Mäktigt

Omslaget till Testaments kommande platta The formation of damnation tillhör kategorin bland det snyggaste jag sett. Hoppas bara att musiken håller samma klass - bandet har ju en helvetes platta att följa upp The Gathering från -99. Detta faktum är ju också ganska otroligt - ska det verkligen behöva ta 9 år att göra en platta?

Tristess?

Hur förgylla en tröstlös februari?

Februari - denna bottenlösa träskmånad om du frågar mig. Tror aldrig jag har upplevt denna månad som så oerhört seg och tröstlös som jag gör i år. I sken av detta behövs det mycket för att lyfta livsandarna - som exempelvis att gå förbi den lokala Folk å Rock i Helsingborg och upptäcka att de kör 25% rabatt på hela sortimentet! I en mycket märklig känsloblandning av extrem oro över att affären kanske skulle stänga och en stor glädje över att man faktiskt nog skulle köpa några feta plattor gick jag in i affären. Och nä, affären ska inte stänga bara rensa bland hyllorna.

Vad som sedan tog vid var en ren lyssnarnjutning av metal i varierande extremitetsgrad. Nog för att jag måste ha sett kul ut där jag fånleende stod och bara njöt av tongångarna. Coheed and Cambria kan nog vara det mest pretentiösa bandet på jorden - hur får man annars idéen till en 5 skivor lång svit för att berätta en historia? Good Apollo, I'm Burning Star

gör mig i alla fall inte besviken - vemodet är så påtagligt i de två första låtarna att det förstärker mitt eget och ibland kan ju det vara skönt. Coheed and Cambria är inte vad jag normalt brukar lägga i skivspelaren därhemma, men Good Apollo...drabbar mig hårt med sin angelägna ton och bitvis förödande tyngd.

Att Vomitory inte spelar i samma genre som Coheed and Cambria blir ganska uppenbart om man jämför skivomslag eller hur? Vad som slår mig direkt är att Erik Rundqvist nog kan ha en av de bästa growlrösterna i landet. Precis så nattsvart aggression som man förväntar sig av omslaget till Terrorize Brutalize Sodomize strömmar ur hörlurarna - bandet öser på som fan! Tobias Gustafsson levererar en matta så kompakt från sitt trumset att man häpnar. För en utförlig intervju om inspelningen rekommenderas man att gå in på Nasums hemsida och läsa intervjun Anders gjorde med Tobias. Hur kul som helst!

Jesper Strömblads (In Flames) sidoprojekt Dimension Zero är rent rens - i alla fall det jag hittills har hunnit lyssna igenom på skivan This is Hell. Skivan inleds med ett visserligen långsamt spår med en virveltrumma från helvetet och talad text innan vansinnet släpps löst i en vansinnig 2-taktsmatning. Storgrinet kom fram i affären, för 2-takt det är rent socker i min bok. Det här kommer vara bra musik att sätta på när man behöver avreagera sig på något - till exempel en upptäckt att någon infam fan har stulit Reign in Blood av Slayer som jag blev uppmärksammad på idag.

För fler skivtipps rekommenderas att man går in på Werock där jag har recenserat Dillinger Escape Plans nya mästerverk Ire Works och Primordials To the nameless dead - plus en hel massa annat smått och gott.

Massiv invasion

Efter en insats som lämnade min hjärna en smula mosig kunde jag sätta ner en försvarbar mängd metal på avdelningen igår eftermiddag.

Efter en grundlig genomgång av Marc21 formatet kunde jag äntligen ta mig an den hög skivor som jag med stigande frustration inte har kunnat lägga in förrän i går. Det var längesedan jag kände mig så nöjd med en arbetsdag som jag gjorde igår *skratt*.

Decapitateds avtryck på den globala deathmetalscenen torde vara ganska oomtvistat. Efter den tragiska olycka som krävde trummisen Viteks liv får vi se om det kan komma något mer från detta fantastiska band. Nihility blev gruppens andra släpp och den supertekniska metal som bandet gjorde till sitt signum får fullt utrymme på denna platta. Viteks lir ger mig som vanligt gåshus och det är så orättvist att en sådan makalös musiker och människa slits bort från livet vid 23 års ålder.

Tvärt hopp till danska sönerna Volbeats Metal 'n' roll. Det här är riktigt kul musik att lyssna på! En given partyplatta, med glimten i ögat utan att för den skull bli oseriös. Michael Poulsen har en grym röst dessutom!

Vi håller oss kvar i Danmark och röjer loss till Hatesphere. 2-taktsmatarthrash hör till mina favoritgenrer och det är Hatesphere riktigt bra på. Serpent Smiles and killer eyes är sista plattan med Jacob Bredahl på sång, vilket är synd eftersom han verkligen visar var skåpet ska stå.

Man må tycka vad man vill om Phil Anselmo som person - som sångare visar han att gnistan finns kvar på Downs senaste släpp Over the under. Tung, skitig, svängig metal som alltsom oftast befinner sig i spelaren därhemma.

Detta var endast ett par exempel på nya plattor på Helsingborgs Stadsbibliotek.

Lite nytt

Så - äntligen fick jag ner lite skivor till avdelningen.

Ibland kan det vara vanskligt att skaffa skivor till bibliotek, framför allt om man är tvungen att skriva katalogposterna själv. Eftersom vi bytte system här i Helsingborg för ett tag sedan gäller inte de gamla reglerna, utan man måste lära sig att skriva posterna i det sk marc-21 formatet vilket jag äntligen skall få lära mig imorgon - och då kommer det att rassla till på metalavdelningen: 10 nya plattor kommer då att finnas till utlån och det känns ju bra. Fast några plattor fick jag ner redan idag, tack vare att de fanns på andra bibliotek - däribland High on Fires domedagskross till skiva Death is this communion.

Metal - the definitive guide

Vi har alla stött på dem - feta uppslagsverk fyllda med metalband, med en genomsnittslig längd av 7 cm per band. Garry Sharpe-Youngs Metal - the definitive guide hör tack och lov inte till denna kategori. Istället får läsaren en distosande tegelsten på närmre 500 sidor, där författaren istället för att försöka klämma in så många band som möjligt har valt ut ca 300 band och skrivit längre stycken om dessa.

Är det den definitiva guiden då? Utan att förhäva mig vågar jag nog påstå att den kommer bra nära. Bara en snabbtitt i innehållsförteckningen ger vid handen att Sharpe-Young nog kan sin metal - ett helt kapitel bara åt norsk blackmetal, likadant vad gäller thrashmetallen i England, och svensk metall får även den ett rätt hyfsat långt stycke i verket.

Att detta inte är en bok bara för insnöade metalheads, märks i att genrens upphovsband som Sabbath, Maiden, Motörhead m. fl. får rejält med inläggsutrymme. Som kaka till kaffet får man även en vid tillfället för publiceringen diskografi över samtliga band i boken. Verkligen inte illa alls.

Här, här och här kan man läsa vad andra recensenter har tyckt om boken.

Wackenuppdatering

Mörkersönerna i Watain kommer till Wacken! Se där ett band som det har kliat i mig att se sedan jag hörde utmärkta Sworn to the Dark. Nu kan man ju nästan ursäkta Wackenbokarna att de tar dit schlagerposörerna i Lordi.

Metallbibliotekarien tillbaks

Metallbibliotekarien är tillbaks vid sitt relativt välstädade skrivbord - efter en jul fylld av Guitar Hero III och en myckenhet av käk kan det vara skönt att se fram emot 2008, året som kompisen Henke har utnämnt till The year of Wacken.

Visserligen har jag svårt att tänka mig att något kommer att knycka förstaplatsen för den fetaste festivalen i Europa på upplevelselistan över 2008 - men det är ju ett tag tills dess - och innan jag beger mig till Tyskland ska det ju bloggas, och bedrivas verksamhet i den tyngre skolan på Helsingborgs stadsbibliotek där hårdrockssektionen på skivavdelningen kommer att få en ganska ordentlig injektion.

Här är ett litet smakprov på vad som kommer att finnas på hyllan:

Raintime från Italien var ett band som jag aldrig hade hört talas om innan jag läste Lennart Selanders recension av plattan Flies and lies på Werock . Visserligen gav Lennart denna platta högsta betyg vilket den inte får i min bok, men fans av meliodiös metal med sköna gitarrsolon kommer att gilla denna plattan.

Tvära kast till legendariska High on Fire och dess juggernaut till metalkross till skiva - Death is this communion, en skiva som hamnade högt upp på många årsbästalistor. Där Raintime ibland bjuder på hastigt spel ligger High on Fires lir mer i den långsamma fetetunga skolan. Skivan maler långsamt ner det mesta i sin väg och diggare av mollspel kommer att ha en given favorit här.

Hardcore Superstar - kanonkul live - hyfsade på platta. För lite 2-takt för att helt passa mig, men för uppskattare av bredbent hårdrock är Dreamin' in a casket ett guldkorn. Det svänger som fan.

Vilket det inte gör om Gorgoroth om det nu var någon som trodde det - och ärligt talat så förväntar man ju sig inte hejsanmetal från ett band som har tagit sitt namn från ett ställe i Mordor och vars främsta inspirationskälla är satan själv. En idiotmörk blackmetalplatta helt enkelt.