Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Gott folk!

Vi är tillbaka efter ytterligare en brutal sjukdomsperiod i det benschska hemmet. Det har inte varit vackert det kan jag helt ärligt erkänna, och uppgivenheten har nästan gått att ta på, men detta får vi helt enkelt se förbi för idag ska vi gotta ner oss i 1990-talet, närmre bestämt år 1994.

1994 gick jag i andra ring på Chapmanskolan i Karlskrona och var i den perioden av livet då allt tycktes vara mer eller mindre ok. Framför allt kom det ut väldigt mycket extremt bra musik som gjorde tillvaron än mer behaglig. Jag blev faktiskt helt till mig när jag kollade upp vilka skivor som kom ut just 1994 och hittade drivor av soniskt gotte.

Vi kör!

"Far Beyond Driven" är PANTERAs "hitalbum". Den gick rakt in på plats 1 på albumlistan och det var ett faktum som bandet var riktigt nöjda med. "Far Beyond Driven" är fortfarande ett väldigt starkt album som i det närmaste utgör den kreativa kulmen av de senaste årens resa som PANTERA startade på "Cowboys From Hell" och fortsatte på "Vulgar Display Of Power". Jag lyssnade oerhört hängivet på alla tre skivorna och de åker fortfarande på emellanåt. Dock får jag erkänna att efter alla de rasistiska utbrott som Phil Anselmo gjort sig skyldig till under åren så har den rena, oförställda glädjen som jag tidigare upplevde när jag lyssnade på PANTERAs skivor, ja, den har naggats i kanten.

Rent musikaliskt så är "Far Beyond Driven" fylld med musik så brottartung och kvalitativ att det inte konstigt att folk gick igång på skivan. Det finns så många bra låtar på plattan att jag hade kunnat välja i princip vilken som helst. Att det blev 5 Minutes Alone beror mest på att jag gillar svänget som finns i den låten.

Jag hade längtat så intensivt efter uppföljaren till "Images And Words" som kom 1992 och nog får räknas som skivan som fick in mig på progressiv metal på allvar att jag först blev besviken när jag lyssnade på "Awake" som släpptes i början av oktober 1994. Att den tog tid att komma in i gjorde dock ingenting. Jag hade på den här tiden stort förtroende för vad DREAM THEATER sysslade med. Noterbart är att på den här skivan använde Mike Portnoy Mapex-trummor och att det blev den sista skivan som keyboardisten Kevin Moore medverkade på. Ljudbilden är mer torr än den var på "Images...", men framför allt låter Portnoys trummor helt magiskt bra. Låtmässigt finns här några verkliga pärlor. Att Portnoy själv håller Voices  väldigt högt skyller jag enbart på att han drack alkohol på den här tiden. Däremot är låten jag valt - The Mirror - en magisk uppvisning av ett band som sannerligen vet vad de sysslar med.

CANNIBAL CORPSE är ju verkligen banérförarna för att hålla sin stil intakt. 1994 visste jag vilka bandet var, men av någon anledning så hade jag inte fastnat för bandets musik. Kanske var det för att jag var helt insnöad på vad scenerna i Stockholm och Göteborg sysslade med, det vet jag faktiskt inte. "The Bleeding" blev Chris Barnes sista skiva med bandet som redan hade påbörjat sin resa mot att bli det största och mest säljande death metalbandet i historien. Det finns några vansinnigt feta låtar med på "The Bleeding". Jag har valt Force Fed Broken Glass (ja, ni fattar ju att det här bandet aldrig kommer att få priser för finkänsliga texter). Lägg gärna märke till Alex Websters rent magiska spel på basen. Jag är inte ensam om att tycka att just Webster har gjort extremt mycket för att lyfta fram basen i dödsmetallen.

"Lunar Strain" är IN FLAMES debutskiva, och den skiva i bandets diskografi som kramas allra hårdast av bandets tidiga fans. För på skivan efter, "The Jester Race" har Anders Fridén kommit med och då börjar IN FLAMES sälja ut sig. Jag skämtar, lite. På "Lunar Strain" är det nämligen Stanne som sköter sången, Strömblad skötte trummorna, gitarrerna och keyboard. Det var helt enkel väldigt mycket annorlunda i IN FLAMES-land än vad det är idag. Musikaliskt har göteborgsscenen alltid varit mer melodisk än de två andra världsledande scenerna var. Det är inget dåligt om ni frågar mig då mycket av det gitarrarbete som vi kan höra både på "Lunar Strain" och andra skivor är bedövande vackert.

MACHINE HEADs debutskiva "Burn My Eyes" som togs emot, till stora delar, med stor acklamation. Jag skaffade skivan långt senare, och har alltid haft ett lite kluvet förhållande till den. Samtidigt som jag inser att musiken verkligen är bra, så har jag alltid haft något skavande i bakhuvudet som fått mig att inte dyrka skivan förbehållslöst. Oavsett så är det en skiva som jag återkommer till med oregelbundna intervall så något rätt gör den ju sannerligen!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Fredagslistan 2016, vecka 38: 1996

Gott folk!

Jag fick lite feeling av Metalpoddens senaste avsnitt som handlade om IN FLAMES. Har ni inte kollat in podden så kan jag varmt rekommendera den alldeles oavsett om ni gillar IN FLAMES eller inte. Det pratas om en hel massa annat i den podden - i stort sett allt hörvärt.

I vilket fall - jag började fundera lite på vilka andra plattor som släpptes 1996, då både Tomasz och Erik på podden gillar "The Jester Race" och då i synnerhet låten Artifacts Of The Black Rain. Det visade sig att 1996 var, minnet är uppenbarligen kort, ett väldigt bra år. Jag tror att en av anledningarna till att jag lyssnade extremt lite på musik just det året var att det var mitt första år på högskolan och jag läste en minst sagt arbetskrävande kurs som gjorde att jag lade ner minst 70 arbetstimmar i veckan på att lära mig bland annat engelsk grammatik.

I vilket fall känner jag att jag fortfarande håller på att beta mig igenom skivor som kom ut 1996, både av band som jag har återknutit relationen till, men också band som jag bara den senaste tiden har upptäckt.

Vi kör!

Satte ni kaffet i vrångstrupen nu? Att METALLICA är på gång med ny skiva har fått mig att gå tillbaka till bandets 1990-tal, ett årtionde som likt bandets 1980-tal, var sjukt produktivt. Att sen allt material inte höll samma klass är en annan sak. Jag var lite nyfiken på att kolla in om "Load" gav samma känsla som när jag lyssnade på den vid tiden för utgivning. "Load" är bandets sjätte skiva och den följde på det svarta albumet som försatte bandet i projektilbana till positionen som planetens största band. Att "Load" skulle bli en sämre skiva tror jag de flesta var medvetna om redan innan den kom ut, och då kanske mest beroende på att METALLICA hade en både kreativt och arbetsmässigt storartad period bakom sig. Men har skivan fått oförtjänt dåligt rykte? Ja, lite faktiskt. Visst finns här rent för jävligt dåliga låtar på skivan - Ronnie, Mama Said, och Poor Twisted Me är kompositioner som var dåliga rakt igenom, och de har inte åldrats väl om jag säger så. Samtidigt så märker jag att jag faktiskt gillar att lyssna på Hero Of The Day, 2x4, The House Jack Built och låtvalet för listan Thorn Within. Jag tycker också att produktionen är bra. Här finns betydligt mer bett än på det svarta albumet, och jag gillar att Ulrichs bastrummor har en liten antydan till klick.

Jomenvisst - klart jag måste ha med "The Jester Race" av IN FLAMES. Värt att notera är att detta är den första skivan som Anders Fridén gör debut som sångare i bandet, och här inleds alltså den fullständiga utförsäljningen av IN FLAMES. Om vi nu väljer att tro de diatriber som bandet numera alltid utsätts för när det vankas nytt album. Jag har ytterst svårt för folk som anser sig behöva ösa ovett över orkestrars musik av en eller annan anledning utifrån nån känsla att de har rätt till det. Gillar du inte ett bands skivor finns det en mycket enkel lösning på detta "problem": lyssna inte på dem. Jag har själv inte lyckats uppbåda någon vidare pepp inför ett släpp av IN FLAMES sedan 2006 då "Come Clarity" släpptes. Å andra sidan så har jag inte samma glöd när det gäller bandets tidiga skivor som "Whoracle", "Colony" och just "The Jester Race". De är bra skivor som jag gärna lyssnar på, men inte så mycket mer. "The Jester Race" är också skivan där Björn Gelotte axlar rollen som trumslagare förutom att lira gitarr. Detta är något han gör tills dess att Daniel Svensson går med i bandet vid tiden för "Colony" som släpps 1999. "The Jester Race" brukar hyllas vid sidan av "Slaughter Of The Soul" av AT THE GATES och "The Gallery" av DARK TRANQUILLITY som en portalskiva för the gothenburg sound. Den har ju ett fantastiskt gitarrarbete som det bara sprutar talang och känsla om. Jag tycker verkligen att detta kommer fram i den korta men ack så naggande låten Graveland som jag gärna återkommer till.

Ok, nu får ni gärna ta er något styrkande, för här kommer det en jävligt lång och snårig låt från PAN. THY. MONIUMs skiva "Khaooohs and Kon-Fu-Sion". PAN. THY. MONIUM var ett band som verkligen tog ut svängarna och skruvade sin musik bortom vanlig death metal även om detta är subgenren som bandet oftast räknas till. Bandet gav ut tre skivor under sin levnadsbana och lade ner strax efter att de spelat in "Khaooohs and Kon-Fu-Sion" 1996. Medlemmar i bandet var bland andra bröderna Swanö och  Roberth Karlsson som de flesta kanske känner till från FACEBREAKER och SCAR SYMMETRY numera. Jag drogs till bandet för att just Dan Swanö var med i bandet. Hela hösten har varit ett utforskande av vad den mannen har gjort i musikväg. Det började med WITHERSCAPE för mig, sen lite NIGHTINGALE, för att den senaste tiden bli mer PAN. THY. MONIUM. Jag tycker att sådan här vrickad musik behövs för att visa på att det går att vara seriös och tramsig på samma gång, men också för att visa på de möjligheter som musiken ger kreativa personer. Låten jag valt heter Thee-Pherenth och den är oavbrutet kul att lyssna på. Här har vi verkligt feta riff och traditionell death metal som samsas ypperligt med saxofoner och bakgrundssorl. Helt fascinerande!

För att ha så råa texter och omslag så är CANNIBAL CORPSE ett av de mest sympatiska och ödmjuka banden inom dödsmetallen. Jag minns med glädje hur kul det var att intervjua trummisen Paul när bandet spelade i Göteborg som en del av FULL OF HATE-turnén 2012. Att ens få chansen tycker jag var hur stort som helst. 1996 stod bandet inför ett för utomstående i alla fall paradigmskifte. Då gick nämligen George Fisher med i bandet på sång som ersättare till Chris Barnes som hade frontat bandet med den äran och verkligen hade definierat hur en sångare i ett death metalband nästan skulle agera. Om detta kan ni få reda på mer om när ni kollar in dokumentären "Centuries Of Torment" som är sjukt sevärd. "Vile" var alltså första plattan för George, och det är helt underbart att se honom berätta om hur inspelningen tog sin början med låten Devoured By Vermin och han inte kunde få till skriket i början av låten. Han fick alltså gå in på toan och hetsa sig själv till att gå ut och leverera. Tagningen som blev inspelad är alltså den han gjorde direkt efter diatriberna mot sig själv. Bara det är en anledning att ha med skivan om ni frågar mig, haha!

Ja, det finns hur många dåliga skämt som helst om OPETHs andra skivas titel som heter "Morningrise". Omslaget är så fint och rofyllt att jag inte kan annat än älska det. Musiken återspeglar faktumet att OPETH var - och är - ett band som är annorlunda. Har ni följt bloggen och mitt skrivande på WeRock så vet ni ju att OPETH är ett band som jag håller lite högre än de flesta andra band. Det känns skönt att det finns ett band som i stort sett kan göra vad som helst i musikväg och som jag som lyssnare alltid är beredd att ge en chans. Det handlar inte om förbehållslöst dyrkande, men om en inställning att det som bandet gör kan vara bra. Kommande skivan "Sorceress" är bara ytterligare en byggsten i detta faktum. Men nu ska vi inte prata om den, utan om morgonståndsskivan. Detta är alltså bandets andra platta. Ingen av plattans fem låtar har en speltid på under 10 minuter. Fullt normalt. Här finns en nektarljuv balans mellan lugna partier och döds gjorda på ett sätt som få andra hade, eller har mod, till att göra i samma utsträckning. Den enda medlemmen som är kvar i bandet från denna tid är, rätt gissat, Mikael Åkerfeldt. Den märkligaste utvecklingen efter det att alla lämnade bandet får vi nog säga att basisten Johan De Farfalla fick. Fram till 2015 jobbade han som rektor på Tollare Folkhögskola. Han har också ett förflutet som politiker för KD. Bara en sån sak!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 38: 1996

Fredagslistan 2015, vecka 20: En helt otematisk lista

Godmorgon!

Idag blir det en helt otematisk lista. Två för mig okända band slank dock med - det är ju lite av ett måste för mig att kolla in fler band än de gamla hemtama.

Vi kör.

Vi inleder med lite finfina rytmikövningar från kanadensiska AURAS. Det låter såklart oerhört mycket MESHUGGAH över i stort sett alla band som befolkar den så kallade djentscenen. Jag vet att detta inte är musik som uppskattas av alla. För egen del så trivs jag alldeles utmärkt i sällskap med AURAS. Vill man vara aningens stygg så kan det bero på att jag själv är synnerligen usel på att själv exekvera dylik rytmik och på något psykologiskt plan vill späka mig genom att lyssna på djent, haha! Avgör själva - AURAS lyckas i alla fall fängsla mig med tyngd, interlocking, och - faktiskt - snygga melodier.

Fortsätter med ett band på A - AGES. Amelie gav ju deras debut "The Malefic Miasma" ett vansinnigt högt betyg som gjorde att jag var tvungen att kolla in skivan. Jag gick i golvet av lycka när jag tog mig tid att lyssna på detta gäng från Falun och misstänker starkt att det kommer dyka upp fler låtar av bandet i framtida fredagslistor. Stämningen är helt magisk. Melodierna vackra utan att vara mesiga. Prick allt klaffar och jag hade kunnat välja i pricip vilken låt som helst från skivan. Nu får ni härligt gungande och grymt hemsökande Ardent Storms.

Ljuvliga DEMONICAL från Avesta. Ett minst sagt namnkunnigt gäng som varit igång ett bra tag. Förra fullängdaren "Darkness Unbound" skickade jag upp på en andraplats på min årsbästalista 2013. Jag älskar hantverket i bandets death metal. Det är tajt, det är snyggt och det är effektivt.  Hela plattan är bra - The Order har jag känt lite extra för sedan första genomlyssningen.

Gammal är äldst. Det uttrycket passar väldigt bra på CANNIBAL CORPSE. Jag blev extremt glatt överraskad av bandets "A Skeletal Domain"som mycket tydligt visar att bandet efter 25 år i branschen fortfarande kan få till skivor av kaliber. Hade 2014 inte varit ett sådant häpnadsväckande dunderår när det gäller metal hade denna skivan hamnat på årsbästalistan, utan tvekan. Plus för den ypperliga produktionen.


Rundar av med en rejäl temposänkare. EXECRATION "vann" Spelemannspriset (ungefär motsvarande vår Grammis) 2014 för sin platta "Morbid Dimensions". En riktig höjdarplatta kan jag säga. Låten jag valt heter Cosmic Mausoleum och är en rejäl dänga på över 7 minuter. Det spelas långsamt och tungt i början, med exakt rätt släpighet för att jag ska gå igång. Vid 3 minutersstrecket drar dock röjet igång. Det blir rejält stökigt och fint.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 20: En helt otematisk lista

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 16

Nominerad: "A Skeletal Domain" - CANNIBAL CORPSE.

Nestorerna i CANNIBAL CORPSE har varit med ett tag. De är det mest säljande death metalbandet genom tiderna. De har inte avvikit från sin utstakade kurs alls. De är på många sett dödsmetallens AC/DC - om man tar bort demens och lejda mördare. Med sin blodindränkta musik har bandet chockat och roat samtiden sedan första skivan "Eaten Back To Life" från 1990.

Nu kanske ni undrar varför ni ska bry er om skiva nummer 13 från ett band som kört samma race rakt av genom hela karriären? Det ska jag tala om för er: CANNIBAL CORPSE har inte låtit så här hungriga på många, många år. Riffmakeriet är mer skruvat än någonsin, låtarna ligger till stora delar på en sjuk nivå. Bandet har till och med lyckats få in sväng i musiken. Ja, ni fattar. Produktionen  är mästerlig. Ni bör kolla in "A Skeletal Domain" även i fall ni aldrig hört bandet, eller kanske inte lyssnat på gruppen på några år. Ni kommer inte ångra er.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Godmorgon!

Idag ska vi prata Morrisound Recording i Tampa, Florida. En studio som torde vara er välbekant om ni uppskattar death metal. Under en lång period var detta Studion i ordets allra mest brutala bemärkelse. Mängden band som har passerat igenom studions kanaler, och kanske framför allt digniteten på banden är fantastiskt oerhörd.

Scott Burns var producenten som under framför allt 1990-talet såg till att befästa Florida som en av världens viktigaste bastioner när det gällde death metal. En titt på vad Burns vad med om att producera är hisnande. Band som ATHEIST, CANNIBAL CORPSE, DEICIDE, DEATH, CYNIC, GORGUTS, NAPALM  DEATH, MORBID ANGEL och OBITUARY har alla spelat in skivor som mer eller mindre betraktas som klassiker under Burns ofta extremt stressade och vredgade överinseende. Att Burns stod för kvalitet är tydligt - det går nästan omedelbart att höra att en skiva är inspelad i Morrisound - och det är förståeligt att många band sökte sig till studion. För många kanske - Burns fick i mitten av 00-talet nog och har sedan dess jobbat med programmering. Sista skivan han jobbade med var OBITUARYs "Frozen In Time" som kom 2005.

Så - fem låtar från skivor som är inspelade i Morrisound Recording. Vi kör.

"Arise" av SEPULTURA. Fy satan vad jag lyssnade sönder den skivan när jag fick tag i den. Jag tyckte då att detta var det absolut råaste jag hade hört, omslaget var grymt och i stort sett varenda låt var elitbra. Släppt den andre april 1991 på Roadrunner Records var "Arise" den andra plattan som brasilianarna jobbade med Burns på. Redan 1989 hade SEPULTURA skakat om underjorden med "Beneath The Remains" som även den är en suverän skiva. Burns torra trumproduktion och uppstyrandet av stränginstrumenten gör att jag nog får gissa att det var så här METALLICA önskade att "...And Justice For All" skulle ha låtit egentligen. En tidlös klassiker kommer dock "Arise" att vara för mig i vilket fall.

"Focus" av CYNIC. Denna skiva kom 13 september 1993, och blev snabbt skivan som metalvärlden inte visste hur den skulle förhålla sig till. CYNICs musik var så eklektisk att i alla fall death metalscenen i stora delar tyckte att skivan var hemskt märklig. Och den är märklig. I ordets rätta bemärkelse. Detta är en skiva som för mig låg långt före sin tid. Idag, med den pletora av influenser som finns inom metal, skulle skivan ha emottagits annorlunda. 1993 var världen inte på CYNICs sida, och det skulle ta fram till 2008 för bandet att komma med en uppföljare. Paul Masvidal och Sean Reinert - bandets odiskutabla ledare - sysselsatte sig innan CYNICs bildande bland annat med att vara med i DEATH på klassiska "Human".

"Individual Thought Patterns" av DEATH. Chuck Schuldiner var mannen ansvarigt för DEATH, ett band som bör betraktas som ett band som producerade milstolpe efter milstolpe inom death metal. Det är svårt att överskatta bandets betydelse. Kollar man på diskografin dyker skivor som "Symbolic", "Human", "Leprosy" och "Spiritual Healing" upp. Jag har dock alltid gillat "Individual Thought Patterns" bäst i bandets diskografi. Skivan kom ut 22 juni 1993 på Relativity Records, en underetikett till Sony. På ettiketten gavs också skivor av BOLT THROWER, CATHEDRAL och TERRORIZER ut.

"The End Complete" av OBITUARY. Jag har för mig att jag såg omslaget till "The End Complete" på baksidan av tidningen OKEJ. Helvete vad snyggt man tyckte det var! Det var det fler som tyckte - framför allt den nya bandloggan ansågs vara så snygg att det blev Roadrunners bäst säljande t-shirt genom tiderna. Skivan i sig blev en pyramidal succé. Den har sålt över 100.000 exemplar i USA, och över 250.000 exemplar i resten av världen. Och den är knäckande bra - det är fortfarande oerhört kul att lyssna på skivan som vid det här laget har 22 år på nacken.

"Vile" av CANNIBAL CORPSE. Världens mest säljande death metalband heter CANNIBAL CORPSE. Jag vet inte om ni sett finfina dokumentären "Centuries Of Torment", men har ni inte gjort det så kan jag varmt anbefalla den. Efter fyra mycket framgångsrika skivor i "Eaten Back To Life", "Butchered At Birth", "Tomb Of The Mutilated" och "The Bleeding" (Burns jobbade på alla) bytte bandet sångare. Chris Barnes ut, George Fischer in. Det förekommer fortfarande en urlöjlig debatt om vilken av sångarna som är bäst. 18 år in får man nog säga att George har lämnat ett avtryck i bandet, haha! "Vile" kom ut 1996 och det låter som CANNIBAL CORPSE. Och det säger jag som ett verkligt gott omdöme.

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Fredagslistan 2013, vecka 51: Siffror

Så här i slutet av året är det ju mycket fokus på listplaceringar i samband med årsbästalistor. Jag lämnade in min tidigare i vecka så nu kan jag i alla fall släppa denna kärvänliga kvarnsten. Men i alla fall - jag började fundera på vilket tema som veckans fredagslista skulle ha. Och för att göra det enkelt för mig så bestämde jag mig för att göra en lista med siffor i låttitlarna. Bara för att liksom.

Vi kör.

Jo. Jag öppnar listan med 22 Acacia Avenue. Jag kunde inte låta bli faktiskt. Jag har valt versionen från finfina "Live After Death" (originallåten ligger som ni säkert redan vet på "The Number Of The Beast"). Jag gillar, föga förvånande, fortfarande "Live After Death". Det var den första liveskivan bandet gav ut, den första liveskiva (tror jag) som jag faktiskt köpte. Och ja, jag har kvar den. På vinyl.

Ett av världens bästa band. Ni vet att det är så. Den räcka av skivor som bandet gav ut från 1990 års "Cowboys From Hell" tills det att bandet lade ner står sig fortfarande som ett mäktigt vittnesmål över prick hur hård, bra och framför allt svängig musik kan vara. 25 years från "Far Beyond Driven" tog jag för att den är just svängig, hård och bra. Och innehåller rätt så sjukt gött kaggelir från Vinnie Paul.

Hangar 18. Tagen från den tiden då MEGADETH skrev bra musik. De har enligt min mycket ringa mening aldrig varit så bra som på "Rust In Peace". Hangar 18 har i huvudsak en grej som gör att den är tokbra: den fullständiga gitarronanin i slutet på låten. Gudars skymning säger jag bara - Mustaine och Marty Friedman går loss som bara attans. Underbart.

6:00 från "Awake". Enda skivan Mike Portnoy använde sig av ett trumset från Mapex istället för Tama. Så nu vet ni det. Efter den pyramidala succé som "Images And Words" utgjorde för bandet var det dags för uppföljare. Jag var mycket skeptisk. Jag dyrkade föregångsplattan och tyckte att "Awake" var ok. Först på senare år har jag märkt att detta faktiskt är skivan jag återvänder mest till i bandets numera rätt digra diskografi.

99. Dolving tillbaka, låtskriveriet brutalt bra. Ett jävla härj. När "rEVOLVEr" kom då var THE HAUNTED kungar i rätt mångas tillvaro. Jag kommer tydligt ihåg att jag först lyssnade på skivan på numera nedlagda Folk å Rock i Lund där jag vid denna tid pluggade. Jag höll på att smälla av.

 PYRAMIDO är i stort sett det enda riktigt konsekvent långsamt lirande band jag verkligen gillar. Så då fattar ni att det är värt rätt mycket när jag säger att finfina, malande och frustande 2 Years 8 Months 21 Days från "Salt" är värda er uppmärksamhet.

MISERY INDEX är ett fantastiskt band. Live är de inte att leka med, det tror jag att alla som var på Full Of Hate-turnén kan skriva under på. Gosse vilken brutalslägga den konserten var. Från "Heirs To Thievery" (mycket bra skiva f.ö.) har jag tagit The Seventh Cavalry. 

 CANNIBAL CORPSE. Skiva: "Kill" (den är vad den heter). Låt: Five Nails Through The Neck. Räcker så eller hur?

DARKANE. Ett svårt underskattat band som befolkas av inte bara trevliga snubbar - de kan lira linnet av ganska många. Bara introt till Execution 44 får mig att börja salivera. Jag tycker fortfarande att "Demonic Art" som låten är tagen ifrån tillhör de tre bästa skivorna bandet gjort. Har ni inte kollat in denna än så tycker jag verkligen att ni ska göra det.

Listan avslutas av IN FLAMES. Och denna gång är old-schoolloggan befogad då låten i fråga, Episode 666 är tagen från "Whoracle" som kom 1997. På denna tid skötte Gelotte faktiskt trummorna och gitarristerna hette Jesper Strömblad och Glenn Ljungström. Anders Fridén sjöng helt annorlunda. Allt var egentligen annorlunda - utom bandets sinne för att skriva bra låtar.





/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 51: Siffror

Fredagslistan goes Wacken Open Air

Har man varit där så vet man utan att läsa inläggets namn vad bilden till vänster depikterar. Tysklands Wacken Open Air har sedan starten dragit till sig växande skaror metalheads för 3 dagars tribalt beteende. Av mig och Susanne är det bara jag som varit där - 2008 - men det hindrar oss inte att göra en fredagslista på temat Wacken Open Air. För att göra det lite behändigare valde vi dessutom ett år - 2002. Fans av HYPOCRISY kommer då, likt oss, nicka nöjt vid tanken att det var det året bandets "Hypocrisy Destroys Wacken" spelades in. Konstigt nog har vi inte valt låtar från den skivan.

Men jag sticker iväg. Listan är denna veckan ordnad lite annorlunda mot tidigare listor.  I sann bibliotekarienördsanda har vi ordnat listan efter band. Ni får ursäkta oss detta - ibland tar vansinnet över.

Resultatet blir ju inte dåligt för det. Vi börjar episkt tungt med The Dying Illusion av CANDLEMASS. Skivan "Chapter VI" hörde till en grupp skivor jag lyssnade otroligt mycket på under tidigt 90-tal. Jag tycker att den håller fortfarande faktiskt. Övrig diskografi från bandet upplever jag märkligt nog inte alls som lika intressant.

CANNIBAL CORPSE är sorgligt underrepresenterade på Spotify. Gallery Of Suicide finns dock och bjuder på en stunds musik i sann kannibalisk anda. Efter detta måste man ju har lite mer lättlyssnat eller hur? Det åstadkommer man med ett stycke musik signerat CHILDREN OF BODOM. Bodom Beach Terror är ta mig satan en trallvänlig liten dänga som livas upp med ihärdigt keyboarderande. Inte för alla, men jag gillar det i små doser.

Sen uppar vi aggressiviteten till max - DYING FETUS,  EXODUS och HEATHEN ser till att vi får två slevar av meckig döds och thrash.

Hör ni också till oss som gillar när Peter Tägtgren kör döds? Det är fullt förståeligt när det låter som det gör om HYPOCRISY på "A Taste Of Extreme Divinity" som vi har valt låtar från till listan. Man kan såklart ta vilken skiva som helst från detta gäng då de alla håller hög klass.

IMMORTAL på skiva=bra skit. IMMORTAL live=gitarrstrul. Så har det faktiskt varit på samtliga konserter jag varit på med bandet. Att "Sons Of Northern Darkness" är en grym skiva i vilket fall, det är både jag och Susanne överrens om.

Sen kommer ett underbart tre-låtarssjok med betoning på fart och vrede: KREATOR Pleasure To Kill, och LOCK UP med Feeding On The Opiate och Hate Breeds Suffering. LOCK UP är ett så suveränt band att det inte är konstigt alls att de representeras av två låtar om ni frågar mig, haha!

MÖRK GRYNING har jag prick ingen relation alls till innan jag hörde Into Oblivion - ganska okej, men låten har svårt att stå sig mot de efterföljande dängorna från NECROPHOBIC: Blinded By Light, Enlighted By Darkness som jag personligen tycker är en grym titel på ett fantastiskt stycke musik, och Revelation 666.

Sen blir det en dikeskörning. Eller det beror på hur man ser det. Gillar man SAVATAGE så kommer man att gilla att Damien dyker upp med sitt tunga sväng. Jag har svårt att inte stampa takten i vilket fall.

Vi avslutar med flaggan i topp med två band som verkligen inte går av för hackor, yxor, motorsågar eller spett: UNLEASHED och VOMITORY.

Så, det var det hela - trevlig helg och allt det där.

/Martin

Fredagslistan vecka 13 - Wacken Open Air 2002

CANNIBAL CORPSE - intervjun.

Bjuder på ett helt annat slags nörderi än den gode Bergdahl gjorde i dagens inlägg. Som var helt briljant för övrigt.

Intervjun jag gjorde med trummisen i CANNIBAL CORPSE, Paul Mazurkiewicz för lite drygt en månad sedan finns nu att läsa på WeRock.se. Måste säga att jag har sällan mött en sådan avslappnad lirare som med sitt ganska lågmälda sätt ändå visar upp en brinnande glöd för det han sysslar med. Det kommer verkligen fram i intervjun.

Intervjun hittar ni här.

/Martin

Global Evisceration

Fick en liten trevlig välkommen tillbaka-present idag. Ja, kanske inte så mycket jag som folk i Helsingborg som, liksom jag, gillar extrem death metal. CANNIBAL CORPSEs "Global Evisceration" DVD.

Har precis kollat igenom den, och jag måste säga att bandet rimligtvis borde vara ett av de hårdaste arbetande banden på planeten. En hel del extramaterial från en sväng i Europa, Gävles Getaway Festival är med på ett hörn, är ovedersägliga bevis på detta. Får mig att förakta än mer artister som inte håller samma tempo som CANNIBAL CORPSE att överhuvudtaget klaga på sin tillvaro. Fuck off.

Well, tillbaka till DVD:n. Det liras ju musik som katten - dräpande versioner av en hel del mummig musik. Fast jag får nog ändå säga att det är extramaterialet som gör den här DVD:n så bra.

Då jag vet att bandet är genuint trevliga prickar, framför allt trummisen Paul, så är det kul att få denna bild bekräftad på ett oerhört jordnära och fint sätt genom filmen.

Kommer finnas på avdelningen i veckan. Vill ni reservera den kollar ni in länken.

Kommer bli lite mer om CANNIBAL CORPSE framöver - är nästan färdig med att översätta intervjun jag gjorde med Paul på bandets stopp i Göteborg under Full Of Hate-turnén. Trevlig läsning där kan jag säga. Plus att vi i samband med denna förmodligen kör en tävling på WeRock också där ett av Paul signerat ex av "Evisceration Plague" (den med DVD i också) ligger i potten.

/Martin

Torsdagsfunderingar

From the head of the Bergdahl kommer här några samlade tankar om nästan ingenting. Man ska ju dela med sig av det lilla man har, vadän det månde vara.

SKINTRADE hade premiär/releaseparty igår. De lade precis upp ett klipp på "One by one" och jag tror fanimej att tiden har stått stilla. Nio dagar till Malmögiget och 17 års väntan är över för min del. Klipp finns nedan och rapport på giget följer naturligtvis när det spelats.

Även om jag tycker att Sweden Rock Festivals lineup i sin helhet i år plågas av för min del egendomliga och ofta rätt meningslösa bokningar så måste jag säga att lördagen faktiskt är en av de bästa i festivalens historia. Kvartetten FISH, BAD COMPANY, SYMPHONY X och självfallet KING DIAMOND  luktar succé lång väg, måtte dessa fyra nu inte krocka. Sen finns det säkert möjlighet att jag kastar ett öga på både CANNIBAL CORPSE och SLAUGHTER, kanske t.o.m. GIRLSCHOOL. Jag ställer mig tveksam till de två sista (?) banden på dagen dock, MOTLEY CRUE låter ju tyvärr numera bara snäppet bättre än när min kusin och jag spelade KISS "Talk to me" på tvätthängare och plåtburkar i köket när vi var små, och LYNYRD SKYNYRD som jag egentligen gillar åker ju nu runt med tredje och fjärde generationens medlemmar, endast en enda medlem har varit med sedan början (jag räknar inte Medlocke för han spelade trummor i början och inget annat - fast jag gillar honom ändå), resten är ersättare och ersättare till ersättare. Men visst, det är en avvägning att göra. Synd bara att de 2011 körde samma jäkla låtlista som 1996, de har en rätt stor låtskatt men har blivit (likt många andra) bekväma i sin Greatest Hits-fålla. Trist.

Ända sedan återkomsten från New York har jag befunnit mig i ett jazz- och bluesrus, jag kan inte lyssna mig mätt på inspelningarna av ALLMAN BROTHERS-konserterna (som man behändigt nog kunde köpa på plats) men även en av jazzspelningarna jag såg satte så djupa spår att jag inte känt inspiration att lyssna på något annat på två veckor. Därav mitt knapphändiga bloggande här på sistone, jag hade gärna skrivit in absurdum om dessa företeelser men det finns andra bloggar och andra platser där det passar bättre. Sådan är passionen och inspirationen, när den griper tag så bestämmer den själv när den ska släppa.

En sista liten glädjetårtbit är att jag efter många års letande äntligen fått fatt i en speciell sorts cdplastfickor. Den som har beställt japanska cdskivor har kanske stött på dylika, de kan hålla en vanlig jewelcase och även en lite tjockare förpackning, den är dessutom återförslutningsbar. Perfekt för digipacks och andra skivor man vill vara rädd om. Eländet är helt omöjligt att hitta i Sverige, eller för den delen Europa. Till slut fick jag en blänkare om att en japan sålde massor av sådant på ebay. Jag fick en länk, betalade totalt 95 kronor (med frakt) för hundra plastfickor. Betalningen skedde förra torsdagen och i tisdags (japp!) kunde jag sjunka in i skivvården hemma och hade en trevlig kväll med återseende av skivor jag inte tittat på, än mindre hört, på många år. Jag ska beställa hundra till nästa vecka då jag har en sinnessjuk samling ELVIS PRESLEY-digipacks som äntligen ska få finfickor. Jag tycker om Japan.

Nu myser vi (trots ljudet).

http://youtu.be/M-ilfU6fT64 (Skintrade - One By One, Debaser Slussen igår - youtubeverktyget funkar inte vad det verkar?)

/Alex

Nya recensioner

Blandad kompott i mitt i månadenrecensionerna på WeRock - själv har jag dängt dit tre diametralt olika skivor:

Atmosfärisk musik från CYNIC. Ett fall framåt från förra skivan "Carbon-Based Anatomy" som var riktigt usel. Men så bjuder "The Portal Tapes" på musik skriven efter det att CYNIC lade ner 1994. Recensionen hittas här.  

Lyssnade ni på fredagslistan i fredags? Då vet ni att jag är svag för "The Devil's Resolve" från BARREN EARTH. Det har blivit ytterligare några varv hemmavid under helgen, haha! För en utförligare analys om exakt vad det är som gör skivan så pass bra kollar ni in recensionen.



Jomenvisst, lite CANNIBAL CORPSE också. "Torture" är med lätthet den mest brutala skivan i månadens recensionsskörd. Hands down. Inte på några sätt nydanande, men bitvis ack så bra. Ett styck blodindränkt recension hittar ni här.

Övriga texter: "Requiem For The Indifferent" av EPICA gör Kitty Rossander allt annat än likgiltig, Jonas Andersson går igång på Thåströms "Beväpna Dig Med Vingar". Jag ska vara helt ärlig och erkänna att efter "Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal" som jag tyckte var otroligt bra har Thåström ballat ur fullständigt och blivit - och nu vet jag att jag hädar - tråkig. Säger dock mer om mitt eget lyssnande än om Thåström som musiker. Kim drar på med en samlingsplatta betitlad "Oriental Metal".

/Martin