grymma melodier. Visst finns en och annan "galopplåt" fortfarande men fokus i deras musik de senaste femton åren ligger definitivt inom den typ av metal jag älskar idag och dom har en stor lekfullhet som jag älskar i deras komponerande. Kort och gott, Helloween har aldrig tidigare varit så bra som de är idag.

SAGA: Wind him up
Bandet som både hårdrockare och synthare gillar. Jag har följt Saga sedan 1984 och älskar deras musik än idag, fortfarande släpper herrarna starka plattor med en lekfullhet som många band med deras genomsnittsålder saknar. Deras musik är beroendeframkallande för mig och glider jag in i en "Sagaperiod" så tar det lång tid tills perioden är över ;).

YNGWIE J MALMSTEEN: Magic mirror
Ytterligare en låt från Sveriges enda sanna rockstjärna ;). Denna kommer från hans tredje platta "Trilogy" (1986), detta är också en av mina favoritlåtar från en av mina favoritplattor med Yngwie. Numera sjunger jag i samma band som Anders Johansson spelar (Fullforce) som lirade med Yngwie på 80-talet. Att man idag är bandmedlem och sångare i ett band där legendariske Anders lirar trummor kunde man i barndomens och ungdomens dagar inte tro skulle ske ;).

SYMPHONY X: The accolade
Ett band som jag upptäckte när denna låten var ny 1996. Blev totalt såld direkt och deras musik är en gnutta neo klassiskt likt Yngwie fast långt mer progressivt. Fantastisk låt och platta ("The divine wings of tragedy") och Russell Allen är en av nutidens bästa metallsångare enligt mig.

TOTO: Mr Friendly
Detta är väl på gränsen att kalla för hårdrocksband då dom både skriver popmusik och mer gitarrbaserad westcoastrock. Denna låten kommer från en platta som heter "Isolation" (1984) och stilen på plattan anser jag vara AOR/melodiös hårdrock. Jag gillar det mesta Toto släppt sedan debuten 1978 men denna låten och plattan är deras bästa i mitt tycke.

MERCENARY: Lost reality
Sjukt bra låt och platta från ett av Danmarks bästa band enligt mig. "The hours that remain" släpptes 2005 och är bandets fjärde i ordningen, de har släppt ytterligare två grymma plattor efter denna. Stilen är vad de insatta kallar för "melo-death" och rör sig i samma område som SOILWORK fast med all respekt till våra lokala hjältar i Soilwork så tycker min smak att Mercenary är det bästa bandet i genren.

Tackar för mig och hoppas denna gästlista kanske fått några lyssnare att upptäcka något nytt och nygammalt.

Ciao, Mike

Fredagslistan 2013, vecka 8, Gästlistare - Mike från CLOUDSCAPE / FULLFORCE

När ormen bet rejält

Långt innan hans uppuffade blonderade hår och pumpade muskler var David Coverdale en riktig sångare. Först i DEEP PURPLE såklart, sedan kom det lite sologrejer som mynnade ut i det fantastiska tidiga WHITESNAKE. Nyligen släpptes en box med bandets första skivor tillsammans med en jättebok och en dvd med videos och en konsert från Landover 1980. Priset var till en början lite väl högt men efter att Ginza sänkte den med över 40% så blev det en beställning även för mig.

Som box betraktat är den skitsnygg. Vinyl replicas på skivorna inkl. det japanska originalomslaget på liveskivan från London 1978, en liten nypressad variant av första EP´n samt en 100-sidig bok fylld med bilder och historier signerade Coverdale och Bernie Marsden, visst hade det varit roligt om de letat upp fler gubbar men jag är nöjd som det är. För den som har skivorna på cd redan kan det vara värt att vänta och se om dvd´n kommer ut separat, det finns inget nytt på dem utan de innehåller bara originalskivorna rakt av. För mig som inte hade någon av dem på cd utan "bara" vinyl så gjorde det såklart nicht und nada.

Till sist - vilken fantastisk värld det är vi lever i numera. Ett klick bort hittar man de mest underbara konserter som tidigare kopierades runt på videoband i mer eller mindre halvbra kvalitet. Varsågoda - Whitesnake i Ludwigshafen 1983. Cozy på trummor, Moody och Galley på gitarr. Inte riktigt så bra som de var 78-81 men FAN så mycket bättre än 1987 och framåt (med undantag för 1997).

/Alex in the shadow of the blues

Fredagslistan WTF?!

Fredag, detta vackra ord i den svenska vokabulären. Fredagslista, ett om möjligt ännu vackrare. Veckans skapelse är en kontrasternas lista minst sagt. Hårt vs mjukt, lättillgängligt vs svårlyssnat, mainstreamballader vs undergroundknas, good cop vs bad cop. Man kan kalla det lite vad man vill, poängen är att motsatsförhållandet råder. Vi valde yin och yang som arbetsnamn mest för att det låter coolt och för att ge bokstaven Y lite uppmärksamhet.

Första ronden

Martin går ut hårt med WHITESNAKE. (Ja, ni läste rätt, pudelrockens crème de la crème inleder.) Och det blir knappast bättre: VIXEN, VAN HALEN, EUROPE och WINGER för oss, på sina böljande hårmanar, fram till den pompösa avslutningen signerad STYX.

Gudars skymning, den där mastodontinledningen blir i alla fall jag alldeles matt av. På olika plan, ska tilläggas. Det är ömsom skämskudde och ömsom en liten nostalgisk blödighet som infinner sig hos undertecknad (kan bero på att jag är notoriskt svag för OZZY). En förunderlig känslomässig kombination som enbart kan frammanas medelst powerballader från åttiotalet. Samt: hela mellanstadiet passerar revy på ett tvivelaktigt sätt för mina ögon. Hu! Här har faktiskt Bensch överträffat sig själv, det ska villigt erkännas. Efter att denna något skräckblandade förtjusning lagt sig lägger vi hårsprayen åt sidan och vandrar vi vidare till corpsepaintens förlovade land.

Slutstriden

Jag funderade en god stund på hur jag skulle kunna matcha (eller snarare omatcha) dessa tio alster. Ingen lätt uppgift som ni förstår efter denna tokinjektion av åttiotalsballader. Resultatet är en blandning av experiment-black, eländesvrål och allmänt svårlyssnat för att väga upp. Jag kan inte på rak arm säga om det lyckas eller inte, men jag är ganska säker på att det här inte kommer att passa alla. GNAW THEIR TONGUES inleder med en mood setter och banar väg för SILENCERs klassiker Death - Pierce Me. (Jag minns fortfarande hur det kändes första gången jag hörde skriket som ligger placerat 1:46 in i låten. Mysrysigt!)

Följer gör bland andra HORDE OF HEL och SPEKTR men för att det inte ska bli alldeles för ledset piggar vi upp oss på sluttampen med lite grind. MESHUGGAH får den äran att avsluta och lätta upp. Det är ju trots allt fredag.

Min gissning är att det här är en av de mest splittrade listorna i bloggens historia. För extra förvirring kan man med fördel köra varannan låt ur Martins del och varannan ur min. Jag hade inte hjärta att blanda åt er, att få NEGATOR direkt efter EUROPEs finstämda tryckare skulle kanske kunna få oanade följder. Men nu gissar jag bara.

(Ni får själva lista ut var listan gömmer sig, krom-effekten bjuder vi på.)
Med lyckönskningar inför helgen som komma skall.

/Susanne

Intervjuer...

När man som 10-åring plötsligt fick tillgång till kabel-tv var det en fin tid att vara hårdrockare. Något som åtminstone präglade min uppväxt var intervjuer, bootlegs hade jag dålig koll på och de flesta köpekassetter med konserter hade jag inte råd med. Det fanns då en tjusning i att se mina idoler på tv ändå, i avslappnade sammanhang. Och allt som oftast i samkväm med Mick Wall. Om jag fick önska vara någon annan än den jag var under 80-talets heyday så skulle jag nog välja Mick Wall. Han kände ju för skrående ALLA!

Det var inga snygga frisyrer de satt inne med (Ozzy 1986...jag LOVAR att både min mamma och min mormor hade en exakt likadan!), det som sades var sällan banbrytande eller föremål för nästkommande års nobelpris, men de satt där. I en stol. Och pratade och rörde på sig. Vad kunde vara mer upphetsande än det?







/Alex

Färska texter på WeRock

I de nya recensionerna på WeRock tokhyllar undertecknad TesseracTs fullängdsdebut "One", vars musik har spår av COHEED & CAMBRIA, ANIMALS AS LEADERS men som ändå lyckas presentera väldigt unik musik. Jag har även dräpt BELIEVERs kommande platta "Transhuman" och försiktigtvis lagomhyllat ALTAR OF PLAGUES "Mammal" som verkligen spänner bågen hårt med sina milt sagt långa låtar, samt SYLOSIS "Edge Of The World" som inte riktigt håller hela vägen, men stundtals är riktigt bra. Andra album som dissekeras: AMON AMARTHs "Sutur Rising" som Fredrik tycker bjuder på ett visst mått av förutsägbarhet, WHITESNAKEs "Forevermore" som får Robert att dra en lättnadens suck över att bandet fortfarande levererar, och INSENSEs "Burn In Beautiful Fire" som BiblioteKarin tror kan innebära att bandet nu tar ett viktigt steg i att skaffa sig en större publik. Plus en mängd andra plattor såklart! Sidan för de hågade - WeRock. /Martin