Pretties For You live 2015 - A dvd review

This long review will be in english since I want the people involved to be able to read it.

I love the ALICE COOPER album "Pretties for you". Sometimes I feel quite alone in my passion for it which is understandable in some ways of course (it sounds NOTHING like Poison you know), but sometimes I just wish more people would come together and enjoy the album and maybe even get today's Alice to do a song live. If nothing else it would most certainly shake people up. Until recently I had no hopes of ever getting to hear this music live myself though, but in some ways this has now changed.

Sometime late last year I was pointed to a facebookgroup called PRETTIES FOR YOU NYC. I had no prior knowledge of this group but clips on the page showed it to be a musical group rehearsing to play the PFY album live in New York in november 2015. You could have knocked me over with the weather. And best of all, they sounded pretty fekkin' awesome.

I could not go to New York to see the show, rest assured had I not had my NYC trip planned for december I would have jumped on the first plane but two trips to the big apple in one month would have put a strain on my budget and quite possibly resulted in a change of locks when I got home... Therefore I was very happy to learn that the performance would be filmed for a DVD. I got it in the mail yesterday, and now I have to change underwear.

As I said I had no prior knowledge of the bandmembers, the band leader is "Glen Buxton"-guitarist Nick Didkovsky and then we get Glenn Johnson on drums, Max Johnson on bass, Adam Minkoff on keyboards and vocals, Nick Oddy on the "Michael Bruce" guitar and lastly the eerily '68-Alice-looking Paul Bertolino on vocals. These guys play through the PFY-album in the correct order, adding a couple of encores to it all in the process. And in the audience we have original Alice Cooper Group members Dennis Dunaway and Neal Smith. Dennis even introduces the show by telling a few stories about that particular point in time. You see? This is the stuff my dreams are made of. Let me tell you about it.

For the Titanic Overture intro Nick had made his own version in a multiple guitar arrangement which they played over the PA while showing the original vinyl album to the audience. Incredibly moving and well arranged. Then we march right into 10 minutes before the worm. Perfect rendition. Sing low, sweet cheerio sounds good and then the first of my two personal faves comes alive, the song about the girl Today Mueller. I kid you not when I say I was mesmerized. By a DVD. That never happens. What would I have felt had I been able to be in the audience that night? I get goosebumps thinking about it. God I love that song. Living comes alive (heh) and then the groundshattering, stomping would-fit-great-in-a-set-2016 Fields of regret takes off. I travel back in time to Toronto 1969, that infamous bootleg which is one of the three known concert recordings from the time. I am there. In the zone. Spaced out. The sound is heavy but detailed, it's not perfect but it's perfect for what it is. And when the song is over...we turn the vinyl over.

After some tuning the amazing No longer umpire kicks in. Again, this must be what is was like sitting in a crowded room in 1969 experiencing this weird and wonderful music, except for the patrons which are all probably quite a bit older now than they were back then. After Umpire we travel back to the Cheetah, to go to the Levity ball. Another brilliant song and if I close my eyes I am there with them. The desolate feeling of the Cheetah recording on the original album is not quite captured, but it doesn't matter. The desolate feeling of the song remains intact. Next up - my second fave B.B. on mars. Paul even does the intro from the live at the Whiskey live recording "This is a song called B.B. on mars, it's about this B.B.......on mars". I almost fell off the sofa. That intro, which I have loved and laughed at for 25 years, such a small thing to do, but which immediately lifts me high into the clouds. And then the song bursts alive. Guys - if you only knew what you do to me. It's incredible, nothing else to say.

After the onslaught that is B.B. on mars it's almost comforting to relax to Reflected and the happy Apple bush, two lighter songs that does not at all prepare you for the crazed madness that comes next which is Earwigs to eternity. And as the last song Changing arranging draws to a close, I catch my breath. The whole album. Song by song, but not note for note. No, this is not a classical Mozart piece. This is living, breathing, pulsating music which demands a lot from the listener and from the performer, and to ask that it was performed exactly note for note as it was on the album would be to miss the point. It's nigh on perfect, rest assured, but it breathes by itself. It really can't get any better.

Or so I thought.

Encore time. What to do? That epic, no holds barred Nobody likes me of course. Best song of the 60's, and way too forgotten. And best of all? Dennis Dunaway takes the stage to sing it. You can't make this up. You don't even dream it. But there it is. A wonderful version of a great song. There are two more songs on the dvd, first up is (You drive me) nervous which has Dennis on BASS for crying out loud, and then we also get Halo of flies. Both of these sound very nice but for me they actually don't add to my enjoyment since I wanted to hear PFY only (even though seeing Dennis play on one song was a treat). If I could wish for one thing I would have wished that Don't blow your mind was one of the encores. But it really doesn't matter.

I am back now. Back from the zone. Back from 1969. I never thought I would see anyone do this. Never Alice of course, but never anyone else. I had thought this album would be lost to time. But Nick, Glenn, Max, Adam, Nick and Paul made sure that we don't forget. They picked it up from it's hiding place and let us other fans know that we are not alone in our love for this. We stand as one, most people will never know what we talk about or understand the love. But that's their problem. For those of us who DO know it's a perfect love.

"Pretties For You", the band, Dennis and Neal - what a wonderful show. Thank you for making it possible. Now - how do we get you guys to play this at the Sweden Rock Festival in 2017?

Order the dvd HERE. Just do it.

EPILOGUE

I met Alice in London in 2011, and while he signed my PFY album I told him it was my fav and that Today Mueller was the best song. He then proceeded to sing the first four lines from it. If I had only had a tape recorder with me...

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 26: Gästlistare - Madeleine Bäck

 

Gott folk!

Det har blivit dags för den, i alla fall i denna svängen, sista gästlistaren för säsongen. Denna gång är det en författare som jag uppskattar mycket - Madeleine Bäck - som levererar en finfin, hård och ångande lista. 

Madeleine begick debut med en satans bra, sexig, farlig och på de flesta sätt alldeles fantastisk skräckis som heter "Vattnet Drar". Har ni inte läst den så har ni en fin stund framför er, det kan jag lova!

 

Bara omslaget ger ju både kalla kårar och metalvibbar eller hur?

Nog ordat från mig - nu lämnar jag ordet till Madeleine! 

/Martin

De senaste två åren har jag ägnat, antagligen osunt, mycket tid åt att bli en metalbrud. Eller egentligen en metalkille. Okej, flera metalkillar om jag ska vara riktigt ärlig. Min fredagslista rockar den metamorfosen.

Först ett erkännande: jag har inte vuxit upp med en Iron Maiden-tisha som nattlinne. Som tonåring fattade jag aldrig tjusningen med Metallica, Slayer eller andra, i mina öron, plågsamt manglande band. 

Jag lyssnade på Depeche Mode. 

Var löjligt förtjust i Dr Martens-kängor. 

Men. Jag älskade metal som kultur och jag älskade folk som gillade metal. Det gör jag fortfarande. Och kanske är det faktiskt kärlek som speglas i den här fredagslistan. För den som är författare måste älska, inte bara att skriva, utan även sina karaktärer. I min debutroman Vattnet Drar, och de två uppföljarna Jorden Vaknar och Berget Offrar, finns en rad metalfrälsta människor. De gillar allt från heavy metal till black. För att göra dem rättvisa var jag tvungen att bli lite frälst jag också.

Så – Möt Viktor, Calle, Lukas och Robin. Ett gäng killar kring de tjugo som bor i den lilla bruksorten Hofors i Gästrikland. Uppvuxna med jävliga hemförhållanden och i social utsatthet har de halkat ordentligt snett i ett samhälle som erbjuder få möjligheter till utveckling. De drogar, stjäl, langar sprit, slåss. Och de lyssnar på black metal. Det skulle jag också göra.

Men hur, var frågan. Att jag skulle hitta guldet i black-mörkret var gravt osannolikt. Jag hade inte tid att torrsimma musik i månader. Jag behövde hjälp. 

Nu kommer det fina. Metalkulturen accepterar nollor som mig. Till och med synth-otrogna nollor. Jag hann bara oja mig över min extrema okunskap i någon vecka innan jag hade flera fantastiska guider som frivilligt ställde upp på att leda mig in i mörkret. Jag fick spellistor, youtubeklipp, specialbrända inspelningar av band som inte omhuldas av Spotify. Framför allt två personer hade extra mycket tålamod och gjorde verkligen sitt yttersta för att få mig att fatta.

Tyvärr gjorde jag inte det.

Black Metal lät förfärligt. 

Mina öron höll på att ta livet av sig.

Jag insåg att jag behövde öka insatsen. Jag behövde få in black metal i blodomloppet. Jag behövde åka på festival.

Sommaren 2014 tog jag därför med mig min mest hårdrockiga tjejkompis och for på Getaway Rock i Gävle. Där, i en ångande varm sommarnatt, trillade poletten äntligen ner. Klockan var närmare ett när Watain gick upp på scen och till slut fick mig att fatta. Det hade inget att göra med deras brinnande hästskalleförsedda facklor, med gethuvudet på scenens altare eller med blodmaskinen (ärligt talat hade jag svårt att förstå charmen med detta). Det var musiken som tippade mig. Känslan i kroppen. Som en tryckvåg från huden och in. Hela bröstbenet skakade. Jag kunde knappt andas. Och jag var helt avslappnad. Lugn. Inte en tanke fick plats i huvudet. Allt som fanns var musiken.

Det här är och förblir en av mina bästa konsertupplevelser. En av de där riktigt få musikupplevelser man får som gör någon skillnad.

Min spellista tar så klart upp Watain. Att lämna dem ute vore omöjligt, särskilt som de också förekommer i boken. Listan som helhet rymmer dock bara en bråkdel av den inspiration jag fått till Vattnet Drar. Den är sammansatt av mig tillsammans med min mest entusiastiska metal-coach (Tack!). Se den som ett smakprov på en resa mot ett allt tätare mörker. Här ryms inte bara black-killarna från Hofors utan också den långhåriga metalfarsan som gillar Metallica och Iron Maiden.

Mina egna favoriter är Arch Enemy – You will know my name och Necrophobic – Blinded by light, Enlightened by darkness.

En liten varning utfärdas för den sista låten. Celebrate Your shame av Body & Krieg passar månne inte de känsligaste.

Min egen metalmorfos är långt ifrån över. Syntharen har inte riktigt blivit metalbrud, det vore att ljuga. Men jag har lärt mig vad det handlar om. Det är i kroppen det sitter. I hjärtat mest av allt.

En riktigt trevlig metal-sommar önskar jag alla läsare. 

Madeleine Bäck

Fredagslistan 2016, vecka 26: Gästlistare - Madeleine Bäck

Recension: Copenhell 2016 incl. Black Sabbath

Efter en otrolig eftermiddag med KING DIAMOND på Köpenhamns stadsbibliotek (det blir ett annat blogginlägg det...) så for jag ut till Refshaleöen och COPENHELL för tredje gången i mitt liv. Jag åkte för att se BLACK SABBATH ta farväl av Danmark och skulle inte bli besviken.

Jag tycker om Copenhell, men de har växt sig lite för stora nu. Området är värdelöst, det har det alltid varit - ett gammalt varvsområde med betongmark, men det var inget man tänkte på när publiken bestod av knappt 10000 personer. I år slog de rekord med det dubbla, och möjligheterna att sitta ner och ta det lugnt är inte så många längre. Arrangemanget är dock oklanderligt, kanonbra personal, inte så stora avstånd att gå och bra mat (!) att välja på. Däremot blev jag jättebesviken att de tagit bort parkeringen som låg intill entrén. Jag förstår det av logistiska skäl när de nu är så sjukt stora, men det framtvingade en vild chansning för mig att hitta någonstans där jag kunde ställa bilen. Jag slapp böter denna gång. Skönt det :)

Det första bandet jag såg var HAVOK från Denver, jag visste inget om dem innan utan såg namnet på affischen, googlade lite snabbt och tycket att de verkade lite småkul. Lite ny Speed/Thrash kan man ju inte må dåligt av. Nej sannerligen inte, fyra oerhört kompetenta musiker presterade en fyrtiofem minuter lång spelning som slog undan benen på mig. Det var ett sant nöje att se dem, och jag hoppas att de återvänder till våra breddgrader inom en snar framtid. Sweden Rock 2017 måhända?

Nästa band jag hade på min lista var DARK FUNERAL. Det var synd. På förhand - skoj med lite old school Black Metal och framförallt Lord Ahriman såklart, men det föll pladask. De spelade på den lilla scenen, samma som Havok, men där Havok hade ett kristallklart, tungt och krispigt ljud så hade Dark Funeral bara oväsen. Med all sannolikhet det sämsta ljud jag någonsin hört ett så etablerat band ha. En obegriplig sörja av blä. Trummisen var otight som fan, och det där riktigt mörka, onda ville aldrig infinna sig. Jag stod ut i tre låtar sen gick jag sakta bakåt. Ljudet blev inte bättre. Inte bandet heller. Jag gick och köpte kaffe.

BLACK SABBATH hade jag höga förväntningar på. Inte på Ozzy, han slutade sjunga rent för tio år sedan, men bandet låter förbannat bra. Och så även i lördags. De hade stopp för fotografer i piten vilket grusade mina planer en smula, de få jag lyckades ta från publiken blev inget vidare, men utöver det levererade de en fenomenal spelning där det faktiskt var - hör och häpna - Ozzy som överraskade. Under den inledande halvtimmen sjöng han lika falskt som 2013, youtubea After forever från giget så hörs det hur han konstant ligger en halvton under tonarten. Men han sjöng upp sig, rejält dessutom, och när vi kom en bit in i setet så började han hålla tonen plötsligt. Han såg lika förvånad ut som jag, och Behind the wall of sleep blev en riktig mördare. Den i det närmaste pinsamma Dirty women från Köpenhamn 2013 ersattes av en betydligt vassare sådan 2016, och i just den låten spelade Tony som om det gällde livet. Tyvärr plockades min stora förhoppning Hand of doom bort av någon anledning, men spelningen var så bra att jag var nöjd ändå. Jag vinkade lite farväl till bandet när vi närmade oss slutet och håller nu tummarna för att ryktet om att Tony Iommi ska spela med Tony Martin nästa år verkligen stämmer.

För om vi får Tony + Tony på en scen med samma premisser som HEAVEN & HELL (inga Ozzylåtar!) - då åker jag var som helst i världen om det behövs. 90 minuter "Cross Purposes", "Tyr", "Headless Cross" och "Eternal Idol". Det vore sannerligen en dröm. Hoppas den går i uppfyllelse!

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 25: Måsten på Copenhell

Gott folk!

Imorgon återfinner ni mig på Copenhell tillsammans med Alex och 20.000 andra metalheads. Lördagen är festivalens sista dag och det som drar mest för mig och Alex är nog BLACK SABBATH. Men, vad är annars värt att kolla in? 

Vi kör! 

 

TRIBULATION har jag äntligen fattat grejen med. Det vet ni om ni har följt bloggen - för ett tag sedan körde jag en fredagslista på bandet så jag kommer inte orda så mycket om bandet nu förutom att säga att jag verkligen tycker att bandet är väl värt att kolla in och hoppas att ni tycker det efter att ha lyssnat på In The Dreams Of The Dead från senaste plattan "The Children Of The Night". Bandets genreöverskridande metal får mig, såklart, att tänka på OPETH i just detta hänseende. Jag menar inte att TRIBULATION låter som OPETH, men bägge banden gillar att experimentera och är inte rädda för att bryta mot konventioner. Sånt uppskattas!

 

RIVAL SONS. Jag vågar hävda att inget band på festivalen har större sväng än gänget från Kalifornien. Jag tycker att i denna liga så lirar bandet på samma nivå som CLUTCH och fattar ni, förhoppningsvis, att det är blasfemiskt gung utav helvete som väntar trumhinnorna när bandet går på scen vid 19.45. 

 

Jag har inte sett DECAPITATED på ett tag och tycker att det ska bli riktigt kul att se denna mycket intressanta grupp igen. Bandets senare del av karriären har bjudit på lite annan inriktning än innan den del som tog slut i och med den tragiska trafikolycka som tog död på trummisen Vitek och förpassade sångaren Covan till den koma han fortfarande ligger i. Senaste albumet "Blood Mantra" är en rejält bra skiva och bandets bakkatalog är mycket imponerande. 

 

Jag hade ytterst svårt för BOMBUS, då bandet sedan starten ihjälkramades av rätt många. Jag avskydde dessutom ljudbilden på debutalbumet och var inte alls inställd på att ens ge bandet ytterligare chanser. Men det gjorde jag alltså och har inte ångrat mig. 

 

Sista turnén? Kanske - det går liksom aldrig att veta med BLACK SABBATH. Jag har sett bandet två gånger innan, då med Dio på sång. Men med Ozzy har jag aldrig sett herrar Butler och Iommi lira. Det kommer inte låta lika bra som med Dio på sång, men, det kommer bli helt andra låtar än under Dio-eran och det tycker jag ska bli riktigt kul. BLACK SABBATH är det sista bandet på den största scenen och jag förväntar mig riffstinn metal och handklapp i otakt från Ozzy.


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 25: Måsten på Copenhell

Några timmar på Museklrock...

Ah, så har jag borstat av mig festivaldammet från årets Sweden Rock Festival. En synnerligen trevlig tillställning där KING DIAMOND, 220 VOLT, TWISTED SISTER, THE WINERY DOGS och ROB MARCELLO stod för de trevligaste stunderna.

Veckan innan besökte jag dock en helt annan festival. Muskelrock äger rum varje år på anrika Tryloen i Blädinge utanför Alvesta, och jag har tidigare aldrig fått tillfälle att besöka dem. I år skulle NEON ROSE dyka upp så då fick det fanimej vara dags. Jag passade på att kolla upp de andra banden som spelade samma dag och fick upp ögonen för WUCAN som hade speltid precis innan Neon Rose. Trevligt.

Väl på plats så kände jag ända in i benmärgen att detta var en synnerligen trevlig tillställning. Vänligt folk, Eddie Meduza och Iron Maiden i högtalarna på parkeringen och en uppsluppen stämning. Jag var en smula tidig och knallade in på festivalområdet samtidigt som svenska AMBUSH spelade, och jag blev oerhört positivt överraskad. Klassisk 80talsmetal komplett med kläder och poser, allt lät som tidiga ACCEPT och Iron Maiden, men med en egen twist. Riktigt kul och helvete vad sångaren sjöng bra. Hoppas de får tillfälle att spela nära mig fler gånger, då ska jag lyssna in mig lite bättre innan jag ser dem.

Matutbudet bestod av Bullens Korv och Cuba-Cola. Den som känner mig fattar direkt att det  var himmelriket. Inga överpriser, trevlig personal och efteråt kunde man minsann köpa både glass och godis. Var är det ståndet på Sweden Rock?

Efter Ambush var det så dags för Wucan. Ett tyskt band med en kvinnlig sångerska, lite BUDGIE, lite kraut, lite BLACK SABBATH och en sjujävla energi. Francis som sjunger spelar dessutom gitarr, flöjt och theremin. Då vet man att det blir bra. Bandet har släppt en EP och en fullängdare, jag köpte fullängdaren på vinyl direkt efteråt för detta vill jag höra igen. Hoppas verkligen de får tillfälle att komma tillbaka hit, jag var så glad efteråt att jag fick nageltrång. Kolla klippet och njut.

Efter Wucan var det dags för Neon Rose. Jag såg dem i Stockholm i januari, och jag skulle även se dem veckan efter Muskelrock på Sweden Rock. Muskelrock blev det sämre av de tre gigen, de verkade ha dålig medhörning på scenen och publiken verkade inte vara jätteintresserad utöver ett fåtal. Jag hade trevligt, absolut, men det var Wucan som drog det längsta strået denna vackra sommarkväll. Fast Love rock med Neon Rose var för jäkla rolig att höra igen.

Tack till personalen och besökarna på Muskelrock, det var väl genomfört och jag hoppas vi ses igen redan nästa år!

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 24: Rimligt hårt

Gott folk!

Efter förra veckans väldigt snälla lista så har ni helt rätt i att gissa att denna vecka blir det betydligt råare och hårdare tongångar. Omväxling förnöjer - det är en inställning som vi alltid har anammat på bloggen. Vi kör!

Tyska DEFEATED SANITY är ett band som vid sidan av spanska WORMED verkligen har satt standarden för teknisk brutal death metal i alla fall i Europa. "Passages Into Deformity" är en skiva som jag rankar som en av de bästa inom denna kompromisslösa subgenre, och det är en skiva som jag återkommer till med oregelbundenhet. Det som DEFEATED SANITY gör väldigt bra är att de är inte är ett band som är rädda för att ta in element som annars saknas i denna typ av musik. Ta till exempel att de ser till att basen faktiskt hörs, och att denna gör annat än att bara kompa. De ser också till att skriva genomarbetade och varierade låtar - något som gör att du som lyssnare faktiskt kommer ihåg låtarna långt efter det att du har lyssnat på skivan. Verblendung är en låt som både har brutaltunga riff, sväng och en fullständigt krossande vokal insats. Tycker du att det är för mycket tuggmotstånd råder jag dig till att inte ge upp efter första lyssningen. Gillar du det du hör är det bara att gratulera. Bandet är på gång med nytt material.

NAILS skiva från 2013, "Abandon All Life" är en lika desperat som vredgad smocka från ett band som mycket väl kan klassas som ett av de argaste på hela planeten. Absolute Control är en lika kort som koncis käftsmäll på strax under minuten. Varje gång jag hör en låt som är så kort och ändå inte känns stressad så blir jag lite imponerad. Här återfinns bandets hetsande driv, och i det närmaste vitriolladdade vokala leverans.

GUTTER INSTINCT från Helsingborg är ett death metalband som väl fyller sin plats på den internationella scenen. Det är ingen slump, eller oförtjänt, att bandet har hamnat på ansedda Prosthetic Records. När jag kollade in bandets EP "The Insurrection" så visste jag att det skulle bli mycket intressant att se hur bandet utvecklades när det kom till fullängdsformat. "Age Of The Fanatics" är en riktigt bra och intressant skiva. Att bandet gillar old school döds som den lät på 1990-talet hindrar inte att de skickligt vidareutvecklar sin musik till att inkludera betydligt yngre element. Fast med bibehållen integritet. Riffen är så vapenfettsfeta att jag baxnar och är en starkt bidragande orsak till att jag verkligen gillar skivan.

 

Har ni följt bloggen ett tag så vet ni att jag är ett fan av WORMED och har varit det sedan förra skivan "Exodromos". Det här är ett band som mainstreammedia aldrig kommer att recensera - på gott och ont. På ont för att WORMED verkligen förtjänar uppmärksamheten och för att folk verkligen behöver utmana öronen mer än vad senaste skivan från VOLBEAT någonsin kommer förmå göra.  På gott då den typ av musik som bandet spelar trivs bäst i underjorden. Senaste skivan "Krighsu" är en vidareutveckling från vad bandet gjort tidigare. Det mesta är uppgraderat. Produktionen är mest noterbar då den är i särklass det bästa bandet har kunnat kosta på sig någonsin. Härligt tjock och organisk - i synnerhet vad gäller trummorna som verkligen låter som just trummor. Fast vill ni kunna uppfatta vad sångaren sjunger så får ni söka er till ett annat band. Inte ens med texthäfte kan jag garantera att ni kommer höra vad som sjungs, haha!

 Italienska rensmästarna i HOUR OF PENANCE brukar föredra att sätta ett högt tempo och sedan, oftast, öka. Föregångsskivorna till "Regicide" led mycket av att bandet bara tycktes ha ett läge - hastigare än det mesta. Jag skriver led av en enda anledning: de flesta av oss som uppskattade bandet hörde att det fanns ytterligare en växel att lägga i för att verkligen komma upp i elitnivå. Och den växeln hittade bandet på "Regicide": spela något långsammare så kommer resten av materialet verkligen till sin rätt. Resurgence Of The Empire som är låtvalet som visar både på bandets träffsäkerhet när det gäller blästrande, men har också ett fullfjädrat helvetiskt sväng, gung och tyngd. Det är helt ljuvligt om ni frågar mig, och resten av skivan är en ren uppvisning av ett band som verkligen förtjänar mer uppmärksamhet.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 24: Rimligt hårt

Fredagslistan 2016, vecka 23: Smör

Gott folk!

Veckans fredagslista har sin upprinnelse i faktumet att Robert Gustafsson, kollega på WeRock, recenserade SUNSTORMs nya skiva "Edge Of Tomorrow". Och trots (eller kanske tack vare?) att den skivan är svårt behäftad med smörighet så har den skivan fått mycket speltid hos Robert. Och mig bör väl tilläggas. För handen på hjärtat - visst är massiv tvåtakt, growl och allmänt blästrande livsnödvändigheter - men jag har ytterst svårt att värja mig mot en bra smörig låt. Om den är väl utförd det vill säga. 

Blir det bara ballader nu, kanske ni tänker? Nä, verkligen inte! Smörighet är ju inte svår att hitta på de mest separata ställen och börjar du väl grotta ner dig på allvar så öppnar sig en värld med rätt många låtar som är svårt behäftade med valfritt fett. 

Vi kör! 

 

Vi börjar med skivan vars recenserande blev upphov till hela listan - "Edge Of Tomorrow". Joe Lynn Turner är den mest namnkunnige medlemmen i SUNSTORM, mannen som under hela min uppväxt var mest känd för  att ha fått klipulver hällt i perukerna när han lirade med Yngwie Malmsteen. Jag tror inte ens jag lyssnade på nån låt som Turner medverkade på när det begav sig. SUNSTORM lär ju inte kvala in på någon klassikerlista alls, men helt oävet är det inte! Det kräver ju sitt till att kunna skriva melodiskt och, ja, smörigt och komma undan med det - och det tycker jag att SUNSTORM gör. The Sound Of Goodbye har ett fint gung och ett bra driv. Temat för låten är ett förhållande som har gått över i tomgång och är på väg att avslutas. Lämpligt. 

Vi kör vidare med åttiotalsrock och klassisk WHITESNAKE. Still Of The Night var tredje singeln från bandets självbetitlade platta som kom 1987. Här är Coverdale i absolut högform. Det är vilda mängder av oooooh, oooooh baby, ooooooh mama, over here baby, och jag älskar det. Det här är en otroligt överlastad och klichéartad låt som faktiskt funkar på ren jävelskap. Har ni inte sett videon så gör det så får ni juckandet på köpet dessutom, samt se ett typexempel på hur videor på fullt allvar såg ut i mainstreamen innan grungen slog till. 

 

VAN HALEN är ett band jag återkommer till med oregelbundna intervall. Av bandets sångare föredrar jag Sammy Hagar, och det är sällan jag lyssnar på David Lee Roths versioner av bandets låtar, och aldrig Gary Cherone. Oftast lyssnar jag på ovanstående album som jag tycker är riktigt bra. VAN HALEN har några rejält smöriga låtar - Why Can't This Be Love och Love Walkes In för att ta två exempel. Men jag har valt Dreams för att jag gillar den sentimentala tonen i låten. 

 

New Jerseys största band? Jo, det kan vara BON JOVI som är det. Jag kommer ihåg att jag lånade "Keep The Faith" på Karlskrona Stadsbibliotek runt 1993 och lyssnade en del på den. Det var för övrigt på samma bibliotek som min uppskattning av IN FLAMES tog fart på riktigt, men det är en annan historia. I vilket fall så minns jag att låten In These Arms satte sig nåt jävulskt i skallen på mig då den har en minst sagt fläskig refräng. Smörigheten härleds främst från texten som innehåller strofer som

You want commitment
Take a look into these eyes
They burn as fire, yeah
Until the end of time
 

och 

Baby, I want you
Like the roses want the rain
You know I need you
Like the poet needs the pain

Ja, ni fattar galoppen eller hur? Precis. 

 

Jag avslutar med en låt av EUROPE och jubilerande "The Final Countdown". Carrie är låtvalet. Nog sagt eller hur? 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 23: Smör!