På fredag släpps METALLICAs "Death Magnetic" - en skiva som i vanlig ordning redan har sablats ner på Blabbermouth.
Att METALLICA är ett band som engagerar rätt många, antingen om det är för att spy ut långa tirader om att thrashtitanerna minsann var bättre förr, eller för att förbehållslöst hylla den storsäljande kvartetten - torde inte komma som en överraskning.
Jag har en lång historia med bandet från San Fransisco, som tog sin början med en genomlyssning av klassiska "Kill 'em All" hemma hos en kompis. Att man kunde spela så fort och hårt blev nästan för mycket för oss - ett tag trodde vi att skivan skulle spelas på 33 rpm, speeden var i våra öron alltför halsbrytande för att kunna exekveras av människor på 45 rpm *skratt*
Vattendelaren "Metallica" a.k.a "The Black Album" a.k.a "The Snake Album" en platta så mainstream att till och med klasskompisar som bara hade stirrat frågande när man nämnde låtar som "The Four Horsemen" kände nu till bandet - låt vara genom låtar som "The Unforgiven" och "Nothing Else Matters".
Det nästan helt dominerande intrycket av att surr som omger kommande plattan "Death Magnetic" är att det kan ju inte bli sämre än "St. Anger" en skiva som få verkar ha gillat. Och man vill ju, man hoppas så förtvivlat att bandet som betyder så mycket för så många kan resa sig på 9 och golva allt och alla. Vilket förmodligen inte kommer att hända, eftersom det inte går att tillfredsställa alla och förväntningarna är uppstaplade till gargantuanska proportioner.
På fredag får vi oavsett svaret...
Ångestfylld förväntan
At the Gates - Kross på KB
Att AT THE GATES är ute på en avslutningsturné kan inte många ha missat. Efter den rena uppvisningen på Wacken kunde jag inte annat än gå och se bandet när det lirade loss på KB i onsdags.
AT THE GATES suveräna tajthet motsägs av två av de kanske sämsta förband jag har sett - OBSCURITYs (vilket jag tror bandets namn är, de presenterar sig nämligen inte alls) konsert är så Spinal Tap att jag tycker synd om grabbarna i bandet. Bandet har lagt ett filter på sången vilket gör att sången låter som Linda Blair i Exorcisten - plus att sångaren har fått någon att med tusch rita uppochnervända kors i hela ansiktet på honom. Ljudet är skit och det låter otajt - samt Tyrant vars musik låter som Motorhead på budget.
Skillnaden är märkbar om jag säger så när Tompa Lindberg och de andra grabbarna stövlar upp på scen och öppnar med titelspåret från "Slaughter Of The Soul". Gosse vilket tryck! KB är vid det här laget sprängfyllt och värmen är synnerligen påtaglig. Att säga att AT THE GATES är efterlängtade hade varit ett understatement - spelningen förvandlar vuxna till leende femtonåringar som följer bandets minsta vink. Majoriteten av låtarna hämtas från briljanta "Slaughter Of The Soul", med vissa guldkorn som "Terminal Spirit Disease", "Kingdome Gone" "Windows" och "The Swarm" från bandets tidiga karriär.
Det är naturligtvis lätt att överdriva AT THE GATES återkomst till den svenska konsertscenen, men det känns som om denna avslutningsturné genomförs på fullständigt rätt sätt. Bandet vet hur man lirar tajt och med övertygelse och de har dessutom en vansinnigt bra låtkatalog att välja ur - låtarna från pre-Slaughter Of The Soul låter dessutom bättre än vad de gör på platta. Detta gör att konserten på KB blir en i det närmaste sakral upplevelse och ett värdigt farväl till ett av de viktigaste death metalbanden i världen.
At the Gates
Ta chansen att se klassiska At the Gates ikväll på KB i Malmö om du har chansen. Förbluffande nog finns det biljetter kvar, vilket jag skyller på den lata befolkningen i Malmö som tydligen gillar att stå extra länge i kö. Hur som helst - AtGs spelning på Wacken i somras gav så mycket mersmak att jag beslutade mig för att gå och se dem igen - för sedan kommer ju inte nån mer chans.
Succumbed in the park
Konsert?
Ser ut som om höstens konsertutbud blir om inte lika bra som förra höstens, men nästan.
Läsare av bloggen vet med sig att jag gillar att gå på konsert på Malmös Kulturbolaget - och i höst har de saftat på rejält med tunga band. Kolla bara på det här:
31/8 Meshuggah
3/9 At the gates
1/10 The Haunted
2/10 Sabaton
4/10 Nile (med Grave och Belphegor i släptåg)
21/11 Close-Up Made Us Do It (Dark Tranquillity, Engel, Dead by April)
22/11 Trivium
4/12 Biohazard
9/12 Volbeat
12/12 Soilwork
Niles gig har jag sett fram emot länge, men efter At the gates formidabla uppvisning på Wacken ska det bli enormt kul att se dem igen - och i synnerhet på ett mindre ställe då det lär bli ett jävla tryck.
Sen ska man (om man har möjlighet) ta tåget över till Köpenhamn den 30/10 för att se Vader på The Rock.
Och glöm för katten inte Opeth imorgon 23.45 på Mölleplatsen.
Death Magnetic
Vet inte vad jag ska tycka om omslaget till Metallicas kommande släpp Death Magnetic. Titeln är hur grym som helst - och jag hoppas att folket i Metallica nu verkligen tar chansen att revanschera sig från St. Anger - en platta som innehåller ansatser till bra låtar (vilket jag är den ende i bekantskapskretsen som tycker *skratt*) men som led som en skadeskjuten kalv av den usla produktionen. Metallica är det band som vid sidan av Iron Maiden och Slayer alltid har följt med på ett hörn i min metaldjungel. Att bandet kan nå upp till samma nivå som på de första 4 plattorna, den illusionen har jag släppt - men jag är inte redo att avfärda bandet som passé trots plattor som Load och Re-Load. Lite oroande är det dock att på kommande plattan finns en låt betitlad "The Unforgiven III". Återstå att se om detta är en fingervisning för hur resten av materialet låter. Förra året skrev jag att för att Lars Ulrich skulle vara nöjd med sitt trumlir skulle han ligga på samma nivå som Infernos furiösa lir på Behemoths The Apostasy. Nu tror jag ingen kan nå upp till den nivån, men det har blivit allt tydligare att dansken har halkat efter teknikmässigt och inte sätter de grejer han fixade innan - OM han nu kan höja sig ett snäpp (eller två) samt att Hammett lägger upp brännande gitarrsolon, kan jag hoppas på att Death Magnetic blir en fet och tung (och snabb) platta.
Åter på arbetet
Tillbaka vid mitt skrivbord efter 3 veckors semester - och det känns faktiskt helt ok *skratt*.
Det finns som jag tidigare nämnt en liten text om Tumstockfestivalen på Werock.se som man kan läsa i väntan på det väsentligt längre reportaget om Wacken Open Air. Sitter och skriver för fullt på kvällar och lediga stunder - men det är en hel massa intryck som ska ner förutom de konsertrecensioner som kommer att utgöra en väsentlig del av texten. Så här i efterhand framstår vissa spelningar på festivalen som rent fantastiskt bra, rent av bättre än när man befann sig på plats. Den svenska flaggan vajades med bravur av exempelvis rent lysande Opeth, At the Gates, Carcass och Soilwork och det var bara en handfull av de band som jag gick och såg under den 3 dagar långa festivalen.
