Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 5

fredag 2 december 2016

Nominerad: "Distance│Collapsed" - INVERLOCH

Det var riktigt kul att återvända till nya zeeländska INVERLOCHs "Distance│Collapsed" som är en av årets mest murkna och illavarslande skivor. Jag var - och är - imponerad av den tonkonst som det bjuds på här.

Det är vanskligt med den musik INVERLOCH spelar – blandningen mellan den nästan trögflytande doomen (som ju är en ytterst svår subgenre som fel utförd riskerar att tråka ut lyssnaren fullständigt) – och den mer larmande dödsen måste vara väl avvägd. Det är den verkligen.
Så skrev jag i min recension av skivan, och detta faktum har inte ändrats - likt en döende jättebälta släpar sig musiken ofta fram med knapp styrfart. Och detta finner jag helt fascinerande!

/Martin


Fredagslistan 2016, vecka 48: Favorit i Repris

torsdag 1 december 2016

Gott folk!

Av olika anledningar så kör jag denna vecka en favorit i repris. För tre år sedan gjorde jag en av de mest skruvade listor vi gjort på bloggen överhuvudtaget tror jag - metal med blåsinstrument inslängda i mixen.

Så här skrev jag då:

Godmorgon!

Denna vecka bjuder jag på en mycket skruvad lista: metal med blås. Detta hör inte till vanligheterna vågar jag påstå. Men, invänder nu vän av ordning, finns det inte flera band som har samarbetat med symfoniorkestrar, körer, och individuella instrumentalister som har lirat solon i låtar? Jo, det har det. Men det var inte detta jag var ute efter i detta fall. Jag ville se om det faktiskt fanns band som fullt medvetet hade skrivit musik med tanke på att använda en blåssektion eller en enskild musiker redan från början. Och det fanns det. Inte speciellt många, men tillräckligt för att jag skulle få ihop en fem låtar lång lista på musik som verkligen heter duga.

RIOT är ett band med en lång historia. Bandets första sejour varade mellan 1975-1984. Efter det att bandet inte nådde större framgångar rent ekonomiskt lade man ner, men återupptog verksamheten redan 1986. Bandet är idag fortsatt verksamt och släppte så sent som 2011 skivan "Immortal Soul". Men det är inte den skivan vi ska prata om idag utan "The Priviledge Of Power" som kom i februari 1990. Här har man alltså tagit in en hel blåssektion. Och det är inte vilken blåssektion som helst kan jag tala om, utan snarare blåssektionen med stort B: Tower Of Powers blåssektion. Detta är alltså blåssektionen som i pricip alla som behövde ha en top-notch blåssektion och hade en hyfsad budget använde sig av under en väldigt lång period. Och jag förstår varför - detta är ren lyxkräm om ni frågar mig. Låten i fråga, Killer, är en störtskön, assvängig låt redan utan blåssektionen. Jag vill dock verkligen hävda att blåset höjer låten ytterligare. Det är måktigt, skruvad och fullständigt briljant.

Vi släpper lös sköna galningarna i THE DILLINGER ESCAPE PLAN i låten White Lizard som förutom ett helt klockrent utnyttjande av en blåssektion vräker på med piano och mer än lovligt galen sång från Greg Puciato. Detta är ren och skär magi om ni frågar mig.


HAKEN är ett band som jag stiftade bekantskap med tidigare i år genom "The Mountain". Detta är progressiv musik som när den funkar är alldeles ypperlig. Låten i detta fall heter Somebody och är en finstämd låt med en fin långsam stegring i intensitet för att i sluten vräka på med tungt brass. Jag tycker att detta verkligen är bra - första gången jag lyssnade på låten hajade jag till när den fullständigt ljuva klangen från brasset nådde öronen.

Ni kanske såg det komma? STRAPPING YOUNG LAD och bandets primus motor Devin Townsend drog sig verkligen inte för att korsa gränser vad gäller rätt mycket. Antiproduct från "The New Black" är från början en rätt skruvad historia. Precis som större delen av bandets musik var. Mellanspelet är dock helt briljant - för det första svänger det utav bara fan. För det andra dyker det upp en flöjt.

SEAR BLISS är ett ungerskt, mycket eklektiskt black metalband. Jag stötte på bandet när jag recenserade bandets senaste skiva "Eternal Recurrence" från 2012. Första låten på den skivan heter The Eternal Quest och innehåller inte bara stomp och growl utan även trumpetspel som verkligen höjer låten.

/Martin


Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 4

Nominerad: "The Great Destroyer" - GADGET

Äntligen kom det en ny skiva av GADGET, och vilken skiva sen! Oavsett om skivan hamnar på den slutliga listan, så är "The Great Destroyer" en riktigt bra grindcoreskiva - kanske den bästa som har kommit ut i år. Jag tog i rejält i min recension av skivan och satte en betygsnia utan minsta tvekan. Jag känner verkligen att de lirar som ett band som vet vad de vill och har förmågan att leverera musik som ligger på de övre nivåerna inom grindcore.
”The Great Destoyer” är en skiva som på ett hänsynslöst underbart sätt visar att GADGET med besked är tillbaka. De är det där de hör hemma – i toppen. 
Grindcore är en genre som är lika omedelbar som den är hänsynslös. Trots de många skiftningarna inom subgenren är det inte svårt att direkt uppleva om banden ifråga vet vad de sysslar med och kan leverera ett stabilt hantverk. GADGET gör såklart detta med bravur!
/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 3

onsdag 30 november 2016

Nominerad: "Krighsu" - WORMED
Med WORMED så vet man vad som väntar: superteknisk och extremt bra döds. "Krighsu" är en skiva som inte bara har lett till en nästan episk felprocent felstavningar, utan också till att verkligen befästa WORMED som ett av de mest spännande och stringenta tekniska dödsmetallbanden på planeten. "Krighsu" är en skiva som med oerhörd elegans (ja, jag använder detta ordet!) i brutaliteten och teknikaliteten fullständigt äger mig som lyssnare. Det är i det närmaste förbryllande bra, och oavbrutet intressant att lyssna på vilka krumsprång som denna spanska orkester utsätter lyssnaren för. Produktionen är dessutom helt lysande.

/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 2

tisdag 29 november 2016

Nominerad: "The Curse That Is" - GRAVES AT SEA.
2016 är året då jag inte längre kan hävda att jag inte gillar doom eller sludge. Det har kommit alldeles för många riktigt bra skivor inom dessa subgenrer för att det ska kännas moraliskt försvarbart att inta en negativ position. GRAVES AT SEAs "The Curse That Is" är en av dessa skivor som, likt en murbräcka, verkligen imponerar på mig. Här finns en rent otrolig angelägenhet och en drabbande känsla genomgående på skivan som det tagit bandet 15 år att göra. Det märks, då hela skivan känns väldigt genomarbetad och där låtar som med råge spräcker 10-minutersstrecket känns helt relevanta och bra!

/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 1

måndag 28 november 2016

Gott folk!

Det är dags att dra igång snacket på allvar när det gäller vilka skivor som kan komma i fråga för min personliga årsbästalista över 2016. Det har lämnats vissa hintar (i alla fall om ni följer mina eskapader i prosans förlovade land på WeRock) men nu lättar jag på förlåten och kommer i ett gäng inlägg gå igenom vilka skivor som jag tycker är rejält bra, och som kan hamna på en topp 10-lista inom en snar framtid. Vi kör!

Nominerad: "Sorceress" - OPETH. Jag börjar med en skiva som jag tänker att flera av er nog redan visste att jag skulle nominera. OPETH har jag ett långt och väldigt innerligt förhållande till, och "Sorceress" är ytterligare en skiva från denna högkvalitativa orkester som jag har lagt en hel del lyssnartid på under året. En av fördelarna med OPETH är att det alltid går att hitta enstaka låtar, partier av låtar eller bara ett snyggt riff som det går att känna stark sympati för. I fallet "Sorceress" förhåller det sig - likt majoriteten av bandets skivor - att skivan som helhet känns väldigt gjuten och genomarbetad. Jag har läst att flera stör sig lite på produktionen, men jag gillar verkligen att Martin Axenrots trummor får hamna lite mer i framkant än de gjorde på exempelvis "Pale Communion". Avgör själva - att jag gillar skivan behöver inte betyda att den är bra i era öron :)

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 47: Martin utforskar

torsdag 24 november 2016

Gott folk!

Sedan slutet på oktober har en känsla smugit sig på mig, den att stressen över all musik som jag snubblar över tar väldigt mycket tid i anspråk. Detta är ju ett i-landsproblem av rent löjliga proportioner och egentligen inget som jag tycker att jag har rätt att gnälla över. Men nu gjorde jag det i alla fall, haha! Jag har senaste veckan försökt upptäcka lite musik som jag kanske har missat under året, och tänkte att jag skulle göra en lista på detta. Vi kör!

"Hunted" av KHEMMIS fick jag tips om av Robert Gustafsson kollega på WeRock sedan många herrans år. Förresten, jag hoppas ni inte missar att WeRock firar 10 år i verksamhet i detta nu? Kan vara värt att kolla in vad vi sysslar med där! I alla fall, KHEMMIS lirar doom på ett sätt som jag finner extremt tilltalande. 2016 är ett år då jag mer och mer inser vilken fin subgenre doomen är, och jag är riktigt glad över detta. På "Hunted" bjuder coloradobandet på riktigt fin, fet och svängig doom med extremt varierad sång. Jag gillar verkligen greppet att band har fler än en sångare, det kan ge en riktigt fin fräschör till musiken. Jag håller inte med om allt KHEMMIS gör (än så länge?), men det jag har hört under de cirka 5 lyssningarna som "Hunted" har fått faller riktigt mycket mig på läppen. Här finns ett jättefint episkt och nästan högtidligt anslag som jag inte har några problem med alls. Gitarrspelet är helt magnifikt och kompspelet så stabilt att det inte annat går än att stampa takten. Plus i kanten för det fina omslaget tycker jag!

Tvåmannabandet KHONSU bjuder på en skön mix av black metal, industri och progressiva toner på "The Xun Protectorate" som likt alla andra skivor som släpptes förra fredagen hamnade i bakvattnet av METALLICAs senaste. Helt tokigt är detta inte, även i fall jag misstänker att om du gillar traditionell black metal så kanske inte detta är något som kittlar sympatinerven något extra. För mig som verkligen inte är någon black metalkännare, och som kanske föredrar lite mer lättsmält svartmetall (ja, jag gillar DIMMU BORGIR) så tror jag att KHONSU funkar alldeles utmärkt.



Skivbolaget Unique Leader har hos mig seglat upp till att bli ett skivbolag som det lönar sig att hålla koll på. Våra hushjältar SOREPTION huserar där exempelvis. Och det är, ofta, teknisk och brutal death metal som bolaget sysslar med. OMNIHILITY är ett rent fantastiskt band i denna synnerligen maffiga och, för många, frånstötande subgenre. Det är plattan i mattan och skallen in i väggen-metal för väldigt många. Men helt utan finesser är det inte, även om det tar, kanske, lite längre tid att upptäcka nyanserna i denna typ av musik än - säg - Trio Med Bumba.



Under min uppväxt i kommunala musikskolan så präglades jag starkt av att nästan all musik som jag spelade var helt instrumental. Jag märker att jag fortfarande dras till musik där sången helt enkelt inte finns med, och kan tycka att det är en befrielse att slippa höra sång ibland. Mina favoriter kommer nog alltid att vara IF THESE TREES COULD TALK, men finfina trion RUSSIAN CIRCLES som jag upptäckte via ganska nya "Guidance" är ett band som jag tycker är värda att kolla in. Det är mycket känsla, det är tungt, atmosfäriskt och stundtals väldigt vacker musik som chicagobandet bjuder på. Om ni undrar över den fina produktionen så kan jag meddela att det är Kurt Ballou från CONVERGE som styrt upp den.

Jag avslutar med polska TIDES FROM NEBULA som även de är ett instrumentalt och inte alls speciellt hårt band. Men ack så vackert de spelar! Jag kunde faktiskt inte avstå från att ta med dem i listan då "Aura" är en djupt sympatisk, ja nästan tröstegivande, skiva. Här är det bara att koppla på sig hörlurarna, luta sig tillbaka och fullständigt njuta. De har nyare musik ute, om ni nu skulle tycka om bandet. För egen del så tror jag att jag kommer att återkomma till det här bandet allt oftare än jag gjort hittills, och det är alltid kul att upptäcka band som man känner att herrejävlar - detta är ju bara så bra!


/Martin