Fredagslistan 2017, vecka 15: Tillsammans!

Gott folk!

Idag är det Långfredagen, och traditionellt brukar vi köra en fredagslista på temat Jesus, död och korsfästelse på grund av, ja anledningar. Men jag kände verkligen inte för att göra en favorit i repris den här veckan. Det har gått en vecka sedan händelserna i Stockholm. Jag satt på jobbet och följde händelseutvecklingen, hade många bra samtal med folk som var på biblioteket då jag jobbade kväll på vår UNG-avdelning. Många var oroliga, skrämda - precis som jag. Jag har både släkt och vänner i Stockholm och det som hände i vår huvudstad kändes verkligen in i hjärtat.

I hjärtat kändes också hur vi - och då pratar jag om större delen av vår befolkning - hanterade det fruktansvärda som hände. Istället för att försjunka i vrede, hat och främlingsfientlighet visade vi, vår regering och polis, räddningskår och sjukvård upp vår bästa sida. Med tydlighet, värdighet, omtanke valde vi att gå vidare i vår vardag - tillsammans. Jag måste säga att det varit rent underbart att se detta - och också se de som vill utmåla vårt samhälle som stående på kanten till kollaps uttrycka sin frustration över att folk väljer att agera och hantera sorgen och alla andra jobbiga känslor på detta sätt.  Det, om något, är ett bra betyg.

Bild: Maja Suslin/TT

Därför blir det ingen fredagslista om död, Jesus eller korsfästelse den här veckan. Det blir en lista som handlar om gemenskap, medmänsklighet, medkänsla, solidaritet och kärlek. Allt annat vore orimligt om ni frågar mig.

Nu, mer än någonsin, är dessa ord mer än bara ord för nu leder de till handling. Folk öppnar sina hem, folk ser varandra i ögonen, folk köper pizzor till polismän som jobbat många långa timmar. Små handlingar som i detta skede betyder så mycket. Damon Rasti, initiativtagare till den manifestation som ni ser en bild av ovan, skrev dagen efter attacken en krönika i Metro om varför han anordnade manifestationen. Så här skrev han bland annat:

Vår storhet som jordens troligen mest moderna nation är en vagel i ögat på dessa monster som vill försöka dra oss tillbaka i vår strävan att alltid bli bättre. Vi är förebilder, även om vi är långt ifrån perfekta, och historien kommer se tillbaka på oss som ett föregångssamhälle. Det är därför av oerhörd vikt att vi nu i denna stund av chock och rädsla inte låter oss luras till ondskans primitiva nivå. Inte låter hatet förblinda oss, och absolut inte påverkar oss i våra ambitioner om att fortsätta vara – i mitt tycke – världens bästa land. Det är inte mina medsvenskar så som jag känner er. För det är exakt vad de vill. Låta skräck förgöra oss också. Men vi är bättre än så. När det blåser upp till storm håller vi varandra i händerna. Vi står enade tillsammans och låter ingen eller inget förändra oss till det sämre, oavsett orsak till tragedin. Enskild person eller organiserad attack.

Ha en fin påsk, och ta hand om varandra. 

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 15: Tillsammans!

Fredagslistan 2016, vecka 51: Ett antal låtar som sticker ut!

Gott folk!


Med tanke på hur mycket musik vi tipsat om här på bloggen under 2016 så kanske en viss mättnad har infunnit sig hos er?


Nä, tänkte väl inte det! Jag har skrivit det innan och pratat mycket om det faktum som sticker ut lite extra för mig personligen från 2016 - jag har upptäckt, verkligen på allvar, hur mångfacetterad och bra doomen är. Det är verkligen någonting som jag tycker är verkligt kul (om nu detta kan sägas om en ganska sorgetyngd subgenre) att trots en lika mödosam som lång inkörningsperiod så har detta "arbete" till slut belönat sig.


I veckans fredagslista tar jag upp ett antal låtar som jag tycker sticker ut lite extra. Det kan vara låtar från skivor som kommer dyka upp på årsbästalistan, men också från skivor som inte alls är med i racet om dessa platser.


Vi kör!

Ni får ursäkta att jag tjatar lite om ANAAL NATHRAKH och deras extremt starka "The Whole Of The Law". När den här duon släpper skivor så brukar jag - och många med mig - mysrysa lite inombords då bandets skivor ofta innebär att återse en gammal vän. Så är det även här. Det finns ett helt koppel av bra låtar på den här skivan, men We Will Fucking Kill You sticker ut lite extra för mig. Gitarrsolot vid ungefär 2:30-strecket tillför en verkligt nervig grad av episkt röj och är en starkt bidragande faktor till att låten är med i veckans fredagslista. Solot, tillsammans med en i det närmaste kärleksfull refräng och ett helvetiskt bra driv (ja, vi pratar såklart tvåtakt!) gjorde att jag föll lika snabbt som ett sänke när jag hörde låten.

Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag ytterst svag för låtar som byggs upp från små detaljer för att sedan växa till stora proportioner. Typexempel på detta är exempelvis One eller Fade To Black av METALLICA. Den graden av episkhet. OCEANS OF SLUMBER har på "Winter" lyckats med detta konststycke i titellåten som börjar nästan trevande med gitarr och sång. Oerhört vackert och stämningsfullt! Bandet lyckas med bedriften att sedan bygga på lager på lager. Rätt mycket av det ligger i trummisen Dobber Beverlys helt makalösa trumspel. Med fingertoppskänsla adderar han beståndsdel till beståndsdel till vad han faktiskt gör på trummorna. Vi pratar allt från spökslag till furiösa blastbeats.

Låten Berlin av IF THESE TREES COULD TALK fångade min uppmärksamhet redan av första lyssningen av "The Bones Of A Dying World". Den ligger sent på plattan, faktiskt nästsist, och jag var svårt tagen av skivan långt innan just den här låten började. Kanske är det för att den låter ganska olikt den musik som det här bandet brukar presentera som jag gillar den så mycket. Här finns en - nästan - popartad förtjusning i en speciell gitarrslinga som återkommer ett antal tillfällen i låten. Jag blir alltid helt till mig när jag hör den. För den lyfter verkligen låten till helt magiska höjder och låter tanken sväva högt och fritt. Bara en sån sak borde få er att kolla in låten, haha!

Står ni ut med en väldigt mainstreamartad låt? Det är svårt att undvika att planetens största band har släppt ny skiva eller hur? Så här lite över en månad efter det att "Hardwired...To Self-Destruct" så kanske den värsta hypen runt skivan har lagt sig och vi kanske kan fokusera på vad bandet faktiskt gör på skivan och inte bara springa runt i yster ringdans över att bandet äntligen har baxat sin kollektiva röv ur vagnen och släppt nytt? Jag har valt Atlas, Rise! då jag inte bara tycker att det är den bästa låten på skivan, det kan vara den enskilt bästa låten bandet har släppt post "Reload". Jag tycker att bandet låter helt otroligt bra, relevanta och hungriga i den här låten. Här finns alla element för en verkligt bra låt: bra riff, snygga solon, en Hetfield som sjunger helt vansinnigt bra. Och Ulrich som trummar riktigt bra!

Jag tar hjälp av FLESHGOD APOCALYPSE för att svinga storsläggan i en lika melodramatisk som episk final i veckans fredagslista. Den här italienska symfoniska dödsorkestern brukar inte hålla igen på speciellt mycket när den skapar musik. Så är det inte på "King", men skivan skiljer sig från bandets övriga diskografi i det att just mixen death metal och symfoniska inslag är sällsynt lyckad denna gång. Syphilis är en extremt storvulen och pretentiös låt som ligger näst sist på skivan. Det är förtvivlan, sorg, och sjukdom i kräkstora tuggor. Och det är helt lysande, vackert och pompöst. Jag håller med om att det är musik som inte kommer gå hem hos alla, men likadant är det ju med ris a la Malta!

God jul gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 51: Fem låtar som sticker ut

Fredagslistan 2016, vecka 44: Nytt mark II

Gott folk!

Jag vet inte hur mycket ni tänker på det, men 2016 är ett riktigt bra skivår för metal. Så pass bra att jag känner mig nödgad att göra ytterligare en fredagslista med någorlunda nytt material. En del av låtarna i veckans fredagslista är från skivor som inte är släppta i sin helhet, andra är det, och vi pratar om skivor som i det fall de är utgivna har kommit ut den senaste veckan.

Vi kör!

DARK TRANQUILLITY släpper nytt idag faktiskt. "Atoma" heter skivan som jag har haft tillgång till ett tag, men faktiskt inte lyssnat igenom! De smakprov som bandet har släppt i förväg har dock fått mig att se fram emot skivan nåt enormt. Amelies recension av skivan på WeRock har fått mig att bli än mer intresserad. Det var ett tag sedan jag såg fram emot en skiva från denna veteranorkester faktiskt, och det är riktigt kul att faktiskt ha denna känsla inför ett skivsläpp. Jag har valt Forward Momentum som är en vacker, ödesmättad låt med ack så snygga harmonier och är en låt som drar lite åt INSOMNIUM-hållet. Och så har vi Mikael Stanne  som sjunger bättre än någonsin.

Jag tyckte faktiskt att "Desideratum" som kom 2014 var lite av en mellanskiva för ANAAL NATHRAKH, och det var jag inte ensam om att tycka. Först tyckte jag att nya "The Whole Of The Law" var likadan. Men snälla ni - ge den här skivan en chans, för den växer ut till en riktigt fin stund. Jag har valt en låt som jag direkt föll för, We Will Fucking Kill You, ja AN är inte ett band som satsar på finkänslighet i låttitlarna i alla fall. Musikaliskt är det dock annorlunda. Få band som sysslar med extremmetal har den väl utvecklade känsla för melodier och maffiga refränger som Birminghamduon har. Här finns ett fint episkt anslag, ett jättefint driv och ett - wait for it - magiskt bra gitarrsolo! Ja!

Band nummer två som övertygar mig att de är tillbaka i fin form är TESTAMENT. Jag tyckte att "Dark Roots Of Earth" var ganska tråkig och den hamnade raskt i högen av skivor som jag inte lyssnar på mer. Men jag ger alltid bandet fler chanser, och "Brotherhood Of The Snake" är en skiva som jag verkligen tycker är bra. Bettet och drivet är tillbaka på väldigt övertygande sätt. Riffen sitter som en keps, och bandet har numera en rent skrattretande kompsektion i Gene Hoglan och Steve DiGiorgio som med osviklig precision styr upp verksamheten. Har ni hört TESTAMENT sedan innan så kommer ni känna igen er - det här bandet handlar inte om förnyelse - utan om att visa på precis hur tajt, kul och driven thrash kan låta när den liras av kompetent folk.

Ytterligare ett smakprov från METALLICAs kommande skiva. Atlas, Rise! får mig att ytterligare längta efter att få höra mer, för ta mig satan om METALLICA inte låter mer tända än på bra länge! Att ljudet är betydligt bättre än på "Death Magnetic" gör ju inte saken sämre. Atlas, Rise! har jättefint gitarrspel. Gitarrsolot som börjar vid 3.30 är bra och jag älskar när Hetfield blandar sig in i leken vid 4.23. De hade kunnat mata på längre med den grejen. Och på tal om Hetfield - jävla krut i pipan han visar upp här! Ja, ni fattar - jag är lite till mig i trasorna, och det känns helt kung att vara det över ett band som har hållit på så länge som METALLICA.

I en värld med så mycket musik som vår så finns det få konstanter. Men en sådan är att det tar tid att lyssna in sig på skivor från ULCERATE. Jag har dragit varv på varv på nya "Shrines Of Paralysis" och det enda säkra jag kan säga om den är att den är löjligt bra. Jag har valt Yield To Naught från skivan, men jag rekommenderar er verkligen att lyssna på hela skivan då ULCERATE alltid har handlat om hela album snarare än enstaka låtar. Av band jag inte sett live så ligger Nya Zealändarna på topp 3 med övertygelse. När jag recenserade "Vermis" för 3 år sedan skrev jag att den var en skiva som kräver uppmärksamhet. "Shrines Of Paralysis" är exakt likadan i denna aspekt. Men den är verkligen värda er tid.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 44: Nytt mark II

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Gott folk!

Äntligen ska vi avhandla det högst angenäma ämnet live-skivor. Minnet undslipper  mig, men jag tror inte att vi har gjort en fredagslista på detta temat alls.

Vi kör!

Jag tror inte det är många som blir förvånade att jag öppnar listan med IRON MAIDENs klassiska "Live After Death" från 1985. Det här är ett album som visar bandet i sin absolut starkaste form om ni frågar mig, och det har fångats på skiva på ett helt underbart sätt. Turnén i fråga var World Slavery Tour som bandet gjorde på skivan "Powerslave" som släpptes 1984 och som varade i 331 dagar under vilka bandet gav 187 konserter. Rent setlistemässigt är det rent skrattretande vilken nivå bandet låg på under denna turné.Det är en helvetisk matning av hit på hit på hit som faktiskt fortfarande tar andan ur mig. Bara en sån sak att få höra Revelations och 22 Accacia Avenue i krossande versioner är helt fantastiskt. Jag köpte skiva på vinyl runt 1988 (alltså ungefär i samma veva som jag snöade in på bandet) och utgåvan är helt magiskt fin. Jag älskar att ta fram och lyssna på den fortfarande.

En av anledningarna till att jag håller "Live At The Marquee" högst i DREAM THEATERs digra live-plattediskografi är att den är från tiden innan bandets live-plattor blev rent löjliga i omfattning och puts. Här har man visserligen spelat in James LaBries sång i efterhand (buuuu!) men jag gillar ändå plattan för dess råa sound och för låtvalen. När du tvingas välja bara 6 låtar då blir det mycket intressant att se vilka  bandet har valt. Roligast att lyssna på är jammet Bombay Vidaloo som är en låt som aldrig har spelats in i studio, och som - om vi nu ska tro Wikipedia - enbart har spelats 6 gånger under bandets karriär, samt Another Hand - The Killing Hand som också inte brukar dyka upp i bandets setlist speciellt ofta och A Fortune In Lies som är en gammal favorit.

En verkligt klassisk live-platta från SLAYER som jag köpte direkt när den kom ut 1991. Skivan spelades in vid tre separata tillfällen under den ack så tunga Clash Of The Titans-turnén. Jag kommer tydligt ihåg att jag tyckte att detta var det råaste och tuffaste jag hade hört. Jag dyrkade SLAYER sedan flera år tillbaka när skivan kom ut, men det skulle dröja väldigt många år innan jag såg bandet live (2002, på Roskilde Festivalen) och jag var svältfödd på live-material från bandet. Låtmässigt är skivan ett ymnighetshorn av stora mått. I stort sett alla klassiska låtar, plus några andra favoriter (ja, jag menar Spirit In Black och Expendable Youth) gör att jag oftast väljer att återkomma till just "Decade Of Aggression" när jag vill lyssna på live-material från bandet, trots att jag har en del bootlegs vid det här laget.

Min kärlek till RUSH verkar bara öka ju äldre jag blir. Likt DREAM THEATER så har den kanadensiska power-trion en diger diskografi när det gäller live-plattor, alla värda att kolla in. Jag gillar dock mest "Exit...Stage Left" från 1981. Jag tror det har att göra med den rent ljuvliga, varma och mustiga produktionen som plattan har. Låtmässigt så är det fina låtar som spelas helt otroligt bra, såklart. Men när det gäller live-plattor så har artisterna ytterligare ett hinder att ta sig över: närvarokänslan. Att lyssna på en konsert är en ganska speciell sak i jämförelse att se på plats, eller på DVD för den delen. Du får oftast gå på bilderna på skivomslaget (vilket gör att vinyler alltid slår CD-versionen om ni frågar mig) för att kunna skapa en känsla av att faktiskt ha varit på plats. RUSH lyckas väldigt väl med att kravla sig över detta hinder, så pass bra att skivan brukar vara med högt upp på listor över live-skivor.

Jag avslutar med METALLICAs monumentala "Live Shit: Binge & Purge" från 1993. Detta är ett av de mest påkostade live-dokumenten som har getts ut. Förutom skivan, som egentligen är en trippel-CD så fick du konserten på två VHS-kassetter samt ytterligare en VHS på en konsert som spelades in under turnén för "...And Justice For All", plus en tjock fotobok, fejkat backstagepass och en scary guy schablon. Den var svindyr, så jag önskade mig boxen i julklapp det året. Allt material i boxen visar METALLICA i absolut toppform. Sedan släppet av "Black Album" två år tidigare hade bandet turnerat nästan oavbrutet. Och det märks i hur fantastiskt tajt och mäktigt det låter om leveransen.


Det är en diger låtlista som bandet drar igenom - bandet använde sig inte av något förband under turnén - utan bjöd på en massiv helkväll med konserter som kunde spränga 3 timmarsgränsen. Helt massivt således.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Fredagslistan 2016, vecka 38: 1996

Gott folk!

Jag fick lite feeling av Metalpoddens senaste avsnitt som handlade om IN FLAMES. Har ni inte kollat in podden så kan jag varmt rekommendera den alldeles oavsett om ni gillar IN FLAMES eller inte. Det pratas om en hel massa annat i den podden - i stort sett allt hörvärt.

I vilket fall - jag började fundera lite på vilka andra plattor som släpptes 1996, då både Tomasz och Erik på podden gillar "The Jester Race" och då i synnerhet låten Artifacts Of The Black Rain. Det visade sig att 1996 var, minnet är uppenbarligen kort, ett väldigt bra år. Jag tror att en av anledningarna till att jag lyssnade extremt lite på musik just det året var att det var mitt första år på högskolan och jag läste en minst sagt arbetskrävande kurs som gjorde att jag lade ner minst 70 arbetstimmar i veckan på att lära mig bland annat engelsk grammatik.

I vilket fall känner jag att jag fortfarande håller på att beta mig igenom skivor som kom ut 1996, både av band som jag har återknutit relationen till, men också band som jag bara den senaste tiden har upptäckt.

Vi kör!

Satte ni kaffet i vrångstrupen nu? Att METALLICA är på gång med ny skiva har fått mig att gå tillbaka till bandets 1990-tal, ett årtionde som likt bandets 1980-tal, var sjukt produktivt. Att sen allt material inte höll samma klass är en annan sak. Jag var lite nyfiken på att kolla in om "Load" gav samma känsla som när jag lyssnade på den vid tiden för utgivning. "Load" är bandets sjätte skiva och den följde på det svarta albumet som försatte bandet i projektilbana till positionen som planetens största band. Att "Load" skulle bli en sämre skiva tror jag de flesta var medvetna om redan innan den kom ut, och då kanske mest beroende på att METALLICA hade en både kreativt och arbetsmässigt storartad period bakom sig. Men har skivan fått oförtjänt dåligt rykte? Ja, lite faktiskt. Visst finns här rent för jävligt dåliga låtar på skivan - Ronnie, Mama Said, och Poor Twisted Me är kompositioner som var dåliga rakt igenom, och de har inte åldrats väl om jag säger så. Samtidigt så märker jag att jag faktiskt gillar att lyssna på Hero Of The Day, 2x4, The House Jack Built och låtvalet för listan Thorn Within. Jag tycker också att produktionen är bra. Här finns betydligt mer bett än på det svarta albumet, och jag gillar att Ulrichs bastrummor har en liten antydan till klick.

Jomenvisst - klart jag måste ha med "The Jester Race" av IN FLAMES. Värt att notera är att detta är den första skivan som Anders Fridén gör debut som sångare i bandet, och här inleds alltså den fullständiga utförsäljningen av IN FLAMES. Om vi nu väljer att tro de diatriber som bandet numera alltid utsätts för när det vankas nytt album. Jag har ytterst svårt för folk som anser sig behöva ösa ovett över orkestrars musik av en eller annan anledning utifrån nån känsla att de har rätt till det. Gillar du inte ett bands skivor finns det en mycket enkel lösning på detta "problem": lyssna inte på dem. Jag har själv inte lyckats uppbåda någon vidare pepp inför ett släpp av IN FLAMES sedan 2006 då "Come Clarity" släpptes. Å andra sidan så har jag inte samma glöd när det gäller bandets tidiga skivor som "Whoracle", "Colony" och just "The Jester Race". De är bra skivor som jag gärna lyssnar på, men inte så mycket mer. "The Jester Race" är också skivan där Björn Gelotte axlar rollen som trumslagare förutom att lira gitarr. Detta är något han gör tills dess att Daniel Svensson går med i bandet vid tiden för "Colony" som släpps 1999. "The Jester Race" brukar hyllas vid sidan av "Slaughter Of The Soul" av AT THE GATES och "The Gallery" av DARK TRANQUILLITY som en portalskiva för the gothenburg sound. Den har ju ett fantastiskt gitarrarbete som det bara sprutar talang och känsla om. Jag tycker verkligen att detta kommer fram i den korta men ack så naggande låten Graveland som jag gärna återkommer till.

Ok, nu får ni gärna ta er något styrkande, för här kommer det en jävligt lång och snårig låt från PAN. THY. MONIUMs skiva "Khaooohs and Kon-Fu-Sion". PAN. THY. MONIUM var ett band som verkligen tog ut svängarna och skruvade sin musik bortom vanlig death metal även om detta är subgenren som bandet oftast räknas till. Bandet gav ut tre skivor under sin levnadsbana och lade ner strax efter att de spelat in "Khaooohs and Kon-Fu-Sion" 1996. Medlemmar i bandet var bland andra bröderna Swanö och  Roberth Karlsson som de flesta kanske känner till från FACEBREAKER och SCAR SYMMETRY numera. Jag drogs till bandet för att just Dan Swanö var med i bandet. Hela hösten har varit ett utforskande av vad den mannen har gjort i musikväg. Det började med WITHERSCAPE för mig, sen lite NIGHTINGALE, för att den senaste tiden bli mer PAN. THY. MONIUM. Jag tycker att sådan här vrickad musik behövs för att visa på att det går att vara seriös och tramsig på samma gång, men också för att visa på de möjligheter som musiken ger kreativa personer. Låten jag valt heter Thee-Pherenth och den är oavbrutet kul att lyssna på. Här har vi verkligt feta riff och traditionell death metal som samsas ypperligt med saxofoner och bakgrundssorl. Helt fascinerande!

För att ha så råa texter och omslag så är CANNIBAL CORPSE ett av de mest sympatiska och ödmjuka banden inom dödsmetallen. Jag minns med glädje hur kul det var att intervjua trummisen Paul när bandet spelade i Göteborg som en del av FULL OF HATE-turnén 2012. Att ens få chansen tycker jag var hur stort som helst. 1996 stod bandet inför ett för utomstående i alla fall paradigmskifte. Då gick nämligen George Fisher med i bandet på sång som ersättare till Chris Barnes som hade frontat bandet med den äran och verkligen hade definierat hur en sångare i ett death metalband nästan skulle agera. Om detta kan ni få reda på mer om när ni kollar in dokumentären "Centuries Of Torment" som är sjukt sevärd. "Vile" var alltså första plattan för George, och det är helt underbart att se honom berätta om hur inspelningen tog sin början med låten Devoured By Vermin och han inte kunde få till skriket i början av låten. Han fick alltså gå in på toan och hetsa sig själv till att gå ut och leverera. Tagningen som blev inspelad är alltså den han gjorde direkt efter diatriberna mot sig själv. Bara det är en anledning att ha med skivan om ni frågar mig, haha!

Ja, det finns hur många dåliga skämt som helst om OPETHs andra skivas titel som heter "Morningrise". Omslaget är så fint och rofyllt att jag inte kan annat än älska det. Musiken återspeglar faktumet att OPETH var - och är - ett band som är annorlunda. Har ni följt bloggen och mitt skrivande på WeRock så vet ni ju att OPETH är ett band som jag håller lite högre än de flesta andra band. Det känns skönt att det finns ett band som i stort sett kan göra vad som helst i musikväg och som jag som lyssnare alltid är beredd att ge en chans. Det handlar inte om förbehållslöst dyrkande, men om en inställning att det som bandet gör kan vara bra. Kommande skivan "Sorceress" är bara ytterligare en byggsten i detta faktum. Men nu ska vi inte prata om den, utan om morgonståndsskivan. Detta är alltså bandets andra platta. Ingen av plattans fem låtar har en speltid på under 10 minuter. Fullt normalt. Här finns en nektarljuv balans mellan lugna partier och döds gjorda på ett sätt som få andra hade, eller har mod, till att göra i samma utsträckning. Den enda medlemmen som är kvar i bandet från denna tid är, rätt gissat, Mikael Åkerfeldt. Den märkligaste utvecklingen efter det att alla lämnade bandet får vi nog säga att basisten Johan De Farfalla fick. Fram till 2015 jobbade han som rektor på Tollare Folkhögskola. Han har också ett förflutet som politiker för KD. Bara en sån sak!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 38: 1996

Fredagslistan 2016, vecka 34: Mer spret!

Gott folk!

Vilken fin musikvecka det varit! Det är flera band som jag antingen har upptäckt eller gamla favoriter som har släppt nytt material. Om ni tyckte att den förra spretande listan var just spretande - frågan är om inte denna är än mer åt det hållet.

Vi kör!

ANAAL NATHRAKH är på gång med nytt material. När detta händer så ryser jag alltid till lite extra, för är det något gäng som alltid kan komma i fråga för årsbästalista så är det kaosduon från Birmingham. "The Whole Of The Law" heter skivan vars omslag ni ser till vänster. Även ifall ANAAL NATHRAKH räknas till de extrema bandens skara, så är det förvånansvärt tillgänglig musik de gör. För mitt i den kakafoni som oftast utgör bandets palett så finns det oerhört läckra slingor, melodier och en härlig fingertoppskänsla för låtskriveri som gör att jag tycker att bandet förtjänar fler fans än de redan har. Depravity Favours The Bold heter första smakprovet från skivan, och jag kan konstatera att jag känner igen bandet. Jag är fullt nöjd med att bandet inte uppfinner hjulet igen då jag faktiskt vill känna - varje gång det kommer ny skiva med det här bandet - att det är som att återse en gammal vän. Så när den känslan infinner sig då bara njuter jag.

Kan doom vara både upplyftande och sorgsen? Större kännare av subgenren än undertecknad svarar nog solklart ja på den frågan. Själv såg jag svaret som varande nekande tills dess att jag upptäckte SPIRIT ADRIFT och bandets debut "Chained To Oblivion". Gott folk - detta är en helt fantastisk skiva. Och då menar jag fantastisk på ett sätt som gör att den mycket väl kan hamna på en hög placering på årsbästalistan. I tider när musik väller över oss i större mängd än någonsin tidigare då gäller det att vara beredd på skivorna som verkligen sticker utanför och berör ner på djupet. "Chained To Oblivion" gör verkligen det, och det var ingen slump att jag delade ut en betygsnia till skivan på WeRock, tidigare i veckan. Det här är lätt en av de bästa doom-skivorna jag hört.

Bakom namnet står framför allt en person - Nate Garrett som på denna skiva står för, ja allt. Vilket bara det är så satans imponerande. Faktum är att jag tycker att skivan är så bra att jag ett tag funderade på att ta till ett gammalt grepp: köra en fredagslista på en enda skiva.

Musikvärldens stora snackis den senaste veckan är, om ni missat det, att METALLICA har släppt smakprov från kommande plattan (som väldigt många trodde inte skulle komma i år.Heller.) "Hardwired...To Self-Destruct" som släpps den 18 november. Första singeln Hardwired har fått folk att prata METALLICA mer energiskt igen. För visst är det så att själva bandet METALLICA sällan försvinner från folks medvetande? I vilket fall anstränger sig bandet att inte falla i glömska genom ideliga sommarturnéer i Europa - ett grepp som har fått många att tro att bandet har hamnat i än en djupare kreativ svacka. Och visst, det har gått 8 år sedan "Death Magnetic" släpptes. Med nya skivan på 12 låtar så har ju bandet verkligen inte skrivit musten ur sig, om jag är lite elak. Men å andra sidan - är du världens största band, ja då kan du ta det lite lugnt också. Hur låter då bandet 2016? Ganska fartfyllt får jag nog säga. Det galopperar ju inte på i tempo a la SLAYER, men det låter ändå som om bandet är sugna på att visa att det fortfarande finns driv i liket. Sen finns det ju saker som jag gärna bortser ifrån. Som texten. Och Kirk Hammetts "solo" som jag ondgjort mig över då jag tycker att jag kan begära mer av en gitarrist som haft som yrke att just spela gitarr i lejonparten av sitt liv. Och ändå - jag ser fram emot skivan!

Det har blivit en del power metal senaste året. Jag vet - skrämmande! Jag väljer dock att ta fram vårt gamla mantra "Hellre både och, än antingen eller" och konstaterar att jag kanske behöver ha en motvikt mot doomen, haha! SERIOUS BLACK är ett multinationellt gäng, men jag misstänker att samtliga medlemmar i hjärtat räknar sig som tyskar då alla vet att det landet är subgenrens sanna och mest ihärdiga hemvist. Jag överdriver lite. Men bara lite. Att bandet, kanske omedvetet, har valt ett namn som får mig som Harry Potter-nörd att le lite gillande (Harrys gudfar heter Sirius Black och har en framträdande roll från bok tre "Harry Potter and the prisoner of Azkaban") gör ju inte saken sämre. Och då har jag ju inte ens nämnt musiken som är så vansinnigt snygg, välproducerad och, faktiskt, rolig att lyssna på.

 Sen fick jag, trots drivor av promos och nya skivor att lyssna på, ett nostalgiryck av större mått. Kanske beror det på att jag fick en förkylning som bröt ut i samband med vår yngstas inskolning och jag kände att jag ville ha en musikalisk snuttefilt som DREAM THEATERs "Images And Words" från 1992 åkte på. Jag älskar fortfarande skivan enormt mycket. När den kom så lyssnade jag inte på någon annan skiva under flera veckor. Att den låter väldigt mycket tidigt 90-tal är bara en fördel, och att låtarna känns - nästan - som en del av mitt DNA är bara skönt. Hade jag varit tvungen att välja bara en skiva från bandets diskografi hade det tveklöst blivit denna.




/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 34: Mer spret!

Fredagslistan 2016, vecka 29: 1991

Gott folk!

Jag vet inte om ni prenumererar på Close-Up Magazine? Jag gör det sedan en herrans massa år, och i förrförra numret firade tidningen sitt 25-årsjubileum. Respekt på det säger jag! I det numret listade redaktionen de 25 bästa skivorna som kom ut 1991, och det fick jag lite feeling på. Jag lyssnade inte på alla skivor som kom ut 1991, men 8 stycken har och kommer förmodligen alltid att ha speciella minnen kopplade till sig. Musik är fint på det viset.

Vi kör!

METALLICAs svarta album. Om det någonsin har funnits en klassisk skiva som höjde ett band till megastatus så är det denna skiva. 1991 - det kan vara värt att veta - gick jag i 9:an och var en lagom förvirrad ung grabb som i fåfänga hade försökt övertyga större delen av min klass att METALLICA var världens bästa band. Vi var ett gäng hårdrockare i klassen som tidigt hade fattat grejen med råare musik. Efter det att "Metallica" kom ut så hade jag än svårare att få folk att fatta att de skivor som kom innan det svarta albumet också hade sina förtjänster då alla bara ville lyssna på Nothing Else Matters och The Unforgiven, haha!

METALLICA är ju ett band som jag återkommer till. Så kommer det nog alltid att vara. Det svarta albumet åker på ganska ofta, och det av flera anledningar. Låtarna, såklart, men också den rent storslagna produktionen tilltalar mig fortfarande mycket. Jag har inte valt någon av de "uppenbara" låtarna. Det är såklart ytterst svårt att använda det ordet då i stort sett varenda låt är fruktansvärt bra. The God That Failed är dock en låt bandet inte spelar speciellt ofta, vilket är synd, då den har ett tungt tillbakalutat sväng och en fin basgång.

 1991 var GUNS 'N' ROSES vid sidan av METALLICA det största bandet på planeten. Banden riggade en kaosartad gemensam turné (i ärlighetens mest uppstyrd av Lars Ulrich och Slash) som kuskade igenom USA och ställde till oreda. Och säkerligen en hel del bra konserter. Helt okontroversiell var turnén inte. Många av METALLICAs fans såg Axl Rose med anhang som en avknoppning av den så hatade 80-talsvågen av hårmetal som METALLICA tydligt hade tagit avstånd ifrån. Men, "Appetite For Destruction" hade följts av ett projekt så stort och framgångsrikt att det inte gick att blunda för att GUNS var ett megaband även dem. "Use Your Illusion" plattorna genererade så många hitsinglar att det var löjligt. Att bandet dessutom hade med sin You Could Be Mine-hit i Terminator 2 (en av årtiondets mest framgångsrika filmer) ökade bara på bandets färd mot stjärnorna. Jag köpte inte skivorna i CD-formatet. "The Black Album" köpte jag på vinyl såklart, men GUNS plattor köpte jag på kassett. Och jag lyssnade mycket på dem. Det finns mycket skräp på dubbelskivan. Med en total speltid på över 115 minuter blir det lätt så. Civil War gillade jag redan då, och den har inte förlorat sin charm.

 Jag tror att det var Alive jag hörde som första låt från PEARL JAMs "Ten". Jag minns inte att jag funderade speciellt mycket över att rent tekniskt var detta inte metal utan grunge, men så har jag senare i livet med en dåres (?) envishet hävdat att grungen räddade metallen på ett så oerhört övertygande sätt att jag har svårt att tycka illa om denna så bespottade subgenre. I vilket fall tyckte jag mycket om både "Ten" och efterföljande "Vs." och jag lyssnade mycket på bägge skivorna. Det är fortfarande lätt att gilla "Ten" för att den har så fina låtar, och att Eddie Vedder har en så gudabenådad bra röst.

NIRVANAs "Nevermind" betraktas väl fortfarande som skivan som gjorde grungen till en världsangelägenhet och slungade inte bara NIRVANA ut ur den miljö i Seattle som hade frambringat scenen. Har skivan åldrats bra? Ja, det får man väl ändå säga. Den fina, matiga och för att använda ett favorituttryck, väl avrundande produktionen köper jag fortfarande rakt av. Av skivans låtar så gillar jag mest Come As You Are, Drain Me, I'm On A Plane och In Bloom. Smells Like Teen Spirit har jag faktiskt tröttnat på. Jag lyssnade extremt mycket på den låten, för att inte räkna alla gånger den gick i rotation på MTV som alltid stod på i skolans café.

Vid sidan av de mainstreamartade megabanden ovan så existerade det såklart en mycket livaktig underjordisk scen. Det är ju en av fördelarna med hårdrock/metal tycker jag. Jag såg videon till titellåten till MORBID ANGELs "Blessed Are The Sick" på ett hårdrocksprogram som hette Diezel som leddes av Martin Carlsson (Expressen, numera chefis för SRF Magazine), Jerry Prütz och Tony Balogh. Det finns säkerligen klipp att kolla på YouTube om man känner för det. I vilket fall tyckte jag att MORBID ANGEL var det grymmaste jag sett. Det var tungt, ondskefullt och i mina oskuldsfulla ögon totalt dekadent. MORBID ANGEL har blivit ett band jag återkommer till med jämna mellanrum.

Jag håller fortfarande "Arise" som SEPULTURAs bästa skiva. Omslaget tycker jag fortfarande är groteskt snyggt och det appellerade såklart till mitt 15-åriga jag lite extra. Föregångsskivan "Beneath The Remains" är också bra, men det "Arise" lyckas så bra med är att skruva till det lite extra. Här börjar bandet tassa in på mer traditionell brasiliansk musik - något som skulle kulminera i "Roots" ett antal år senare. Produktionen är torr utan att vara dammig. Jag älskar hur Igor Cavaleras trummor låter. Gitarrljudet är smäckbra. Och skivan som helhet är ju späckad med låt efter låt av elitartad verkshöjd.

En klassisk skiva i ordets rätta bemärkelse. Chuck Schuldiner lyckas med "Human" fullständigt chocka hela death metalscenen. Detta är fortfarande så unikt i sin kvalitet att det fortfarande - trots att jag lyssnat på skivan i över 20 år - upptäcker nya saker vid varje lyssning, och totalt blåser bort all konkurrens. Så här kan death metal låta när den skrivs och framförs av verkliga visionärer. Inledningen till Lack Of Comprehension ställde nog lyssnarna. Jazzflum? Nog för att det vägs upp av ett satans rens och diaboliskt riffande, men jag kan tänka mig att det var fler än jag som satte Fantan i vrångstrupen vid första genomlyssningen.

"Clandestine" hamnade på plats 1 i Close-Up. Och visst är den en pärla som vidareutvecklade det som hade tagit sin start på "Left Hand Path" året innan. Ruggigt vilken utgivningstakt ENTOMBED höll i början av 90-talet. Och det var bara bra skivor egentligen. "Clandestine" framstår med sin sinnessjuka kvalitet i låtarna som ett nästan löjligt starkt album. Att hela bandet lirar på en nivå som än idag knäcker ryggkotor gör ju sannerligen inte saken sämre. Bäst är - såklart - Nicke Andersson som inte bara svarade för låtskriveri i samtliga låtar på skivan (såklart ofta i samarbete med andra), han både trummar bort all konkurrens och sjöng på skivan. Fast nöjd med sin insats på sången är han tydligen inte.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 29: 1991

Fredagslistan 2016, vecka 10: Stämning!

Gott folk!

Efter förra veckans djupdykning i "The Dead Eye" (det kommer att bli flera återblickar på jubilerande skivor i fredagslistan, var så säkra!) så ska vi idag gotta ner oss i stämningsfulla låtar - och då pratar vi sannerligen inte om trubadurtjafs vid tänd lägereld på strand - utan verkligt kvalitativa låtar.
Stämning kan ju vara så mycket, men jag tror att när ni kollar in listan så är det låtar som verkligen är episka som samsas om utrymmet.

Vi kör!

Är WATAIN världens bästa black metalband? Jo, skulle nog en hel del svara. Jag uppskattar bandet storligen, och kring släppet av "Lawless Darkness" 2010 tokhyllade jag bandet. Sist på den skivan ligger en låt som kan vara den mäktigaste bandet gjort -  Waters Of Ain - som är så monumental i sitt majestät att jag baxnar varje gång jag lyssnar på låten. Gitarrerna verkligen bölar fram slingor så oerhört vackra att det är svårt att hålla tårarna borta.



Susanne drog nu ner mig i ett svårartat beroende av DEAFHEAVENs musik - det kan jag inte säga att jag är ledsen över - och jag har lyssnat oerhört mycket på bandets senaste album "New Bermuda" där jag i synnerhet uppskattar låten Luna som på ett fint sätt kombinerar furiöst trummande med extremt vackra stämmor.

Säfflebandet DRACONIAN är ett band att kolla in när det gäller verkligt vemodig musik, och de har en väldigt trevlig nivå på sin utgivning. Att bandet inte ändrar sin vinnande formel och ändå lyckas fängsla för varje ny skiva ska ni se som en kvalitetsstämpel av stora mått. Det är sorgset och och extremt vackert.

Jag tar fram storsläggan och väljer, såklart, Faith Divides Us - Death Unites Us från skivan med samma namn. För satan vad fin den låten är, och det var den som gjorde att jag på allvar började kolla in bandet från Halifax. Trots väldigt många lyssningar på låten tycker jag att den fortfarande är väldigt vacker.


METALLICA kanske inte är mest kända för stämningsfull musik, men vissa låtar är ju extremt episka. Koppla på en symfoniorkester som bandet gjorde på skivan "S&M" (en skiva som bara sådär har sålt 8 miljoner exemplar) och låtar som inte var så bra i originalversion växer ut till riktigt fina stunder. Nu har jag inte valt en av dessa utan väljer, kanske en smula traditionellt, The Call Of Ktulu från "Ride The Lightning". Det är ju en låt som är mäktig i originalutförandet - här växer den ut till ett monstrum av gigantiska mått.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 10: Stämning!

Fredagslistan 2015, vecka 19: Covers mark II

Godmorgon!


För två år sedan gjorde jag en fredagslista på temat covers. Denna vecka kände jag för att köra en ny lista på detta tema, ett tema som kan framkalla rysningar av antingen vällust eller illamående. Precis som förra gången får ni originallåten också.

 Vi kör.

Satt ni kaffet i vrångstrupen nu? LILLASYSTER är någon sorts avknoppning/fortsättning på LOK. Både Martin Westerstrand och Daniel Cordero återfanns i LOK och om det kan man ju tycka vad man vill. Jag har dock svårt för att värja mig från den genuina spelglädjen och svänget i bandets cover av Rihannas Umbrella. Originallåtens genialitet ligger främst i att den är fruktansvärt anpassningsbar till andra genrer. LILLASYSTER fick med sin version av låten en placering på trackslistan vilket säger en hel del om rätt mycket.

Chuck Schuldiner gör en nästan slaviskt hängiven version av JUDAS PRIESTs klassiska låt Painkiller från skivan med samma namn. DEATH var ju direkt nydanande när det gällde death metal, och det som främst märks är Schuldiners makalösa förmåga till att gasta i de oktaver han gör här. Du glade säger jag bara!

ABORTED manglar upp en mäktig rensstorm till version av SEPULTURAs Arise. Det är ingen direkt hemlighet att jag dyrkar SEPULTURAs tidiga skivor. "Arise" är en skiva som jag fortfarande återkommer till med jämna mellanrum. ABORTEDs version bjuder på väsentligt många fler nerslag på virveltrumman än originalet. Sven de Caluwés sånginsats är också betydligt mer köttig än Max Cavaleras. Med andra ord - precis som förväntat!

REVOCATION gör en version av åter aktuella FAITH NO MOREs Surprise! You're Dead! Jag har faktiskt originalskivan "The Real Thing" på vinyl och har lyssnat ett nästan skadligt antal gånger på "Angeldust" som i mitt tycke är bandets bästa skiva. REVOCATION är betydligt mer benägna i att tillämpa dubbelstamp än vad FAITH NO MORE är. En väldigt kul version.

Nu kommer vi in på verkligt klassisk mark. DIO-klassisk. Holy Diver är låten. KILLSWITCH ENGAGE är inte ett band jag lyssnar på till vardags. Bandets egna musik har aldrig tilltalat mig. Men deras version av kanske den mest klassiska låten av Dio är en fin hyllning utan att bli en total efterapning. Det svänger utav bara fan. Jag inbillar mig, faktiskt, att Ronnie James hade gillat detta.

När Blake Richardson, Dan Briggs och Dustie Waring hade varit med i grymma BETWEEN THE BURIED AND ME ett tag och delaktiga i skivan "Alaska" gjorde bandet "The Anatomy Of" en renodlad coverskiva. Otroligt spretigt album, men några fina guldkorn finns. Som exempelvis bandets version av "Blackened" av METALLICA. Detta är verkligen bra. Dels growlar Tommy Rogers genom hela låten och Richardson ställer till med en veritabel trumfest på kaggarna. Och ja, det finns bas!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 19: Covers mark II