Förra veckan befann jag mig en dag på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Bland det första mina ögon landade på (förutom alla Gudrun Sjödén stylade bibliotekarier och sterotypt svartklädda förläggare) var Joel McIvers bok Justice for all: The Truth About Metallica. McIver är en idog skribent i bland annat Metal Hammer och han har, upptäckte jag, spottat ur sig en hel del böcker också.
Boken följer Metallicas karriär kronologiskt, men emellanåt dyker det upp sk. "The truth about..." kapitel - som återanknyter till det föregående kapitlet. Att McIver är ett fan märks direkt - framför allt när han pratar om de fyra första albumen, och i synnerhet album nummer två och tre Ride the Lightning och Master of Puppets. Efter dessa fyra plattor blir McIvers omdömen om Metallicas inspelade alster alltmer negativa. Att McIver har gjort sin hemläxa vad gäller albumen märks, men det som är roligast är alla fakta man får reda på om till exempel varför Slayers Dave Lombardo och Slipknots Joey Jordison spelade istället för Ulrich på Download-festivalen i England.
Gillar man Metallica - och att läsa - kan jag rekommendera denna biografi. Gillar man inte Metallica...ja ni fattar vad?
Massiv biografi om Metallica
Plattor på väg
I väntan på andra - och större - grejer här på bloggen kommer här de skivor som precis har beställts till Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning. (Där jag jobbar för er som inte visste)
Blood Moutain av Mastodon. Brutal återkomst av det kanske mest intressanta metalbandet just nu. Oavsett om man gillar Mastodon sedan innan går det inte att värja sig mot bandets attack. Skinnpiskaren Brann Dailor tillhör helt klart mina favoriter och den smattertornado som straffar skinnen på denna platta är helt enkelt grym.
New American Gospel av Lamb of God. Enligt siten allmusic.com är detta bandet som plockade upp Panteras fallna mantel - och det kan ju aldrig vara fel. Smattrande kaggar går i alla fall hem hos mig - och om det dessutom svänger blir det bara ännu bättre.
Ascendancy av Trivium. Här är ett band som man antingen gillar eller hatar. Av många hälsade som det nya Metallica visar Trivium på denna platta att de kan spela skiten ur sina instrument. Det går halsbrytande fort bitvis. Det man kan störa sig lite på är den oerhört välpolerade produktionen - men å andra sidan är det ju trevligt att höra vad folk spelar.
Impressions in blood av Vader. Vader är ju närmast dyrkade som ett av de bästa deathmetalbanden i världen - och de gör oss inte besvikna på denna plattan återigen enligt siten allmusic.com.
For Life. 'Til Death. To Hell. With Love av Enter the Hunt. EtH har fått benämningen modern metal klistrad på sig - men vad det innebär har jag inte sett. Däremot talar deras nya platta för sig själv. Om man gillar Khoma kan det här vara nåt - om man tar bort stråkarna och lägger till lite hetsigare trumspel kommer man ganska nära EtH. Det som är bäst på plattan är sången som får mig att rysa av välbehag.
Metalfest på The Tivoli
Fullknökat, svettigt och bitvis grymt tajt. Metallbibliotekarien rapporterar med nackspärr från The Tivolis 10-års jubileum som igår drog igång med metalkväll med storheterna Soilwork som headlinare.
Trots den ohemula blåsten och trots att det var måndagskväll sträckte sig kön lång utanför The Tivoli igår. Förväntningarna var höga, halva Påarp verkade vara där för att betitta lokala röjarna Carmina Burana, fetröja till Defaced, och mosha till Darkane som förutom Soilwork deltog i metalkvällen i den gamla tågstationen. Och trångt blev det.
Carmina Burana var första bandet på scen - och de var spelsugna. Förra gången jag såg bandet på Tumstockfestivalen hade de en vikarierande trummis, men igår var den ordninarie tillbaka. Och han visade vad han gick för - hans mullerfill var så gött att höra och resten av bandet var på tå hela tiden. På nåt sätt är samfällt och snyggt headbangande på scen så jäkla snyggt. Sångaren Mille tog i så jag trodde att han skulle få brock - hur den mannens röst håller fattar jag bara inte. Att han dessutom dyker ner i publiken är ju bara så coolt. Starkt och en lovande inledning på kvällen.
Genomgående tycker jag att omriggning och tempot mellan akterna var oerhört bra för det dröjer inte länge förrän Defaced står på scen. Jag har aldrig hört bandet innan men de levererar sin metal föredömligt tajt och fortsätter spela trots att en av gitarristerna drar av två strängar. Publiken börjar komma igång och ansatser till en moshpit har redan börjat dras igång.
Ibland blir det väldigt påtagligt att ett etablerat band med några utlandsturnéer i ryggen höjer nivån. Det sker när Darkane intar scenen. Det framförallt låga ljuden bandet hade under sin spelning på Malmöfestivalen är helt borta. Ljudet är helt enkelt svinbra. Man hör precis allt som händer på instrumenten. Som den virveltrumsfetischist jag är tycker jag att Peter Wildoers kagge är den bästa jag har hört. Darkane har väldigt många bra låtar men den som sticker ut mest i mina öron är Organic Canvas. Sen måste jag bara säga nåt om Darkanes bassist Jörgen Löfgrens hår! Fy fan vad långt det är och jag tror att han mycket väl kan smiska livet ut någon som står vid scenkanten - så nära kunde man nämligen stå på The Tivoli. Vid det här laget är moshpiten igång rejält och röjet minskar inte när Soilwork intar scenen.
Bandet är efterlängtat efter den på grund av sångaren Björn "Speed" Strids ryggskott inställda spelningen på Malmöfestivalen. Av det ryggskottet märks ingenting alls, för bandet hetsar och dominerar publiken rent fantastiskt. "Speed" har inte bara en bra röst som han använder både för att growla och sjunga rent med, han har en scennärvaro som är påtaglig. Resten av bandet är förstås väldigt bra också, men det blir ändå med "Speeds" vrål i öronen som jag lämnar The Tivoli efter en rejäl omgång metal.
Kill 'em All
En kompis hade fått tag på Metallicas första platta, och jag kunde bara inte fatta hur brutalt hård den var. Om jag inte minns fel så var jag i de tidiga tonåren, och det jag helst av allt ville var att vara lika cool som Lars Ulrich. (Eller åtminstone så snabb) Så här i efterhand har jag väl omvärderat Metallica som band - men ingen kan ta ifrån bandet den furiösa attack som de levererade på sin första fullängdare. Eller på sina första 4 plattor för den delen.
Då tyckte vi att hastigheten var så halsbrytande att vi trodde att vi spelade plattan på för högt varvantal (japp vinyl regerade!), men ganska snart fattade vi att det verkligen skulle gå så fort. Inledningar på plattor är som bekant väldigt viktiga, och jag tycker fortfarande att Kill 'em All har bland de coolaste jag har hört - en fade-up till en fermat för att sedan följas av en holmgång på pukorna till en ny fermat innan Hetfield drar igång det där hetsiga riffet och Hit the lights är igång på allvar.
Det jag finner så oemotståndligt med Metallicas debutfullängdare är att man riktigt hör att bandet är så hungrigt och verkligen vill köra över lyssnaren, något som har försvunnit med plattor som Load och Re-load, där mättnaden över framgången tydligt märks.
Metal på Malmöfestivalen 2006
Malmöfestivalen avslutades med en helkväll metal och punk på Mölleplatsen, och med en rätt hyfsad line-up såg jag och mina polare fram emot en kväll med hög volym, headbanging och några kalla ner i strupen.
Att metal och punk är något som drar stor publik märktes när vi dök upp på Mölleplatsen lagom till Cryptopsys gig. Gruppen har nu en närmast legendarisk status för att närmast spotta på hastighetsgränser, och de drar igång med en närmast halsbrytande speed. Sångaren vrålar sig sönder och samman, och de båda gitarristerna gnider strängarna med en grym frenesi. Ändå har jag extremt svårt att uppskatta bandet - mycket beroende på att ljudet är så fruktansvärt dåligt att all teknisk briljans går mig helt förbi. Visst det går fort men om det enda man hör är de supertriggade baskaggarna och inte så mycket av resten blir det inte så kul i längden.
Jag hade verkligen sett fram emot att få se Soilwork, men på grund av ett olyckligt ryggskott på sångaren Björn "Speed" Strid tvingades bandet ställa in. En initial besvikelse övergår i glädje när jag får reda på att ersättningsband blir Darkane! Glad i hågen styr jag mina steg mot Mölle 1, och jag blir inte besviken om jag säger så! Bandet kommer ut och smäller på med
"Godforsaken Universe" efter introlåten "Amnesia of the Wildoerian Apocalypse". Den senaste turnén i USA verkar ha gjort bandet ännu bättre än innan för det är snabb, teknisk och vansinnigt tajt metal som avfyras mot publiken.
Att bandet dessutom verkar vara grymt spelsugna gör ju inte saken sämre. Under en timme går bandet från klarhet till klarhet. Det enda som drar ner konserten lite är att Klas gitarr lägger av en bit in, men det är så snabbt fixat att det knappast märks. Om några förtjänas att nämnas speciellt är det gitarristen Christofer Malmström som har en ruggig teknik och grymma solon, och trummisen Peter Wildoer som är en urkraft bakom sitt trumset. Grymt kul och konserten får mig att se fram ännu mer emot bandets gig på Tivoli nästa måndag - då förhoppningsvis "Speed" ska vara frisk nog för att Soilwork kan spela.
Pressad genom golvet
Igår var det julafton - Slayers hos mig grymt efterlängtade Christ Illusion låg och väntade på mig efter jobbet. Så här efter 3 genomlyssningar framstår plattan som en rejäl spark i något känsligt område. Inte nog med att Dave Lombardo är tillbaka bakom kaggarna han spelar som den gigant han är - kaggearbetet i till exempel "Confearacy" skickar en ilning av välbehag nerför ryggraden. Arayas sång framvrålat med auktoritet och Hannemans och Kings gedigna gitarrarbete gör denna platta till en av Slayers starkaste i mitt tycke.
Texterna har ju alltid varit ett ämne när det gäller Slayer och här har bandet tagit i ordentligt. Singeln "Cult" gav en föraning av vad som skulle komma - religionskritiken formligen sprutar ut från texthäftet, men den låt som det redan pratas om är "Jihad" skriven ur World Trade Center terroristernas perspektiv. Provocerande? Självklart, men det är Slayer vi pratar om inte Lordi.
En stark platta av ett band som vill visa att det fortfarande efter över 20 år i branschen har något att komma med.
Tumstocksfestivalen
Den 28/7 var det dags för Tumstocksfestivalens hårdrockskväll. Tumstock är ett berömvärt initiativ som ger lokala band en chans att spela inför hemmapublik i en stad där de få scener som finns mest är reserverade för etablerade (läs signade) band. För mig var det första gången som jag var förbi Grytan för lite hårdrock. Och första bandet Chaeostribe gör att mitt humör vänder uppåt. De två sångarna, närmast identiskt lika med rakade skallar, jobbar kopiöst med den stenhårda musiken. Ljudet är ganska ok, men bastrumman låter inte bra när dubbeltrampet kommer igång. Synd med tanke på att Chaeostribe har en riktig bra skinnpiskare.
Att det är tvära kast på Tumstock blir märkbart när The Hurricane Choir går upp på scen. Skönt svängig bluesrock med långa instrumentala partier gör att man blir riktigt avslappnad. Synd bara att ingen vill gå fram till scenen.
Carmina Burana verkar vara ett populärt band, och de verkar vara riktigt spelsugna. Sångaren illvrålar sig sönder och samman och resten av bandet fetröjer. Kul.
Ett band som dock inte är lika roligt är Neglected Roots som låter precis som Rage Against the Machine gjorde, fast utan den närmast fanatiska glöd som Los Angelesbandet gjorde till sitt signum.
Totalt sett måste jag ändå säga att många av banden var riktigt bra. Det jag dock saknar i samtliga fall förutom Chaeostribe, Von Benzo och Hardcore Superstar är hemsidor. Så please snickra ihop några!
