PRETTY MAIDS gjorde vad jag erfar bra ifrån sig, jag fick bara tillfälle att se några låtar eftersom radio P4 ville göra ett litet reportage om bibliotekets närvaro på festivalen. Under intervjuns gång hörde jag dock att min favvolåt Little drops of heaven spelades.
Efter detta var det så dags för Sverigepremiär. Medlemmarna i TRANSATLANTIC har alla spelat i Sverige flera gånger i olika konstellationer men aldrig tillsammans, det är ett av mina favoritband och spelningen jag såg med dem i London för fyra år sedan tillhör de allra finaste stunderna en konsertscen sett. Idag fick de bara futtiga 75 minuter, för ett band vars låtset bygger på halvtimmeslånga episka låtar så undrade jag hur fan de skulle ro detta i hamn. Lyckligtvis har de en mästare bakom trummorna som även är låtlistefanatiker, kanske för att han är ett fan av musiken själv. De öppnade med Into the blue som även är öppningsspåret på den senaste skivan. Låten var ingen av mina favoriter fram tills idag, då den fick en helt ny pregnans. Svenske Daniel Gildenlöw som är den femte medlemmen i livesituationer kunde inte vara med tidigare i år då han blev väldigt sjuk och fick ersättas av en kille ifrån SPOCKS BEARD. Således var det nästan med tårar i ögonen som vi fick se honom sakta kliva upp på scenen och sjunga sitt parti i denna låt, jag ryser fortfarande över armarna när jag skriver detta. Efter låtens slut blev han inbjuden att spela hela resten av giget vilket gör att vi idag fick se ett unikt Transatlantic eftersom de bestod av sex medlemmar för första och kanske den enda gången någonsin.
Efter första låten fick vi en svit låtar från förra skivan THE WHIRLWIND. Detta är som bekant en 80 minuter lång låt och de körde ungefär 20 minuter från den inklusive det oerhört starka slutet. Mitt i låten öppnade sig himlen och ett riktigt tokregn satte igång, lyckligtvis varade det bara i tio minuter men då var jag blöt ända in i Susedalen så det var lite trist. Konserten avslutades som jag faktiskt trott, med det sedvanliga medleyt av All of the above/Stranger in your soul. En bra avslutning på ett bra men alltför kort gig. Direkt efteråt sprang jag till presstältet för att vara med på bandets presskonferens. Jag satt längst fram och det var i princip bara jag som hade frågor så det blev som en liten intervju, mycket trevligt!
Efter detta hade jag bokat en intervju med basisten i bandet, Pete Trewavas. Jag trodde att jag fått några minuter men han satt så snällt och pratade som fanken så totalt sett pratade vi i en timme om allt och inget. Jag kommer att sammanställa både presskonferensen och intervjun för senare publicering här, rest assurera att det var två väldigt roliga intervjuer.
Det blir nog inga fler bloggerier idag, nu sitter jag och väntar på att ALICE COOPER ska ha presskonferens, och sedan är det bara honom jag skall se innan jag kör hem igen. Glöm inte kolla instagram och Facebook, där finns bilder!
Alex
Sweden Rock, torsdagen del två
Biblioteket på Sweden Rock i år igen!
Jag kommer precis som tidigare år att befinna mig på Sweden Rock Festival i år, detta år under två dagar (torsdagen och lördagen). Jag har inte mindre än fem skärmar med mig och den som sitter hemma och önskar att den var på plats kan följa ett ständigt flöde av inlägg, bilder och trams på följande ställen:
Denna bloggen såklart
Twitter: @tolvis
Facebook (min privata): Alex Bergdahl
Facebook (biblioteket): Helsingborgs bibliotek
Instagram (min privata): @alex_bergdahl
Instagram (biblioteket): @hbgbibliotek
Jag taggar allt med #srf2014
Följ på, kommentera och var med. Helsingborgs bibliotek är mig veterligen det enda bibliotek som liverapporterar från festivalen, det tycker jag är lite roligt.
Vad ser jag mest fram emot? Tveklöst TRANSATLANTIC, EMPEROR och veckans fredagsskiva!
Kom gärna fram och hälsa om du är på plats! Försten som lägger sin hand på min vänstra axel och säger "Sporten i Kvällsposten, Mr X" blir bjuden på kaffe eller en pizzaslice.
/Alex
Måndagstankar
TRETTIOÅRIGA KRIGET och SAGA stod för en fantastisk lördagskväll i Stockholm, Saga körde nästan hela sin första skiva och alla låtarna från fjolårets EP. Dessutom körde de en helt ny låt som dessutom var kvällens bästa. Kriget å sin sida körde över två timmar vilket inkluderade hela debutskivan inklusive den fantastiska och bortglömda Handlingens skugga, och som lök på laxen var Perspektiv det första extranumret. En av de första låtarna de skrev ihop runt 1970/71, då kallad Amassilations, senare spelad live med kriget fram till våren 1975. Således var det en välkommen återkomst efter 39 år! Den intresserade kan senare i veckan kolla in min andra sida Livinginthepast för kompletta setlists och bilder.
Jag fick TRANSATLANTICs nya häromsistens, "Kaleidoscope". Jag måste säga att jag initialt är ganska besviken. Må vara att titelspåret som klockar in på en halvtimme är precis så bra som jag vill, och även den föregående korta typiska NEAL MORSE-balladen håller hög klass, men de inledande tre låtarna är LÅNGT ifrån fornstora dagar. Därför känns det heller inte lika ledsamt längre att jag inte hade möjlighet att åka ner till Berlin och se dem om några veckor, jag fick sett dem när det var som allra bäst (2010) och får dessutom ha kul med dem en stund på Sweden Rock i sommar. Jag hoppas att det är en tillfällig formsvacka dock, eftersom jag gärna vill tycka om musiken de spottar ur sig. Den medföljande coverskivan kunde de helt skippat dock, jag är inget fan av covers och kommer med all sannolikhet aldrig att lyssna på eländet. Jag har ju originalskivorna.
Denna vecka tar jag mig an lite roligt arbete med inspelningar från KISS "Unmasked"-turné 1980, från ingenstans har det ploppat in lite alternativa versioner av konserterna i Milano och Drammen, samt att jag i allmänhet rensar upp lite bland mapparna och filerna. Jobbet tar aldrig slut, vilket är oerhört glädjande för vad fan skulle jag annars göra.
Till sist: lite måndagsmys.
/Alex
Konsten att längta ihjäl sig (Sweden Rock 2014)
Sådär i sista stund tänkte jag bara njuta med er kring nyheten om Sweden Rock 2014. Precis innan KISS gick på kom det upp en film på skärmarna där de presenterade några av nästa års band. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle kissa på mig. Det hade varit en fullt naturlig reaktion för övrigt.
Först - att de bokat TRANSATLANTIC är en njutning som jag fortfarande bara tror när jag ser det. Detta betyder även att jag redan nu planerar för semester i juni nästa år eftersom jag inte tänker nöja mig med ett nedkortat festivalgig (typ RUSH i år) utan vill se ett helt gig med detta världens idag mest musikaliskt genialiska band. Däremot tänker jag självklart vara på plats när de visar Sweden Rock vilket skåp det gäller och exakt var det skall stå.
Sedan - PHENOMENA. Jag har precis förberett mina metallbobgnuttkariekollegor att de bör stå beredda med skopa och sopsäck eftersom det finns en inte alls opåtaglig risk att jag kör en spontaneous combustion när följande låt drar igång:
Sweden Rock har med dessa två band redan sopat rent efter 2013 års (för mig) magplask gällande lineup. Jag önskar att jag redan nu kunde åka bort till åkern och sätta mig och vänta.
Jag ska bara hinna med lite annat först.
/Alex
A Proggy Nite
Malmö, i lördags. Det var sannerligen varje progälskares dröm, att få en hel kväll utan eländiga förband eller annat skröfs utan bara två starka namn i genren och ett extranummer som ensamt hade kunnat vara en hel konsert för vissa.
THE FLOWER KINGS har aldrig varit ett stort favoritband hos undertecknad. Inte för att jag på något sätt ogillar dem eller tycker att de låter illa, vi har bara inte klickat. Därför var det skönt att de öppnade i lördags, så kunde man koncentrera sig på the things at hand senare. Jag tyckte faktiskt det var en helt ok spelning, bättre än när jag såg dem för första och dittills enda gången i Osby 2004. Öppningslåten Numbers från nya plattan "Banks of Eden" var såpass bra att jag en stund övervägde att köpa skivan, låten är ändå 25 minuter lång så skulle resten vara trist har man ändå gått vinnande ur fighten så att säga. Resten av giget var bra, det blir dock lite enformig musik när man inte kan alla låtarna. Jag var positivt överraskad av uppslutningen, jag hade nästan trott att Robban och jag skulle bli ensamma därinne, men det var säkert 600 personer på plats, riktigt tjockt när man gick runt lite. Skoj!
Synd dock att KB inte tar detta som en hint och låter banden spela full tid, som vanligt var det curfew 23.00 med efterföljande nattklubb varför Flower Kings endast körde 80 av utlovade 90 minuter, och nästa akt fick inte ens det utan lämnade scenen efter 77 minuter. Jag har besökt KB massor av gånger genom åren och INGEN av rockklubbarna jag besökt i Sverige eller för den delen Europa är lika otrevlig på det sättet, när man betalar biljett ska man väl få se bandet man betalat för spela sin utlovade tid? Annars kan ju bandet gå på en halvtimme tidigare så är problemet löst. Nåväl.
NEAL MORSE då. Kvällens höjdpunkt redan på förhand. Efteråt var jag så tagen att det utlovade extranumret med TRANSATLANTIC-låtar till en början kändes lite överflödigt. Neal har en otrolig låtskatt att plocka ur och han valde att fokusera på den nya skivan "Momentum" tillsammans med en svit låtar från "?". Inte en enda ton eller takt var för mycket. Jag älskade precis allt, igen. Men ändå, när han frågar om vi orkar "one more epic" och kör igång World without end, då brister allt. Jag är i sjunde himlen. Dessa 33 minuter är de absolut finaste 33 minuter som någonsin spelats på KB´s scen, kanske på en scen någonstans över huvud taget. Det får tiden utvisa. Till och med Neal var överväldigad och i tårar när klimax i slutet av låten nåddes, och det var nog fler än jag som också fick torka sig lite i ögonvrån. Starkt var bara förnamnet. Konserten kunde ha slutat här och jag hade varit lycklig ändå. Men det gjorde den inte.
Neal, Roine och Mike kom ut igen tillsammans med Jonas från Flower Kings och drog igång ett trelåtarsmedley med Transatlanticlåtar. Visst, det kändes lite orepat i ett par övergångar men ett orepat Transatlantic är ändå alltid en miljon gånger bättre än i princip allting annat. Medleyt bestod av All of the above / The whirlwind och Stranger in us all och visade på en underbar uppvisning i spelglädje även i de mest komplicerade partierna. Det kom och gick medlemmar ur båda banden lite här och där, och all in all var det en perfekt avslutning på kvällen. Nu är det bara att hoppas att Neal kommer tillbaka med sitt tretimmarsset och spelar på Amager Bio i Köpenhamn. Där får han spela hur länge han vill.
Jag gillar långa låtar
Jag minns det som igår. När cd-skivan gjort sitt sena intåg i det Bergdahlska hemmet runt 1991 så stod jag på Musik & Radiocity i Helsingborg och förundrades över fenomenet cdbootlegs. De hade ett par sådana med KISS som var, just då, döfräcka. Självfallet bläddrade man även igenom resterande skivhyllor och jag fastnade till slut på DEEP PURPLE. Jag skrattade så jag fes när jag såg att de hade en dubbelcd som innehöll hela SJU låtar. Sju. Jag stod där och fnös och begrep inte alls hur någon kunde betala dubbelcdpris för bara sju låtar, även om de var långa.
Skivans namn var "Scandinavian nights". Det är roligt idag att sitta och skratta åt sin egen oupplysthet, men det är även lite ledsamt att det finns folk som raskt slänger ur sig kommentarer i stil med: "Jag vill att de ska spela låtarna exakt som på platta", "Jag vill inte höra en massa gnidande (på skånska: GNIJANDE)", Jag vill egentligen bara höra Sommartider". Man kunde ju tycka att folk som i ena stunden dyrkar exempelvis Purples "Made In Japan" men i nästa formligen avskyr när en låt överskrider treminutersstrecket har tappat bort sig själv någonstans.
När jag var fjorton år hade jag nog inte trott på att jag nitton år senare skulle stå med Robban i London och få höra en sex låtar lång konsert som varade i tre timmar och en kvart. TRANSATLANTIC tog det där med långa låtar till sin spets i och med skivan/låten "The Whirlwind" som kom då. Den fyller nämligen en cd helt själv med sina fina 80 minuter.
Den skivan hade jag INTE betalat för 1991.
/Alex
Nya grejer
Bara för att Alex är iväg och roar sig idag så lägger vi ju inte ner verksamheten här inte. Nä! Lite nytt att sätta ner på avdelningen har det minsann blivit - och blandningen på dokumenten ifråga är inte alls specielt enkelspårig. Om jag får säga det själv.
Sista filmade konserten med Ronnie James Dio. På Wacken. Ja ni fattar att denna DVD inte går av för hackor. Det låter och ser fantastiskt bra om bandet - Dio var och kommer alltid att vara en av de mäktigaste sångarna som har vandrat på planeten. Han visar det med eftertryck i låt efter låt på denna DVD.
Nyinköp av en platta som en, ursäkta uttrycket, jävla idiotjävel lånade och inte lämnade tillbaka. Tillsammans med flera andra. Logik är inte denna människas starka sida: låna gratis och lämna tillbaka så kan du njuta av bibliotek under många många år. Lämna inte tillbaka och drabbas av inkasso för flera tusen kronor. En no-brainer om man frågar mig.
På albumasken sitter det ett klistermärke med texten "A must-have for all fans of 80's metal and MERCYFUL FATE lunatics!" Helt plötsligt fattade jag varför Alex tyckte att vi skulle ha denna, haha! Men det låter helt ok om PORTRAIT om ni frågar mig.
Progressivt på alla cylindrar. Det blir lätt så när man pratar om TRANSATLANTIC. Har man Neal Morse och Mike Portnoy i sättningen så kan man utgå ifrån att det kommer vara långa låtar med instrumentonani deluxe som genomgående tema. Fascinerande.
Traditionell metal, med ack så tydliga referenser till Priest och Maiden. Inte riktigt min kopp av valfri dryck, men helt ok musik från 
WOLF.
Skivorna kommer återfinnas på Helsingborgs Stadsbibliotek imorgon fredag, 10/6 någon gång på eftermiddagen.
/Martin
Årsbästalista konserter 2010
Efter nomineringarna i slutet av 2010 och en veckas extra funderande så blev följande fem metalspelningar de jag uppskattade allra mest:
1. Roger Waters - The Wall, New York
*Inte vidare otippad, men hur skulle världen annars se ut?
2. Chicken Shack - Sweden Rock
*Inte bara otippat utan JÄVLIGT otippat. Gamle farbrorn kan.
3. Transatlantic - London
*Neal Morse, Pete Trewavas och Mike Portnoy på samma scen. Oh, javisstja, där var nog två gubbar till... :)
4. MSG - Sweden Rock
*Vilken comeback! Vilken spelning! Vilken GUD han är på gitarr när han är glad/nykter/annat-applikabelt-epitet!
5. KISS - Malmö
*Skam vore det väl egentligen annars?
2011 bådar gott, jag har redan ett 15-tal konserter inbokade eller åtminstone planerade, och det sträcker sig bara fram till juli! Accept blir grymt, Doro ska bli kanon att äntligen få se och Maiden i juli borde bli bra det också! Dock så hoppas jag att Sweden Rock kommer med lite starkare kort, hittills har de bara släppt två band som jag vill se....vi får väl se!
/Alex
