Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 6

Nominerad: "Promulgation Of The Fall" - DEAD CONGREGATION.

Grekernas death metal är så svärtad att det nästan blir jobbigt att lyssna på den. Men bara nästan. Jag var oerhört imponerad av "Promulgation Of The Fall" när jag recenserade skivan för Werock i mitten av sommaren. Känslan är kvar - detta är death metal när den är som bäst. Här finns mörkret, ångesten, vreden och döden väldigt närvarande.

Jag plockade fram de stora superlativen och skrev att

[d]etta kan vara det absolut coolaste och bästa jag hört i år. Tycker man att exempelvis BEHEMOTH har blivit aningens för polerade ljudmässigt på ”The Satanist” - då är detta en skiva man ska kolla upp. I övrigt är DEAD CONGREGATION ett band som gör det minst lika bra som de polska dödsgiganterna.

Stora ord kanske, men faktum kvarstår, "Promulgation Of The Fall" är en episk skiva i ordets allra bästa bemärkelse.

/Martin

A Real Live Christmas, vecka 2

Det var väl en fin första vecka med massor av skoj inspelningar och kul i poolen? Vi fortsätter med mer blandat mums och njuter av alla dessa människor med kassettbandspelare som gjort kulturgärningar en masse.

8/12 Kiss – Detroit 1984 (Animalize Live)

Vi kickar igång veckan med en av de bästa köpfilmerna jag vet. Inspelad på anrika Cobo Arena i Detroit, med sättningen som är min favorit ur ett barndomsnostalgiskt perspektiv. Låtarna går i 180, Eric är snortight och spelglädjen är nästan så man kan ta på den. Men när bassolot kommer så spolar jag nog en smula ändå, eller går och hämtar mer kaffe.

9/12 Genesis – Boston 1974

Vilken grej ändå. Genesis har precis blivit ett stort namn och väljer då att på sin nya turné köra den nya skivan, en temadubbel-lp dessutom, rakt av. Knappt några gamla hits, ingen Supper’s ready, bara den nya skivan och en eller två äldre låtar som avslutning. Men vilken skiva, och vilken spelning. En publikupptagning i nästintill otroligt bra kvalitet. Skoj!

10/12 Rainbow – Kyoto 1976

Rainbows japanturné 1976 är tveklöst den bästa turné de gjorde, och musiken de spelade framfördes med en frenesi och ljuvlighet som de inte lyckades åstadkomma vare sig innan eller efteråt. Hela turnén finns tillgänglig i oftast fantastiska ljudupptagningar, även den officiella liveskivan ”On Stage” är som bekant inspelad på denna runda. Jag valde Kyotogiget eftersom det är ett av de riktiga supergigen med både Stargazer och A light in the black (den senare försvann snart ur låtlistan) samt ett jam på The Shadows-hiten Apache som mig veterligen bara hände just i Kyoto. En ypperlig publikupptagning från den japanska bootleggern Mr. Peach bjuder oss således på en riktig högtidsstund i hörlurarna.

11/12 Alice Cooper – London 1989

Jag dissade ju (nästan) Alice ovan så nu får han ta plats med den andra kvällen på Wembley arena 1989. Trashturnén är i full gång, låtlistan bjuder på obskyriteter som Desperado och Gutter cat vs. The Jets samt nästan hela "Trash"-skivan. Jag hade faktiskt möjlighet att se detta i Köpenhamn men avstod. För jag var dum i huvudet.

12/12 Black Sabbath – Syracuse 1976

På undertecknads namnsdag blir det stenjävlahårt. En kristallklar radioinspelning från en av Sabbaths sämst dokumenterade turnéer. Och vilka låtar vi bjuds på, det är tyvärr inte hela giget men på den knappa timmen som bjuds har radion ändå lyckats få med rariteter som Gypsy, Electric funeral och den riktigt rara All moving parts (stand still). Jag minns fortfarande när detta gig läckte ut via Wolfgangs Vault. Det var en fin dag.

13/12 Rainbow – Fukuoka 1976 / 220 Volt – Östersund 1982

Det är luciadags och vi lyssnar lite på ännu ett Rainbowgig innan vi hoppar över till gänget i 200 Volt. Voltarna spelade två gig denna dag enligt Mats Karlsson, och det som finns bevarat bland samlare är en videoupptagning på det andra giget – det ägde rum på Folkets Hus och bandet kör på alla cylindrarna. Kvalitén på inspelningen är dålig, men vi överlever eftersom det finns så otroligt lite material med 220 Volt ute bland samlare. White powder, för bövelen!

14/12 Alice Cooper Göteborg 2009 / Europe Helsingborg 1984

Alice Coopergiget i Göteborg var ett sådant som hade alla förutsättningar. En otroligt bra låtlista med många rariteter och en scenshow där han blev avrättad massor av gånger på olika sätt. Ändå var det tyvärr en ganska trött tillställning, bandet var inte det bästa och speciellt trummisen verkade tycka det var skittråkigt. Jag skippar därför den fina soundboarden som man fick på ett USB efteråt och hoppar tillbaka till 1984 och ett Europe på Idrottens Hus i Helsingborg. Ljudet är tyvärr bara sådär men de är så satans bra på denna höstturné att man får magknip. Briljant låtlista, en ny stark trummis och rökbomber. Vad mer kan man begära?

Ah, vilken vecka. Och snart börjar en ny. Med en av mina absoluta favoritliveinspelningar, alla kategorier. Tills dess, enjoy!

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 49: Konceptalbum

Godmorgon!

Idag ska vi prata konceptalbum. Det följer på en så pass överdriven genre som metal att det förekommer album som berättar, helt eller delvis, en historia på ett sätt som kanske inte NAPALM DEATHs album gör. Kanske är det en önskan att bli tagen på större allvar som får metalorkestrar över hela planeten att göra konceptalbum, kanske känner de behovet att ha en riktlinje i sitt kreativa arbete, kanske är det helt enkelt alltför svårt att avstå att göra något verkligt pretentiöst som gör att det numera finns en uppsjö av album av dylik sort. Vad vet jag?

Vad jag däremot vet är att flera av dessa skivor är så pass bra att de har sålt stora upplagor och i vissa fall anses vara kreativa höjdpunkter i bandens diskografier. Med den uppsjö av musik som finns inom denna ganska speciella nisch var det inte helt lätt att välja 5 skivor som jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet. Men det gick, haha!

Vi kör.

"The Key" av NOCTURNUS. Denna skiva kom 1990, en tid då death metal fortfarande var relativt ny som genre och då väldigt mycket av texterna handlade om olika akter av våld. Det var mycket blod, tarmar och ond bråd död. I detta skede släpper NOCTURNUS en skiva som handlar om en cyborg som åker tillbaka i tiden till år 0 i akt och mening att hindra att kristendomen fick så stort genomslag. Vilket den också lyckas med, och historien blir ganska så annorlunda. Lägg till detta ett bruk av keyboards som verkligen inte var ett instrument som sågs med blida ögon av den extremt traditionella death metalscenen och vi får en skiva som verkligen var före sin tid, och som verkligen är bra.

"The Singularity (Phase I: Neohumanity" av SCAR SYMMETRY.
Med denna skiva har SCAR SYMMETRY påbörjat det som ska bli en trilogi med transhumanism som sammanhållande tema. Skivan beskriver en värld där människa och maskin går samman för att skapa nästa steg i evolutionen. Jag vill redan nu utnämna skivan som det bästa SCAR SYMMETRY släppt från sig. Projektets hela mäktighet är av sådan grad att nog ganska många band skulle dra sig från att ge sig in i dylika krumsprång. Med en sådan här inledning blir jag dock extremt till mig i trasorna - varenda låt är så fruktansvärt bra att det inte går att bli annat än impad. Ska jag välja en låt som sticker ut lite extra får det bli Cryonic Harvest.
"Operation: Mindcrime" av  QUEENSRYCHE. Konceptalbumens konceptalbum enligt många. Jag nöjer mig med att konstatera att QUEENSRYCHE åstadkom ett album som verkligen fortfarande lyssnare hittar till. Vansinnigt bra platta är det i vilket fall. Historien om Nikki, en narkoman som desillusionerad över samhällets förfall dras in i en revolutionär grupp ledd av den minst sagt manipuläre Dr. X och som används av denne efter grundlig hjärntvätt som mördare för att undanröja politiska ledare må man tycka vad man vill om. Försäljningsiffrorna talar sitt tydliga språk - skivan har sålt över 1 miljon enheter bara i USA, och skivan omnämns ofta när det gäller skivor som man bör ha hört innan man dör.

"The Metal Opera" av AVANTASIA. När EDGUYs sångare Tobias Sammet drog igång sitt AVANTASIA projekt så höjde han ribban avsevärt när det gäller power metal. I alla fall när det gäller de två första skivorna som projektet gav ut. Jag är ingen stor uppskattare av power metal, men framför allt första skivan är så bra att det inte går att göra annat än att kapitulera. Med en stor samling gästsångare (att bandet har kunnat spela live så mycket som det faktiskt gjort är inget annat än en logistisk och planeringsmässig triumf) som spelar olika roller var projektet ambitiöst redan från starten. Albumet har en stor och extremt komplicerad grundhistoria som ni hemskt gärna får bekanta er med om ni har lust. Power metal är ju den mest tjo- och tjimmiga av metals subgenres. Det ska vara trallvänligt och käckt. Det är det även här, men här finns ett allvar som jag tycker tränger igenom - låtmaterialet går sannerligen inte av för hackor - och samtliga gästsångare går in med vässade vapen. Det är extremt njutbart.

"Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes Of Madness" av COHEED AND CAMBRIA.
En ruggigt lång titel på tredje albumet från proggarna i COHEED AND CAMBRIA, bandet som gav sig ut på en vindlande färd över inte bara ett album utan fem som berättade historien  om The Amory Wars. Från början var historien en tetralogi om fem grafiska romaner skriven av bandets frontfigur Claudio Sanchez. Precis - nördometern slår i taket, vilket jag är helt bekväm med. Denna skivan är i särklass den bästa i serien - det är vindlande musik. Allt från det vackert skira till det brötiga ryms. En skiva som jag, fortfarande, återvänder till med oregelbundna intervall.

Fredagslistan 2014, vecka 49: Konceptalbum

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "Exit Wounds" - THE HAUNTED

Om man gladeligen hänger med i andra bands transformeringar (se föregående nominerade platta) så finns det vissa band jag gärna hör låta på ett specifikt sätt. Marco Aros återkomst till THE HAUNTED saluteras med en skiva sprängfylld med tvåtaktsthrash.

Exakt som jag vill att bandet ska låta. Inga gnölsånger som bandet sysslade med under Dolvings andra sejour i bandet så långt öronen hör. Här är det rens som prioriteras.

Med genomgående muskulöst riffande, en Aro som gastar i ett läge, trumspel som får mig att dregla så är detta en skiva att utan vidare eftertanke banga sönder huvudet till. Och det, kära vänner, är ett gott betyg.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 4

Nominerad: "Pale Communion" - OPETH

OPETH är ett viktigt band för mig. Hade jag tvingats välja ett band att lyssna på för evig tid hade jag med stor sannolikhet valt OPETH.

Jag var svårt nervös när jag fick tillgång till "Pale Communion". Jag tyckte att "Heritage" var en besvikelse till skiva för att låtarna inte höll måttet. Growlet saknade jag inte - det räcker att gå på konsert med bandet för att få skäppan full med growl - men låtarna var inte av den kvalitetsgrad som bandet skämt bort oss med sedan starten för 24 år sedan.

Jag drog faktiskt en suck av lättnad efter första genomlyssningen av "Pale Communion". Låtarna var oerhört mycket starkare än på föregångaren. Här ryms det svängigt proggiga med det rent majestätiskt episka. Det är oerhört bra. Att sedan Åkerfeldt svarar för den starkaste sånginsatsen i karriären gör sannerligen inte skivan sämre!

I min recension av skivan skrev jag att

[...] det är låtarna som imponerar mest på mig - att förvänta sig att OPETH lirar på en nivå ganska mycket över rätt så många band är lika självklart som att förvänta sig blodvite om man hugger sig med kniv i låret - och jag tror nog att många med mig kan skriva under på att man förväntar sig lite mer från ett band som har levererat låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition, Deliverance och White Cluster än av vilket band som helst. Gott är det då att kunna konstatera att OPETH nu är tillbaka med en i stort sett fullständigt lysande skiva som jag utan att tveka plockar fram ett betyg på den övre delen av skalan till.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 3

Nominerad: "Blood Mantra" - DECAPITATED

Polska DECAPITATED piskar upp en organisk rensfest med kvalitetsförtecken på "Blood Mantra". Med sin andra skiva efter återaktiverandet av karriären är det tydligt att även denna del av bandets bana är kanske ännu intressantare än den första delen som innefattade skivor av toppkvalitet. Och det vill inte säga litet när det gäller polsk teknisk dödsmetall.

"Blood Mantra" är en smältdegel av intryck och känslor. Aggressivt spel krockar med rent hemsökande gitarrslingor, sorg och saknad stångas med vrede och förlust. Det är musik som förbryllar med sin intensitet och innerlighet.

I min recension av skivan skrev jag att

Det är mer dystert, ondskefullt men samtidigt så oerhört mycket mer organiskt än innan. Riffen är mer sparsmakade men också mer förtätade och drivande.

[...]

Här finns det kvalitet så det räcker och blir över att bygga en stabil och alltmer intressant andra del av karriären på. Hatten av!

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 2

Nominerad: "Echoes And Cinder" - ANCIENT ASCENDANT.

En av årets absolut trevligaste överraskningar. Den här skivan släpptes i mars, och jag hade mycket svårt att alls lyssna på något annat under en rätt bra stund. Vilket innebär ungefär en vecka - en evighet i recensionssammanhang kan jag tillägga. Öppningslåten Crones To The Flame lyssnade jag på minst 3 gånger per dag. Brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT har med "Echoes And Cinder" snickrat ihop en platta som med övertygande pondus övertygar mig om att detta bandet går en ljus framtid till mötes.

I min recension av skivan skrev jag att

Det som jag fastnar för med ”Echoes And Cinder” är att låtmaterialet är så vansinnigt starkt, och håller en jämn nivå. Musiken känns verkligen fullvuxen. Samtidigt som det är relativt lätt att identifiera flera för mig kära influenser så lyckas bandet skapa något verkligt eget och unikt.

[...]

I nuläget känns ”Echoes And Cinder” som ett av de starkaste släppen som har dykt upp under 2014. Återstår att se om det står sig när det är dags att summera året.

/Martin