Ikväll blir det en riktig 90talsåterförening av en gammal vänkrets, fler personer än jag kommer ihåg kommer att samlas på Debaser i Malmö för att avnjuta Mike Muirs ödmjuka och timida framtoning när SUICIDAL TENDENCIES gästar byn. Med sig har de DR. LIVING DEAD, således lär det inte bli den lugnaste kvällen denna vecka.
Vad: SUICIDAL TENDENCIES + Dr. Living Dead
Var: Debasre, Malmö
När: Ikväll, kl. 20.30 går Dr. Living Dead på enligt Debasres hemsida
Pris: 250 piloter
Jag har under de senaste två veckorna tagit mig igenom ALICE COOPERs samlade verk. Jag begränsade mig med ett undantag till studioskivorna eftersom jag inte pallar lyssna igenom de senaste årens liveskivor, jag lyssnar i så fall mycket hellre på inspelningar från konserterna jag själv sett. Undantaget är "The Alice Cooper Show", den enda liveskiva från 70talet som släpptes officiellt när det begav sig. Idag har allsköns andra grejer från guldåren släppts men denna är lite speciell i min pixibok. Det är en kraftigt producerad överdådig skiva med tämligen lite livekänsla egentligen, men den är ändå helt fenomenal. Så den fick vara med.
Varför lyssnar man då igenom en komplett diskografi? För min del är det för att upptäcka och återupptäcka. Det finns skivor som jag egentligen aldrig skulle behöva höra igen, det räcker att jag blundar så kan jag ta mig igenom KISS "Unmasked" eller IRON MAIDENs "Seventh son of a seventh son", jag kan alla toner, alla trumslag och alla texter. Därför är det egentligen meningslöst att lyssna, om det inte vore för att det alltid finns mer att hitta. Det är det som är tjusningen med musik, på samma sätt som att en tavla kan ge ett helt annat uttryck om man tar ett steg bak eller fram så kan två års bortavaro från en skiva öppna nya ingångar. Du har ju själv (förhoppningsvis) förändrats och utvecklats under de två åren, så varför skulle inte din perception ha gjort det?
Enough of that. Jag älskar Alice Cooper. Fredagslistan denna vecka är en kronologisk sammanfattning av mitt lyssnande och min kärlek. Den innehåller rock, ballader, pop, musikallåtar, skräck och humor. Ofta i en och samma låt. Jag går inte igenom hela listan men tänkte som hastigast skänka några tankar kring några av de mer obskyra alstren. Detta för att det alltid är så roligt att diskutera, att vrida och vända. På den svenska Alice Cooper-facebooksidan (Alicecooper.se - Bed of swedes) har jag emellanåt uppdaterat folk med var i diskografin jag befunnit mig vilket understundom skapat några roliga inlägg och tankar.
"Pretties for you", Alicebandets första skiva är en av mina absoluta favoriter och en av de jag lyssnar allra mest på. Jag förstår att den inte tilltalar alla, men det är deras förlust. Låtvalet gick direkt till min favorit Today Mueller som Alice dessutom sjöng två rader ur för mig när jag träffade honom i London 2011. Jag trodde att jag skulle få ett epilepsianfall. "School's Out"-skivan var sämre än jag mindes, topparna är oslagbara (Luney tune, My stars) men låtar som Alma mater, Public animal #9, Grand finale och titelspåret tillhör inte mina favoriter alls. Likaså är den sista skivan med gruppen Alice Cooper, "Muscle of love", inte en skiva jag spelar alltför ofta. En oinspirerad skiva, speciellt med tanke på vad som skulle komma bara Alice ömsade bort originalmedlemmarna och satsade på storslagenhet. Perioden 1975-1979 är min favoritperiod musikmässigt och skivorna, alla fyra, är unikum i rockhistorien tycker jag. Jag tog faktiskt två låtar från "Welcome to my nightmare" eftersom Devil's food och The black widow inte går att dela på för då får man smäll.
Apokalypstiden (1980-1983) är det inget fel på alls heller. Förutom "Zipper catches skin" från 1982 så håller alla skivorna hög klass och problemet med att älska musiken så mycket är att det är svårt att välja bara en låt. Imorgon hade jag säkert valt andra låtar än de jag valde idag. Efter det kommer så min barndom i musikform. Skivorna Constrictor, Raise your fist and yell och Trash är min uppväxt i plastform. De är min passion, mitt liv och vissa dagar de tre skivorna jag skulle ta med till en öde ö för att när som helst bara kunna blunda och drömma mig bort. Mitt vuxna jag säger ibland åt mig saker som att "men det är ju för fan trummaskin på Constrictor" eller "allvarligt - Bon Jovi-Alice på Trash??". Då tar mitt barndomsjag en pinne och slår mitt vuxna jag i ansiktet upprepade gånger. Den dagen jag inte längre kan njuta av nostalgi och bakåtblickande är dagen ni hittar mig fördelad medelst motorsåg i tre Icakassar i Råå hamn.
Den sista skivan från den för mig klassiska tiden är "The last temptation" (1994), men där gjorde jag en fusk eftersom jag sparar den till halloween. Vi har en liten grej, den skivan och jag. Tända ljus, serietidningarna, vinylvarianten av skivan och kaffe med småkakor. Så nice att man inte tror det är sant.
Sentida Alice har spottat ur sig ömsom bra ömsom intetsägande grejer, på "Dirty Diamonds" (2005) hittade han tillbaka till sitt 70tal med fina dängor som Sunset babies och You make me wanna. Det är dock alltid Zombie dance som pekar på det psykedeliska 60talet som får min röst, jag älskar verkligen den låten. En liten smutsgris på tebjudningen är dock skivan "Along came a spider" (2008). Skivan föregicks av den häftigaste hypen någonsin och många med mig önskade sig nog en riktig skräckskiva igen, kanske en blandning av "Brutal planet" och "Welcome to my nightmare". Storymässigt kanske den innehöll detta men musiken föll så oändligt platt att den verkligen delade Alicefansen i två läger. Jag var en av de som kraftfullt tog avstånd från skivan trots det fina omslaget på vinylutgåvan, och jag hade fram till idag inte lyssnat på den sedan den kom 2008. När jag nu hörde den igen så hade naturligtvis besvikelsen lagt sig, och även om det fortfarande är en förhållandevis slätstruken historia med några riktiga bottennapp till låtar så får jag nog säga att låtar som Salvation, Killed by love och Wrapped in silk hade passat på vilken som helst av de andra 2000talsskivorna. Till sist, jag låter den instrumentala The underture från den senaste skivan "Welcome 2 my nightmare" avsluta, det känns som en perfekt säckhopknytare. Min personliga dröm är att just W2MN blir Alices sista skiva, det är tveklöst den starkaste han släppt sedan "The last temptation" och det skulle vara en fröjd om den fick skriva slutkapitlet så att säga. (Jag vet att han ska släppa en coverskiva men den räknas absolut inte).
So there. Enjoy, lyssna och följ med längs en stig kantad av lik, giljotiner, snaror, mördare, dåliga vitsar, transvestitcowboys, döda husdjur som kommer tillbaka och mycket mycket mer. Är Alice Cooper den allra mest mångsidiga rockartisten genom tiderna? Jag tror det.
Och försök nu att inte få mardrömmar ikväll. Det finns inget i garderoben. Tror jag. Jag har inte kollat. Men jag är nästan övertygad. Nästan.
/Alex
Den 26:e augusti släpps RAINBOWs konsert från Düsseldorf 1995 på dvd. "Düsseldorf", tänker ni, "var inte det från början en boskapsmarknad"? Om det säger jag noll och intet, däremot är konserten som spelades där i oktober sagda år fenomenal. Jag vet att Rainbow är en såndär grupp som delar folk i massor av läger, typ "gillar bara hitsen", "gillar bara Diotiden", "gillar lite fast inte allt", "hade hellre lyssnat på Göingeflickorna" osv. Själv gillar jag det mesta de petade ur sig, även om de sista 80talsplattorna inte får sådär vansinnigt mycket speltid hos mig. "Stranger in us all" från 1995 däremot, den tillhör favoriterna.
Vi var fyra i bilen som åkte in till KBhallen, den sjätte oktober 1995. Det syntes en regnbåge när vi körde längs den danska motorvägen, det kändes som ett tecken. Förbandet var lika uselt som förband brukar vara. Rainbow däremot, de rockade. Hårt. Såpass hårt att när konserten var slut och lamporna börjat tändas så fick de släckas igen för Ritchie hade mer att få ur sig. Vi fick en impromptu version av Black night att ta med oss hem. Det tackade vi för. Jag såg dem några gånger till, men denna första gång var magisk. Att få stå någon meter från Ritchie i anrika KBhallen och höra honom spotta ur sig Burn, ja BURN, som haft sin livepremiär i samma hall 22 år tidigare - det var ståpäls hela veckan I tells ya.
Konserten från Düsseldorf har funnits bland samlare sedan den sändes på tv all those years ago, och nu får den alltså en officiell release.
Inte en dag för tidigt.
Heja på dere och välkomna till Räkna Med Rizzla.
Eftersom andra har tagit semester har det ärofyllda uppdraget att förse världen med en liten spellista inför helgen fallit på undertecknad. Eftersom jag som vanligt är sprängfylld med goda idéer och påhittigheter så blev temat för denna veckans lista:
"Låtar som heter samma som låtar som heter samma. Som låtarna. Som heter samma som de andra låtarna. Alltså de låtarna som heter samma som låtarna jag först talade om."
Vi går starkt ut med en trojka Into the night, veckans fynd var som bekant en JACKAL-konsert varför de får inleda listan. Efter detta bjuds vi på några dubblar för att sedan starkt få en kvadrupel Gypsy. Det är för övrigt nästan otroligt hur många låtar DEEP PURPLE skrivit som heter som andras låtar. Jag valde att nästan bara köra en låt per band, så några Purplelåtar ni SLIPPER höra är Time to kill, Lick it up och Under the gun som alla dessutom finns som betydligt bättre låtar signerade andra band. (Detta hindrar i och för sig inte att Purple är med några gånger på listan ändå, men i ett par olika sättningar i alla fall.)
Mot slutet anas en sommarhit vars två olika versioner kanske inte kan anses vara två låtar per se. Eventuella klagomål på detta hänvisas till callegurra@hovet.se
Undrar vad det blir för tema nästa vecka. Någon som har en idé?
/Alex
JACKAL var ett jävligt bra danskt band som släppte en sjukt bra platta 1990, "Rise". Det släpptes även en köpvideo då som hette "Rise from the lies" vilken gick varm hemma hos mig efter att StorNilsson dragit en kopia på den åt mig.
Det kom några skivor till som jag har sämre koll på, men när jag idag nåddes av beskedet att sångaren Brian Rich begått självmord i våras så blev jag oerhört nedstämd. Det var en fin tid, en bra skiva och det är ju bara själve fan att jag inte minns så mycket av den enda gången jag fick se dem live (Köpenhamn 1995, förband till FREAK OF NATURE).
Filmen nedan är en nästan komplett konsert från deras gig i Faelledparken i Köpenhamn 1990. Good times indeed! Idag kollar jag in den och minns Brian. Tack för minnena!
Sitter i skrivande stund och lyssnar på PHIL ANSELMOs nya platta "Walk through exits only" och gläds dels åt skivan, dels åt minnena den framkallar.
Mina första inblickar i att all musik inte nödvändigtvis behövde ha enkla melodier och refränger typ KISS' Crazy, crazy nights bör ha kommit någon gång i början av 90talet då folk i min närhet började lyssna på betydligt hårdare tongångar. Det var lätt att skratta åt, att fnysa åt eller bara ignorera eftersom jag inte förstod bättre. En skiva som stod ut då och som står ut även idag är den smått genialiska "Live at Budokan" av S.O.D. som blev en slags ögonöppnare. Då betraktade jag den nog som ett slags skämt, både på grund av den putslustiga titeln (den är ju inspelad i New York, på anrika The Ritz!) och på grund av att den egentligen saknade allt som jag dittills hade fått för mig var "riktig" musik.
Idag är jag skyldig en hel massa människor ett tack för att de oförtröttligt plågade mig med allehanda oväsen, jag hade nog lite längre inkubationstid än andra. Eller så var min potatismoshjärna helt enkelt bara så in i helvete inställd på att det var KISS och inget annat som satte definitionen för god musik. I vilket fall så sitter jag nu och njuter av en ny skiva (bara en sån sak), behagligt befriad från allt vad skönsång, melodier och pentatoniska skalor heter. Phil och bandet THE ILLEGALS formligen skäller ut instrumenten och mikrofonerna och till och med på ganska låg volym protesterar mina hörlurar mot misshandeln de utsätts för genom att spraka lite. "Walk through exits only" är inte en skiva. "Walk through exits only" är en käftsmäll.
