Metal - the definitive guide

Vi har alla stött på dem - feta uppslagsverk fyllda med metalband, med en genomsnittslig längd av 7 cm per band. Garry Sharpe-Youngs Metal - the definitive guide hör tack och lov inte till denna kategori. Istället får läsaren en distosande tegelsten på närmre 500 sidor, där författaren istället för att försöka klämma in så många band som möjligt har valt ut ca 300 band och skrivit längre stycken om dessa.

Är det den definitiva guiden då? Utan att förhäva mig vågar jag nog påstå att den kommer bra nära. Bara en snabbtitt i innehållsförteckningen ger vid handen att Sharpe-Young nog kan sin metal - ett helt kapitel bara åt norsk blackmetal, likadant vad gäller thrashmetallen i England, och svensk metall får även den ett rätt hyfsat långt stycke i verket.

Att detta inte är en bok bara för insnöade metalheads, märks i att genrens upphovsband som Sabbath, Maiden, Motörhead m. fl. får rejält med inläggsutrymme. Som kaka till kaffet får man även en vid tillfället för publiceringen diskografi över samtliga band i boken. Verkligen inte illa alls.

Här, här och här kan man läsa vad andra recensenter har tyckt om boken.

Wackenuppdatering

Mörkersönerna i Watain kommer till Wacken! Se där ett band som det har kliat i mig att se sedan jag hörde utmärkta Sworn to the Dark. Nu kan man ju nästan ursäkta Wackenbokarna att de tar dit schlagerposörerna i Lordi.

Metallbibliotekarien tillbaks

Metallbibliotekarien är tillbaks vid sitt relativt välstädade skrivbord - efter en jul fylld av Guitar Hero III och en myckenhet av käk kan det vara skönt att se fram emot 2008, året som kompisen Henke har utnämnt till The year of Wacken.

Visserligen har jag svårt att tänka mig att något kommer att knycka förstaplatsen för den fetaste festivalen i Europa på upplevelselistan över 2008 - men det är ju ett tag tills dess - och innan jag beger mig till Tyskland ska det ju bloggas, och bedrivas verksamhet i den tyngre skolan på Helsingborgs stadsbibliotek där hårdrockssektionen på skivavdelningen kommer att få en ganska ordentlig injektion.

Här är ett litet smakprov på vad som kommer att finnas på hyllan:

Raintime från Italien var ett band som jag aldrig hade hört talas om innan jag läste Lennart Selanders recension av plattan Flies and lies på Werock . Visserligen gav Lennart denna platta högsta betyg vilket den inte får i min bok, men fans av meliodiös metal med sköna gitarrsolon kommer att gilla denna plattan.

Tvära kast till legendariska High on Fire och dess juggernaut till metalkross till skiva - Death is this communion, en skiva som hamnade högt upp på många årsbästalistor. Där Raintime ibland bjuder på hastigt spel ligger High on Fires lir mer i den långsamma fetetunga skolan. Skivan maler långsamt ner det mesta i sin väg och diggare av mollspel kommer att ha en given favorit här.

Hardcore Superstar - kanonkul live - hyfsade på platta. För lite 2-takt för att helt passa mig, men för uppskattare av bredbent hårdrock är Dreamin' in a casket ett guldkorn. Det svänger som fan.

Vilket det inte gör om Gorgoroth om det nu var någon som trodde det - och ärligt talat så förväntar man ju sig inte hejsanmetal från ett band som har tagit sitt namn från ett ställe i Mordor och vars främsta inspirationskälla är satan själv. En idiotmörk blackmetalplatta helt enkelt.

Metallbibliotekarien tar nu semester även under mellandagarna - se där en sak man inte har upplevt sedan man slutade plugga. Samtidigt vill jag tacka alla som har varit inne och läst och kommenterat - som skribent uppskattar man alltid feedback från sina läsare. 2007 var ett bra år - förhoppningsvis kommer 2008 att bli minst lika fyllt av blytung metal - på Helsingborgs bibliotek kommer jag fortsättningsvis att hålla koll på skivorna i den mer extrema avdelningen, som kommer att få en rejäl injektion i form av en hel drös svinigt bra musik - eller vad sägs om Gorgoroth, Down och Primordial plus en hel del annat?

Gott slut!

Top 10 konserter 2007

På inrådan från och inspirerad av bloggkollega BiblioteKarin kommer här en lista över de 10 bästa konserterna enligt mig år 2007 - året som i backspegeln verkligen blev ett matigt år vad gäller feta konsertupplevelser.

1. Soilwork på KulturBolaget Malmö 27/10

Även om jag inte tycker särskilt mycket om helsingborgssönernas senaste släpp Sworn to a great divide kan ingen förneka att Soilwork är ett av Sveriges bästa liveband. Som headlinare av Eastpac Antidote Tour demonsterade bandet en ferocitet i framförandet av sina låtar som jag inte sett maken till detta året. Och det efter att tyska Caliban i det närmaste dödat publiken! Björn "Speed" Strid är en fruktansvärt kompetent frontman och med sin med åren bara än mer njutbara stämma lyfter han till publikens glädje sitt Soilwork till en ruggigt hög nivå.

2. In Flames på Mejeriet Lund 30/3

Jaha, varför ligger inte In Flames på första plats? Därför att denna konsert i stort sett var pengar på banken att den skulle bli fantastisk - för finns det något band som dyrkas (med rätta) så fanatiskt av sina fans som IF? Icke desto mindre visade göteborgsgruppen precis varför den har kommit att bli Sveriges största metalgrupp - den kan lira byxorna av de flesta helt enkelt! Detta i kombination med riktigt starka låtar gör att bandets spelning på Mejeriet blev rena lovsången, och ett vansinnigt lyckorus för min egen del.

3. Behemoth på The Rock Köpenhamn 11/10

Om polska dödsskvadronen hade lyckats genomföra sin konsert utan tekniskt strul hade Nergal och hans mannar legat på plats 1 på listan - för när bandet kommer igång är det så in i helvetes bra att man baxnar. Äntligen ett band som låter precis så totalt onda som dess skivor ger prov på. Och gosse det här bandet har låtar att vräka ut över publiken! Och som de gör det sen - det är tajt, hårt och så mycket pure fucking metal som gör att publiken lämnar The Rock totalt utmattad.


4. Dark Tranquillity på KulturBolaget Malmö 8/9

Dark Tranquillity på en fullsatt klubb - se där en önskedröm som slog in, för så trångt det var på KB det var den kvällen. Stanne med manskap hade publiken i sin hand från första till sista låt. Stanne besvärjer mig med sin röst som är en av de fetaste i metalsverige och bandet slänger ut guldkorn på guldkorn till oss som står i publiken. Intimiteten på KB gör att alla i lokalen sveps in i en sjudande gryta till brädden fylld av potent göteborgsdöds.





5. Testament på Mölleplatsen Malmö 20/8

Mannen med thrashens mest välbevarade röst, Chuck Billy, gjorde att jag och polaren Henke stod och log som två tokiga en måndag i Malmö i augusti. Testament har aldrig blivit lika stora som vissa av sina thrashbröder rent försäljningsmässigt, men Testament har en låtskatt som knäcker de flesta. Trots att det gått nästan 4 månader sedan konserten minns jag fortfarande hur jag fick tokspel av glädje till "D.N.R.", "Into the pit" och "The Preacher". Nostalgi - till en viss del javisst, men det går inte att avfärda Testament bara sådär, precis som spelningen i Malmö visade.

6. Heaven and Hell på Sweden Rock Festival 8/7

Black Sabbath mark II med Dio på sång, en ljummen sommarkväll i Blekinge. Sämre förutsättningar kan man ju ha, eller hur? De något patinerade metalhjältarna gjorde i alla fall inte mig besviken, för även om det numera inte headbangas lika friskt som på 70-talet har bandet en tillräckligt imponerande setlist att indränka publiken i, och detta trots att de "bara" körde låtar från plattorna på vilka Dio körde sång på. Gosse så bra det var! "I" , "Children of the sea" och en minst sagt matig version av "Heaven and Hell" på ca 20 minuter gjorde att jag tyckte att det här kan ingen annan headliner på festivalen knäcka - vilket de inte heller gjorde.

7. Hardcore Superstar på Sweden Rock Festival 9/7

Göteborgarnas musik tillhör inte min favoritmusik - men ivrigt påhejad av broder Jörgen fann jag mig mäkta förvånad över hur fruktansvärt bra bandets konsert på den största scenen var. Här är det underhållning för hela slanten, och bandet såg så fruktansvärt glada ut på scen vilket verkligen smittade av sig på publiken.

8. The Haunted på Kultur Bolaget Malmö 9/3

Peter Dolvings återkomst till The Hauted hälsades med rätta av höjda horn - mannens prestation kvällen i fråga lämnade få i tvivel om att mannen har en kraft i sitt uppträdande som möjligtvis kan matchas av ett kärnkraftverk. Så varför hamnar inte The Haunted högre upp? Kanske är det för att Jensen ibland ser en smula uttråkad ut, eller att de nya låtarna inte riktigt funkar, för det lyfter först riktigt rejält då bandet matar på med grejer pre-The Dead Eye, men då jävlar i det lyfter nästan taket.

9. Entombed på The Tivoli Helsingborg 28/9

När vi pratar deathmetal - då kan det knappast bli mer klassiskt än Entombed - och att det här bandet fortfarande har relevans visar både bandets senaste platta och den konsert jag betittade på Helsingborgs bästa konsertställe. LG är precis så skön jag har föreställt mig när han låter sin ölindränkta stämma flöda ut över publiken. Strunt samma att bandet är en kvartett numera, det låter tajt, fett och Entombed.



10. Faithful Darkness på Helsingborgsfestivalen 27/7

Att klockan bara var 3 på eftermiddagen glömde jag helt - så bra var Faithful Darkness!

The Black Crusade

5 band på en kväll - kan tyckas mycket, men funkade förvånansvärt smidigt när Machine Head med kompisar drog in på KB-hallen i Köpenhamn igår.

KB-hallen, som jag och polarna Mats och Henrik transporterades till på buss nummer 15, är just en idrottshall som i början av kvällen känns aningen kylig, men i slutet på kvällen då Shadows Fall, Arch Enemy, Dragonforce, Trivium och Machine Head drabbat publiken luktar en blandning av svett, öl och cigarettrök.

När det är så pass många band som 5 stycken som ska riva av konserter ger det två saker - man vet att man inte kommer att gilla alla banden och det blir tvunget till ganska korta set för varje band.

Amerikanska Shadows Fall inleder kvällen med sin ganska standardiserade amerikanska metal. Detta är ett band som jag mer har hört talas om än hört. Är man regelbunden läsare av trumtidningar så har man nog lagt märke till att SF's trummis Jason Bittners namn dyker upp en del. Visserligen är han en skicklig trummis, men jag tycker att han inte riktigt kommer till sin rätt i Shadows Fall. Det är lite talande när man tycker att det som imponerar mest med Shadows Falls konsert är sångaren Brian Fairs längd på sina dreads, som nästan har samma längd som Close-Ups Robban Becirovic.

Desto mer imponerar nästa band på scenen - Arch Enemy. För mig är det en gåta att bandet går på innan Dragonforce och att bandet endast spelar i cirka 30 minuter! Nä, bandet hade lätt kunnat hålla på längre - för det som levereras från scenen är metal så precis, så tajt och så brutal som (nästan) bara Arch Enemy kan. Inledande "Blood on your hands" från senaste släppet Rise of the tyrant låter förbryllande bra. Att Arch Enemy är ett ruggigt samspelt band med en hel drös skickliga musiker får vi bevis på gång på gång under bandets konsert. Bröderna Amott har en i det närmaste telepatisk kontakt på scen och alla gitarrgrejerna sitter som en keps. Trummisen Daniel Erlandsson är klockren han med och han bildar med Sharlee D'Angelo på bas en grund gjuten i betong. Men det är såklart Angela Gossow som är bandets stjärna. Hur i helvete kan en sådan röst rymmas i en sådan förhållandevis spröd kropp? Det första ordlösa vrålet från den tyskfödda vokalissan får hela min kropp att knottras. Bandet river i rask takt av "Ravenous", "Nemesis", "We will (fucking) rise", och "My apocalypse" - och sedan är det slut. Jag hade önskat att gruppen körde fler låtar från senaste plattan, gärna titellåten, men det enda som drar ner betyget på konserten är just längden.

När Arch Enemys set var för kort är det omvända förhållanden när gitarronanisternas flaggskepp Dragonforce går på - hur i hela världen kan ett band så uppfyllt av sin egen förträfflighet uthärdas? Inte av mig i alla fall - det är helt irrelevant att bandets extrempowermetal spelas av aldrig så flinka fingrar och det matas 2-takt i oändlighet - Dragonforce blir ganska fort totalt outhärdliga med sin självgodhet. Ja vi vet att ni kan spela fort på era gitarrer, ja vi vet att ni har en låt med på Guitar Hero III som ingen jävel kan spela på den högsta nivån - men det räcker inte. Har man dessutom en sångare som är en bonafide posör från helvetet blir det för mycket. Droppen blir ändå när vi ser att bandet dricker fucking Corona med sugrör på scen! För helvete, ni kan väl ändå låtsas vara metal och dricka öl och inte nån sorts saft på scen?! Så, nu har jag ödslat tillräckligt med ord på Dragonforce - för nästa band är en betydligt trevligare upplevelse.

Trivium har fått både spott och beröm - men bandet är riktigt bra ikväll. Visserligen tyckte jag att bandet lät tajtare på Roskilde 2006, men det kanske bara är ljudet, vad vet jag. Matt Heafy med sällskap av Corey Beaulieu på gitarr och sång, Paolo Gregoletto på bas och krafthuset Travis Smith bakom kvällens största trumset ger intryck av att de har riktigt roligt - och det smittar av sig på publiken som nu har kommit igång ordentligt. Matt Heafy sköter numera förutom sina gitarrplikter numera den rena sången - growlandet överlåter han till polare Corey. Detta är något jag tycker funkar aldeles utmärkt. Det gör också att Heafy inte blir så låst vid sin mick, vilket han utnyttjar för att springa runt och jobba igång publiken. Tragiskt nog har jag bara en av gruppens plattor - Ascendancy - så jag känner inte igen alla låtar. Bandet river dock av "Rain" som går i ett helvetes tempo, "Pull harder on the strings of your martyr" från denna platta. Dessutom spelar gruppen sin nya singel - "Becoming the dragon".

Igår var första gången jag såg Machine Head live. Desto mer har jag lyssnat på bandets plattor. Redan efter första låten, "Clenching the fists of dissent" en närmare 10 minuter lång uppvisning av bandet, står det klart att Machine Head kommer att avgå med segern. Gosse vad bra det är! Det moshas nåt fruktansvärt, och Rob Flynn är inte sen att uppmuntra sådant beteende när det äger rum - och kräva det när det inte gör det! Flynn är den optimale frontmannen om du frågar mig - han har en utstrålning som få och hans beteende på scen är så fullkomligt naturligt att man tror han är född där. Kvällens uppträdande har ett drag av sorg över sig - och kämpaanda. Gitarristen Phil Demmels far gick hastigt bort för ett antal dagar sedan - men istället för att ställa in resten av turnén rekryterade MH gitarrister från de andra banden att vikariera - tack för det! Man kan läsa mer om detta här. Vikarierna skötte sig alldeles utmärkt när Machine Head betade av idel hits - favoriten "Aesthetics of Hate" - fy fan vilket gott intro den låten har - "Empirium" från Through the ashes of empire, "Old" och "Davidian" (som för övrigt bjöd på kvällens största circlepit - från klassika debuten Burn my eyes bitvis finstämda "Descend the shades of night" som dedicerades till Demmels hädangångne far. Machine Head krossar allt motstånd och man stapplar från KB-hallen ganska så nöjd med kvällen.

Metallbibliotekariens Top - 5 2007

Dags för den kanske roligaste listan - vilka plattor tog sig in på Metallbibliotekariens lista över de bästa från 2007? Det är ju också en förbannat svår lista att göra, med tanke på att 2007 nog får summeras som ett bra år vad gäller extrem musik.

1. The Apostasy - Behemoth

Polska dödstriumviratet Behemoth toppar min lista i år - The Apostasy är helt enkelt en uppvisning av musiker som totalt och komplett behärskar sina uttrycksmedel och dessutom lyckas ingjuta denna kompetens till ett stringent album. Inte ett enda svagt spår finns med på plattan som kännetecknas av fullkomligt halsbrytande tempon, tygd och och kanske det mest lysande trumspelet denna sidan millenieskiftet.

2. Rise of the tyrant - Arch Enemy

Arch Enemy ledda av sin obevekliga sångerska Angela Gossow har med Rise of the Tyrant gjort en platta som har bott i min mp3-spelare sedan den kom ut. Arch Enemy har ju gjort sig känt som ett band där perfektion genomsyrar det mesta - Rise of the tyrant är inget undantag från den regeln. Suverän produktion, glödande gitarrsolon, brutal sång, lysande trumspel - men det är framför allt låtarna som håller en hög och jämn nivå som gör att plattan bara växer för varje genomlyssning.

3. Sworn to the dark - Watain

Kan black-metal vara svängig? Innan jag hörde Watain svarade jag nej på den frågan - sällan har jag blivit så glad över att ha blivit överbevisad. Sworn to the dark är en fusion mellan onska och ett - ursäkta uttrycket - satans sväng. Produktionen är så fet att man knappt tror att det är ett tremannaband som lirar och varenda låt håller toppklass.

4. Ithyphallic - Nile

Titelns åsyftning åsido - ithyphallic lär betyda ett erigerat mansorgan av avsevärd storlek - Niles koloss till skiva är absolut inget skämt. Äntligen har bandet åstadkommit en skiva där allt stämmer. Niles patenterade texter om Egypten, det furiösa trumliret, de komplicerade låtarna, allt kommer till sin rätt med den förträffliga produktionen som med sin tydlighet gör att man hör allt så mycket bättre än på bandets tidigare alster.

5. Fiction - Dark Tranquillity

En fantastisk skiva av ett av Sveriges bästa band. Det som jag tycker har utmärkt Dark Tranquillitys tidigare alster är att det har funnits bra låtar på varje skiva - på Fiction är samtliga låtar en fröjd att lyssna på. Musikerskapet är som alltid lysande, och sångaren Stanne sjunger bättre än någonsin.