10 i Topp 2008 Plats 3

DARKANE – ”Demonic Art”

Helsingborgs söner i DARKANE tillhör inte den skara band som pressar ur sig en platta vartannat år – ”Demonic Art” är gruppens femte alster sedan debuten med ”Rusted Angel” från 1998. Man har hunnit med att byta sångare två gånger sedan starten – Lawrence Mackrory gastade endast på debutplattan, sedan tog Andreas von Sydow över men slutade ett par år efter plattan ”Layers Of Lies”. Med nye vrålaren Jens Broman (även i The Defaced) har bandet gjort ett riktigt storkap – aggressivt på gränsen till nervpåfrestande ligger Bromans sång som en kil rakt in i trumhinnan.

En jämförelse med SOILWORK ger vid handen att DARKANE är mycket, mycket meckigare än sina kollegor, något som kom fram mer tydligt på föregångaren till ”Demonic Art” – den här gången verkar bandet ha satsat mer på raka rör och på plattan- i- mattan- thrash när den är som bäst. För detta är vansinnigt bra – frågan är om detta inte är gruppens bästa platta överhuvudtaget. Det finns en rak linje genom hela plattan, och varje låt ligger på en mycket hög nivå – vid skrivande tillfälle håller jag dock Leaving Existence en riktigt thrashstänkare, mäktiga Impetious Constant Chaos, Execution 44 och The Killing Of I med en illvrålande Jens Broman i högform som favoriter.

Genomgående är det brilliant spel från samtliga musiker – Peter Wildoer har jag länge hållit som en av Sveriges absolut bästa trummisar; hans spel är tajt, snabbt och naturligtvis kryddat med de där vansinnes-fillen som har blivit lite av hans signum. Gitarristerna Christofer Malmström och Klas Ideberg levererar här något av det bästa spelet jag har hört – det fullkomligt glöder om strängarna i de matiga, brutala riffen som kryddar hela plattan. Basisten Jörgen Löfberg har fått till ett basljud från helvetet och fullkomligt krossar med sitt innovativa spel.

”Demonic Art” är en fantastisk platta från en av Sveriges bästa grupper och att inte ha med den på topp 10 år 2008 hade närmast varit att betrakta som tjänstefel.

Leaving Existence

10 i Topp 2008 Plats 4

BLOODBATH – ”The Fathomless Mastery”

Det finns death metal band – och så finns det BLOODBATH. En sökning på Google på söktermen ”bloodbath fathomless mastery” renderade i ungefär 112000 träffar, vilket helt ovetenskapligt får anses vara ett ganska ok resultat för den typen av musik vi pratar om här. BLOODBATH har kallats supergrupp, och låt mig säga så här, alla grupper som har Mikael Åkerfeldt som medlem bör kallas supergrupp. Dennes ursinniga growlande på ”The Fathomless Mastery” håller absolut världsklass. När han dessutom spottar ur sig rader som

The advent of Christ shall matter not to us

Abortus bastards, our nemesis be gone

Yearning to entice the cowardice in our enemy

So hasten the plague when all the rats shall come

i låten At the behest of their death då förstår ni att det är det högsta betyget man får plocka fram. En jämförelse med Åkerfeldts andra band, OPETH, ger att BLOODBATH är väldigt annorlunda musik – det är plattan i mattan, no nonsense fucking death metal som levereras på ”The Fathomless Mastery”. Två-takten (oh yeah!) dominerar kraftigt, strängarna är så nedstämda att de får gomseglet att vibrera och bänds med en fruktansvärd precision av Anders ”Blakkheim” Nyström gitarr, Jonas Renkse, bas och Per ”Sodomizer” Eriksson, gitarr. Att BLOODBATH dessutom är så lyckligt lottade att ha trummisen Martin ”Axe” Axenrot (även han i OPETH) som medlem gör att trumspelet larmar som en blästringspistol. ”The Fathomless Mastery” är årets death metal platta vad mig anbelangar, och det vill inte säga lite.

At The Behest Of Their Death

´

10 i Topp 2008 Plats 5

TESTAMENT –”The Formation Of Damnation”

Årets snyggaste omslag? Helt klart i min bok! En himmelshär av änglar över en brinnande stad i det utförandet som finns på omslaget till ”The Formation Of Damnation” uppföljaren till kanske en av de bästa metalplattorna överhuvudtaget; ”The Gathering” lämnar inte mycket övrigt att önska. Att dessutom innehållet reflekterar ytan i fråga om kvalitet gör att man i det närmaste börjar böla av lycka från första tonen i thrastitanernas återkomst.

All killer no filler är ett ganska uttjatat begrepp, men TESTAMENT kommer bra nära på denna platta. Klassisk thrash metal har alltid legat mig mycket varmt om hjärtat, och Chuck Billy med mannar i det närmaste förkroppsligar denna genre.

For The Glory Of… inleder denna orgie i tvåtakt, långa briljanta solon och Chuck Billy som här sjunger bättre än på mången god dag. Jag älskade visserligen mannens growlande på 1999 års släpp ”The Gathering”, men hans sånginsats på ”Formation…” är helt enkelt suverän. Gitarrspelet, vilket som förväntat ligger på en extrem nivå, visar att Alex Skolnicks utflykter till jazzen nog var bra, eftersom han visar prov på att nu tycker han det är kul att lira metal igen. Eric Petersons lir är också synnerligen njutbart att lyssna på. Paul Bostaph, inhalkad återigen efter Nick Barkers visumproblem gör som vanligt ett väldigt habilt jobb. Den mannen slår på sin utrustning om jag säger så!

Att TESTAMENT med åren har blivit tyngre gör mig absolut ingenting – som få andra band kan de spela klassisk thrash metal och att de kan komma igen med en så pass stark platta som ”The Formation Of Damnation” efter alla de bekymmer bandet har drabbats av är synnerligen glädjande.

The Formation Of Damnation

10 i Topp 2008 Plats 6

THE HAUNTED – ”Versus”

Jensen är tillbaka som låtskrivare – och det betyder så fantastiskt mycket för denna platta från THE HAUNTED. ”The Dead Eye” är en platta som jag har svängt (och fortfarande svänger) i uppfattning om – många har hyllat plattan som en nytändning för göteborgsgänget med landets kanske argaste frontman, Peter Dolving, men jag kan inte säga att jag sörjer när bandet snarare tar ett litet steg tillbaka med ”Versus”. Många influenser samsas på plattan, som bitvis spretar, men dock inte lika mycket som sin föregångare. Låtarna håller en jämn hög standard, men personligen håller jag Jensens Moronic Colossus och Crusher högst, eftersom dessa låtar visar att Jensen verkligen har spetskompetens i att skriva ösiga tvåtaktslåtar, som han hävdade i Close-Up Magazine #102.

Bandet verkar ha fått en nytändning, och då i synnerhet tvillingarna Björler vars avslutningsturné med AT THE GATES i somras verkar ha gjort underverk för spelglädjen. Det är ett fruktansvärt ös genom hela plattan – tajt kontrollerad metal. Det enda som inte går att kontrollera är Dolving som faktiskt verkar vara ännu ilsknare på världen, och vars vredessång bänder, hugger och pressar sig för att i det närmaste spräcka ramarna.

THE HAUNTED har i mitt tycke gjort bättre plattor än ”Versus” men plattan är ändå en välkommen gäst i stereon, och den tillhör definitivt ett av 2008 års bästa släpp.

Crusher

10 i Topp 2008 Plats 7

FAITHFUL DARKNESS –”In Shadows Lies Utopia”

Japp, gänget från Höganäs har faktiskt gjort en platta som jag gillar mer än METALLICAs ”Death Magnetic”. Ett av mina favorituttryck när det gäller superlativ i recensioner är ”gosse vad bra det är!” vilket jag självklart använde mig av i min ursprungliga recension av bandets debutalster. För inte är det en oplogad genre bandet verkar i – melodiösa death metal band poppar ju upp ur marken som bakterier – och band som IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och SOILWORK har gjort genren vida känd utanför Sveriges gränser.

Men det går inte att förneka att FAITHFUL DARKNESS befolkas av en vansinnigt spelskicklig grupp människor som dessutom kan skriva riktigt bra låtar – Stay Awake, Pure Silence och Fast I Fall är bara tre av höjdpunkterna på plattan. Som trummis imponeras jag av Martin Langens knäckande lir; precision, hastighet och coola fills är utmärkande för hans stil och hans spel med basisten John Svensson Renström bildar en stabil grund att stå på. Att bandet dessutom har våldsamt duktiga gitarrister i Johan Aldgard och Jimmy Svensson vars händer flyger fram över greppbrädorna gör ju inte saken sämre. Andrea Greens lir på keyboards gör verkligen sitt i exempelvis Afterlife där hon skapar riktigt sköna DIMMU BORGIR-vibbar. Lägg ovanpå detta en sångare som Erik Nilsson som trots sin ålder har en pondus i leveransen av sången som är betydligt bättre än många andra (äldre) sångares och man får ett band som övertygar i alla fall mig.

”In Shadows Lies Utopia” är en stark, övertygande debutplatta från ett band som det ska bli verkligt kul att följa i framtiden.

Pure Silence

10 i Topp 2008 Plats 8

METALLICA - ”Death Magnetic”

Okej, jag säger det igen – ”Death Magnetic” är det bästa METALLICA har släppt sedan ”Black Album” plattan som är en vattendelare i gruppens utgivning. Hur bra är det då? Många tycker att plattan är skit, andra fantastisk – men den är inte i närheten av de plattor som bandet gav ut i början av sin karriär, i synnerhet inte ”Master Of Puppets” en referens som många har gett till ”Death Magnetic”. Och hur skulle den kunna vara det egentligen? Är SLAYERs ”Christ Illusion” lika bra som ”Reign In Blood” – nä såklart inte. Jämförelsen blir orimlig och ointressant.

Vad som inte är ointressant är att METALLICA verkar ha återfunnit en del av sin gamla kraft – My Apocalypse är en tvåtaktsmatning från början till slut, bara en sådan sak. Lägg till att Hammett spelar solon igen, och att Hetfield sjunger bättre än på mången dag gör att jag verkligen gillar ”Death Magnetic” betydligt mer än i stort sett bandets hela 1990-tal.

Ulrichs trumspel lämnar som vanligt en hel del övrigt att önska, men han verkar ändå ha hittat en viss stabilitet, som jag tror beror mycket på att nykomlingen Trujillo på bas ger en sådan betongbastant grund att stå på att inte ens Ulrich kan sabba det helt och hållet.

Låtmässigt håller plattan en hög nivå – Judas’s Kiss, The Day That Never Comes och My Apocalypse har blivit personliga favoriter.

Man skulle kunna ifrågasätta om ”Death Magnetic” ens platsar på en 10 i topp lista över 2008, för mig betyder dock METALLICA fortfarande så pass mycket att jag inte kan exkludera ”Death Magnetic” från listan.

My Apocalypse

10 i Topp 2008 Plats 9

DRACONIAN – ”Turning Season Within”

Här är en skiva som växer med varje lyssning; ”Turning Season Within” är en relativt långsam platta med oerhört vackra, djupt poetiska låtar i en skön doomatmosfär kryddad med growlsång. I min första recension av plattan skrev jag att ”Den här skivan kan man utan risk sätta på även för en mysig stund med flickvännen - och ändå få en dos metal till livs.”

Storslagna gester har alltid tilltalat mig – och Draconian är ett band som verkligen inte sparar på det känslomässiga krutet. Den genomgående känslan är nattsvart melankoli, brustna hjärtan och sorg; kolla bara in dessa rader från låten Seasons Apart så får ni en mycket bra vink om vilket känslosamt band vi har att göra med

It's the end for me and you

Somehow we always knew,'Cause the guilt we had to hide

Was right here at our side

Heal my heart before it breaks,

Shade these austere lights...

Heal that wound that came to me...

Take me away from here

Jag föreställer mig att DRACONIAN måste älska hösten med dess känsla av död och förmultnelse. Bandet har verkligen lyckats med att skapa en röd tråd genom skivan, musiken går oftast i moll, det är nedstämt som fan och så konsekvent genomfört att det ibland blir lite mycket av det goda, men de stunderna är inte många.

Låten Seasons Apart