Helsingborgs Bibliotek på Copenhell

Kära läsare!

Våra fysiska bibliotek må vara stängda, men det digitala är det inte. För första gången någonsin utvidgar Helsingborgs bibliotek sin verksamhet till vårt grannland Danmark och festivalen Copenhell som avhålls på Refshaleøn för sjätte året i rad. 

Jag har varit på festivalen tre gånger - redan första gången kände jag att här fanns ett embryo som skulle kunna växa till något riktigt bra. Och det har det gjort, till den graden att folk besöker festivalen ganska så oberoende av vilka band som gästar festivalen som Jonn Palmér Jeppson skrev i dagens Sydsvenskan. 

Om vi nu, ändå, ska prata akter så är följande mer eller mindre aktuella för mig att kolla in: 

GOJIRA. Fransmännens musik stod högt i kurs hos mig för ett antal år sedan. Sedan dess har jag tappat intresset lite för bandet, men jag går dit med inställningen att bli glatt överraskad och överkörd. 

GHOST. Med ny Papa, nummer III i ordningen, och med kommande material som verkar mer än lovande ser jag fram emot en storslagen, episk, blasfemisk och totalt golvande upplevelse när bandet går på vid midnatt. 

BLOODBATH. Behövs egentligen ingen förklaring, eller hur?

NUCLEAR ASSAULT. Verkligt klassisk thrash, och vad jag förstår riktigt många låtar från mästerverket från 1989 "Handle With Care" gör bandets gig givet. 

MARDUK. Elitartad black metal. Jag upplevde bandet för ganska många år sedan på Getaway. Med nytt material som piskar mattan med det mesta ser jag fram emot en överkörning. Trist dock att jag är tvungen att överge bandet innan konserten är slut då den krockar med BLOODBATH. 

Känner ni er sugna på att haka på så återfinner ni rapporteringen på följande ställen: 

Instagram: http://instagram.com/hbgbibliotek/

Instagram (privat)  http://instagram.com/metallbibliotekarien/

Werock.nu (för längre recensioner)

och, såklart, här på bloggen. 

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 25: Mörk midsommar

Ibland känner man för att ligga i en soffa och bara dra något gammalt över sig. Förslagsvis en filt modell ingådd. Den senaste tiden har det varit så för undertecknad. Oavsett om skyarna är gråtunga av regn eller solen kvittrar, fåglarna skiner och himlen är gul så kan höstkänslan infinna sig i hjärteroten. Då passar det ypperligt med en lista av det lite vemodigare slaget. Vi snackar melodisk döds med progressiv känsla att skölja ner midsommarmaten med. Hurra!

LEPROUS får den äran att inleda. De visar sig vara IHSAHNs liveband från början, det visste jag ej. The Price bjuder på trallvänligt sväng och melodiskt gnällmörker av bästa slag. Typiskt bra emo-inledning som påminner lite om TOOL på sina ställen.

De gamla travhästarna PARADISE LOST följer upp med den muntra låten No hope in sight. Hur många har inte minnen till PARADISE LOST? För min egen del var det Icon-plattan och TIAMATs "Wildhoney" som stod för flertalet känslostormar signerade hjärta/smärta under sena tonår och som satte sig benhårt fast i själens mörka vrår.

Nya skivan heter "The Plague Within" och är det bästa och mest allvarliga våra vänner fått ur sig på bra många år. Sedan mitten av nittiotalet skulle jag vilja påstå. Hör bara på textraden till låten Beneath Broken Earth: "Hail to nothingness, you wish to die" (!) Melodisk doom, dystert midtempo, vackra långsamma partier och sedan lite snabbt dödsmangel på det. Bara att hugga in på denna mörka, mustiga gothtårta!

 
A FOREST OF STARS Drawing Down the Rain klockar in på långa 9:31 men det är väl använda minuter. Folkmusikvibbar och fartfyllda knätofsar. Glada tillrop och violiner. Post-rock, blastbeats och väsig sång på det. Rensång också för den delen. Går det ens? Ja, det gör det - och det med bravur. Till skogs!


 

ENSLAVEDs "In Times" påminner om föregångaren "RIITIIR" på det vis att skivan ger en mer och mer för varje genomlyssning. Nya passager vecklas ut och öronen hittar ny mat allt eftersom. Thurisaz Dreaming är ett bra exempel på detta, därför får den plats fyra på listan även om det finns andra mer omedelbara godbitar på "In Times".



 
SULPHUR AEON Incantation. Vi kliver slutligen ner på havsbotten och hälsar på Cthulhu! Ett riktigt skönt mörker är invävt i detta bands habila dödsmetall. En episk låt från ett riktigt bra konceptalbum. Totalt äg från början till slut! Eller som vi brukar säga, Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn!

God, mörk midsommar på er!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 25: Mörk midsommar

Fredagslistan 2015, vecka 25: En spretande lista

Godmorgon!

Idag blir det en något spretande lista. Jag surfade runt på Spotify och hittade ett antal låtar som antingen var nya (och bra) eller ganska nya (och bra) och det föll sig ganska naturligt att göra en ganska otematisk lista denna vecka om jag säger som så.

Vi kör.

 LAMB OF GOD har återigen lyckats skapa en skiva. Det brukar ta emot nämligen när bandet från Virginia ska göra musik. Ofta är det extra kämpigt för Randall Blythe på sång. Om det märks? Inte nämnvärt. Still Echoes är en väldigt fin och röjig låt som, om den är en fingervisning om hur resten av "Sturm Und Drang" låter, gör att jag verkligen får mersmak.



SIGH från Japan levererar på "Graveward" lätt den mest överdrivna musiken jag har hört i år. Subgenren är avantgarde/black metal. Väldigt orkestralt emellanåt. Det märks framförallt i en låt som The Tombfiller. Det är fantastiskt underhållande och skojig musik att lyssna på. Lägg gärna märke till det fina bruket av brass i låten. Fruktansvärt bra!




Hurra! Nytt material från världens bästa och mest avslappnade sidoprojekt THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA. Jag har syltat ner mig i detta band otaliga gånger på bloggen att jag hoppas ni har lite koll på bandet som började som ett, rätt gissat, sent på nattensnack mellan bland andra Björn Strid  och Sharlee D'Angelo från SOILWORK respektive ARCH ENEMY. Strid sjunger som vanligt helt fantastiskt! Och som det svänger!

Famine Of God's Word från "Grand Morbid Funeral" av BLOODBATH. Inga krusiduller alls. Full matning från åldermännen som verkar ha fått upp ångan rejält och levererat det bästa albumet i sin karriär. Om death metal hade varit en monarki hade detta gäng varit kungar baserat enbart på den skivans meriter. så bra är det.




Avslutar med vackra THE GREAT DISCORD och Selfaeta från vanvettigt starka "Duende". Alltså, jag vill verkligen stryka under detta - "Duende" är en helt magisk skiva som är episk i ordets allra bästa bemärkelse. Kolla in den om ni inte gjort det.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 24: En spretig lista

Sweden Rock 2015, tankar del 2

Alright, det tog en dag extra att landa denna gång. Åldern tar ut sin rätt, och även om jag bara var på plats en dag så kändes det som en vecka. Eller inte riktigt, men ni fattar.

Presskonferensen med JUDAS PRIEST var trevlig, en förhållandevis avslappnad tillställning där Rob Halford bl.a. blev tillfrågad om det fanns någon tanke på att göra mer sologrejer ("yes...maybe...the clock is ticking, right? So who knows") och någon frågeställare kläckte idén att de borde göra någon form av hyllningsturné till "Painkiller" som firar 15 år i år. De ställde sig positiva till detta så snart kanske vi får höra All guns blazing live igen!

Efter presskonferensen var det dags för EXTREME, en av festivalens höjdpunkter för min del. Tyvärr körde de inte hela "Pornograffitti" som jag hoppats, men hits-setlisten går sannerligen inte av för hackor den heller. Bandet är så vitalt, så brutalt tight att det är synd att Garys röst inte når upp i samma klass längre. Han lät sliten som fan emellanåt, men jag väljer att ta på skygglapparna och glädjas ändå. Låtskatten är fenomenal och de plockade fram några fina obskyringar till mig i Li'l Jack Horny och He-man Woman Hater så jag spelade lite luftgitarr och njöt.

Till sist var det dags för Judas Priest. Jag hade låga förväntningar även om Rob lät hyggligt bra förra gången de var här. Inget hade kunnat förbereda mig på den totala överkörningen han skulle bjuda på. Han berättade på pressmötet att han nyligen opererats för ryggen (eller vad det nu var), och det gjorde något med hela hans attityd. Inga solglasögon hela giget igenom, inget stillastående på en punkt, nej han promenerade runt på scenen och verkade njuta av varje sekund. Och rösten - herregud. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna säga det igen, men jag njöt. Blundade och njöt. Han höll tonen, han kraxade inte, och jag har dubbelkollat på videoinspelningar efteråt och jo - han har på något mirakulöst sätt lyckats sjunga upp sig. Den gamle gubbajäveln visar alla andra att han kan smiska omkull dem vilken dag som helst.

Det var en fin stund jag hade med Priest innan Toyotan begav sig hemåt igen. En lyckad festival av allt att döma, som vanligt fantastisk personal som är så otroligt vänliga och hjälpsamma och jag bjuder på en vänlig shout out till Fredrik (var det väl?) i presstältet! Vi ses nästa år.

Till sist, jag gick igenom bilderna jag tagit och lyckades hitta en såndär bild, i telefonen no less, som man bara drömmer om. Är man lång så är det ibland lätt att få folk att titta in i kameran, kolla Robs min :) Jag inbillar mig att Glenn också tittar, men det vet vi ju egentligen inget om.

Tack till alla som följde mig under dagen, 'til next time!

/Alex

Sweden Rock-tankar del 1

Jisses vilken start. Jag hade som sagt tänkt se PORTRAIT men hamnade framför SIRENS istället och stannade där. Det var ju för bövelen Anneke från THE GATHERING på sång, tillsammans med Liv Kristine och inte minst Kari från 3RD AND THE MORTAL. Jag fick näsblod av glädje, deras egna låtar var grymma men när Kari sjöng Death hymn och Anneke sjöng Saturnine och Strange machines var inte ett öga torrt i salongen!

Nästa band blev EXCITER från Kanada. Ett gammalt band men de hade tydligen aldrig spelat i Sverige förr. De var lite småroliga men lät ärligt talat bara snäppet bättre än Gnestaskolans Sound of music-uppsättning 1985 (klass 5b).

Efter Exciter hade jag en paus i schemat innan ACE FREHLEY. Då bjöds det till Kissträff vid stora scenens mixertorn. För den oinvigde kan nämnas att det där med KISS ibland är att likna med nomadstammar - man förflyttar sig klump till olika ställen i världen som anses relevanta i ett Kissteoretisk sammanhang. Denna gång fick jag stifta bekantskap med flera personer jag bara känt via internet i många år, sånt är ofta trevligt!

Ace var vid god vigör, oväntat god faktiskt. Bra låtset förutom det eländiga bassolot, och en fenomenal Richie Scarlet tillbaka som andregitarrist. Det blev fina 70 minuter där Breakout och 2 young 2 die var de bästa låtarna, men nog kunde han fått ett helt 90minutersset?

Jag kollade några låtar med NUCLEAR ASSAULT och MOTHERS FINEST också innan jag gick och gömde mig i presstältet eftersom FIVE FINGER DEATH PUNCH hotat med att spela. Där sitter jag nu i väntan på en presskonferens med JUDAS PRIEST. Nästa rapport blir imorgon söndag eftersom det sedan är EXTREME, följt av Judas och sen kör jag hem.

Tata for now,

Alex

Sweden Rock Festival 6/6 2015

Så är jag på plats! Det blir en lång dag med få pauser, först ut är Kristianstads egna PORTRAIT och kanske hinner jag även slänga ett öga på SIRENS som ju har den fantastiska Anneke Van Giersbergen på sång. Later!

Fredagslistan 2015, vecka 23: GHOST

Godmorgon!

Idag ska vi prata om GHOST (alternativnamnet GHOST B. C. som bandet tvingas använda utomlands kör jag inte med i detta inlägg).

2010 kom bandets debutalbum, som redan innan det fanns tillgängligt, var sjukligt hypat av en journalist/skribentkår som betedde sig hyllande ad nauseam. Jag avstod därför under lång tid att lyssna på bandet, inte för att jag anser mig bättre än gemene man, utan för att jag inte ville dras med i den hysteri som omgärdade det mystiska bandet och få min lyssnarupplevelse fördärvad. När jag väl lyssnade på "Opus Eponymous" blev min reaktion undrande. Vad var det som var så bra med detta?

2011 befann jag mig på Getaway Rock Festival som hade bokat bandet och förlagt giget till scenen i gasklockan. Kön var bisarrt lång, och jag trodde faktiskt att jag inte skulle komma in. Det gjorde jag, och blev glad för nu fattade jag grejen med bandet. Live är GHOST något helt annat än på skiva. Det teatraliska i bandets hela, väldigt uttänkta, väsen är något som verkligen lyfter när bandet står på scen och sjunger sina popartade låtar om rituella mord, Satan och häxeri. Det ligger något väldigt provokativt och snyggt i just detta: bandets musik är förförisk lättillgänglig.

Jag har tagit med hela tre låtar från "Opus Eponymous" i veckans lista.

Genesis. Jag har en svag sida för episka instrumentella låtar. Sista spåret är båda delarna. Den smygande inledningen är ytterligare ett plus i kanten.

Stand By Him har ett ruggigt effektivt trumkomp som inleder låten som handlar om häxeri och djävulsdyrkan. Underbart! Plus för den väldigt fina refrängen.

Ritual. Bara texten i refrängen slår ju in alla dörrar:

This chapel of ritual
Smells of dead human sacrifices
From the altar bed
On this night of ritual
Invoking our master
To procreate the unholy bastard

Ja, jösses!

Till skiva nummer två "Infestissumam" var hypen om möjligt än värre. GHOST hade gjort väl i från sig både hemmavid och internationellt. Jag tycker generellt att "Infestissumam" är något svagare än debuten. Omslaget däremot är killer.

GHOST låter här aningen hårdare än på detbuten (vilket bara är bra) men personligen var det inte många låtar som lyfte för mig. Per Aspera Ad Inferi gjorde det å andra sidan rejält.


I år släpper bandet sin tredje platta "Meliora". Det finns redan nu ett smakprov på hur den kommer låta i form av Cirice. Och den är djävligt bra. Inledningen doftar kraftfullt av SLAYER på titelspåret från "Seasons In The Abyss" om ni frågar mig. GHOST har aldrig låtit så här tunga. Pukorna är, tja, matiga. Jag blir oerhört nyfiken på att höra resten av skivan. Bara omslaget får mig att salivera.

 

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 23: GHOST