Martin lär väl vara i sjunde Napalm-himlen idag så jag tänkte traggla lite om Alice Coopers tidiga 80-tal. Efter de svulstiga produktionerna i slutet av 70-talet så gick Alice i rakt motsatt riktning så fort vi skrev 1980 i kalendern. Flush the fashion och de nästföljande Special forces och Zipper catches skin är skivor som låter ungefär så långt man kan komma från Welcome to my nightmare, men har samtidigt faktiskt en hel del likheter med riktigt gamla Alice Cooper-band.
Själv älskar jag både Flush och SF, och hyser även ganska höga tankar om Zipper (som inte står högt i kurs bland många fans), men Alice själv verkar ha väldigt svårt för dessa skivor. Han har kört Clones från Flush live några gånger under sent 90-tal och tidigt 00-tal, han körde Who do you think we are under några månader på sommaren 2004 (versionen på Metaltown i Göteborg var UNDERBAR!) men i övrigt befattar han sig inte med skivorna. Tyvärr, säger jag, för om jag fick höra Clones, Pain (!!!!!), Skeletons in my closet eller Tag, you´re it så skulle jag dansa naken i veckorna tre med bara en klase kiwifrukter täckandes det södra kvarteret.
/Alex
Alice Cooper - de skumma åren
Supporta scenen: NAPALM DEATH
I morgon smäller det - grindcorelegenderna NAPALM DEATH lirar loss på The Rock i Köpenhamn. Att säga att det kommer bli kaotiskt känns som en underdrift. Bandet har länge stått på min lista över band jag verkligen vill se - och som grädde på moset ska jag få intervjua bandet innan giget. Nervös? Jo, något får jag väl erkänna, men mest för att det finns en hel del frågor jag vill få svar på, och på att vi trots allt pratar om ett verkligt klassiskt band inom scenen. Jo, jag vet att bandet inte har gjort sig kända som en grupp som har överdrivet hög svansföring trots sin starka position inom grindcoren, men ändå...
Till minne av Gary Moore
Det här blev en underlig söndagkväll, och orden jag skriver känns underliga under tiden jag skriver dem. Gary Moore lämnade jordelivet natten till idag, han dog knappt 59 år gammal i sömnen någonstans i Spanien.
Jag kan inte påstå att han varit en överväldigande influens i just mitt liv, jag har gillat honom som alla andra men aldrig varit ett tokfan, men jag beundrar och respekterar den monumentala betydelse han haft för rock, hårdrock, blues och gitarrister världen över i över 40 år.
Världen blev ytterligare lite tråkigare idag. Man vänjer sig aldrig vid att det som nyss fanns bredvid en plötsligt är borta för alltid. Sweden Rock-spelningen förra året levde inte helt upp till förväntningarna, men Empty Rooms framfördes i en så underbar version att man inte kände av kylan och regnet under de 8 minuter den varade. Jag kommer att för evigt bevara den i hjärtat.
Tack, Gary.
/Alex
Fredagslistan
Alex har med sina egna ord haft en fin vecka vilket har resulterat i en fin lista. Coopers "Trash" med dunderhiten Poison som snurrade med förfärande frekvens även hemma i mitt barndomshem då min bror hade gjort ett felköp och jag faktiskt gillar låten. Kommer inte ihåg vilken låt som låg på b-sidan dock.
Min egen vecka var inte lika fin som Alex - vilket resulterade i att jag valde att bejaka det inre 
kaoset och bara lyssna på mer eller mindre brutal musik. Med ett undantag - DREAMSHADEs "What Silence Hides". Om den är värd full pott vet jag inte, men visst är skivan väldigt stark. Minst sagt.
Till sist ett tips: gillar man KVELERTAK bör man bege sig till Debaser i Malmö där norrmännen spelar ikväll. Är bitter över att inte kunna själv, men får man tro de lyriska kommentarerna från polare som såg bandet i Stockholm är det inte något man ska missa.
Fredagslösning
Jag fick inte in några svar på Alice Cooper-tävlingen, och det hade jag nog inte räknat med heller. Nåväl, kopplingen mellan Alice Cooper och Martyna Lisowska i mitten av 80-talet är naturligtvis att båda släppte en låt med titeln "Give it up". Videos till de båda förevisas nedan, läsaren får själv välja vilken låta han/hon/annat tycker är bäst. Svaret behöver inte redovisas eftersom det ändå inte utgår något pris för detta.
Jag lovar att återkomma i en icke alltför avlägsen framtid med fler meningslösa tävlingar som ingen vill veta svaret på.
Med en helgig om en önskan trev,
/Alex
Från vinylhyllans djupaste hörn
En skiva som länge, LÄNGE, lös med sin frånvaro i den Bergdahlska myllan var en liten omöjlig rackare som heter Tomorrow´s Gift (samma namn på band och skiva!). Originalupplagan är fruktansvärt svår att få tag i, och även nypressen som kom på 90-talet via det eminenta tyska bolaget Second Battle betingar summor som är ekvivalenta med många länders sammanlagda BNP. Så en dag för några år sedan började en vän sälja av sin skivsamling, och där öppnade sig en dörr som jag obönhörligen sparkade in med yster eufori.
För alla som gillar det sena 60-talets och tidiga 70-talets hårda och ibland psykedeliska rock så är skivan nothing short of phenomenal. Jag har, för ovanlighetens skull, faktiskt underlåtit att lära mig mer om bandet eftersom jag tycker skivan är så förbenat bra att en bakgrundshistoria i dagsläget inte tillför något då bandet inte finns längre och det ändå inte verkar finnas speciellt mycket dokumentation. Jag är dessutom ganska övertygad om att de inte finns på Spotify (men jag ber Martin kolla!), så jag bidrar med några klipp här nedan och önskar alla en underbar torsdag i sällskap med ett av Tysklands allra mest obskyra band. och missa inte sångerskans underbara engelska, hon har ingen koll alls på uttal eller annat vilket borgar för en skön stämning :)
Praying for Satan
One of the narrow minded thoughts rump
How you want to live
/Alex
Nytt på WeRock
Till vänster ser ni omslaget till skivan jag gav högst betyg av de skivor jag recenserade för WeRocks räkning i denna omgång - "Temples Of Trancendent Evolution" bjuder på soniska smockor i NILE-anda, men har också vett att lirka in smakfulla andningspauser för lyssnaren. Men det är inte AGELESS OBLIVIONs platta som får högst betyg - det får en mycket stark debutplatta från schweiziska DREAMSHADE - en platta som får recencent Henrik att ta fram superlativen.
Som vanligt är det stor bredd - ni hittar allt från experimentell fransk black metal i form av DEATHSPELL OMEGA, till träskometal från BULLET i månadens första recensioner.
/Martin
