Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 6

Nominerad: "The Inheritance" - WITHERSCAPE

En magisk skiva på många sätt. Med ett namn som Dan Swanös så är det inte svårt att fatta att "The Inheritance" har en produktion som är synnerligen adekvat. Att mannen dessutom i samarbete med den andre medlemmen i bandet Ragnar Widerberg har snickrat ihop en drös riktigt starka låtar gör ju inte saken sämre. Jag har i år svårt att tro att någon annan skiva kan toppa denna i fråga om variationsrikedom - här samsas bröt med skirhet, här varvas tordönsgrowl med powersång.

I min recension av skivan skrev jag att

Jag kan verkligen anbefalla ”The Inheritance” om man gillar tung, svängig skönt doomig rock med growl och vill ha en skiva med stor variation. Då finns det knappt någon skiva som i år toppar denna makalösa skiva. 

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 45: Feelgoodmetal

Godmorgon!

Idag ska vi prata om ett känsligt ämne, nämligen detta med feelgoodmetal. Det finns ju en hel del saker som förknippas med metal i alla fall utanför scenen. Att må bra är inte en av de vanligaste förekommande konnotationerna om jag säger som så. Vanligare är då följande: hat, vrede, mord, satanism, samhällskritik, religionskritik för att nämna några. För oss som är en del av scenen är det ju ingen hemlighet att metalheads tycker om att ha kul, umgås och stampa takten till två-takt: klassiskt stambeteende. Detta sagt så finns det ju metal som är mer sprittande och positiv av naturen än säg VAPENLICENS, GORGOROTH eller varför inte DEICIDE. Dessa band ska vi prata om idag. Slå upp en kopp kaffe, en grogg, en öl eller vad ni nu vill, för nu ska vi ha det skoj!

Jag tänkte att jag ville öppna med en riktigt positiv låt. Då är det fullt lämpligt att öppna med UNISONIC vars sångare heter Michael Kiske. Jo, han som var med i HELLOWEEN när det bandet var bra, haha! UNISONIC lirar hejig och refrängstark melodisk power metal (den per definition mest tjo och tjimmiga subgenren inom metal). Och de gör det bra. Lyssna bara på Souls Alive och försök att inte stampa takten. Jag har svårt att inte göra det kan jag säga. Observera gärna det tajta och schlagerartade slutet på låten.

BATTLE BEAST kommer från Finland. Jo, melankolins förlovade hemland. Därför kan det verka konstigt att just detta band finns på listan. Men med en sådan klappa händerna i takt refräng som i Out On The Streets från plattan "Battle Beast" så är det omöjligt att inte ta med bandet. Att bandet dessutom har en röststark sångerska i Noora Louhimo som river loss rejält gör ju inte saken sämre. Party!

Nu ska ni få ett erkännande: Superstitious är en av mina absoluta favoritlåtar med EUROPE. Jag blir alltid uppiggad av den låten. Går den fort? Nä. Två-takt? Glöm det. Growl? Driv inte med mig. Vad den däremot har är en refräng med en av de både ostigaste och mest geniala synthfanfarerna som bandet gjorde. Ja, den är bättre än den i den stora hiten. Sen har låten ett av de finaste gitarrsolona jag vet. Jag älskar det faktumet att Kee Marcello tar det lite lugnt i början för att sedan vräka på i slutet.

Närhelst jag träffar Adam och Henke (gitarristerna i forna storslagna thrash metalbandet BLACKSHIFT) och dricker öl så kan man ge sig fan på att det nån gång under kvällen kommer ljuda en speciell låt ur högtalarna. Den låten är Thunder Rising. Adam brukar alltid bli helt till sig och sjunga med med stor emfas. Stort nöje. Och låten är helt genialisk som partylåt. Gary Moore gjorde ju sig aldrig känd som en muntergök, men här kommer han rätt nära.
Och ja, jag vet att trummisen matar på med sextondelar på hi-haten som om hans liv berodde på det. Ni får helt enkelt köpa det, eller inte haha! Slutet är tajt och genialiskt.

Att Y&T är med på listan tänker jag "skylla" på bloggkollega Jarno på A Fair Judgement som skrev ett långt och ruggigt intresseväckande inlägg om bandet för ett tag sedan. Så jag var ju tvungen att dra igång skivan "Mean Streak". Och satan alltså! Detta är ju helt fantastisk musik. Jag blir, likt Jarno, partysugen och vill dricka öl när jag lyssnar på skivan. Låten Mean Streak har ett fläskigt gung, toksnygg sång och helt underbart gitarrspel. Kapitulation helt enkelt.

Få band förkroppsligar partymetal på ett lika överjävligt överdrivet sätt som THE DARKNESS. Jag äger faktiskt bandets första skiva "Permission To Land" i fysiskt format. Rätt mycket är skruvat i bandets musik. Kompet är det inte, men detta bands musik har aldrig och kommer aldrig att handla om att ha intressant kompspel. Den kommer alltid handla om att Justin Hawkins ska spela gitarr utav helvete och sjunga i falsett. Growing On Me var från första lyssningen en favorit.

ALPHA TIGER är ett för ovanlighetens skull relevant och intressant power metalband. Jag gillade verkligen bandets skiva "Beneath The Surface" som släpptes i år. Detta är partymetal när den är som bäst. Riffglädje, tempo och en ruggigt fin sånginsats från Stephan Dietrich gör låten till en ren njutning.

Ni måste ha sett det komma. En feelgoodmetalfredagslista utan MUNICIPAL WASTE hade varit ofullständig eller hur? Precis. Detta gäng är sjukligt underhållande på scen. Där har bandet sin naturliga plats. Skivorna kan slira lite hit och dit i kvalitet om jag säger som så. Men det gör inte alldeles utmärkta partydängan Headbanger Face Rip från ack så lämpligt döpta "The Art Of Partying".

Listan avslutas med klassiska VAN HALEN. Detta är fullt i sin ordning då bandets musik i stort sett under hela karriären har handlat om att ha kul. Panama från "1984" är, well, inte en direkt negativ låt om jag säger som så då den handlar om att pippa. I en bil. Ack ja, varför krångla till det tänkte nog bandet. Jag sekunderar gärna detta och önskar er med denna skönt hejiga pojkdrömslåt från David Lee Roth med manskap en synnerligen trevlig helg. Nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringar till årsbästalistan 2013 samt en ny fredagslista med ett helt annat tema, haha!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 45: Feelgoodmetal

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "The Living Infinite" - SOILWORK

Ni kanske känner till att jag har ett långt förhållande med SOILWORK. Tillsammans med ENTOMBED är detta gäng det band jag förmodligen sett oftast live, vilket såklart har att göra med att SOILWORK är ett av de flitigaste turnérande band som finns. Ibland turnerar de på mindre bra skivor (ja, jag menar "Sworn To A Great Divide") ibland på magiskt bra alster. Som senaste skivan "The Living Infinite".

I takt med att Peter Wichers hoppade av, kom tillbaka och medverkade på fina "The Panic Broadcast" samt hoppade av igen var det nog fler än jag som befarade att SOILWORK skulle göra ytterligare en medioker skiva. Att bandet dessutom gick ut med att nästa skiva skulle bli en dubbelskiva gjorde i alla fall mig än mer nervös.

Men, ack så fel jag hade. I recensionen av skivan skrev jag att

”The Living Infinite” är i det närmaste ett perfekt album. Inte bara har bandet åstadkommit rent magiskt bra instrumentella insatser, de har lyckats skriva låtar med sådan verkshöjd och distinktion att SOILWORK faktiskt aldrig har låtit starkare. 

/Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 4

Nominerad: "End Of Disclosure" - HYPOCRISY

I april skrev jag följande om denna skiva:

Peter Tägtgren har byggt upp en gedigen trovärdighet under loppet av sin levnads bana som en av de mest hårdarbetande snubbarna inom metal. Jag fattar inte hur karln hinner med allt från att vara hyresvärd, producent och dessutom två band – PAIN och HYPOCRISY.
Att han då lyckas karva ut det bästa albumet HYPOCRISY gjort på år och dag är än mer imponerande. ”End Of Disclosure” är inget annat än en ren triumfmarsch från första till sista ton.

”End Of Disclosure” är, som ni redan har uppfattat, en skiva som kan komma ifråga för årsbästalistan, och en skiva som med emfas bevisar att HYPOCRISY är ett våldsamt begåvat band. Hatten av!

Ja, det räcker väl med det, eller hur?

/Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 3

Nominerad: "Aenigma" - IN VAIN.

En oerhört imponerande skiva i den progressiva dödsens fora. I recensionen av skivan skrev jag

[v]ad är det då som är så bra? Well, låt mig säga så här; storvulen musik som har stora pretentioner, och faktiskt lyckas komma upp i ambitionsnivåernas extrema höjd skrämmer bort lika många som den attraherar. Köper man, som jag, svulstigheten i bandets tonkonst då har man 51 minuters nästan total njutning framför sig.


Jag har återkommit till norrmännens skiva med viss regelbundenhet under året. Skivan släpptes i april så jag har haft tid på mig att göra detta. Och det känns oerhört bra att skivan fortfarande förtjänar den betygsåtta jag gav den. Detta kan annars ju ändras över tid. Denna skiva är dessutom en av flera skivor som Norge har spottat ur sig under året som kan komma ifråga för min årsbästalista. Jag kan redan nu "avslöja" att SATYRICON inte ens kvalar in i detta fält. Det ni.

/Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 2

Nominerad: "The Wild Hunt" - WATAIN

När WATAIN släpper nytt, då kan ni räkna med att undertecknad sitter i spänd förväntan över hur resultatet ska låta. "The Wild Hunt" är ett vida mer episkt och på många fler sätt nydanande verk än bandet någonsin har presterat sedan tidigare. Här tar man ut svängarna med rensång och ballad vid sidan av traditionellt sataniskt rens. Håller det? Ja, det måste jag ju säga i kongruens med att jag nominerar skivan till min årsbästalista.

"The Wild Hunt" är en modig skiva från ett band som alltid, alltid har stakat ut sina egna vägar och mejslat ut sin karriär med stor integritet och en rätt rejäl skopa jävlar annamma. I detta kommer WATAIN alltid att vara förkroppsligandet av det ack så slitna men i det här fallet så adekvata "trve black metal".

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 1

Nominerad: "Sons Of Aeon" - SONS OF AEON

En skiva från ett band som verkligen inte består av några duvungar. I min recension av skivan skrev jag att

Musiken i sin helhet är vansinnigt bra – bandet har en bredd och ett djup i sin musik som gör att jag emellanåt går helt bananas. Ta en låt som Burden till exempel. Introt är mäktigt episkt. Jag blir nästan andäktig när jag lyssnar på det. Sedan kommer ett nektarljuvt tvåtaktsparti som får mig att tänka på DARK TRANQUILLITY innan refrängen kommer in och gitarrerna bölar fram slingor som golvar totalt.

Jag återkom nyligen till skivan då det såklart måste lyssnas på en del musik igen nu när vi pratar årsbästalista. Och skivan håller verkligen än - här finns en gedigen hantverksskicklighet parad med en utpräglad känsla för melodi - allt levererat med en osviklig känsla för spelglädje och engagemang.

/Martin