Visar inlägg med etikett Black Metal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Black Metal. Visa alla inlägg

Fredagslistan 2017, vecka 9: Röj

torsdag 2 mars 2017

Gomorrn fredagsfirare!

Idag ska vi bocka av röjiga låtar i protokollet. Såna som får nackmusklerna att börja röra sig ofrivilligt i cirkel samtidigt som fötterna löper amok över köksgolvet. Så kallade stänkare vill säga. Tag plats, dörrarna stängs.


Vi börjar med det piskande luciferianska röjet i form av bandet AVSLUT som är helt lysande i sin hatiska black metal-skrud. Jag blev helt till mig när jag hörde den här singeln som bara rakt av golvar allt motstånd. Trummorna i Deceptis är furiösa som en tornado, sången kataklysmiskt desperat och dessutom på svenska, vilket funkar hur bra som helst i sammanhanget. Det bästa jag hört på länge, hands down.

Må det komma en fullängdare snart! Må det!


DARK FORTRESS bjussar på galoppmangel av stor dignitet på dödsmetallskalan. Ylem är en stänkare av sällan skådat slag och det fastställs redan 0:36 in i låten där vi finner ett mer än lovligt göttigt avgrundsvrål som får nackhåren att hissas upp!

Growlet låter bitvis som  någon som bokstavligen krälar omkring i en leråker, helt klockrent med andra ord. En riffsekvens som påminner om en ilsken getingsvärm på det, ett mid-tempoparti och sedan är vi i hamn. Mumma!

BATUSHKA, även kända som bandet vars namn jag lyckades stava fel till tre gånger på raken, är dagens nummer tre. Här kan vi förvänta oss det inte helt okända "jag kör lite hoppsasteg på måfå nere i katakomberna och plockar osynliga äpplen till tonerna av gregorianska gosskörer"-röjet.

Skitigt och vackert och skirt och utan kompromiss heter ingredienserna som detta polska gäng kokar ihop till en riktigt mastig ritualgryta. Det här är ett band som jag tippar på att man ska se live innan domedagen, i alla fall om man är svag för doom av det svärtade slaget.

ZEAL & ARDOR. Håll i er nu för här kommer det lika oväntade som oantastliga "sålt smöret och tappat pengarna så jag kör igång lite svängig bitter blues med black metal-inslag"-röjet! Jag som vän av ordning tog mig för pannan när jag läste om detta projekt, blues och black metal, går det ens att mixa? Det föreföll först som en kombo lika otippad som skridskor och stavhopp, men som visade sig ytterst lyckosam redan vid första lyssningen.

I undersköna Come on Down blandas väsiga häxskrik med snygga svala melodislingor, ledset gitarrplink med drivet hos ett ursinnigt liksminksband. Ja jädrar, blues är för black vad havssalt är för mörk choklad, ett genidrag helt enkelt.
Detta borde gjorts för länge sedan! 

Det återhållna och malande röjet står THE LION'S DAUGHTER för. Utmärkta Midnight Glass från plattan med det fullt rimliga och korrekta namnet "Existence Is Horror" får en att vagga långsamt med överkroppen i en sorts slow motion-headbang. Stabilitet och pondus i trummor såväl som riffande ger ett gediget intryck av den här sludgekaramellen.

Growlsången är långsam och långsint förbannad snarare än explosiv. Allt är som sig bör och med detta är listan obönhörligen slut för denna gång.




Ha en bra helg, kanske med en eller annan stänkare.

Fredagslistan 2017, vecka 9: Röj


/Susanne

Fredagslistan 2017: vecka 4 - Januarimörkret

torsdag 26 januari 2017

God fredag kamrater!

Veckans lista består till stor del av black metal av det mer ambienta slaget. Ont ska ju med ont fördrivas och vad är bättre att mota januarimörkret med än en svavelosande tur i beska ljudlandskap? Noll och intet. Vi kör!


DER WEG EINER FREIHEIT är först ut och det här är en ny kärlek för mig som dök upp som tips i Spotifylistan. Jag blev så glad som en bara kan bli av riktigt väl utförd extremmetal att jag höll på att trilla baklänges! Season of Mist har signat detta tyska gäng och det har de gjort helt rätt i. Bandet bildades 2009 och har hunnit släppa tre fullängdare till dags dato.

Jag har valt öppningsspåret Repulsion från "Stellar" men hela skivan är lika bra så gör er själva en tjänst och lyssna igenom den från början till slut. Kraften i eländet i den här musiken tycker jag påminner om ANAAL NATHRAKH fast med nerdraget tempo. Mässande svartmetall med riktigt tung frenesi. Rensång blandas med häxväs, blastbeats med melodislingor. Bara att gå ner i fosterställning och börja dyrka Satan på en gång. Fem av fem äpplen!


NIGHTBRINGER härnäst, från Colorado. Även här vankas det black av episka mått, det hör vi redan i de inledande tonerna av Serpent Sun som ligger på albumet "Terra Damnata". Det skandinaviska arvet ligger nära i ljudlandskapet (tänk WATAIN) och NIGHTBRINGER lyckas väva in en fenomenal luftighet i musiken, vilket är angenämt som kontrast till intensiteten i sången. Vän av bildkonst kan även spana in skivomslaget lite närmre, herrejistanes vad grannt det är!

Om en dessutom har en faiblesse för ockultism kan det intressera att läsa dessa rader där bandet beskriver innehållet: “From the Low House of Black Apollo logoi resounds from the heart of the world, is answered in the heavens by the trumpeting angels of apocalypse, the clarion of an aeon's end. The eight tracks presented here are eight aspects of a sorcerous path that shines like dreadful starlight in the long night of the close of the Kali Yuga."

Tredje bandet för dagen heter MURG och kommer från mina gamla hemtrakter, nämligen Bergslagen! Vargens ständiga vakan ligger som låt nr sex på fullängdaren "Gudatall" som är en skönt smutsig historia. Avskalad, rå 90-talsblack utan onödig garnering med riktigt snygga riff rakt igenom. Har vi hört det förut? Ja, det har vi - fast ändå inte. För trots de solklara influenserna från tidigt -90tal känns det här nytt och fräscht. Som att kliva ner i en helt ny svartmetall-grotta och bara njuta av kylan och lukten av gammal härsken jord. Av bandbilderna att döma rör det här sig om två gärningspersoner (vars identitet ännu icke röjts) som fotas iklädda svarta luvtröjor och med snöig skog som fond. Trve? Jajjebox!

THRÄNENKIND härnäst. Jag som har mycket decimerade kunskaper i tyska språket letade mig in på bandets hemsida och fick som svar på min i undran rynkade panna veta följande: "THRÄNENKIND came to be in 2007 near Munich in the south of Germany. The band name could be translated as "child of tears" or "child that causes tears" and was chosen as contrast to the "grim" and cliché names in black metal. The name links the open-minded and savage nature of children with the depressing artificial realities of modern human society." Så nu vet vi det!

Bandet skriver om anarkism, frihet och människans förhållande till naturen och låter post- (rock/metal/valfritt) så det skriker om det. Och de gör det riktigt riktigt bra! Ledsna plinkgitarrer som går över i blastbeats och melodier som trixar sig ända in i hjärteroten. Lyssna och kapitulera till Desperation, go' vänner. 


Vad gör egentligen Nergal hela dagarna, när han inte pysslar med BEHEMOTH? Den gåtan vet jag numera svaret på, han har nämligen ett sprojlans nytt sidoprojekt med John Porter som heter ME AND THAT MAN. Det här är country/folk med en känsla av svärtad Nick Cave. Inte ett dugg metal men vi behöver något att pigga upp oss med så här på sluttampen och då passar My church is black som handen i fredagshandsken.

Albumet som låten är tagen från ska enligt utsaga heta "Love Is A Dog From Hell" (vilket ju också är titeln på en bok av Bukowski) men releasedatumet är än så länge bara angett som det något luddiga "early 2017". Jaja, kom igen already med sträckbänken säger jag - det ÄR ju tidigt 2017 nu! Jag är personligen svinigt nyfiken på hur resten av skivan kommer att låta.
Min gissning är att det blir våldsamt bra!

Ha en helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017: vecka 4 - Januarimörkret

Tisdagstipset

måndag 26 september 2016

Ave tisdag!

HOWLS OF EBB ska vi tala om idag. Tredje fullängdaren närmare bestämt, som heter "Cursus Impasse: The Pendlomic Vows" och gömmer sig i youtube-format här nedanför i form av en bild. Vi ska begrunda, lyssna, fundera, vila hjärnan och så lyssna om igen. Det här är ingen lek mina vänner, det här är som att fullkomligen dränkas i ljud. Sällan i mitt liv har jag hört så intensiv och matig musik som detta och då står jag ändå med ena foten stadigt i den musikaliska mylla som byggs av noise och power electronics. Vid första anblicken infinner sig en "men vad sjutton"-knasförvirring som sedan byts ut till "det här är ju ta mig satan obehagligt på riktigt"! Vilken sjukt massiv stämning de får till! Hur gör de? Allt på en gång och i olika tempon. Ungefär.

Det är svårt att sätta ord på den här hata eller älska-skivan och den är verkligen inte för alla. Men den är garanterat för mig, jag har problem med att sluta lyssna. Bland det mest nyskapande jag hört på år och dar i extremmetalsammanhang, som att kliva rakt ner i ett bisarrt virrvarr av rottrådar från olika skolor av musik men där betoningen ligger på black metal. Allehanda monster från Lovecrafts sinnevärld tycks flåsa en i nacken vid en närlyssning av det här albumet, det sätter igång nackhår och kallsvett alltså. För er som väljer att hoppa ner i badkaret säger jag badmössa på och simma lugnt. We are all mad here.

/Susanne

 Och vi klickar på bilden. Vips! Magi.
Och vi klickar på bilden. Vips! Magi.

Tisdagstipset

måndag 22 augusti 2016



Cleant men rått på samma gång, går det? Jajjemen, dagens tips tar oss med till snöklädda berg, vidsträckta glaciärer och vintrig snårskog. CANTIQUE LÉPREUX spelar atmosfärisk black så det dånar i inlandsisen. Vilken inlevelse! Vilka vidder! Detta kanadensiska band har släppt exakt en fullängdare och "Cendres Célestes" är majestätisk, iskall och magnifik. Omslaget här ovan ser ut precis som musiken låter. Trummorna är snabba, gitarrerna sorgsna och melodiska, sången pampig och hela hantverket får mig att känna en stark lust att kika närmre på Quebec-scenen. På med skoterdräkten och håll i häxhatten för nu far vi till fjälls!

/Susanne

Tisdagstipset : CANTIQUE LÉPREUX - Cendres Célestes

Tisdagstipset

måndag 8 augusti 2016


Har ni hört COBALT? Om inte kan det beskrivas som följande kompott: släng ihop lite BOLT THROWER-blinkningar, ett knippe NEUROSIS-känsla på det, en sånginsats som dryper av desperation, ett sludge-country-sväng och ett ljudlandskap som är lika delar TOOL som black metal. Det hade verkligen kunnat bli ju fler kockar, desto sämre soppa av detta men se det blev det icke! "Slow Forever" heter albumet jag inte kunnat sluta lyssna på de senaste dagarna. Smaklig spis!

/Susanne

Tisdagstipset : COBALT - Slow Forever

Fredagslistan 2015, vecka 22: Polen represent

torsdag 28 maj 2015

Ave Godmorgon!

Idag ska vi riktigt gosa in oss i undergroundscenen. Hurra! Vi öppnar dörren till Polens skafferi av riktigt näringsrik black metal. Och då pratar vi musik som inte finns på Spotify, dessa alster kräva youtube. Smaklig spis!

Ingen polsk lista utan MGLA. Jag hade kunnat gjort en hel lista med enbart detta fantastiska band men nu ska vi få i oss alla delar av kostcirkeln och därför blir det en låt per band utan pardon. MGLA har pressat ur sig två matnyttiga fullängdare, den vackert malande råa och sorgsna "Groza" samt "With Hearts Towards None" där vi hittar ett avskalat sound som låter skitigt trots en ren produktion. En magnifik uppvisning i less is more helt enkelt.

Jag kan rakt av säga att jag är kär i den här skivan, därav kommer första låten från den. Om ni ska kolla upp ETT enda polskt blackband så för sjutton gubbar, låt det bli MGLA. Okej, nu när jag fått detta ur mitt system går vi vidare.



BESTIAL RAIDS är nästa band till rakning. Det här bandet blev jag tipsad om av en god vän och herrejävlar vad det svänger! Här får ni får den första låten jag la mina öron på när det kommer till dessa - Virginborn of Depravation.

Börjar smygande men håll i hatten en minut in i detta klipp för då brakar det loss å det grövsta och vi kastas rakt ner i Hades. Rått och mörkt så nackhåren reser sig! Lyssna för all del på fler låtar av dessa bestar, det är ni värda. Mumma!




Vi fortsätter med bokstaven B. BLACK ALTAR - The Revelation Of Scourge. Här pratar vi hederlig oldschool-black med en bismak av både svenskt och norskt örongodis. Ungefär som om DARK FUNERAL och DARKTHRONE fått en trotsig femåring på halsen. Som är en jävel på snabba trummor. Ja, ni fattar. Mörker, djur med horn och så vidare. Vinnande koncept!


PUSTOTA - namnet låter som en sorts maträtt gjord av körtlar, men det behöver vi inte låtsas om. Musiken är atmosfärisk, vacker och söndrig. Då och då kommer ångesttjut av SILENCER-kaliber. Ni minns säkert första gången ni hörde det uppgivna vrålet 1.45 in i låten Death - Pierce me av detta legendariska band. (Jag minns det, jag satt i ett mörkt kök och blev kall och skrajsen inombords. Underbart!) Här kommer en påminnelse:


Men nu kom vi på villovägar, "Proch" heter EPn av PUSTOTA som jag gärna hade tagit med mig ut till en stuga i skogen och bara suttit och stirrat ut i intigheten tillsammans med. Glada tillrop!

WEDRUJACY WIATR knyter ihop listan med bravur. De av er som gillar WOLVES IN THE THRONE ROOM kan passa på att spetsa öronen nu. Tam, gdzie Miesiąc opłakuje Świt (!) som även är titellåt på albumet har en atmosfär av sällan skådat slag. Den här skivan kan ni gärna avnjuta i sin helhet likt en god flaska årgångsvin för den gör något med en vid första genomlyssningen. Rått men vackert, rakt in i hjärta och själ. Stugan i skogen, lite snö på det. Själens obotliga ensamhet. Fina grejer!

Jag kan slutligen förtälja att på min resa genom detta polska smörgåsbord har jag stött på både det ena och det andra nationalsocialistiskt inriktade bandet. Kanske föga förvånande då vi har med undergroundblack att göra. Dock har jag valt bort dem, oavsett musikalisk kvalitet. Någon ordning får det vara här i livet, vi vill ju inte ha med idioter att göra om vi kan slippa. Trevlig helg!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 22: Polen represent

Fredagslistan 2015, vecka 16: Svart är det nya svart

torsdag 16 april 2015

Willkommen! Bienvenue! Welcome!

Nu när våren sakta men säkert smyger sig in i våra liv och vår utomhusmiljö är det på sin plats att påminna om svärtan så att vi inte förhäver oss. Ljuset som återvänder behöver balanseras upp så att vi inte glömmer våra rötter. Nu förstår ni säkerligen att jag pratar om de mörka krafter som ligger till grund för i princip all bra musik någonsin. Temat för veckans lista är således black metallåtar som har ordet black i titeln. Ni fattar: Hail to darkness, more is more, svart är det nya svart. Då far vi.



Här krävs ingen större presentation för den luttrade bloggläsaren gissar jag. Uppsalas mörka prinsar inleder med en kär gammal dänga från "Casus Luciferi", nämligen Black Salvation. Snygga riff, bra atmosfär och rivig sång. Nog snackat, WATAIN är ungefär allt vi behöver för att sparka igång fredagen.



ARVAS. Från Bergen i Norge kommer dessa svårmodiga pyren. Först (mellan -93 och -99) hette de ÖRTH men kom på den briljanta idén att byta bandnamn då den nya konstellationen kom igång strax efter millennieskiftet. Tur det tycker jag, inget ont om örter men alltså... Ja. Hur låter musiken då? Jo tack bara bra, punkigt och snabbt. Fullt ös - fartvind i håret.

Dags för fler fina vapendragare från förr i form av MARDUK. Man måste inte alltid uppfinna elden (fastän det hade suttit fint i CV:t), ibland räcker det gott och väl med att dra igång Christraping Black Metal för att komma upp på morgonen. En kopp kaffe på det, sedan är moshpiten igång. Den observanta läsaren (ja, jag tittar på DIG) börjar nu skönja ett starkt mönster av Sverige/Norge i listan. Det är helt korrekt och gjort med flit, ska det vara mörkt gör man bäst i att leta i sin egen lusekofta först och främst.



POSTHUM är en för mig ny bekantskap som inte alls är oäven utan rent av riktigt även. Det här är ett band jag tänker kolla in närmare vid tillfälle och jag råder er att göra detsamma. Gör det. Råbarkad black med nymodiga vibbar och ett thrashigt driv kan man säga som sammanfattning. Sa jag att det var svängigt också? Det är det nämligen. Det finns slutligen en kyla här som gör att jag vill tänka på DARKTHRONE för en stund.

Pluspoäng för att vi klämmer in ett black även i albumnamnet - "The Black Northern Ritual" och låten Demon Black Skies. Heja black!




För jobbig stämning - lyssna på XASTHUR (gammalt djungelordspråk). Jag vill påstå att ingen lista med temat svart är komplett utan detta gastkramande band. Maken till svärta får man leta efter (med ljus och lykta? Hehö). Jag sparar denna pärla till sist för att vi ska få tid till eftertanke och riktigt gosa in oss i mörkret.


Bara låttiteln lovar fredagsmys å det grövsta: Dreams Blacker than Death. Ja, svartare drömmar än de som handlar om liemannen finns det väl knappt? Kommer ni på något mörkare får ni maila oss på bloggen - bäst förslag vinner en påse hallonbåtar. Där sätter vi punkt för listan innan ni försvinner in i de existentiella grubbleriernas dimma och går vilse. Med den sånginsatsen är det lätt hänt, tro mig.

Avslutningsvis en så kallad moodsetter. Lättsamhet och renlevnad hör ju ändå våren till så ladda termosen och dra på kängor och nitarmband för en trevlig skogsutflykt med IMMORTAL. Medtages: oömma kläder och ett glatt humör, dubbelyxan är valfri. Tjolahopp.

/Susanne

 Fredagslistan 2015, vecka 16: Svart är det nya svart


Bibliotekets skivbonanza - part I

torsdag 1 december 2011



  Följande plattor har köpts in till Helsingborgs Stadsbibliotek och kommer inom kort att finnas på avdelningen. Det är många fler plattor på väg. En nämnare som vi tagit fasta på är att ingen av nedanstående förutom VENOMs "Black Metal" finns på Spotify. Detta är helt och fullt meningen och det kommer bli än tydligare när nästa batch kommer till huset :)

/Martin






Avdelning puckade rektorer

onsdag 25 juni 2008

Aftonbladet har en mycket läsvärd artikel som handlar om Emil Koverot, black metalmusiker och lärare som fick sparken innan han ens hann börja på sitt jobb på Hammargymnasiet i Gamleby. Den enda motiveringen han fick var att han just var hårdrockare.

Tänker inte skriva så mycket mer om detta, artikeln är ganska förklarande. Det pågår även en liten diskussion på Shadows of the North.

Shadows of the north

torsdag 24 april 2008

För undertecknad vars smak inom svartmetallen i bästa fall kan betecknas som mainstream är det skönt att ha tillgång till utmärkta bloggen Shadows of the north.

Vissa bloggar känns inte så där värst relevanta för mig personligen - kommer förmodligen aldrig att gå in på Blondin-Bellas om jag säger som så - och varför ska man göra det när man mycket hellre kan tillbringa tid på den helt till Black Metal dedikerade bloggen Shadows of the north?

Inte bara får man de senaste nyheterna från svartmetallens mörka värld - det ges länkar till höger och vänster, allt serverat av en skribent som verkligen brinner för genren.

Kanon helt enkelt.

Avgrundsmuller

torsdag 3 maj 2007

Att det har kommit ut en hel del ny spännande blackmetal under den senaste tiden borde inte ha ungått någon metalhead - och glädjande nog är den av mycket hög kvalité.

Att Dimmu Borgir har dragit in en hel del kulor på sin symfoniska svartmetall, och således kan lägga en hel del krut på snygga och påkostade konvolut borde bli uppenbart när man håller i nya given In sorte diaboli. För någon som mig som saknar de maffiga pjäserna som LP formatet gav möjlighet till kommer Dimmus omslagskonst nästan upp i samma klass. Inte nog med att man får med en DVD med massa gott på, man får ett texthäfte med en rätt vrickad finess - alla texterna är tryckta spegelvända, så vad gör Dimmu för att man ska kunna läsa texterna? Man lägger naturligtvis med en spegel! Överdrivet? Kanske, men också så otroligt coolt och orginellt att man bara måste kapitulera.

Rent musikaliskt så har jag alltid varit svag för den episka, symfoniska svartmetallen som Dimmu har lyft till nya nivåer - och In sorte diaboli gör mig inte besviken. Öppningspåret tillika första videon "The serpentine offering" är en smältdegel av Dimmus musik - blås, smattrande kaggar från Hellhammer och, nästan det bästa av allt, den sjukligt snygga rensången från basistjätten Vortex. Hellhammer gör ett riktigt bra jobb, men jag saknar skinnbödeln Nick Barker, fast bara lite. Att Hellhammer är en eftertraktad trummis gör att han också är med på årets kanske ondaste platta - Ordo ad Chao från klassiska Mayhem. Och fy satan! Här snackar vi en svärta så avgrundsdjup att man känner sig belägrad. Mayhem har inte snickrat ihop en lättillgänglig platta på något sätt och jag tror att det kommer ta lång tid att ta skivan till sig - men att det rör sig om ett mästerverk är det inget snack om.

Marduk är ett band som jag tidigare bara kände till namnet, men Rom 5:12 kommer nog att få mig hålla bättre koll på bandet än tidigare. Titeln syftar på passagen i Bibeln där det berättas om hur döden kom in i världen på grund av människors synder.
Och här är det plattan i mattan som gäller - bandet öser på för fullt från början och det ska bli hur kul som helst att beskåda dem på SRF för att se om de kan matcha sin feriocitet på platta på scen.
För er som gillar sväng i kombination med blackmetal rekommenderas Watains Sworn to the dark å det varmaste.

Lords of Chaos

fredag 29 december 2006

Blackmetal harmlöst? Inte om man läser Lords of Chaos - the bloody rise of the satanic metal underground av Michael Moynihan och Didrik Söderlind.

"With the rare exception of groups like Ulver, these people are losers and their actions of no more world significance than the low-life antics of any urban slum." Rik på Fluxeuropa

"It is definitely not for all tastes, and even fans of black metal may find it horrible, because this book has a lot of views. Form (sic!) fans, from the musicians, from people who dealt with the subject of satanism for a long time. But also people how are against the whole scence. Not for the weak of heart. Other than that, it is an very interesting read..." Anna på Tongues of Destruction

"Highly recomended." Andrew Ian Dodge på Dodgeblogium
Här har vi en bok som definitivt upprör framför allt de som inte befinner sig inne i Black Metal scenen - och dessutom några som befinner sig i den - Varg Vikernes till exempel! Boken har kommit ut i två upplagor, en 1998 och en 2003 - så det är ingen "ny" bok i den bemärkelsen.
Vad den däremot gör som ingen annan bok är att på ett fullkomligt utmattande sätt ta upp den norska blackmetalscenen, framförallt de mord och kyrkobränder som förekom i både Norge och Sverige.
Underhållande, javisst, men också jävligt otäckt, och fascinerande. Det jag slås av genomgående är den fanatism som vissa personer i boken uppvisar, deras närmast totala likgiltighet både för sina egna och andras liv, och att blackmetal handlar om så mycket mer än att bara spela musik.