Gott folk!
Jag vill bara varna för att veckans lista är en riktigt spretig historia. Temat kärlek är inte ett som vi kört tidigare här på bloggen, och anledningen till att vi kör detta tema denna vecka är att mina fina kollegor här på Helsingborgs Stadsbibliotek tyckte att det var väl ett tema som var bra, haha!
Med tanke på alla andra mer eller mindre krystade teman vi kört under årens lopp så tycker jag att vi kan gott ha en fin, varm och gosig lista på temat kärlek.
Vi kör!
Godmorgon!
Idag ska vi prata melodisk metal. Jag märker att jag mer och mer uppskattar band som är duktiga på att väva in melodier i sin musik. Jag hoppas sannerligen att det inte betyder att jag uppfyllt någon slags mängdkvot när det gäller mer extrem musik och att bloggen inom en snar framtid endast sysselsätter sig med AOR, haha!
Vi kör!
Det var oerhört trevligt att återvända till skivan i samband med skapandet av denna lista. Jag har, likt många recensenter, en tendens att bara rusa vidare till nästa skiva. Nu fick jag en chans att återupptäcka en skiva som är lika sympatisk som välljudande. 
Så, ett styck lista med svårt sympatisk musik. Nästa vecka blir det, säkerligen, andra tongångar!
/Martin
PRETTY MAIDS gjorde vad jag erfar bra ifrån sig, jag fick bara tillfälle att se några låtar eftersom radio P4 ville göra ett litet reportage om bibliotekets närvaro på festivalen. Under intervjuns gång hörde jag dock att min favvolåt Little drops of heaven spelades.
Efter detta var det så dags för Sverigepremiär. Medlemmarna i TRANSATLANTIC har alla spelat i Sverige flera gånger i olika konstellationer men aldrig tillsammans, det är ett av mina favoritband och spelningen jag såg med dem i London för fyra år sedan tillhör de allra finaste stunderna en konsertscen sett. Idag fick de bara futtiga 75 minuter, för ett band vars låtset bygger på halvtimmeslånga episka låtar så undrade jag hur fan de skulle ro detta i hamn. Lyckligtvis har de en mästare bakom trummorna som även är låtlistefanatiker, kanske för att han är ett fan av musiken själv. De öppnade med Into the blue som även är öppningsspåret på den senaste skivan. Låten var ingen av mina favoriter fram tills idag, då den fick en helt ny pregnans. Svenske Daniel Gildenlöw som är den femte medlemmen i livesituationer kunde inte vara med tidigare i år då han blev väldigt sjuk och fick ersättas av en kille ifrån SPOCKS BEARD. Således var det nästan med tårar i ögonen som vi fick se honom sakta kliva upp på scenen och sjunga sitt parti i denna låt, jag ryser fortfarande över armarna när jag skriver detta. Efter låtens slut blev han inbjuden att spela hela resten av giget vilket gör att vi idag fick se ett unikt Transatlantic eftersom de bestod av sex medlemmar för första och kanske den enda gången någonsin.
Efter första låten fick vi en svit låtar från förra skivan THE WHIRLWIND. Detta är som bekant en 80 minuter lång låt och de körde ungefär 20 minuter från den inklusive det oerhört starka slutet. Mitt i låten öppnade sig himlen och ett riktigt tokregn satte igång, lyckligtvis varade det bara i tio minuter men då var jag blöt ända in i Susedalen så det var lite trist. Konserten avslutades som jag faktiskt trott, med det sedvanliga medleyt av All of the above/Stranger in your soul. En bra avslutning på ett bra men alltför kort gig. Direkt efteråt sprang jag till presstältet för att vara med på bandets presskonferens. Jag satt längst fram och det var i princip bara jag som hade frågor så det blev som en liten intervju, mycket trevligt!
Efter detta hade jag bokat en intervju med basisten i bandet, Pete Trewavas. Jag trodde att jag fått några minuter men han satt så snällt och pratade som fanken så totalt sett pratade vi i en timme om allt och inget. Jag kommer att sammanställa både presskonferensen och intervjun för senare publicering här, rest assurera att det var två väldigt roliga intervjuer.
Det blir nog inga fler bloggerier idag, nu sitter jag och väntar på att ALICE COOPER ska ha presskonferens, och sedan är det bara honom jag skall se innan jag kör hem igen. Glöm inte kolla instagram och Facebook, där finns bilder!
Alex
Jag sitter och funderar på en sak. Vad är det som gör en artists klassiker till just klassiker? Vad är det som gör att Ozzy´s Bark at the moon är en låt jag älskar emedan jag inte ens kan erinra mig en enda låttitel från någon av hans senaste tre skivor? I vissa fall skulle man nog kunna hemfalla åt att bara kalla det nostalgi, man gillar det man minns från en viktig period i sitt liv - uppväxten och medvetandegörandet. Jag köper den förklaringen, men bara till viss del. Vi kan ta fallet Pretty Maids, där är jag också uppvuxen med deras "klassiker" men tycker att senaste skivan "Pandemonium" knäcker precis allt annat de gjort.
Har det med artisterna själva att göra? I fallet Ozzy så vet vi att han omgav sig med duktiga låtskrivare förr (Bob Daisley t.ex.) vilka inte är inblandade längre vilket självfallet märks i kvalitén på materialet, men om vi tar Iron Maiden då? Jag vet att vi alla tycker väldigt olika men jag tycker personligen att The Final Frontier är ett skämt. Jag vill verkligen att den skall vara bra. Jag minns förvisso att det tog mig ett tag att "komma in i " Brave New World" och "A Matter Of Life And Death" medan "Dance Of Death" hoppade in på favoritlistan ganska omgående, men TFF får inte fler chanser nu. Sista gången jag hör låtar från den lär bli på Ullevi i sommar och sen begraver jag den tillsammans med "Virtual XI".
Jag funderar ganska mycket kring just dessa psykologiska mekanismer, kanske gör det mig överkritisk men å andra sidan kanske ger det mig en mer ärlig bild av vad jag egentligen gillar kontra vad man som rockare/musikintresserad förväntas gilla. Om man som KISS-fan ställde sig upp och sade att senaste skivan "Sonic Boom" var smörja så var man, och jag citerar, "bakåtsträvare", "en sån som alltid gnäller", "oförskämd" med mera. De som gillar ett band gillar ju alltid ALLT de släpper, och det senaste är alltid bäst. Fråga bröderna Maiden, Pelle och Erik, som i en intervju runt 1999/2000 poängsatte alla Iron Maidens skivor. Samtliga skivor fick 10/10 förutom den senaste ("Brave New World") som fick 10+. Kring samma midsommarstång dansar fenomenet "man ska vara glad att artisten släpper skivor över huvud taget". Varför då? Blir en skiva automatiskt bra bara för att den finns? Jag hävdar bestämt det motsatta och nämner i detta andetag faktumet att både Babsan och Eilert Pilarm fått släppa skiva.
Jag avundas dock bröderna Hårdrock-mentaliteten på ett plan, det måste vara en underbar och konfliktfri värld att leva i. Fast samtidigt så kämpar jag ständigt emot stagnerandet, jag vill alltid utvecklas och alltid kritiskt granska det jag gör och lyssnar på. Då funkar det inte att redan veta att KISS nästa skiva är den bästa, utan att jag ens hört en ton.
Det hade varit roligt om någon mer funderade i samma banor, och lika roligt att höra om någon bara tycker jag raljerar. För oss som inte har musiken som en bakgrundsljud till disken, dammsugandet eller träningen utan som lever, andas och blöder den ur varenda por, 24/7, året runt så är det alltid lika intressant att diskutera passionen. Bara genom diskussion och genuina försök till förståelse kan vi utvecklas. Våga Vägra Stagnation!
Pretty Maids - Köpenhamn 27/8
Ett trevligt 25-årsjubileum där PM körde hela Red, Hot & Heavy-skivan vilket innebar en hel hög med låtar som man ALDRIG får höra annars. Sånt gillar jag. Synd bara att gitarren låt som vore den inkopplad i en brödrost.
1. Intro: Carmina burana
2. Back to back
3. Red, hot and heavy
4. Waitin´ for the time
5. Cold killer
6. Battle of pride
7. Night danger
8. A place in the night
9. Queen of dreams
10. Little darling
11. Pandemonium
12. I.N.V.U.
13. Little drops of heaven
14. Please don´t leave me
15. Love games
16. Future world
/Alex
Har i vanlig ordning shoppat loss lite till biblioteket - några plattor hör ju inte till det jag vanligtvis brukar lyssna på, men det är ju en av de fina grejerna med bibliotek att man kan lämna inköpsförslag som oftast bejakas. Två av plattorna nedan är sådana nämligen. Ni som har lämnat förslag men inte ser dom nedan - fler inköp ligger i pipelinen och jag väntar bara på leverans från den lokala skivhandeln. Ett förslag, från Blashyrk, "Apotheosis" av UNDER THAT SPELL har jag dessvärre misslyckats med att hitta någonstans alls, vilket jag är lite sned på då bandets musik tilltalar mig en hel del. +by+Eneas.jpg)
"Pandemonium" från PRETTY MAIDS är en riktig skön platta om man gillar melodisk metal. För en riktigt initierad recension av plattan rekommenderar jag att man ger sig över till Metal Covenant och läser kollega Anders "Mozzy" Månssons text om plattan.
"Path Of Fire" av AEON har jag höjt till skyarna för sin synnerligen brutala death metal. Som ni förstår har jag inte ändrat åsikt om plattan som är en ren uppvisning i hur man spelar metal med en furiös inställning och bländande teknik.
"Frozen Tears Of Angels" av RHAPSODY OF FIRE är en skiva jag köpte in för att jag litar mycket på Mats Manhammars omdöme vad gäller musik. Om man vill läsa vad han tyckte om plattan kollar man här.
Jag har ingen relation till Tom Gabriel Warriors musik som han kavlat ut i band som HELLHAMMER och CELTIC FROST. Det har däremot kollega Shadows som har skrivit en hel del om det band som den gode Tom nu skänker sin skaparkraft - TRIPTYKON. Tungt så det förslår och nedstämt som attan är det dock.
Melodisk döds med en riktigt melankolisk biklang från INSOMNIUM i form av "Across The Dark" samt "Above The Weeping World". Det låter riktigt bra om det här bandet. 
Kommentar överflödig eller hur? "Lawless Darkness" från WATAIN är en platta av den kalibern som gör att den borde finnas på samtliga bibliotek i landet.