Nya recensioner uppe på Werock

Tidigt i morse lades recensionerna 1040-1043 upp på Werock.se av yours truly.

 Jag var milt till mig i trasorna när jag fick tillgång till OPETHs "Pale Communion" för ca en och en halv vecka sedan. Oerhört intensivt lyssnande följde - vad jag tycker kan ni läsa här.










Tvåtaktens mäktiga och högst angenäma återvändande. "Exit Wounds" från favoriterna THE HAUNTED inbjuder till yster ringdans. Hela recensionen hittas här!

Kollega Robert har spanat in två mer obskyra skivor:

AMULETs "The First" och "Diesgrows" från LUCIFER WAS. Jag blev sjukt sugen på att kolla in den senare, det måste jag säga!

/Martin

Supporta Scenen: SONNE ADAM och MIASMAL

Godmorgon!

På onsdag kan man gå på undergroundhappening på KKSB i Helsingborg - stället där jag och Alex såg UZALA och THE SABBATH ASSEMBLY för ganska många månader sedan om ni kommer ihåg.

KKSB drivs av ett gäng eldsjälar som utan minsta tanke på ekonomisk vinning bland annat anordnar konserter i den tuffare skolan. SONNE ADAM är ett tungt och illavarslande murket gäng från Israel. Själva bandnamnet betyder på hebreiska människohatare, typ. Då fattar ni att musiken låter därefter. Värd att kolla in är bandets debut från 2011 - "Transformation" som får gomseglet att börja vibrera minst sagt!

MIASMAL är kvällens andra band - bandets finfina och ytterst sympatiska "Cursed Redeemer" är väl värd att kolla in tycker jag. Själv gav jag bandet en betygsåtta när jag recenserade skivan i början av maj i år. Old Schooldeath när den låter på detta sätt är en ren njutning för öronen.

Kvällen inleds 19:00 med folkkök, och fortsätter sen med band på scen ca 20:00.

Adress: Östra Sandgatan 9

Det kommer kosta 60kr och det kommer säljas billig öl.

OBS! Föranmälan krävs!, skicka till: helsingborgbastards@gmail.com

 

/Martin

 

 

Metallbibliotekarie Bensch återvänder till gruvan

Kära läsare.

Tiden går fort emellanåt minst sagt - det är nu lite drygt 7 och en halv månad sedan jag stämplade ut för föräldraledighet. Idag stämplar jag in igen, visserligen bara på halvtid, men från den 9/9 så blir det att hugga i på 90%.

Med detta återinträder såklart fredagslistan - den första kan ni börja ladda upp inför redan nu då den dyker upp här nästa fredag den 5/9. Har inte bestämt tema än, men har några att välja mellan kan jag säga, haha!

/Martin

Typ en recension: Allman Brothers - The 1971 Fillmore East Recordings

Säkerligen har du varit med om det. Känt en doft någonstans som plötsligt tagit dig tillbaka till barndomen, kanske en plastleksak, eller kanske en butik. Eller råkade du höra en bortglömd låt? PHIL COLLINS Another day in paradise får mig alltid att minnas mellanstadiediskona då alldeles jag fick dansa alldeles för lite. Det är dock lustigt det där med hågkomster, hur man ibland kan skapa ett minne av något man inte varit med om. Eller ens KAN ha varit med om.

När jag nu avnjuter ALLMAN BROTHERS' "Live at the Fillmore East" i sin fantastiska nyutgåva så gör jag just detta. Jag minns Fillmore East. Teatern som lade ner den 27/6 1971 och som jag således under inga omständigheter kan ha besökt i konsertsammanhang. Men när jag lyssnar så färdas jag tillbaka, tack vare musiken och tack vare vetskapen om hur, när och varför skivorna och konserterna kommit till och låter som de gör.

Originalliveskivan från 1971 tillhör gräddan av liveskivor som givits ut. Den består av två lp-skivor med musik omärkbart hopklippt från fyra konserter, det låter nästan som att det är en och samma spelning. Så bra var bandet, inte tu tal om det. Den som inte hört den skivan har gått miste om ett monumentalt verk i musikhistorien, jag hoppas att alla och envar gör bot och bättring och sätter igång Spotify illa kvickt.

Genom åren har fler låtar från konserterna släppts ut, på den nästkommande skivan "Eat a peach", på samlingsskivor och på deluxeutgåvor. Nu har dock bandet (eller skivbolaget) äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och har släppt ut de fyra konserterna av de totalt sex spelade som utgjorde stommen på originalskivan. Ljudet är inte pillat så vidare mycket med, det är inte överarbetat eller överdubbat, de lät så förbannat bra i vilket fall. Vi får simpelthen bara lyssna till ett band som stod på den absoluta toppen av sin karriär.

Jag var som sagt aldrig på Fillmore East. När jag lyssnar inbillar jag mig ändå att jag kan förnimma hur det var att stå där. Det var ingen gammal teater med sina knappa 50 verksamma år, men dess anda känns vis och magisk som tiden själv. Delvis säkerligen tack vare den fantastiska ägaren Bill Graham vars insatser för den tidens rockmusik gällande arkiverande och engagerande inte kan överskattas. Jag kan naturligtvis inte alls förnimma hur det var att stå där men efter alla dessa år av personligt intresse och engagemang i gamla amerikanska konsertarenor så har jag byggt upp en bild av hur det BÖR ha sett ut och hur det BÖR ha låtit därinne. Den bilden stämmer säkert inte, men jag kan inte välja - när Allman Brothers dänger igång Statesboro blues så kommer bilderna i huvudet likväl.

Inspelningarna finns på spotify, i en 6cdbox eller 3bluraybox eller, i nedkortat format, på vinyl. Cd- och blurayboxarna innehåller även konserten bandet gjorde på Fillmore East dagen innan det stängde och är även den en höjdpunkt. Man får liksom inte nog.

Den som tar fram den gamla originalskivan eller originalspotifyen håller säkert med killen som skriker efter dryga 16 minuter in i You don't love me: "PLAY ALL NIGHT!!!".

Det gjorde de nästan. Vilken jävla tur att någon spelade in det.

/Alex

King Diamond i Stockholm

Det kändes ju jäkligt underligt att KING DIAMOND spelade på Gröna Lund häromdagen, men det var icke desto mindre trevligt. Jag stod vid sidan av scenen och talade en stund med Matt Thompson (trummisen), det var en trevlig prick. Så öppnades plötsligt en port och några roddare höll upp ett svart stort skynke varpå jag sprang in i en kö till någon slags åkgrej, och hamnade vid sidan av skynket. Jag lyckades därmed se King komma i full mundering till sceningången. Han klev ur en bil och jag började ta bilder tills vakten tittade irriterat på mig, då sket jag i det. Bättre att bara njuta.

Bister (nä, rätt trevlig faktiskt) vakt och King i bil

King var snäll nog att ha rotat runt lite i låtlistan. Denna kväll bjöds vi på flertalet mumsigheter; Never ending hill (aldrig spelad live tidigare), The puppet master (aldrig spelad i Europa och inte spelad live sedan 2003), ett medley bestående av bl.a. Tea (inte spelad sedan 1990), Digging graves (aldrig spelad live tidigare) och det akustiska introt på A visit from the dead. Ja fy fan så bra. Speciellt Tea och The puppet master, då fick jag näsblod.

Dessutom hade King med sig kistan igen, den var senast med 1997 och då inte i Sverige. Denna gången kremerade han inte sig själv dock utan det var den räliga Grandma som fick sätta livet till när Cremation spelades. Inte mer än rätt.

Det var som sagt en underlig kväll, att se vår King hylla satan på nöjesfältet tillsammans med vunna kaniner, spunnet socker och åkattraktioner. Jag var väldigt stolt.

Två fina filmer finns på youtube, en komplett och en nästan. Njut.

/Alex

Till minne av Dick Wagner

Igår nåddes vi av beskedet att Dick Wagner lämnat oss. Det han lämnar efter sig är en underbar karriär som många av oss håller väldigt högt. Min högst personliga relation till honom är naturligtvis hans jobb med ALICE COOPER och hans bidrag till KISS "Destroyer". 1974 när Alice Cooper blev en artist istället för en grupp och vägen kanske kändes lite osäker knallade Dick Wagner in som en räddare i nöden och skrev och spelade på en av världens finaste skivor, "Welcome to my nightmare". Han stannade sedan med Alice till och med 1979 års "From the inside" vilket betyder att han är inblandad i alla de skivorna och turnéerna jag älskar mest. Starka låtar och ett ypperligt framförande av desamma var hans signum, och ingen glömmer väl hans höga svarta hatt och svarta mantel på 1975 års turné?

1983 återvände han till Alice efter några års bortavaro varpå de spelade in en sista skiva innan Alice gömde sig från världen under några år. "DaDa" är en riktig vattendelare bland Alicefans, många (mig inkluderad) håller den väldigt högt medan andra tycker att den är skräp. Utöver detta dök han upp som gubben i lådan några gånger genom åren, han var en av kompositörerna till Might as well be on mars på "Hey stoopid" 1991 och även den fantastiska The Underture på "Welcome 2 my nightmare" från 2011.

Världen har förlorat en fin gitarrist. Vi får glädjas åt det han lämnat kvar.

/Alex

Kiss-paus

Jag ber direkt om ursäkt för rubriken men jag kunde inte hålla mig (pun intended). Jag har förvisso semester men det finns ju lite att prata om i KISSvärlden så vad fan.

Först ut är att PAUL STANLEY's självbiografi nu kommit på svenska, Bokfabriken gav Carl Linnaeus i uppdrag att stå för översättningen vilket han gjort med den äran. Det är en bra bok, öppen och ärlig även om han emellanåt blir precis lika bitter och sur som både Ace och Peter i deras respektive böcker. Gene säger som bekant ingenting alls i sin bok så den räknas inte. Det framstår som mer och mer underligt att dessa fyra herrar fann varandra och lyckades skapa ett monster som efter 40 år fortfarande ångar fram. På lite halvstadiga ben numera i mitt tycke, men ångar gör det ändå. Om Paul verkligen uppfattat sitt liv och sin karriär som han berättar i boken så får vi vara glada att han åtminstone varit förhållandevis psykiskt stark eftersom upplevelserna han emellanåt pratar om lika gärna skulle kunnat utmynna i ett missbruk av något slag. Jag ska med glädje pumpa Carl på information om översättningsarbetet när vi gör en repris på fjolårets Kissföredrag i Trollhättan den 13/9 (mer info kommer). Boken går för övrigt självklart att låna på biblioteket.

Och så blir det rymddags: ACE FREHLEY släpper en ny skiva i augusti kallad "Space Invader". Det hade jag inte vågat hoppas på samtidigt som jag efter den fina "Anomaly" som kom 2009 kom på mig själv med att få höga förväntningar. Jag gillade "Anomaly" från första stund, samtidigt slog han underifrån då eftersom i princip ingen trodde att han någonsin skulle kunna göra en skiva igen. Denna gång fick jag försöka hålla tillbaka förhoppningarna en smula, jag ville inte bli monsterbesviken. Detta var dock onödigt eftersom jag gillade "Space Invader" skarpt redan vid första lyssningen. Produktionen är sämre än "Anomaly" men jag har överlevt betydligt sämre dylika och skiter lätt i sådant om bara låtarna är bra, vilket de är. Han mjölkar "Space"-grejen lite väl mycket men det får vara som det är. Tredje låten I wanna hold you är fanimej bland det starkaste han spottat ur sig någonsin, en svängig rackare med skön 70talskänsla. Change är ödesmättad med en svinbra melodi, Inside the vortex har en sjukt bra refräng och på det hela taget är det bara öronen som är i vägen för att mitt leende när jag hör skivan skulle gå runt hela huvudet.

En sak dock: han kunde struntat i att spela in covern på The joker, det är en helt onödig version som jag från och med nu alltid kommer att hoppa över / ta bort från spellistan. Han får såklart göra vad han vill men jag undrar vad som föranledde detta magplask. Dock så rättas allt till i sista spåret Starship. Jag älskar hans instrumentala låtar och håller Fractured quantum från "Anomaly" som en av låtarna som ska spelas på min begravning. Starship kommer inte långt efter. Sju fina minuter som avslutar den bästa Kissrelaterade skivan jag hört sedan han behagade släppa en skiva senast. Även om jag lärt mig lite för mycket om Ace som privatperson under åren för att helt tycka att han verkar vara en hyvens påg så är och förblir han en av mina största scenidoler.

Jag har förbeställt digipacken och vinylen. Digipacken har den snygga retrotiteln, och vinylen är den jag kommer att lyssna på hemma. Synd bara att de inte körde retroversionen på samtliga utgåvor eftersom den reguljära är betydligt tråkigare.

Nu återgår vi till sommaren.

/Alex