En svart dag

Det är med sorg i hjärtat jag skriver dessa ord. Efter att ha skrivit om Hammersmith odeon i ett tidigare inlägg hade jag i höst tänkt skriva något om KB-hallen i Köpenhamn. Detta blev plötsligt aktuellt i och med att hallen brann ner igår. Brandorsaken är oklar men det stod tidigt klart att hallen inte skulle gå att rädda, taket rasade in och hallen är helt utbränd.

Det var i dagarna tjugotre år sedan jag var där för första gången, morsan tog med mig för att se KISS när jag var elva år gammal. Även om jag inte hörde så vansinnigt mycket (jävlar vad högt det var för en ovan elvaåring UTAN öronproppar....dumhuvud) så är det en av de händelser i mitt liv som jag ofta återkommer till när jag behöver piggas upp. Föga anade jag då hur många fler konserter det skulle bli senare i livet.

KB-hallen har bjudit på en unik flora av tillställningar sedan dess uppförande 1938. Få andra hallar i världen kunde skryta med att ha hyst The Beatles, Louis Armstrong, Alice Cooper, Robbie Williams, KISS, Black Sabbath, Deep Purple, Iron Maiden, Miles Davis...listan är oändlig.

Det känns nästan lite spöklikt för en sån kalenderbitare som jag att BLACK COUNTRY COMMUNION i juli i år skulle bli den allra sista konsert jag fick uppleva i hallen. Det var ju i just KB-hallen som Glenn Hughes och David Coverdale gjorde sin första spelning med DEEP PURPLE i december 1973. Glenn pratade om detta på scenen också, och det kändes lite som att en slags cirkel var sluten.

Det var ju bara fan att det sedan skulle gå så här.







Från ovan: Min första bild i KB-hallen (KISS), min sista bild i KB-hallen (BCC), fina fasaden.

/Alex

Galenskap

Ok, nu får vi summera lite. 3 konserter och över 250 mil på 4 dagar. Till och med den mest härdade Bergdahl är faktiskt lite trött idag. Det blev Paris i helgen då jag fick återse mitt älskade Return To Forever. Det hör tyvärr hemma på en annan blogg misstänker jag dock så det får jag med sorg i hjärtat lämna därhän.

I måndags var det dags för Accept på KB i Malmö. I sista stund lades något lokalt dravel till förband till i lineupen, så när jag anlände prick 20.00 hörde jag oväsen inifrån KB varpå jag helt sonika satte mig vid turnébussen utanför och gjorde inget istället för att gå in. Dirty Passion skall de ha hetat. Es ist für mich egal. Jag satt dock inte ensam, både Hermann Frank och Stefan Schwarzmann kom förbi och några ord utväxlades (även Wolf och Peter susade förbi men det var bara som hastigast).

Accept var precis lika bra som de varit hela året, det är fullständigt osannolikt att ett band kan låta så bra och hungrigt efter så många år i gamet. Visst, det är bara Wolf och Peter som varit med hela tiden men det märks fanimej inte då ALLA gör ett alldeles ypperligt jobb och är snortajta. Jag är lycklig som tjugofem barnkalas över dte faktum att Mark Tornillo kommit med i bandet för under de 18 år jag älskat Accept och sett dem live så är det bara återföreningsturnén 1993 som kommer upp i närheten av hur bra de är idag. Att de sedan hade det allra bästa utljudet jag någonsin hört på KB är ett plus, det var kristallklart utan att förlora i vare sig ton, bett eller djup. Jag svettades som en liten liten ponny utan att röra mig alls. Så hårt var det.

Som sig bör så efterföljdes måndagen av en tisdag, men inte vilken tisdag som helst utan en där Black Country Communion skulle göra sin danska premiär på fina KB-hallen. Deras 19:e konsert ihop skulle spelas i hallen som Glenn Hughes en gång gjorde premiär med Deep Purple Mark III i. Bandet var inget annat än fenomenalt, de ystra tusen personerna som orkat ta sig till hallen fick se en uppvisning som inte skådats i den hallen på många år. Joe Bonamassa var fenomenal (han sjunger ju rätt bra också, grabben!), Derek Sherinian var bra (men för lågt mixad tyvärr), Jason Bonham förvaltar sitt arv bra och Glenn Hughes var gud. Allt i sin ordning, således. En liten minus i protokollet var dock ljudet, en samling gröt under de tre första låtarna som lyckligtvis ordnade upp sig när det blev dags för de episka låtarna typ Song of yesterday och Save me. Och, till sist, en liten trojka funderingar att ponera när andan faller på:

1. Vem fan är Sören Andersen som var insatt som förband? (försöksutsläppt tvättmongo?)
2. Vem fan har sagt åt honom att han kan spela gitarr??? (hans mormor med kraftigt nedsatt hörsel??)
...och den kanske värsta...
3. Vem ända in i BELZEBUBS BASTANTA BADBYXOR fick för sig att kräket skulle gästa på BURN?? Denna nästintill orgastiskt klimaktiska avslutningslåt som skulle stå som en hyllning till Glenns karriär i en sådan anrik hall totalslaktades i solot av det här jävla snedsprånget som inte skulle kvalificera i kommunala musikskolans 6-åringars första nervösa framförande av Lilla Snigel. Hela kvällen var magnifik fram till dessa sista minuter och jag ämnar ägna återstoden av dagen att sitta och önska att Sören Andersen utvecklar någon form av självinsikt varpå han raskt överger "gitarrspelandet" till förmån för att bli tredjesorterare på Posten Inrikes i Danmark, avskiljd från omvärlden och fråntagen alla plektrum för all framtid.

Nu får det minsann räcka med spelningar ett tag. Typ nio dagar eller så. Ganska exakt nio faktiskt. Skönt det egentligen, jag har redan abstinens.

Hmm, undrar om Martin läser här nu när han är ledig. Fan, jag kanske kommer undan med det... Jag gör ett försök. RETURN TO FOREVER LIVE I PARIS!!! MOHAHAHAHAHAHAHAHA!



/Alex

Ytterligare en bra helg

Ack du sköna torsdag. Helgen nalkas och med den en Parisresa. På anrika Olympia, japp DET Olympia där den klassiska vinylbootleggen med KISS, Stoned In Paris, spelades in, ska jag få se fusionbandet Return to forever igen. Det blir mumma för kräsna öron.

På måndag blir det tysk metal i Malmö när Accept besöker KB, hoppas de petar in något riktigt fräckt i setet typ Run if you can från Predator eller den ständiga önskelåten Losing more than you´ve ever had från Balls to the wall. Det blir tyskt, det blir hårt och det blir underbart.

Tisdagen sen, ja, den ger oss en liten specialare. Black Country Communion spelar på fina KB-hallen i Köpendanmark. Nya skivan är oerhört bra, ett rejält uppsving från förra som lovade mycket men där någonting saknades. Det någonting har man nu hittat och skivan är definitivt en av årets bästa. Som en liten liten bakelse ovanpå tårtan så vet jag att de även kör Deep Purple´s Burn live. Det är en skojig bonus, det var nämligen i just KB-hallen som Purple Mark III hade sin urpremiär med nya medlemmarna Glenn Hughes och David Coverdale den 8/12 1973. Jag har redan sett Ritchie Blackmore köra Burn i denna hall, och nu är det således dags att höra Glenn Hughes göra detsamma. Historiens vingslag slår emot en som...eh...vingar....och slag?

Imorgon blir det fredagslista som denna gång för min del kommer att bestå av ringarna på vattnet efter söndagens Big 4 på Ullevi, kanske den roligaste konsert jag sett på år och dar. Man blev 15 år igen när man fick se en hög med favoritband som dessutom sändes på TV och som nu står fint i DVD-samlingen, nästan som de gamla VHS-bootlegsen med typ samma band från tidigt 90-tal.

Ah, great days. No they weren´t. Yes, I know, but you´re supposed to SAY that: "Ah, Great days!". Ah.

Om någon plockar den brittiska referensen ovan utlovas ett pris av eventuellt otäck karaktär.

/Alex