Yes!

Ibland går ledsamhet över fort - den dysterhet som jag kände när Slayer ställde in sitt gig på Roskildefestivaln har totalt vaporiserats efter det att festivalens hela program blev offentligt igår.

Att jag redan gått upp i brygga över att mäktiga Mastodon kommer till festivalen har regelbundna läsare av bloggen nog inte undgått - och nog för att man blir glad när man varje dag under en hel månad går in och önskar ett speciellt band och festivalen tar dit det. Överdrivet? Det är fucking Mastodon.

Men glädjen blev desto större när festivalen tar dit både In Flames och Machine Head. Personligen var det längesen jag såg ett så taggat och proffsigt band som In Flames, och med det flyt som bandet har nu kan det nog bli en bra konsert. Och Machine Head som golvade mig med Burn my eyes och årets The Blackening och som krossar det mesta i min stereo just nu, det kan ju inte bli dåligt.

Lite dyster

Jaha - Slayer ställer in sitt framträdande på Roskildefestivalen utan några förklaringar. Tecken på att grabbarna börjar bli bekväma? Med tanke på att gruppen har ställt in i det närmaste ingenting under sin karriär är det ju en smula oroväckande att de inte ger någon förklaring.

Visst jag har sett Slayer innan, men senaste giget på Unholy Alliance Chapter II i Malmö gav intrycket att bandet fortfarande har mycket att ge, något jag tycker att gruppen bevisade med senaste släppet Christ Illusion.

Men vad göra - förutom att hoppas att Roskildefestivalen hittar nåt annat tungt band att ersätta Slayer med - optimalt hade varit Testament som numera inkluderar en überskinnpiskare i Nick Barker.

Lite nya skivor

Det är gött att ha en bra skivaffär i stan, något som jag gjorde nytta av idag och gjorde några inköp till biblioteket.

Bleeding Trough är inget band jag lyssnat på tidigare, men när skivan startar med ett ljudklipp från The Boondock Saints vet man att det inte kan gå helt åt helvete. Mycket tvåtakt, muskler och rejält med tatueringar.

Kolla om skivan finns inne gör man här.



Om man tävlade i absurt långa bandnamn skulle One Man Army and the Undead Quartet nog ligga bra till. Tack och lov har bandet så mycket mer än bara ett namn att komma med - bra attack plus att ack så trevligt en cover på Alice Cooper's "He's back (the man behind the mask)"

Kolla om skivan finns inne gör man här.

Lyckorus på Mejeriet

Svettigt var bara förnamnet; fullsatt röj skulle kunna vara efternamnet när In Flames totalt dominerade lundapubliken within an inch of its life.

Att jag hade milt sagt högt uppskruvade förväntningar på In Flames framträdande, efter de närmast lyriska recensionerna i pressen, hade varit en underdrift. En kompis lade fram en stilla undran om hur jag skulle reagera om konserten inte blev så fantastisk som jag förväntade mig - glädjande nog levererade bandet en precis lika överjävligt bra konsert som jag hade förväntat mig. Kön ringlade sig lång utanför Mejeriet, men det gick förvånansvärt snabbt att komma in.

Förra gången jag betittade bandet var på Unholy Alliance Chapter II i en svintråkig maskinhall på Malmömässan. Då var bandets framträdadande det enda som kunde matcha Slayers set. Desto roligare att se bandet på Mejeriet och i kapacitet som headlinare. Förbandet Avatar gör en helt ok jobb med att värma upp publiken - gruppen vet att de är där som just förband och gör det mesta av sitt set. Riktigt impad blir jag av trummisens kommando över sina bastrummor.

Fast när In Flames går på vid 21-tiden lyfter nästan taket - det är rent lyckorus från början och jag undrar om bandet kan göra en dålig spelning, för här stämmer allt - ljudet, ljuset, publikkontakten - och moshpiten låter inte vänta på sig. Fast det är inte detta som berör mest - det är låtarna. In Flames har i mina ögon en helvetes bra låtkatalog att välja och vraka i - vilket bandet också gör; "Crawl through knives", "Come Clarity", "The quiet place", "A touch of red", "Only for the weak", "Graveland", "Behind Space", "Take this life", "My sweet shadow", "Egonomic", "Dark Signs" ja ni fattar att det rör sig om en kavalkad av högkvalitativ metal som bandet släpper lös på den exstatiska lundapubliken.

Bandet körde på i 1.45 men hade med lätthet kunnat spela i det dubbla kändes det som och jag

vandrar glad och nöjd hemåt i lundanatten.

Andra bloggar om In Flames

Om att vänta

Nämn tre saker som man behöver som festival/konsertbesökare: tålamod, tålamod, tålamod. Plus eventuellt ett par sköna skor.

Förra sommaren åkte jag på Roskildefestivalen. De av er som varit där vet att man tillbringar väldigt mycket tid ståendes i olika sorters köer, eller gåendes till - just det - någon kö. Antingen står man i kö, eller kanske klunga, för att komma in på festivalområdet, till att köpa mat, öl - eller kanske som jag gjorde för att komma in i boxen framför Oranga scenen för att se Guns 'n' Roses - ett band som ju numera endast utgörs av Axl plus några kompmusiker.

Trots detta faktum finns det en hel massa människor som fullständigt gick upp i brygga över chansen att få betitta detta band som trots att det inte har kommit (och förmodligen aldrig kommer att komma?) en studioplatta sedan, ja sen när egentligen? Så hur går man då tillväga för att få plats i boxen? Man kommer dit i jävligt god tid innan - helst innan bandet som ska spela innan det man egentligen vill se ska spela - vilket i detta fall var Bullet for my Valentine. Dessförinnan stod vi och genomled ett danskt bands set i drygt en timme.

Väl inne i boxen kunde vi anvnjuta BfmV, som även om jag inte kan en enda låt av bandet i alla fall är någorlunda hårt. Dessutom börjar och slutar bandet i tid vilket i och för sig är standard på Roskilde. Någon har inte berättat detta för Axl med band. Jag och mina kompisar har nu stått upp i ca 5 timmar och mina fötter känns inte helt ok om jag säger så! Men, tänker jag, detta kommer att släppa när konserten börjar. Det är bara det att den börjar inte. Antingen har Guns världens sämsta stage-crew för det pillas och plockas, och soundcheckas, och plockas lite till, en trumtekniker slår lite på trummorna, en flygel rullas ut från sitt gömme under trummorna, och rullas tillbaka igen - ja ni fattar att allt detta tar jävligt lång tid, eller så är det så att klockorna går fel.

Efter cirka en halvtimme börjar publiken att bua. Vid det här laget väcker minsta aktivitet på scen ett vrål av att nu drar det nog snart igång. Men precis när man tror att nu har den sista bakgrundslåten spelats, så drar en ny igång. Blandade "Ah va fan!", "For Helvede!" och "For fuck's sake!" hörs allt oftare bland de som står i närheten av mig. En fucking timme efter utsatt tid drar konserten igång! Och den håller på i vad jag minns två timmar. Stapplande tar jag mig hemåt till tältet och räknar ut att jag har stått eller gått i ca 8 timmar.

Hur konserten var?

Största besvikelsen då? Tyvärr - Guns 'n' Roses. Ett band som visserligen har gjort några av rockens bästa låtar men som inte har gett ut en skiva på evigheter har inte råd att komma ut på scenen en timme efter utsatt tid. Att bandet dessutom plågade publiken med intetsägande jam och 6 dåliga solon bara för att Axl skulle hinna med att byta skjorta totalt dödade konserten. Kör - bromsa, kör - bromsa. Med en sådan formel blir det inget flyt i konserten, och då spelar det ingen roll hur bra bandet framför sina låtar. Från inlägget Intryck från Roskildefestivalen

Kommer jag åka i år igen? Definitivt när man kan ha det så här trevligt. Fotot courtesy av Henke Nygren i Miscellany.

Just nu går jag mest omkring och väntar till nästa fredag då jag ska se In Flames på Mejeriet - se där en lyx man inte är van vid - det är nästan så att man ser fram emot att få vänta på insläpp i - just det, kön.

Andra bloggar om Roskildefestivalen, Guns 'n' Roses, väntan och In Flames

Lite nya länkar

Har lagt upp lite nya länkar till några trevliga bloggar. Enjoy!

The Haunted

The Haunted har länge tillhört mina favoriter; på skiva golvar de oftast, och de har ett etablerat välförtjänt gott rykte som liveakt. Gårdagens konsert på KB i Malmö var inget undantag från den regeln.

KB är en av Sveriges trevligaste konsertlokaler och det är med en känsla av tillfredställelse som jag kliver in i en vid tillfället inte helt fylld lokal strax innan 21. En runda till baren renderar i en god Hof. Att lokalen inte hyser många gäster ger förbandet By Night blanka fan i. Jag har inte hört talas om denna combo från Falkenberg - men att de kan spela blir klart från första takten. Jag blir riktigt imponerad av trummisen samt att sångaren verkligen lyckas få kontakt med publiken nästan direkt.

Trots att bandet varit i farten med turnerandet sedan -99 har jag tragiskt nog inte hört talas om bandet, som denna kväll tar vara på tillfället att de värmer upp åt The Haunted. Bandets köttiga metal faller mig väl på läppen och det ska bli kul att se vart bandet tar vägen i framtiden.

Förra gången jag betittade The Haunted på KB blev jag helt nockad av hur fruktansvärt bra, tajt och hårt bandet var, samt vilken rent makalös kontakt bandet hade med publiken. Dolving hade precis kommit tillbaka till campen, och man hade en stark platta, rEVOLVEr, med sig i bagaget - en platta som i det närmaste samfällt hade hyllats i pressen. The Dead Eye har inte samma status - visst publiken applåderar artigt, men det är med de äldre låtarna som det fetaste röjet kommer - och det är vid de tillfällena som jag tänker "Fy fan vad det är gött att vara hårdrockare, för då kan man headbanga till band som The Haunted".

Bandet öppnar med tre spår från ...Eye... "The premonition", "The Drowning" och "The cure" och som vanligt är ljudet bra, men publiken lite avvaktande. Detta ändras snabbt när bandet drar igång "99" och "Abysmal".

Bandet varvar gammalt med nytt men i slutet matas det på för fullt - "In Vein", "Hollow ground", "Dark Intentions", "Bury your dead" och "Hate Song" piskar upp en närmast euforisk känsla av ös, svett, flygande hårmanar, hornen i luften och bandet lämnar KB:s scen som erövrare.

Och Dolving? Ja fy fan vad bra den mannen är på att egga en publik! Att han dessutom sjunger så jag tror att han ska spräcka en blodåder i huvudet och i sista låten lutar sig långt ut i publiken förstärker bara intrycket att här har vi en man som gillar sitt jobb.