The Poodles - detta avskyvärda band. Nu förtiden är det knappast nåt som gör mig mer upprörd i saker som gäller musik än detta bands totala fjärmande från hårdrocksvärlden. Går man in på pudlarnas hemsida finner man till sin förskräckelse detta citat:
"Vi må ha halkat ner lite, om än tillfälligt ;-), på Trackslistan men på Svensktoppen knep vi just en 4:e plats.Svensktoppen - närmare den svenska folksjälen kan vi nog inte komma. Vi kan även stolt meddela att The Poodles är det första hårdrocksbandet genom tiderna som legat på Svensktoppen!Skål ta mej fan!"
Att som hårdrockare gratulera sig själv till att ligga på fucking Svensktoppen borde rimligtvis få varje metalband med ett uns av självrespekt att fundera på att skriva in sig själva på antingen avgiftning eller mentalsjukhus. Hårdrock och metallakter ska helt enkelt inte ligga på Svensktoppen. Punkt.
Förmodligen tycker folk att jag nog tar i lite väl mycket, men det finns en gräns för just vilken grad av folklighet som hårdrocken bör ha. Fråga Lemmy om hans mål är att ligga på en lista som närmast förknippas med soggig dansbandsmusik och annat tuggummipoppande och sannolikheten för att du får ett "No fucking way!" och kompanistryk är ganska stor. Syftet med att lira i hårdrock och metalband kan ju inte enligt några måttstockar vara att ligga på Svensktoppen utan att vara skräniga, onda, högljudda, och absolut inte mainstream!
Till er som ändå lyssnar och trivs med The Poodles - vet med er att detta band upphörde att vara hårdrock det ögonblick det ställde sig på Melodifestivalens scen och sålde sig så duktigt. Hårdrock ska inte vara trevligt, inte mainstream och den ska definitivt inte ligga på fucking Svensktoppen.
Projektilspya befogad
Top 5 Metalltrummisar
3. Daniel Svensson (In Flames) Jag var lite tveksam innan men kapitulerade fullständigt när Come Clarity släpptes.
4. Vinnie Paul (ex-Pantera, ex-Damageplan) Inga ord behövs egentligen förutom Vulgar Display of Power!
5. Martin Lopez (Opeth) Har bara hört Ghost Reveries, men djävlar i min låda vad han kan trumma!
S:t Anger
S:t Anger är en platta som jag i mångt och mycket emottog med blandade känslor. Å ena sidan var det oerhört skönt att ha tillbaka gruppen i grym aggresiv anda - men å andra sidan var produktionen riktigt usel. Produktionsdelen av skivan har gjort att många av mina kompisar helt har dömt ut skivan, något som kanske är förståeligt med tanke på Metallicas tidigare skivor har låtit. Personligen tycker jag att S:t Anger är ett steg i rätt rikting för bandet som närmast hade blivit en karikatyr av sig själva med lågbottennappen Load och Re-load på sitt samvete. Visst, produktionen på S:t Anger ligger flera snäpp under Metallicas vanliga nivå, något som tyvärr döljer flera utmärkta låtar - och då pratar jag inte om Frantic! Dessutom tycker jag att själva Fuck-it-all-and-fucking-no-regrets-attityden formligen sprutar om skivan, och det är ju alltid trevligt.
Metallica
Metallica tillhör ett av de namn inom hårdrocken som berör och upprör väldigt många. Detta är kick-offen till en lång serie inlägg om just Metallica. Varje inlägg kommer att ha den logga ni ser här ovanför. Vad tycker du om listorna? Skriv gärna en kommentar eller två.
Topp 5 Metallicaalbum
1. ...And Justice for All
2. Ride the Lightning
3. Master of Puppets
4. Kill 'em All
5. Black Album
Topp 10 Metallicalåtar
1. Blackened (...And Justice for All)
2. For whom the bells tolls (Ride the lightning)
3. Disposable heroes (Master of Puppets)
4. Phantom Lord (Kill 'em all)
5. Frayed ends of sanity (...And Justice for All)
6. The God that failed (Black Album)
7. Sweet Amber (St. Anger)
8. Dyer's Eve (...And Justice for All)
9. Sanatarium (Master of Puppets)
10. Fade to black (Ride the Lightning)
När jag jammade med John Levén
Jag är uppvuxen i Karlskrona. En bit utanför staden finns det en mycket liten by som heter Kristianopel. Byn är berömd för 3 saker; sin ringmur, ett dansställe som heter Masten och Pama Records studio. Ägaren till den studion heter Maxe, och eftersom min mor hade hjälpt honom starta studion, och han visste att jag spelade trummor inbjöd han mig till en workshop där förutom Europes basist John Levén även Hempo Hildén skulle vara med. Det här var innan Killinggängets sketch med Sam Spandex och listan över världens bästa hårdrockstrummisar med den numera legendariska repliken ”Hempo Hildén ligger sjua” grej. Hempo gav intrycket att hårdrockare det var man antingen hela vägen med långt hår, läderpaj, läderbyxor och rejäla boots eller så sket man i att vara hårdrockare alls. Han hade dessutom en mycket snygg Zildjianstämnyckel på en stor kedja som halssmycke. I mina då 13 åriga ögon var Hempo själva sinnebilden av en 1980-talshårdrockare, men han var ruggigt bra på att spela.
Det första som hände var att Hempo och John jammade en kort stund. I studion fanns ett stort, dubbel-kaggat trumset uppställt.* Visserligen hade jag sett stora trumset innan men storlekarna på trummorna förde tankarna till Vinnie Pauls kit. Likadant var det med cymbalerna som allihopa var, just det, Zildjian. Det enda som inte var metal med det kitet var färgen – det var gult. För er som inte vet hur det är att spela på dubbla kaggar eller dubbelpedal kan jag berätta att det krävs en hel del övning för att få slagen jämna och jag hade aldrig ens provat att spela med dubbelpedal. Vad som kan vara bra att veta var att jag var ganska så liten till växten och nådde knappt ner till pedalerna, men hela det där setet gjorde att jag ju var tvungen att stampa loss.
Till en början körde jag mest ett rakt komp – jag ville ju inte göra bort mig inför de övriga mycket äldre deltagarna på workshopen – men ju längre jag och John spelade desto mer avslappnad blev jag. Att Hempo dessutom syntes i fönstret till studiorummet headbangandes gjorde ju inte situationen sämre. Och sen var det klart. Vad jag kommer ihåg var att jag åtminstone försökte få slagen så snabba som möjligt i den avslutande s. k. fermaten på jammet.
Tydligen spelades hela dagen in, men med tanke på hur grön jag var vid tillfället hoppas jag att Maxe har spelat över bandet med nåt mycket bättre!
* För egen del körde jag vid denna tid på ett söndersunkat Sonorplagiat till trumset. Utan bottenskinn!
The Number of the Beast av Iron Maiden
1988 var jag 12 år gammal. Jag hade lyssnat på en hel del hårdrock, framför allt en sliten version på kassett av Slayers klassiska ”Reign in Blood”, men jag ägde inga egna hårdrocksplattor, men nu skulle det i alla fall bli av. Jag hade begett mig in till stans ena varuhus, Domus, med det uttalade målet att jag skulle köpa skivor. På den här tiden – ja jag vet det låter som om det var på stenåldern – fanns det en helt OK skivavdelning med mängder av vinylskivor, CD:n hade ännu inte gjort sitt intåg – på just Domus i Karlskrona. På 1980-talet var ju Europe ganska mycket i ropet, men jag tyckte redan då att de var för mesiga, jag ville ha tyngre grejer.
Nåt som jag alltid har tyckt är att mycket av konsten att göra snygga skivomslag försvann när CD:n kom. På vinylskivorna fanns det ju så mycket mer yta att skapa på. Maiden hade redan från början av sin karriär haft en genomtänkt idé bakom sina skivomslag. Eddie fanns alltid med, och även om de två första plattorna hade snygga omslag, var de i mitt tycke ingenting mot vad som kastade sig emot mig den där dagen på Domus. Så fruktansvärt ont, med Eddie som master-puppeteer över djävulen. Jag var ju bara tvungen att köpa plattan.
Ivrig lade jag på skivan: ”Woe to you oh earth and sea, for the devil sends the beast with wrath, because he knows the time is short. Le the who hath understanding reckon the number of the beast, for it is a human number. The number is 666”. Och sedan knallhårda gitarrer och som grädde på moset – Bruce Dickinson – hans första skiva med Maiden. Jag fick i det närmaste frisläpp!
Många av låtarna på ”The Number of the beast har ju blivit moderna klassiker” – titellåten, den till en början lugna ”Children of the damned” med en furiös tempoökning i slutet, ”Run to the hills” allsångsaktiga refräng, ”22 Acacia Avenue” där Charlot the Harlot återigen dyker upp, och flertalet låtar från skivan dyker upp under Maidenkonserter. Men den låt som fångade mig mest var ”The Prisoner”. Visserligen hade jag nu imponerats av Slayers trumslagare Dave Lombardos hastighet, med trumkompet som Clive Burr lägger ner i ”The Prisoner” ger mig fortfarande gåshud. Jag övade som en liten gnu för att få till de där snabba slagen på min i och för sig ganska sunkiga enkelpedal!
Trots att det har gått så pass lång tid sedan ”The Number of the beast” släpptes håller den fortfarande med all rätt sin plats som en av de bästa hårdrocksskivorna som har gjorts. Maiden fick allt att stämma – låtarna knäcker, Bruces sång är toppklass, produktionen suverän, omslaget – ja allt som man vill ska finnas med på varje platta.
Har ni inte fattat det än så är det här en platta som är ett absolut måste för alla som kallar sig hårdrockare.
