Tack för allt, Clive!

Jag tror att alla unga aspirerande hårdrocksmusiker som satt sig bakom ett trumset gjort det, eller åtminstone försökt. Rättat till stolen, justerat den ena hängpukan lite, pillat lite försiktigt på hi-haten utan att riktigt förstå hur den fungerar och sedan....

DOOM-TA DO-DO-TA DO-DO-TA DO-DO-DO-DO DODO

Det omisskännliga trumintrot till IRON MAIDENs The prisoner. Trummornas motsvarighet till gitarristens Stairway to heaven. I övrigt förvisso en bra låt, men just det där trumintrot tillhör ett av rockvärldens mest klassiska och att sätta Clive Burrs en-pedals-DODODODO-TA med samma finess, styrka och tightness var något vi alla en gång drömde om. Få av trummisarna i världen skulle och skall lyckas. Han var rätt ensam om att hitta det DÄR svänget just där.

Clive lämnade oss i tisdags och nyheten kablades ut igår. Anledningen den förbannade sjukdomen som tyvärr präglat hans liv i ganska många år. MS. Multipel Skleros säger vissa. Menhelvetesjävla Skit säger jag.

Clive lämnade Maiden 1982 efter skivan "Number of the beast" och den efterföljande turnén, men det fanns aldrig något ont blod mellan bandet och Clive. Chocken blev ganska stor för Maiden när det runt 2001 stod klart att Clive började bli allvarligt sjuk, och till skillnad från andra band som bara hatar och kastar skit på forna medlemmar så formade Maiden en plan till gagn för Clive. I mars 2002 stod jag och Robban på Brixton Academy i London tre kvällar i rad och såg Iron Maiden spela konserter gratis till förmån för honom. Alla arbetade gratis, ingen lokalhyra togs ut. I London känner, eller kände, alla Clive. Alla ville honom väl.

Det slogs rekord i merchandiseförsäljning under dessa tre kvällar. Inte en pinal fanns kvar. Vi handlade och vi handlade mer. På tröjorna står det "I was there for Clive". Det var vi alla. Pengarna gick oavkortat till Clive, så gjorde även intäkterna på de för evenemanget släppta specialsinglarna.

Det var en fin gest från Maiden, men den stannade inte där. 2005 spelades en ny specialkonsert och Clive har under sina sista tio år aldrig saknat uppbackning från sitt forna band eller sina fans. I familjer tar man hand om varandra, som en sabeltandad tiger sade i en tecknad film.

Vi var många som hoppades att Clive skulle riva av en låt, kanske Run to the hills, de där kvällarna 2002. När han kom ut på scenen lite vacklande i slutet av varje spelning stod det klart redan då att det nog inte skulle gått att genomföra. Han kastade dock ut en massa trumpinnar. Han log. Bandet log. Vi log alla, för vi fick i alla fall se en av våra familjemedlemmar på scen med resten av familjen en gång till. 2005 var det lite värre ställt, jag var inte där men vill minnas att han kom ut i rullstol efteråt. Oavsett om just det faktumet stämmer eller ej så var sjukdomen likväl allestädes närvarande i hans liv.

När lågan så slocknade i tisdags kan jag bara hoppas att han in i det sista kände oss i hjärtat. Skivorna, turnéerna, galenskapen och glädjen. De där kvällarna 2002 och 2005. Gemenskapen. Jag hoppas att han hade det lugnt och att han stilla leende fick äntra en annan värld.

Jag saknar dig redan Clive. Jag lyckades aldrig få till The prisoner. Jag lovar att inte försöka mer. Den är bara din nu. Tack för allt.

/Alex

Om det inte hade varit för den låten...

Så har kroppen landat efter en helg i Holland. En tre dagar lång MARILLIONweekend i Port Zelande kan få den allra tuffaste av kinderäggsamlare att fullkomligt kapitulera och brista ut i glädjetårar. Detta året skulle vi dessutom bli serverade inte en, inte två utan TRE hela skivor rakt av; "Radiation" (1999) inledde fredagen medan fjolårets mästerverk "Sounds that can´t be made" skulle bli söndagens mumma. Lägg sedan till massor av andra låtar så bjöds vi på totalt 59 låtar (inklusive ett intro), eller strax under sju och en halv timme musik. Höjdpunkten visste jag dock från början skulle bli lördagens framförande av skivan "Brave" från 1994, ett mästerverk till skiva som andra band bara kan drömma om att komponera. Denna skulle framföras med en helt ny scen- och ljusproduktion och filmades för dvd/bluray och säkerligen stenkaka också. Kort sagt så var det självskrivet redan från början att lördagens episka första sjuttio minuter skulle för evigt tatueras in i det Bergdahlska minnet såsom den största begivenheten någonsin i sällskap med Marillion. Det var så självklart. Det skulle ha blivit så.

Om det hade inte varit för DEN låten.

Spola tillbaka bandet lite. Tidigt nittiotal. Kanske 1991. Jag minns inte exakt. Jag hade i det närmaste bosatt mig på Brommagatan hos två av mina bästa vänner. Redan när vi lärde känna varandra 1989 kändes det som att detta var vänskap för livet. I vilket fall, 1991 (kanske) spelade Jeanette upp ett band som hette Marillion för mig. Det var minsann ett bra band. Således blev jag lite härmapa och debutskivan beställdes på Ginza å mormors vägnar som skulle få ge mig den i julklapp. Skivan heter "Script for a jester´s tear" och är egentligen inte en skiva, den är en upplevelse. Efter den julaftonen blev mitt liv aldrig sig likt, jag upptäckte den progressiva delen av rocken över en natt och jag upptäckte till yttermera visso att texter faktiskt kunde vara både bra och framförallt personliga.
De sex låtarna som utgör den skivan innefattar hela mitt liv vid denna tidpunkt, från låtarna via melodierna genom texterna rakt in i mitt huvud. Textförfattaren tillika sångaren vid denna tid kallade sig FISH och är fortfarande en favoritartist i min värld även om han lämnade Marillion för 24 år sedan (något väldigt många människor fortfarande inte kan förlika sig med - GÅ VIDARE!) och hans texter blev allt i min värld. Speciellt titelspåret skulle få en oerhörd betydelse i mitt huvud.

Efter att Fish lämnade bandet och Steve Hogarth axlade manteln så har bandet fortsatt göra musik som andra band bara avundsjukt får läsa om i Sydöstran, och jag har fortsatt älska bandet från de första underbara åren via de lite svårare åren i slutet av 90talet och början av 00talet för att få se dem komma ut på andra sidan pånyttfödda med uteslutande briljanta skivsläpp sedan 2004. Det är en ren fröjd att vara Marillionfan idag, jag och Henke åker runt och njuter av konserter och turnéer både här och där. Så bra som de låter idag har de aldrig gjort vågar jag ödmjukt påstå efter att ha hört i runda slängar 800 konsertinspelningar från 1981-2013. Det är nästan otäckt att ett band bestående av old farts kan låta så in i helvete bra utan att skämmas.

Jag har dock grämt mig lite över att jag aldrig fick se den där turnén på första skivan 1983, det hade varit roligt att få uppleva den skivan och titelspåret live. Steve Hogarth har inte varit vansinnigt glad över att sjunga Fishtidens låtar genom åren, visst har vi serverats några hits och så men man har ibland tydligt märkt att han hellre överlåtit sången till publiken (som naturligtvis gärna fyllt i). I fredags fick vi några klassiker i slutet av setet bestående av Slainte mhath, Lavender och Heart of Lothian. Jag märkte omedelbart att han sjöng Slainte med en helt annan pregnans denna gång, han skålade dessutom för Fish mitt i låten vilket nästan fick tältet att lyfta! Efter den avslutande låten gick bandet av slutligen scenen och vi väntade snällt på extranumren.

Jag hade blivit förvarnad om en överraskning från en med insyn. Keyboardisten Mark Kelly hade twittrat något liknande. ALDRIG hade jag dock förväntat mig att DEN LÅTEN skulle bli det första extranumret.

Script for a jester´s tear.

Och vad bättre är - Steve sjöng den och agerade den som om den vore hans egen. Han hade LÄTT kunnat låta publiken sjunga, men icke. Versionen vi serverades i fredags är definitivt bland de bästa jag sett bandet prestera någonsin, Fisk eller icke Fisk. Jag stod som förstenad. Jag visste där och då upplevde jag det som framgent kommer att vara den absoluta enskilda låtpeaken på en konsert i mitt liv. Världens bästa band som spelar MIN låt i en perfekt version. Det kändes som att jag längtat i ett helt liv utan att tro eller vågas hoppas att det någonsin skulle ske.

"Can you still say you love me?", skrev Fish och sjöng Steve för mig.

"Mer än livet självt", skulle jag vilja säga.

/Alex

(Brave var också sjukt bra :) )

Veckans youtubeklipp: Alex Rüdinger och Iron Maiden i annorlunda skrud

Jag inser att jag slarvat med att lägga upp veckans youtubeklipp ett antal veckor. Det tar vi igen idag med ett antal klipp som i alla fall fick mig att dra på smilbanden.

Alex Rüdinger heter THE FACELESS nya batterist. Det första jag tänkte på när jag såg det första klippet (Xenocrist från "Planetary Duality". Geni.) var att han dels har ett trevligt, och mycket symmetriskt uppbyggt trumset.

Ja, så ska det gå till.

När jag kollade på det andra tänkte jag att här har vi en kille som har lite distans, och som har vett att inse att man kan göra om en ganska glöttig låt som VAN HALENs Ain't Talkin' 'Bout Love till något intressant och kul. Låt mig nu lägga in för min käre vän Anders skull att jag inte vänder mig mot VAN HALEN som band. Jag gillar bandet. Men just Ain't Talkin' 'Bout Love är inte det bästa gruppen gjort. Så.

IRON MAIDEN. Jag lovar att ni inte hört bandet låta som nedanstående klipp. Killen som gjort denna episkt kärleksfulla och djupt berörande version av klassiska The Trooper heter Andy Rehfeldt. Jag tycker killen är geni.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 10 - ett sammelsurium

Godmorgon gott folk!

Fredagslistedags igen - denna gång med enbart undertecknad vid rodret. Det känns som det var en evighet sedan vi kunde bjuda på en samfälld fredagslista, men omständigheterna i detta fall är som de är - barn och sjukdomar kommer före att göra fredagslistor helt enkelt.

När jag började göra fredagslistor, första listan publicerades den 16 april 2010 och hade endast 6 låtar av band som DECAPITATED och BETWEEN THE BURIED AND ME, så var tanken inte att göra tematiska listor som vi numera är väldigt förtjusta i att göra utan bara fungera som en logg över vad jag och senare vi hade lyssnat på under veckan som gått. Ett tag spräckte vi alla vallar och lade upp hela album på listan vilket resulterade i fullständigt vanvettigt långa listor. Någon vi gjorde spände över 8 timmars musik.

Och listan denna vecka är faktiskt ett sammelsurium av dessa två angreppssätt - vad jag har lyssnat på under veckan, samt låtar av band som jag vill lyfta fram lite extra. Det är en ganska schizofren lista faktiskt.

Jag inleder lite nätt och fint (ingen sarkasm för en gång skull) med finska OMNIUM GATHERUM. Finnarna är ju mästare på melankoli och har en stor mängd band av fin kaliber som vet hur man får strängarna att böla fram vemod. Senaste given "Beyond" är musikaliskt en briljant och vacker giv. Jag sliter fortfarande lite med hur sången låter. Jag tror att det har att göra med produktionen faktiskt att jag inte köper Jukka Pelkonens sång rakt av. Får se om ni gillar låten New Dynamic. 

Fortsätter med Tongue av SOILWORK från senaste i mitt tycke oerhört bra skiva "The Living Infinite". Jag kan inte låta bli att citera blogg- och redaktörskollega Kim angående mitt omdöme om skivan: Och då är det bra, det kan jag garantera :-) Martin är inte den som hyllar melodisk death om det inte verkligen har något speciellt att komma med. Så nu vet ni det, haha!

SAHG - jag kan inte släppa bandet. Det är så bra. Jag har haft med bandets musik flertalet gånger, så jag ska inte skriva så mycket mer än att Hollow Mountain från "III" verkligen förtjänar era öron och uppmärksamhet.

Sen kommer finfina Revelations av IRON MAIDEN. Jag greps av en oerhörd lust att lyssna igenom "Piece Of Mind" när jag satt i soffan hemmavid i förra veckan. Sonen sov tryggt i min famn, mamma D sov också sött - helt enkelt ett guldläge att lyssna på musik. Och visst håller låten än?

Raskt hopp över till DEFEATED SANITY och Perspectives från "Passages Into Deformity". Fy fan vad bra det är! Det är gött att bara stänga av och gå in i ett rens såsom det tyskarna är mer än kapabla att kavla ut.

Kollega Robert Chief Rebel Angel Gustafsson skrev om tvekampen mellan WHITESNAKEs "1987" och VAN HALENs "1984". Kommentaren jag skrev på detta inlägg säger egentligen allt om varför Still Of The Night  är med på listan: Men tack utav helvete för att du skrev om dessa skivor ;-) jag har ju haft Still Of The Night på hjärnan under en längre tid, fått bort den, och så kommer du och poppar in den igen. Ah well :-)

HOUR OF PENANCE är ytterligare ett verkligt hårt gäng. Eller, ja, bandmedlemmarna kanske är hur trevliga som helst - musiken däremot är stentuff.I  Fall Of The Servants från "Sedition" demonstrerar bandet att de kan spela skiten ur sina instrument.

Ni har väl hört att VOMITORY ska lägga ner? Ett oerhört tråkigt besked då karlstadsbandet har levererat death metal med oerhört hög verkshöjd. "Carnage Euphoria" och The Ravenous Dead är ett smäckexempel på det faktumet. Släck ner, vrid upp - mosh!

Ett annat hårt gäng är AEON från Östersund. Jag har valt Liar In The Name Of God från "Path Of Fire" då jag tycker att gitarrsolot är så löjligt bra att jag smäller av varje gång jag hör det.

Jag avslutar med WOE OF TYRANTs Behold, The Lion med en förhoppning att ni får en trevlig helg på alla möjliga vis.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 10 - ett sammelsurium

Hypocrisy åter med fet lavettskiva!

HYPOCRISY återvänder den 22 mars med kraft kan jag säga när "End Of Disclosure" släpps. Jag tyckte att förra skivan "A Taste Of Extreme Divinity" var bra, men nu känns bandets musik så mycket mer inspirerad. Peter Tägtgren verkar dessutom ha hittat nya vokala uttryck, bara en sån sak.

/Martin

Testament klara för Getaway

Återigen en kanonuppdatering från FKP Scorpio som förra året tog över Getaway - klassiska och ett av undertecknads favoritband, TESTAMENT, är bokade till sommarens festival. Även om senaste skivan, "Dark Roots Of Earth",  var en besvikelse så kan jag inte säga något annat än att bandet utgör ett gött kvalitetstillskott till festivalens lineup. För TESTAMENT har en magisk bakkatalog som gör att konserten nog kommer att bli fin i vilket fall.

/Martin

Senaste recensionerna på WeRock

Tjena!

Tillbaka efter två veckors pappaledighet då lille Leonard kom till oss en lördagskväll på Helsingborgs sjukhus känns det smått märkligt att jag hann skriva recensioner alls. Men det gjorde jag alltså. Det hann också BiblioteKarin som har skrivit om VREIDs "Welcome Farwell", en skiva som hon peppat lite lagom inför i all enkelhet.

Fredrik har nedsänkt öronen i SNAKESKIN ANGELS "Follow The Snake To The Core" och ENVINYAs "Inner Silence" där den senare får honom att omvärdera grundinställningen till symfoniska metalband med kvinnliga frontfigurer.

Robert köttar på med recensioner av tunga och än tyngre FAITH "Decades Of Dispair" och KONGHs "Sole Creation". 

För egen del så satte jag tänderna i två synnerligen efterlängtade album. Och väldigt olika minst sagt.

Tyskarna i DEFEATED SANITY spelar extremt brutal death metal med den äran. Jag uppskattar verkligen bandets diskografi mycket. Senaste släppet "Passages Into Deformity" är verkligen ingen svag skiva då den förutom det sedvanliga manglet bjuder på (dare I say it) utveckling. Just utveckling brukar inom extremmetallen ju ses som ett skällsord. Bandet lyckas klara balansgången alldeles utmärkt tycker jag. 

I andra änden av spektrat inom dödsmetallen huserar SOILWORK som med "The Living Infinite" har spänt bågen väldigt hårt. Och de lyckas svepa undan benen på mig i stort sett fullständigt med ett mäktigt dubbelalbum fyllt med så mycket kvalitetsmusik att jag häpnar.

Plus för att bägge skivorna har grymt snygga omslag.

/Martin