Visar inlägg med etikett Altar Of Plagues. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Altar Of Plagues. Visa alla inlägg

Fredagslistan 2015, vecka 37: Sjukdomar

torsdag 10 september 2015

Kära fredagsvänner! Idag ska vi gräva i kroppens skrymslen och vrår likt nitiska doktorer och bindgalna kirurger. Leta bacillusker, odla halsmandlar, ha ont och bara gå helt apeshit över konstiga symtom. Sjukdomar står alltså på agendan och dagen till ära har jag en liten höstförkylning på gång, det vill jag understryka. Fram med stetoskop och latexhandskar, nu kör vi!

En av de hårdare sjukdomsbilder jag känner till är ätstörningar, många är vi som någon gång i livet haft mattrubbel. Kampen är hård när viljan är stark och den desperationen tonsätter ANOREXIA NERVOSA på ett riktigt bra sätt.

Först tyckte jag det lät för symfoniskt, men vid alla peanger - som den växer vid ett par genomlyssningar! Det är dessutom något i de vackra, lugna partierna som gör det röjiga så mycket elakare. Jag ser framför mig hur ANAAL NATHRAKH (som, om man inte visste bättre, också kunde vara namnet på någon härlig diagnos i de nedre regionerna!) kliver in till en symfoniorkester och jammar lite. Så låter detta!
 
Om vi sedan letar oss vidare i mag- och tarmkanalen finns, som Martin så påpassligt kom på - Crohns sjukdom! Den hette tidigare Morbus Crohn och ett band med just den stavningen existerade mellan -97 och -00 (i Gummersbach, Tyskland) enligt Metallencyklopedin. De släppte en demo -99 och sedan har det varit tyst. Därför struntar vi högaktningsfullt i detta gäng och riktar istället blicken mot svenska MORBUS CHRON!

Fred Estby från DISMEMBER har producerat pärlan "Sweven". Hur var det här då? Jotack, alldeles utmärkt! Melodiskt, ösigt, bluesigt, growligt om vartannat. Vi lyssnar till Chains och hurrar för ont i magen!


En annan jobbig sjukdom är cancer. Ja men fy fan för cancer, rent ut sagt. CANCEROUS WOMB har släppt exakt en fullängdare (förra året) och den pendlar mellan grind och döds på det mest oblyga sätt. Bitvis blir det lite släpigt och som att man vill mycket men inte kommer till skott. Med detta sagt finns där stundom också mycket fräschör. Killarna i denna livmoder har fångat mitt intresse såpass att jag tar er med ner i deras österrikiska källare. Skalpell, syster!

I nådens år 2012 leddes franska black metalbandet NOCTURNAL DEPRESSION av Herr Suizid (briljant artistnamn nummer ett!).

Men då han i vredesmod kunde konstatera att scenen börjat sälja ut sig och kika för mycket på sina egna skor lämnade han över febertermometern till Lord Lokhraed som fortsatte resan mot skymningen.

Namnet till trots vågar jag sätta en benprotes på att dessa mörkrets musikanter är ledsna både på dagen och natten. Det liksom hörs på den bräkande growlsången som för tankarna till en get som fått något olämpligt i halsen (och då menar jag på ett bra sätt). Att få mungiporna att peka uppåt till Remords Posthume är en bedrift! Lite skört melodiplinkande till anrättningen är grädden på moset och guldkornet i katetern.

Slutligen har vår rond kommit till en gammal favorit - pesten! Och som Grand Finale drämmer jag till med ett helt smörgåsbord av pester på vårt obducentbord. ALTAR OF PLAGUES finstämda öppningsspår från albumet "White Tomb" är så atmosfäriskt och vackert att man bara baxnar vid första anblicken och börjar drömma om natursköna landskap, fluffiga moln och välbryggd ale. Sen brakar det lös! In med trummor och kaos och svärtad ångestväsig sång och allmänt svårmod. Doktorn ordinerar en huvudvärkstablett och en skön säng att avnjuta detta epos i. Till detta gärna en stärkande kopp varm choklad och kunnig vårdpersonal som kan bistå med service vid behov.


Bubblare/differentialdiagnoser: PESTILENCE, PHOBIA, NEUROSIS, MALIGNANT TUMOR, POSSESSED (fast att vara besatt är väl i ärlighetens namn mer fränt än sjukligt), SCHIZOFRENIC, PESTE NOIRE och DIAGNOSE LEBENSGEFAHR.

Kry helg!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 37: Sjukdomar

Fredagslistan vecka 46: Den ultrapretentiösa listan, a.k.a. Martin går upp i limningen

torsdag 15 november 2012

Vi gav ju er möjligheten att komma med förslag på teman till fredagslistan. M. Åslin, a.k.a Matrulda tyckte att det var så kul med den pretentiösa listan vi hade för ett tag sedan att hon gärna ville se en fortsättning på detta tema. Av någon anledning är det tydligen kul att läsa inlägg i vilka jag är upprörd. Så den här gången har vi tagit i lite extra. I alla fall jag, som har valt låtar som jag inte gillar speciellt mycket, för att uttrycka mig sarkastiskt som satan, men som verkligen får prettomätaren att sprängas. Så nu vet ni det.

NIGHTWISH. Se där, kanske några som fick igång kräkreflexen. Finnarna har alltid varit ett band som tagit i lite för mycket för sitt eget bästa. Men aldrig lika mycket som när de hade Tarja på sång. Hon har ju gått vidare och valt att ösa än friskare ur latrinhinken än hon gjorde under åren i NIGHTWISH. Wishmaster från albumet med samma namn har en hel del som talar för att det rör sig om en pretentiös låt. Den operaartade sången. Det fullständigt monomana matandet av triolerna på bastrummorna och bitvis i gitarrerna. De ostiga slingorna och stämmorna på keyboarden. Schlagerslutet. Ja fy fan.

SABATON. Det handlar om krig. Låt mig säga så här: det finns prick ett band som har skrivit om krig på ett vettigt vis - BOLT THROWER. Nu har dalmasarna tagit i mer än brukligt. Då man på  tidigare skivor tog upp de båda världskrigen exempelvis har man nu gjort en skiva om den svenska stormaktstiden. På både engelska och svenska. Får man inte bråck nu så får man det aldrig. Jösses amalia säger jag bara. Och det stannar ju inte där - kolla in den svenska texten till Karolinens Bön.

Bortom Svea rikes gränser
Hörs ett kall från ovan jord
Följer kristendomens regler
Offensivens man, soldat i Jesu namn

För fränder, fosterland och konung
Genom elden skall han gå
Opåverkad inför ödet
Möter döden för sin religiösa tro

In i striden genom ett kulregn, Herrens vilja ske
In i striden går han på led

Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram
Lade sitt liv i Guds han för sin konung och fosterland
Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram

Moral och religion förenar
Mod och brödraskap består
Att smäda Guds namn, möta döden
Offensivens man, soldat i Jesu namn

Fader Vår, som är i himmelen
Helgat varde ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja,
Såsom i himmelen så ock på jorden
Giv oss idag vårt dagliga bröd
Och förlåt oss våran skuld


Fram, går som en man
En hel armé marscherar på led
Rädslan de glömt Herren har dömt
Redo att livet ge
När konungens här
Fienden ser med hissat baner
Rädslan de glömt Herren har dömt
Hör hur de ber sin bön

Ja, du glade. Observera det kursiverade. Bandet har alltså med vett och vilja bakat in nästan hela bönen Fader Vår i sin text. Jag säger som Hatpastorn brukar säga emellanåt. Ridå.

Vi går vidare med MANOWAR. Ni såg detta komma eller hur? Vi kan mycket väl ha att göra med kanske världshistoriens mest pretentiösa band överhuvudtaget. Jag blir så vanvettigt arg av detta bands musik. Skitnödighet får en helt ny innebörd när man hör en låt som Hail And Kill som innehåller, på fullt allvar, en textrad som May your sword stay wet like a young girl in her prime.
Och så har man talkörer. Och man signerade sitt första kontrakt med Megaforce Records i sitt eget blod. Bara en sån sak.

Vi går vidare. WITHIN TEMPATION. Ni vet ett sånt band som vill vara lite lagom tufft. Lite distade gitarrer, lite lagom jobbiga känslor, kvinnlig sång. Lägg till detta en stor kör, och symfoniorkester. På hemmaplan i Holland inflör en dyrkande publik. DVD:n är klart sevärd för att den är snyggt gjord. Det innebär inte att denna typ av snyftande prettomusik är bra på något vis, men pretto likaväl.

Då föredrar jag helt klart den enda låten på veckans lista som är så att säga pretto i ordets positiva bemärkelse - Neptune Is Dead - en 18 minuter krävande, ömsom vilt piskande ömsom tungt smekande, stycke musik från ALTAR OF PLAGUES. Dräpande är bara förnamnet.

MUSTASCH. Nu kanske jag får några emot mig här. Hur kan jag våga kalla goa gubbar från Götet för pretentiösa? Jo, det ska jag förklara för er - Ralf Gyllenhammar vill på totalt motvallsvis vara prick så cool och hård som han och hans musik inte är. Jag lovar er att det var fler än jag som vred sig i skam när han stod på Wacken Open Air och skanderade om IFK Göteborg och mosbrickor. Detta är musik som är så totalt mellanmjölksaktig trots att den vill vara så mycket mer. Där har ni det pretentiösa.

Då har jag lättare för att köpa en gitarrstolle likt Yngwie Malmsteens fånerier, för att man förväntar sig inget annat. Spana bara in det mäktiga praktpekoralet Guitar Solo (Trilogy Suite Opus 5/Spasebo Blues) från liveskivan "Trial By Fire - Live In Leningrad". Ja, du glade. Här liras det loss med en prettonivå som är vördnadsbjudande. Jag ligger flämtande efter denna 10-minutersdänga i vilken det liksom inte råder någon som helst tvekan om vem det är som står i fokus.


- Paus -
 
Så, nu ska vi gå vidare med Susannes del av listan. Jag utfärdar redan nu samma varning som Susanne gav till mig: det är en hel del verklig skit som ryms i denna del av listan. Hehe.

Vi inleder inte alls nätt med LITURGY. Jag hatar låten från första ton. Körsång är nånting som inte skall låta på detta vis som den låter i True Will. Det blir inte bättre när den egentliga sången drar igång. Jag piercar hellre pungen än ägnar detta band mer tankekraft.

Det blir något bättre när AVERSE SAFIRA drar igång. Produktionen är mycket bättre i vilket fall. Av ren nyfikenhet kollade jag upp bandet på Metal Archives. Där kan man läsa följande om bandet:

"In the Q'uaballah there are twenty angels emanating out of the right and left hand of god. They are the Sefiroth. Sefira is the singular of this word, and an Averse Sefira would be one such of the unholy. We have taken these angels and extrapolated them as narrative vehicles for our tales of mythic irony."

Ni hörde hur prettometern gav fullt utslag? Tänkte väl det.

Sen blir det, lo and behold, finstämt plink i Where At Night The Wood Grouse Plays. Till en bakgrund av fullt lökiga syntvindar. Sen kommer det riktiga flöjter. Vilken jävla Ronja Rövardotter black metal sade jag spontant till Susanne när jag lyssnade för första gången. Det är rejält skitnödigt. Sångaren låter bokstavligt talat som att han lider av svårartad förstoppning. Observera gärna den krystade sången i slutet. Med marschtrumma. Gudars skymning.

Powermetallen gör sitt intåg på listan i form av RHAPSODY. Hur har vi tänkt här undrar ni. Jo, det finns ju vissa genrer som ger större utslag på mätaren. Black Metal och Goth exempelvis. Men det finns nåt oerhört pompöst över powermetal som vill försöka vara mer än den glada hej-kom-och-sjung-med musiken som både är genrens välsignelse och förbannelse. RHAPSODYs Emerald Sword  är i Susannes öron ett bra exempel på denna typ av pretentioner. Jag är svårt benägen att hålla med henne.

Vi kör vidare med TERZIJ DE HORDE. Som tidigare hette LIAR LIAR CROSS ON FIRE. Nej, jag skojar inte. Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag ska säga om detta. Det låter inte helt galet. Men inte heller bra.

Sen blir det storvulet med NEGURA BUNGET. Vilket namn alltså. Teman i lyriken: Transsylvanisk spiritism och naturen. Detta är black metal som ställer krav på lyssnaren. Jag tröttnar tre minuter in i Maiestrit – Vremea Locului Sortit.

Vi rundar av med monolitiska MY DYING BRIDE. Som i vanlig ordning tar i så att den berömda ådern i tinningen börjar pulsera redan 30 sekunder in i Kneel Till Doomsday. Gothen är den subgenre jag tycker lovar så mycket men som misslyckas så kapitalt med att få mig att ta den på allvar. Denna låt har inte fått mig att ändra uppfattning.

Ridå.
/Martin

Fredagslistan!

fredag 18 november 2011

Novembers grådaskiga filt av dysterhet och olust inför att stiga upp på morgonen har svept in med kraft över Helsingborg idag. Därför har vi en i det närmaste perfekt uppbyggd lista idag, både som förstärkare av sagda sinnestämning och som ett uppsträckt långfinger mot den.

Alex inleder med en låt av Glenn Hughes som har ett av de finaste virveltrumljud jag hört på bra länge - och mannen kan ju sjunga bättre än de flesta. En bra inledning helt enkelt. Sen blir jag ju bara så glad att se LAMB OF GOD på listan - Hit The Wall är inte bandets bästa låt, men finfin ändå. Enda invändningen jag har är avslutande låten på Alex del av listan från gamla krigarna i VENOM. Kan tyckas märkligt då det bandet borde vara nåt som jag skulle kunna gilla, men jag har aldrig förstått det bandets storhet. Förklara gärna då jag är genuint intresserad. Var var jag?

Jo! Min egen del av listan börjar kanske, tycker många, aningen mesig med La Villa Strangiato av RUSH från senaste liveplattan "Time Machine - Live In Cleveland". 2 timmar lång, och med hela "Moving Pictures" är den en ren fröjd att lyssna på. Som jämförelse är OPETHs nuvarande setlist 1 timme lång. Mesigt.

Det är inte fortsättningen - DECAPITATED, FLESHGOD APOCALYPSE och ARCHSPIRE bjuder upp till tekniskt pisk i den högre skolan. Om jag är pepp inför konserten på The Rock nästa tisdag? Är Kee Marcellos bok totalt överflödig? Precis. Sen för att avrunda - MOLOKEN. Jävlar vad bra det är.

Avslutande del av listan står Susanne för. Alltid lika spännande att se vad hon har lyssnat på - oftast har jag ingen aning om vad det är för grejer bara genom att kolla på bandens namn - fast jävlar i min låda, idag kände jag inte bara igen ett av banden, jag har dessutom recenserat skivan "Mammal" av ALTAR OF PLAGUES för ett tag sen. Och den plattan är milt sagt ambitiös. Det är rätt mycket vemod på Susannes del får jag säga - gött med lite avslutande två-taktsmos av CHASTISEMENT och VOLTURYON så att man inte går under helt.

Så nu har jag banne mig svamlat på länge nog.

Trevlig helg!

/Martin


Färska texter på WeRock

fredag 1 april 2011

I de nya recensionerna på WeRock tokhyllar undertecknad TesseracTs fullängdsdebut "One", vars musik har spår av COHEED & CAMBRIA, ANIMALS AS LEADERS men som ändå lyckas presentera väldigt unik musik. Jag har även dräpt BELIEVERs kommande platta "Transhuman" och försiktigtvis lagomhyllat ALTAR OF PLAGUES "Mammal" som verkligen spänner bågen hårt med sina milt sagt långa låtar, samt SYLOSIS "Edge Of The World" som inte riktigt håller hela vägen, men stundtals är riktigt bra. Andra album som dissekeras: AMON AMARTHs "Sutur Rising" som Fredrik tycker bjuder på ett visst mått av förutsägbarhet, WHITESNAKEs "Forevermore" som får Robert att dra en lättnadens suck över att bandet fortfarande levererar, och INSENSEs "Burn In Beautiful Fire" som BiblioteKarin tror kan innebära att bandet nu tar ett viktigt steg i att skaffa sig en större publik. Plus en mängd andra plattor såklart! Sidan för de hågade - WeRock. /Martin