Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr 11

Nominerad: "The Weight Of Oceans" - IN MOURNING

En fantastisk platta från ett band som Falun verkligen bör vara stolt över. IN MOURNING levererar på sin tredje platta fullständigt fullvuxna låtar som i sin komplexitet ändå lyckas dra in mig som lyssnare och få mig att vilja stanna kvar i musiken så länge jag bara kan. Inledande Colossus har en refräng som får mig att knyta nävarna i ren njutning.

I stort sett samtliga låtar ligger på en nivå som knäcker rätt mycket av det som har getts ut i år. Har ni inte kollat in "The Weight Of Oceans" så har ni en fantastisk stund framför er.

/Martin

Årsbästalistan - de nominerade, nr 8-10

Jag hade kunnat döpa detta inlägg till "3 rensplattor" utan några som helst problem.

Nominerad nr.8: "Global Flatline" - ABORTED

Råder ingen som helst tvekan om att det rör sig om death metal eller hur? Nä, precis. Men så har ju belgarna inte ändrat mycket i sin musikaliska profil under de åren bandet varit aktiva. Kollega Nygren skrev i sin recension av skivan att

Det är få band inom death/grind-genren som imponerar på mig, och då menar jag inte själva musicerandet i sig utan låtskrivandet. Framförallt för att det verkar vara ett ändamål i sig att stapla det ena tekniska riffet efter det andra, snarare än att fokusera på att skriva minnesvärda låtar. Men även att väva in melodier i manglandet för att ge ytterligare dimensioner till musikskapandet. Det finns naturligtvis undantag [...] ABORTED tillhör givetvis denna kategori, vilket de visar prov gång på gång under ”Global Flatline”.

Jag blev glatt överraskad av Henkes recension, mycket med tanke på att han inte är lättimponerad av denna typ av musik. Själv är jag kanske alltför svag i köttet å andra sidan, haha!

Nominerad nr. 9: "The Inherited Repression" - PSYCROPTIC.

Meckighetsgraden i en låt som Carriers Of The Plague gör att jag kapitulerade i stort sett direkt för tasmanska PYSCROPTIC. Det är inte bara nivån av teknisk skicklighet som såklart imponerar - det här gänget kan verkligen skriva gedigna låtar. "The Inherited Repression" var efterlängtad av mig då jag upptäckte bandet mellan denna och föregångaren "[Ob]servant" som kom 2008. Och den skivan var ju, såklart, inte helt dum.

Nominerad nr. 10: "Better To Die On Your Feet Than Live On Your Knees" - LIBERTEER.

Förutom den sjukt briljanta titeln levererar LIBERTEER (egentligen Matthew Widener då det rör sig om ett strikt enmansprojekt) ett stycke synnerligen politisk crustig grindcore. Det är verkligen all in rakt av med texter som i Build No System 

Burn all our kings on a pyre,
Sing, voices raised in a choir
Masterless 

/Martin

Anthrax, till Martin

Det fina med att ha rätt är att man inte har fel. I veckan har jag och Martin gnabbats mailledes angående ANTHRAX. Jag gillar Anthrax och då speciellt de första kanske tio åren, men hittar även glädje i det sentida/återförenade Anthrax med allt vad det inneburit. Martin å sin sida vägrar styvnackat erkänna bandets storhet. Sådana är de, de äldre. De lyssnar inte, tar inte till sig av vad vi ungdomar berättar för dem.

Anthrax och jag går way back. Inte minst tack vare att de hade den goda smaken att delta i ett avsnitt av den hyllade dokumentärserien "Våra Värsta År" vilket naturligtvis föll i god jord hos kunskapstörstande ynglingar. Jag har även vänner som redan tidigt föll för dem varför de således tillhörde vardagen under uppväxten. Däremot fick jag inte tillfälle att se dem live förrän så sent som 2003, då på Sweden Rock Festival. Det var en synnerligen trevlig tillställning, speciellt eftersom John Bush är min favorit av sångarna de haft. Att de dessutom valde att köra den ganska obskyra men helt underbara Black lodge då gjorde inte saken sämre. Sedan dess har jag sett ytterligare dem några gånger och inte minst spelningen i Köpenhamn 2006 på fina Vega var en riktig höjdare.

Nähädu Martin, nu får du ta och stänga av ANAL TRAKTAMENTE och spotifiera "Sound of white noise", en riktig klassiker! Basta!

 

/Alex

Tommy Bolin

Idag är det 36 år sedan TOMMY BOLIN lämnade oss.

Sad day.

/Alex

Några uppdateringar

när det gäller WeRock.

I torsdags var jag och besåg OPETH för jag vet inte vilken gång i ordningen. De var, som vanligt, helt fantastiska. Att dessutom bandet igen börjat lira låtar med growl i gjorde mig bara än gladare.

Rapporteringen med filmat material och allt hittar ni här.

Nya recensioner hittar ni också. En del höjda ögonbryn  - YEAR OF THE GOAT ett band som nye skribent Jarno "A Fair Judgement" Lauronen inte hissar lika mycket som han gjort tidigare.

Det finns 9 övriga recensioner att ta till sig på recensionssidan om ni skulle känna för det :-)

/Martin

Det kom ett brev...

Vi fick nyligen ett mail från Micke Eriksson, en kille som länge höll liv i DEEP PURPLEs svenska fanklubbstidning "Deep Purple Forever". Tidningen fanns i 12 år och efter dess nedläggning har Michael ägnat sig åt andra tidningar vid namn "Slice" och numera "Retrofuture" (som även är en blogg). Deep Purple-intresset har även i dessa bestått men hans faiblesse för annat typ Storsjöodjuret är inget jag personligen delar. Kudos åt honom vars engagemang är något utöver det vanliga dock!

Nej, det som fångade mig i mailet och hans erbjudande om att skicka några tidningar var att han även nämnde Jämtlands stoltheter 220 VOLT. Nytillkomna läsare kanske inte känner till min kärlek till detta ett av Sveriges bästa band genom tiderna, tillika ett av de få band som jag samlar på ALLT vad gäller skivor/bootlegs med. Alla sättningar, år, perioder, halvlekar, whathaveyou. Därför var det med stor glädje jag bläddrade i en av tidningarna och hittade följande uppslag.

Att det var Michael som recenserade deras första singel för Helsingborgs Dagblad gjorde mig glad, jag har hört historierna om hur den sålde bra hemma i Östersund och helt oförhappandes även i Helsingborg tack vare den driftige skivaffärskillen som hade Skivcity här. Det känns som att en en bit historia föll på plats, och jag tackar Micke för denna pusselbit i Voltpusslet.

Om någon annan läsare har relationer till Voltarna, inspelningar eller annat skoj så är det bara att höra av sig. Det måste finnas fler inspelningar än de få jag lyckats hitta hittills gömda i skolådor eller garderober runtom i landet. Inte minst från när de var förband till AC/DC 1986 där jag bara hittat Göteborg än så länge. Även foton är av intresse.

/Alex

Deep Purple-nedräkning, plats 1 - COME TASTE THE BAND

Jag älskar "Come Taste The Band" mer än livet självt. Den slår inte bara allt som DEEP PURPLE gjort, den slår i princip allt som alla andra gjort också. Mycket tack vare, såklart, TOMMY BOLIN. Hans faiblesse för idiotstimulantia vilket ofrånkomligen orsakade hans alltför tidiga frånfälle är en av de största sorgerna i mitt liv, men det lämnar vi nu därhän och gläds istället åt det vi fick ta del av tack vare honom.

Det måste ha varit magiskt den där dagen då han klev in i replokalen 1975. Det måste ha känts i luften att "fan, det här kommer att bli bra". I lokalen står ett Deep Purple som ingen trodde kunde återhämta sig efter att ytterligare en nyckelperson hoppat av (svårt jävla band egentligen, eftersom alla fem medlemmarna i Mark II faktiskt var nyckelpersoner). Skulle det vara lönt att fortsätta? På vilket sätt isåfall? Enter - Tommy Bolin.

Riktningen som alla sedan sade var helt fel var snarare helt rätt skulle jag vilja säga, i efterklokhetens bedrägliga sken. Alla bandets signum fanns kvar, rockrökare, svängiga låtar, dynamiska låtar - allt det som definierat bandet tidigare bestod men lyftes till nya höjder av en som knappt kände till bandet innan och därför kunde ta ut svängarna ytterligare, snarare än att fastna i gammalt tänk. Detta märks inte minst i valet av låtar på konserterna - för första gången i bandets historia så spelades verkligen ALLA låtarna från skivan live minst en gång under turnén. Man testade, jammade, prövade nya sätt och vägar. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag önska att man vågat skita i de "obligatoriska" hitsen Smoke on the water och Highway star, behållt Lazy som ett verktyg för solopartierna och sedan och istället kört fler låtar från "Stormbringer" och "Burn". Lämnat den äldre tiden bakom sig, som de tidigare sättningarna gjort. Men det kan vi ju strunta i nu, 37 år senare.

Gettin´ tighter i liveversion klockar oftast in på runt en kvart. Love Child är dubbelt så lång som på studioskivan. Låtarna andas live trots problemen som skulle ligga som ett mörkt täcke över hela turnén. Man får självklart tycka vad man vill om denna sättningen, Tommys heroinproblem, mördade managers och allt annat som hände. Däremot kan INGEN kan få mig att ändra mig när jag säger att "Come Taste The Band" och de numera utgivna liveskivorna "This Time Around - live in Tokyo 1975" och "On The Wings Of A Russian Foxbat - live in Long Beach 1976" är det absolut bästa jag vet med Deep Purple, det jag lyssnar mest på och njuter av och det jag håller som en av musikhistoriens bästa men också tyvärr sorgligaste stunder.

Lyssna på "Come Taste The Band" HÄR!

Lyssna på Long Beach 1976 HÄR!

Lyssna på en Tommy Bolins mästerverk "Teaser" från 1975 HÄR!

Det var en rolig vecka detta! Det är alltid kul att få tillfälle att återbesöka favoritskivor som man hört så ofta att man inte behöver lyssna på dem längre, både "In Rock" och "Machine Head" är typexempel på sådana för min del. Jag återkommer säkert med fler nedräkningar.

Tills dess,

/Alex