Blekinge calling! (men mest Ranestrane)

Leute! I'm back, eller som de hade sagt i nordvästra Bremen "Ich bin ein Berliner".

I Blekinge har det börjar fatta sig, jag jobbar för närvarande på ett bibliotek men från imorgon jobbar jag på två. Sådan är livets gång.

I vilket fall, jag måste göra min medborgerliga plikt och informera samtliga läsare om att man i början av december kan få se fantastiska Ranestrane från Italien framföra hela sin nya skiva "H.A.L." i Köpenhamn, detta till det facila priset av typ 150 kronor. De kör dessutom mer material, typ hela förra skivan också, så man får massor av prog för pengarna.

Vi ses väl där? 4/12, Koncertkirken, Köpenhamn kl. 21.00

Biljetter och mer info finns på: BILLETTO

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000

Gott folk!

Denna vecka tittar jag närmre på år 2000. Från början hade jag tänkt att kolla in hela 00-talet och gjorde en sökning på Metal Archives på just denna tidsperiod. Runt 30.000 skivor. Det avskräckte lite, haha! Så i någon sorts kompromissanda valde jag att sysselsätta mig med år 2000 - ett år då det kom ut något mer lätthanterliga 845 skivor.

Lite tidsperspektiv. År 2000 bodde jag i Lund. Jag hade inte än kommit på att jag ville jobba som bibliotekarie. I musikvärlden hade ett 90-tal präglat av ypperlig death metal under senare hälften av årtiondet fått ge vika för ofta rent gräslig nu metal som hade börjat tränga igenom till mainstreamforan av musiken, men ganska snart blev lika inkrökt i sig själv och förlorade sin attraktionsgrad i överljudsfart. Om den någonsin haft en attraktionsgrad, haha!

Andra noterbara skivor som kom ut detta år: "Battle Hymns" av MANOWAR, "Pleasure Pave Sewers" av LOCK UP, "Reinventing The Steel" av PANTERA, "Litany" av VADER och "Clayman" av IN FLAMES. Vissa av dessa skivor lyssnade jag på då, och lyssnar jag fortfarande på emellanåt. Andra inte, haha!

Vi kör!

NILE släppte nytt förra veckan faktiskt - "What Should Not Be Unearthed", men det struntar vi i just nu (för skivan är väl värd att kolla in) och sätter skivan med 15 år på nacken "Black Seeds Of Vengeance"under lupp. NILE är ett band som med stenhård stringens har hållit stilen i stort sett genom hela sin karriär. Det har varit Egypten och teknisk dödsmetall för hela pengapåsen till bandets fanskaras stora acklamation. Jag tillhör själv de som har tokhyllat bandet sedan Henrik Nygren introducerade mig för bandet med skivan "Annihilation Of The Wicked". Jag har sagt det innan, och kommer säga det fler gånger - antalet band som Henrik har sett till att jag fått upp öronen för är skrattretande många.

I vilket fall - "Black Seeds Of Vengeance" är skiva nummer 2 från South Carlolinabandet och den gavs ut på Relapse. Omslaget är, well, inte det finaste i bandets diskografi, men om någon någonstans skulle tvivla på att skivan gör ont så rätas det frågetecknet raskt ut med det omslaget. Jag har valt låten Masturbating The War God, först och främst för att den heter Masturbating The War God. Det är svårt att inte garva och inse att man är en tramsepelle, men också för att den är en låt med så vanvettigt mullrande sång att gomseglen krackelerar. Jag ber er särskilt notera den episka anslagets intrände vid 3:30. Satan så snyggt det är! Jag gillar också, väldigt mycket, bandets lekande med temposkiftningar. Fler band borde ägna sig åt det.



BORKNAGAR, och i synnerhet låten Colossus, är ytterligare ett band som Henrik gjorde mig uppmärksam på. Jag har haft med låten i flera fredagslistor, men låten är av den digniteten att jag inte tvekade en sekund när jag insåg att "Quintessence" gavs ut år 2000. Jag kan lyssna på låten hur mycket som helst utan att tröttna. Övergången vid 2:04 är så magiskt bra att jag ryser varje gång jag hör den. Bandet bildades 1995 av Öystein Garnes Brun som en andningsventil för att skapa mer melodisk musik i konstrast till den norska black metalscenens brutala musikaliska övningar. Och det lyckas bandet bra med.





Skiva 2 från SOILWORK - "The Chainheart Machine" har jag tjatat om mycket. Jag älskar den skivan för dess råhet och rättframma driv. Henry Rantas i stort sett kompromisslösa piskande är en starkt bidragande orsak till min dyrkan, men även Björn Strids galtgastande uppskattas svårligen. Det finns gott om fin låtmumma på denna skiva. Jag valde Possessing The Angels av flera anledningar. Den har ett fint driv, ett väldigt simpelt men effektivt huvudriff, och en fin mellansektion som avbryts föredömligt vid 3:14 med ett vrålsnyggt, ja vrål, av Strid. Föredömligt!






Jag vet inte vad ni anser om inräkningar på virveltrumman, men själv är jag oerhört svag för detta grepp. THE CROWN är ett band som hade en fin utgivningstakt. Kolla in detta: 1999 kom första skivan "Hell Is Here", 2000 "Deathrace King". Sen tog bandet lite paus till 2002 då de släppte 3 skivor, men två av dem var inspelade tidigare under namnet CROWN OF THORNS som bandet tvingades ändra till THE CROWN på grund av att ett annat band ägde rättigheterna till namnet, samt "Crowned In Terror". 2003 kom "Possessed 13", 2004 "Crowned Unholy" som är en nyinspelning av "Crowned In Terror" med så många ändringar att jag fan inte ids lista alla här. Sen iddes inte bandet mer utan lade ner, bara för att återuppstå 2009. Sedan dess har bandet gett ut 2 skivor "Doomsday King" 2010 - den är bra - och "Death Is Not Dead" 2015 - den är inte bra.
I vilket fall - "Deathrace King" har en låt som är givet som låtval: Total Satan. Och den har inräkning på virveltrumman. Det räcker fan som kriterier, haha!

Ni vet ju att jag har ett stort och blödande hjärta för NASUM, ett band som genom sin sinnessjukt starka utgivning inte hade så lite med att göra att grindcoren som genre fick en uppfräschning den sannerligen behövde. Vid sidan av NAPALM DEATH är NASUM bandet som man bara inte får smita runt när det kommer till denna subgenre. "Human 2.0" kom ut den 23/5 2000 och är sprängfylld med så kallade "hits", även om det kanske är svårt att använda sig av sådana termer när det gäller grindcore. På skivan återfinns låtar som A Welcome Breeze Of Stinking Air, Corrosion, The Idiot Parade, Den Svarta Fanan  och låten som jag med (självklarhet?) har valt till listan - Shadows. Under sin avslutningsturné 2012 dedikerade bandet just den låten till den i tsunamin 2004 omkomne sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk. Jag har ett innerligare förhållande till bandets "Shift", men "Human 2.0" är en skiva som jag gärna återkommer till med jämna mellanrum.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000

Cynic på Wacken 2008

Gott folk!

Jag märker att jag börjar bli lite som Alex - jag letar aktivt inspelningar på Youtube av äldre spelningar jag varit på. Nu är jag inte i närheten av Alex i att gå jättelångt tillbaka i tiden - 2008 är trots allt ganska när vår egen tid. Jag surfade in på Wacken TV - den tyska festivalen är riktigt bra i att både streama från festivalen och lägga upp enstaka låtar av band som lirat på festivalen. Och plötsligt greps jag av en rent vansinnig längtan i att kolla in CYNIC igen. Och blev oerhört glad när jag såg att där fanns en film av bandets leverans av How Could I. Idag sväljer vi ner dylik musik med morgonkaffet, men 1993 när bandets debutskiva "Focus" kom då visste sannerligen inte folk hur de skulle hantera dylika musikaliska exkursioner. "Focus" och CYNIC var så extremt före sin tid att det inte är konstigt att bandet dröjde till 2008 innan det kom nytt material. Där emellan spelade både trummisen Sean Reinert och gitarristen Paul Masvidal i ytterligare ett nydanande band - DEATH.

Kolla in hur mycket Reinert njuter. Bara det gör det värt att kolla in filmen.



/Martin

Fredagslistan 2015: vecka 35 - Bra från USA

Howdy! Temat för dagens lista var långt ifrån självklart, det har stötts och blötts och velats in i det sista innanför pannbenet men så smög det sig på mig likt en tjuv om natten. Mycket av det jag lyssnat på den senaste tiden har en gemensam nämnare, nämligen att de kommer från staterna. Lyckligtvis har detta geografiska område bra mycket bättre saker att bjuda på än Donald Trumps skurkaktiga uppsyn och brutala comb over. Med den bilden färskt i sinnet (nej, den kommer inte att besudla vår vackra blogg, ni vet redan hur han ser ut) ger vi oss i kast med liten lista!

Inledningsvis går jag ut med en slamkrypare, Amalie Bruun/MYRKUR kommer som vi vet från Danmark men då hon bildade bandet samt bor och verkar i New York slinker hon med. Om ni inte stiftat bekantskap än med denna urtjusiga blandning av brutalblack och spröda körstämmor, gör om - gör rätt. Hypat tycker vissa, klockrent säger jag. Från självbetitlade EP:n (utgiven 2014) njuter vi av låt och uppmaning: Må du brænde i helvede. Hurra! Fullängdsdebuten "M" kom just ut som grädde på moset.

 



INFERA BRUO får mig, förutom att tänka på hur fantastiskt det vore om de istället hetat INFERNAL BRUNO, också att bli tjolahoppsanglad! Räserfarten står som spön i backen i denna black-present med glimmande snören! Gluttar vi under inslagspappret finns där också en hel del melodiöst att lägga öronen på. Jag utlovar en imaginär tårtbit till alla som lyckas sitta stilla till Visions of the Inner Eye.

Allvarsammare tongångar sedan. De av er som har för vana att se skräckfilm bör känna till rullen "I spit on your grave". Nästa band tar det ett snäpp längre och kallar sig helt sonika PISSGRAVE. Det finns något rart och påhittigt i det tycker jag. Av omslaget till "Suicide Euphoria" och dess tematik att döma vill man understryka sin tuffhet (och måhända föra tankarna till en viss MAYHEM-platta vars titel i sin tur påminner om en annan skräckfilmssamling signerad George Romero - men det är ett sidospår som vi kan låta bli att trassla in oss i). Musiken är tung och brötig och bjuder inte på några direkta överraskningar men är fullt habil. Gott så.

Man kan fråga sig om SKITARG har reflekterat över nästa band i sin låt Jag bryter nacken av din häst. Kanske och kanske inte. Nu är jag inget stort fan av nämnda band, däremot gillar jag just CATTLE DECAPITATION som är listans näst sista akt. En frisk fläkt grind/döds från San Diego smeker trumhinnorna i Mammals in Babylon från nya skivan. På det stora hela låter det som det brukar från det här gänget, men snäppet bättre. Som ett sabrerat årgångsvin!

Sist men icke minst - CHELSEA WOLFE. Jag har gillat hennes neofolk/goth/metal sedan jag hörde "Pain Is Beauty" för ett par år sedan. "Abyss" som kom i år känns spretigare men mer personlig och framför allt tyngre - och då pratar jag även om de skira singersongwriter-balladerna som liksom klöser sig fast runt hjärtat. Carrion Flowers heter pärlan vi lyssnar till. Är det renodlad metal rakt igenom? Nej. Är det bra? Tveklöst!
God fredag.

/Susanne

Fredagslistan 2015: vecka 35 - Bra från USA

Fredagslistan 2015, vecka 34: Ytterligare en otematisk lista

Gott folk!

Denna vecka blir det en otematisk lista. Det började med att jag ville göra en lista på band som har nytt material på väg ut, och det började bra, men det blev snabbt stopp så jag fick överge den tanken.

I vilket fall -

vi kör!

Jag var inte nådig mot pågarna från Pennsylvania i RIVERS OF NIHIL när deras debutskiva "The Conscious Seed Of Light" kom ut 2013. Jag kallade den för en mellanmjölksskiva. Produktionen från vanligtvis pålitliga Eric Rutan var en av huvudanledningarna. Den var så monolitiskt massiv att den begravde låtarna. Nu är bandet dock på gång med nytt material. "Monarchy" släpps faktiskt idag, och den är så mycket bättre än förstlingsverket. Jag har valt att ha med titellåten i veckans lista. Produktionen är oerhört mycket mer sympatisk mot öronen. Jag formligen älskar den gitarrton bandet fått fram, trummorna låter som trummor, basen ligger extremt tydlig i ljudbilden och bandet visar med Monarchy att de kan skriva grymma låtar.

SOILWORK är på gång med nytt material i form av "The Ride Majestic" som släpps nästa fredag. Bandet släppte i början av juli ett smakprov från skivan. Ska jag dra några växlar på hur det låter så är det att bandets fina form håller i sig, även om jag tror att det finns betydligt starkare låtar är titellåten. SOILWORK har haft sina dalar på medlemsnivå, men alltid med osviklig tålmodighet pressat ur sig plattor som alltid har innehållit minst en handfull verkligt bra låtar. För mig personligen kommer SOILWORK alltid vara ett band som jag med glädje ger min uppmärksamhet och min tid.



 Det blir lite mer DAWNBRINGER. Jag slirade såklart in på bandets förrförra skiva "Into The Lair Of The Sun God" då Matilda nämnde denna skiva som en favorit i kommentarerna på förra veckans lista. Jag förstår att hon tycker det. Detta är en rejält trevlig skiva som jag misstänker att jag kommer att återvända till. Bandet har inte krånglat till det när det gäller låttitlarna som går från "I" till "IX". Nu får ni "II" er till livs - en fin tvåtaktare till låt som utan tjafs skämmer bort örongångarna med oslagbar charm.





Ny skiva från mänsklighetens främsta fiende CATTLE DECAPITATION. Och jag gillar detta som ni förstår. Förra skivan "Monolith Of Inhumanity" tyckte jag endast var ok, med vissa noterbara undantag av genialitet. "The Anthropocene Extinction" är en skiva som är oerhört mycket starkare och framför allt jämnare. I slutändan är det ju ändå de skivorna som i alla fall jag uppskattar mest. Det är fortsatt bänghårt mosande som är bandets forte och jag utnämnde skivan till den bästa dödsgrindskivan jag har hört sedan MISERY INDEX gav ut "The Killing Gods" förra året.



Avslutar listan med lite THE AGONIST och Danse Macabre från "Eye Of Providence". Visst kan vi hävda att bandet har blivit lite repetetiva, men jag gillar ändå vad bandet åstadkom på den här skivan som släpptes tidigt i år. Mest imponerar Vicky Psarakis med en fin sånginsats, mycket glatt överraskande!







/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 34: Ytterligare en otematisk lista

Fredagslistan 2015, vecka 33: 5 skivor från 2014 jag missade totalt.

Gott folk!

Vi skriver augusti 2015, och jag tänkte att vi skulle grotta ner oss i lite gammalt material. Gammalt på sådant sätt att vi blickar tillbaka på 2014 som ju var ett extremt starkt skivår. Såklart missar man det mesta - det ligger i sakens rent praktiska natur: kollar du in 500 skivor så missar du flera tusen andra. Likt ett obönhörligt ymnighetshorn från helvetet fortsätter, år efter år, band och skivbolag att spy ur sig skivor. Här har ni 5 skivor jag missade förra året.

Vi kör!

"Night Of The Hammer" av DAWNBRINGER. Jag är oerhört såld på omslaget till denna skivan, därför får ni den i formatet större. Det andas mord och ödslighet på ett väldigt estetiskt tilltalande sätt på detta omslag. Bandet, med hemvist i Chicago sedan år 2000, sysslar med heavy metal med black metalinslag. I vilket fall lirar herrarna Chris Black (bas, trummor, keyboards och huvudsång), Scott Haskitt (akustisk gitarr), Matt Johnsen (sologitarr) och Scott Hoffman (kompgitarr) med ett satans sväng och osveklig övertygelse som får mig att vilja önska att jag hade koll på denna skiva förra året. Ni kan vara övertygade om att jag kommer ha bandet under radarn framöver i alla fall!


Den bästa skandinaviska dödsmetallplattan som inte kommer från närområdet står holländska ENTRAPMENT för på sin "Lamentations Of The Flesh". De här gossarna älskar sin death metal. Kolla bara in loggan. Visst påminner den om DISMEMBERs? Precis. Bandet drog igång sin verksamhet 2010 och ligger på ansedda (rättvist om ni frågar mig) Pulverised Records som bara det är en garant för kvalitet. ENTRAPMENT visar från taktslag ett att de är värda uppmärksamhet genom att hamra ner en tvåtaktstornado i titellåten som får mig att spontant stampa takten med frenesi.






Väldigt sparsmakat omslag till DEATH PENALTYs självbetitlade album. Gaz Jennings kanske några av er känner till? Gitarrist/basist/keyboardist i CATHEDRAL under många herrans år. När det bandet 2013 lades ner bildades DEATH PENALTY. Detta är tung och svängig musik. Lägg till en mer än lovligt kompetent sångerska i Michelle Nocon och bandets smörfeta riff slinker ner lättare än en veteöl en varm sommardag. Jag har valt låten med det i särklass tuffaste namnet på skivan Howling At The Throne Of Decadence att representera skivan, men kunde i princip ha valt vilken låt som helst. DEATH PENALTY är ett band som lirar med stor pondus och tydlig känsla. Jag har njutit av skivan på repeat hela föregående veckan, och har svårt att få nog av bandets tonkonst för tillfället.

Hannes Grossmanns soloalbum "The Radial Covenant" med en hel massa förträffliga gästartister gör att jag sörjer lite extra över att jag missade denna förra året, men å andra sidan har jag sett till att götta ner mig rejält nu. Hannes Grossmann är ansvarig för gediget trumspel på ALKALOIDs "The Malkuth Grimoire" som jag har skrivit om tidigare. En oerhört förträfflig skiva som mycket väl kan slinka in på årsbästalistan för min del. På låten The Radial Covenant I. II gästar Per Nilsson från SCAR SYMMETRY på gitarr. Detta är progressiv teknisk dödsmetall av typ och snitt som jag gillar. Produktionen är dock betydligt mer köttig än brukligt vilket jag uppskattar, och musikerna uppvisar visserligen avsevärd skicklighet, men utan att sabba låtarna. De står precis som hos ALKALOID i centrum, och är en faktor att ta i beräknande om ni nu inte brukar uppskatta sådan här musik i vanliga fall.

Äntligen finns BENEATHs andra platta "The Barren Throne" på Spotify! Islänningarnas brutala death metal som de debuterade med 2012 på skivan "Enslaved By Fear"köpte jag rakt av när den skivan släpptes. Denna är precis lika bra. Här hittar ni hastighet, blastbeats, tyngd och ett satans sväng. Helt ljuvligt om ni frågar mig, och något som gör att bandet sticker ut från gängse band i denna subgenre. Jag applåderar hela dagen för den brutala effektiviteten som bandet uppvisar i Putrid Seed Of  Affection, en helt fantastisk låt som dessutom har ett koncist slut. Och det är alltid bra. Fy fan för fade-outer - det säger jag helt ärligt.





/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 33: 5 skivor från 2014 jag missade totalt

Fredagslistan 2015, vecka 32: Top 5 av Van Halen

Godmorgon! Idag ska vi prata VAN HALEN, ett band som fick groteska mängder speltid i stereon hemmavid under tidigt 1990-tal. Och inte bara hemmavid förresten - i bil och i Walkmannen också spelades det musik av bandet med stor regelbundenhet. Bandet har under årens lopp dykt upp emmellanåt här på bloggen, men aldrig i en renodlad fredagslista.

Nu kanske ni tror att listan bara rymmer bandets mest klassiska hitlåtar? Låtar som Panama, Jump, Dreams, When It's Love, Right Here, Right Now, eller Hot For Teacher? Nä - de har vi ju hört till leda, idag ska vi prata lite mer dolda pärlor som i alla fall jag håller som betydligt mer intressanta, och som ni förstår lite provocerande, bättre i någon mening än gängse musik från bandet.

Vi kör.

 "1984" är fortfarande VAN HALENs mest säljande album med över 10 miljoner sålda skivor enbart i USA. Mycket beror detta på att Jump, Panama och Hot For Teacher återfinns på albumet. Det gör också House Of Pain som bandet valde att lägga på b-sidan av singelsläppet (tänk att det fanns sånt!) Jump. House Of Pain har ett ganska enkelt med extremt effektivt riff som jag alltid har tilltalats av. Att låten dessutom skiljer sig ganska mycket från bandets övriga produktion gör ju inte saken sämre. "1984" blev det sista studioalbumet som David Lee Roth medverkade på.




Att bandet var inne i ett högkvalitativt och extremt högt arbetstempo visades redan två år senare. 1986 släppte bandet "5150" den första skivan med nye sångaren Sammy Hagar en, om ni frågar mig, betydligt bättre sångare än Roth. Den skivköpande publiken belönade bandet med att skicka skivan rätt upp på förstaplatsen på Billboardlistan trots att skivan fick blandande recensioner av kritikerna. Noterbara låtar är Dreams,  Love Walks In  och Best Of Both Worlds. De har jag såklart struntat i och valt att ha med öppningslåten Good Enough som har ett otroligt fint driv och ett i vanlig ordning suveränt gitarrlir.



VAN HALEN höll uppe sitt arbetstempo och släppte "OU812" 1988. En noterbar sak var att bandet valde att inte skriva låtarna i sekvensordning utan i bokstavsordning på baksidan av skivan. Bra? Nja, det vete fan, haha! Source Of Infection är låtvalet här från en skiva som egentligen inte har lämnat några avtryck i bandet setlist på väldigt många år. De brukade köra Finish What You Started när Hagar var med i bandet, men på senaste liveplattan "Tokyo Dome In Concert" är den inte med. Source Of Infection är en showcase av bandet när det är som bäst: Eddies galna tekniska spel, Hagars tjoande, Alex besatthet av att lira shuffle på bastrummorna och Anthonys klockrena höga körande. Svårt att stå emot om ni frågar mig.


Jag avslutar listan med hela två låtar från 1991 års "For Unlawful Carnal Knowledge", en skiva som jag tydligt kommer ihåg att Anders Tegner som recenserade skivan för OKEJ kallade svårlyssnad. Jag fattade inte hur han kunde tycka det då, och inte idag heller för den delen. Utan att överdriva är "F.U.C.K." den skiva ur bandets diskografi som jag lyssnat mest på. Här finns en hel del låtmumma - inledande Poundcake, efterföljande Judgement Day och Man On A Mission fick mycket speltid vid sidan av, såklart, Right Now. Så de låtarna är inte med, såklart! Jag har valt, först Pleasure Dome för att det är en låt som har vuxit under åren. Tegner kallade den för ett klavertramp! Okej, jag kan köpa att den kanske inte var lika bra som det övriga materialet. Det tyckte jag då, 1991. Idag ligger landet på annat sätt som ni förstår. Den andra låten är Top Of The World som är med mest för att den gör mig på otroligt gott humör.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 32: Top 5 av VAN HALEN