Jag kommer ihåg hur jag tyckte att IN FLAMES hade blivit ett tråkigt band som skrev låtar som inte låg på någon vidare nivå när förra plattan "A Sense Of Purpose" kom 2008. Intrycket förstärktes av bandets konsert på SRF 2009. Den sved, framför allt med tanke på hur bra jag upplevde att bandet var på den lilla klubbturné bandet gjorde 2007. Men att bli överbevisad när det gäller IN FLAMES musik har jag alls inget emot.
Deliver Us tycker jag är en, faktiskt, helt okej låt - men jag blev desto gladare när jag kunde hitta titellåten från kommande skivan "Sounds Of A Playground Fading". För det låter riktigt bra. Jag gillar i synnerhet det svängiga trumspelet från Daniel Svensson och den starka refrängen. Om detta är en indikation på hur resten av skivan låter (och jag är väldigt benägen att hoppas på detta) då kommer det bli riktigt roligt att höra resten av skivan, i sanning.
/Martin
In Flames
Snowy Shaw recension
Så kom då dagen äntligen. I fredags var det dags för Snowy att visa var skåpet skulle stå. Det var stundtals ett liiite rangligt skåp, men satan vad det stod :)
Låtar från alla band han spelat med framfördes, lite underligt låtval i ett par fall, typ Black Funeral med MERCYFUL FATE - grym version men han var inte med så tidigt i bandet, eller Progenies of the great apocalypse med DIMMU BORGIR - han kunde ju kört någon av de tre han sjunger på senaste plattan istället? Äsch, petitesser.
Det var lite orepat, det sade han själv från scenen, men min mentala eufori när NOTRE DAME-spåren avverkades blir svår att toppa. Bouffon bloody bouffon, Vlad the impaler, Black birthday, A misconception of the great kiss samt Blacksmith & co satt alla som en fin volangblus på tant Rut. När sedan nästan hela KING DIAMOND-band anno 1989 körde Sleepless nights och Eye of the witch var lyckan total.
En fin DREAM EVIL-ballad, My friend, spelades i somber stämning som en hyllning till glam-Micke som nyligen avlidit (Snowys vän, bl.a. basist i EASY ACTION) och bl.a. Kee Marcello gästade på gitarr. Tyvärr stod jag bredvid ett gäng människor med ytterst begränsat intellekt som tog denna tribut som ett perfekt tillfälle att diskutera analpluggar, trädgård eller vad fan de nu pratade om. Alla sjukdomar i världen önskar jag dem som inte kunde hålla käften stängd i fyra minuter utav respekt för bandet och för den avlidne.
Sina små brister till trots var konserten mer en religiös uppenbarelse än en konsert. Varenda sekund var min. Alltihopa filmades för ett DVD-släpp. När den kommer ska hela mitt bostadsområde få höra. Det är ett löfte.
Full setlist här!
/Alex
Fredagslistan
Rightyo my fine feathered friends. Martin tyckte förra veckans lista var schizofren. Det var den. Denna veckans lista har enkelt sagt hittills aldrig skådats och kan således inte föräras ett epitet. Möjligen kunde man kalla den något i stil med schizo-psycho-avalanche-fighter-deluxe-knepig.
Martin blandar och ger i vanlig ordning, en överraskning i form av Symphony X lyckades han dessutom trycka in. Han påstod även att Wormrots Dirge inte fanns på Spotify. Det gjorde den visst, och eftersom låtarna pendlar mellan snorkorta och ännu kortare så fiskade jag minsann med hela skivan i slutet av listan.
Själv har jag myst till med allt från Allman Brothers till Ozzy via dagens artist: Snowy Shaw. Ikväll är det dags för The Great Unveiling med honom i Göteborg och jag har ystat med lite förhoppningslåtar från bl.a. Notre Dame, Memento Mori och Illwill.
/Alex
Liveinspelningar
Satt och lyssnade på Thin Lizzy´s Live & Dangerous imorse, och började fundera på när exakt jag började bli så fascinerad av liveinspelningar och bootlegs. Det bör ha varit någon gång i början av 90-talet, när jag började förstå att allt inte var helt koscher gällande KISS Alive 1 & 2. När sedan Alive 3 släpptes och den verkligen inte stämde ljudmässigt eller delvis låtmässigt med hur bandet lät på turnén så bör jag ha fattat. Någonstans där tog intresset för äkta livekonserter/liveinspelningar överhanden.
Jag var rätt upprörd över detta ett tag och tänkte "vadå liveskivor, de är väl för skrående inte live om de är omgjorda i studio"? KISS var dessutom näppeligen ensamma, bl.a. Judas Priests Unleashed in the east och ovan nämnda Lizzy-platta är också till stora delar falsarium, vilket bootlegs från tiden vittnar om (och även bandmedlemmar).
Idag ser jag nyktert nog officella liveplattor "bara" som underbara skivor med bra versioner av underbar musik. Huruvida de är live eller ej bekommer mig inte längre eftersom jag har tusentals konserter med samma band, ofta i lika bra kvalitet, som är GARANTERAT live :) Och utan att för sakens skull förringa den monumentala KISS Alive! så finns det få grejer som gör mig mer upphetsad än en riktig livespelning från samma 8eller helst tidigare) år. Det gäller bara att skilja på hästar och maränger.
(Mina kärleksfulla men omfattande dissekeringar av Alive 1 och 2 finns att läsa här:
Alive! eller Alive?
Lost Alive II)
/Alex
Nytt från THE FACELESS
Proggressiva death metalbandet THE FACELESS har sedan jag upptäckte bandet via "Planetary Duality" varit ett gäng jag mer än gärna håller koll på. Nu är bandet på gång med en ny skiva som släpps till hösten. En stor förändring kan märkas - sångaren Derek Rydquist är inte med längre - men bandet har tagit in en lirare som verkligen inte behöver skämmas för sig i form av Geoffrey Ficco som klarar av både den rena sången och growlar på ett rent imponerande sätt. I vanlig ordning är det supermeckig musik med vissa melodiska inslag, men ska man gå på låten The Eidolon Reality så tycker jag att THE FACELESS klarar av balansgången att vara svåra utan att bli alltför svårtillgängliga. Det kommer bli intressant att se om resten av plattan håller lika hög klass som nedanstående låt.
/Martin
Sweden Rock Top 5
17 dagar kvar, och som det listfreak jag är så råkade jag pilla ihop en liten topp 5-lista på det jag sett på festivalen genom åren. Egentligen är den kanske inte rättvis, med tanke på hur mycket man fått se sedan starten 1995 så kanske en del samtida känslor svalnat. Jag har dock gjort mitt yttersta för att hitta känslan jag hade just när det hände. Vilka fantastiska spelningar, vilka minnen! Utan inbördes ordning:
1. Cactus 2006
* Tajt utan att tappa svänget, låtmaterial som piskar de flesta andra och ett band jag inte trott jag skulle få se någonsin. Detta är möjligen det enskilt bästa jag sett på festivalen.
2. Chicken Shack 2010
* Jag hade inga höga förväntningar. En låt in var jag överkörd. Efter spelningen var jag matt. Stan Webb är en fantastisk gitarrist och en underbar sångare med en leverans som är helt outstanding. En ynnest.
3. Mercyful Fate 1999
* Hade bara Michael Denner varit med (inget om Mike Wead dock) så hade denna spelning blivit topp 10 av allt jag sett någonsin. Nu blev den nästan så bra ändå, mycket tack vare låtlistan som inkluderade Nightmare (!), Melissa (!!) och min all time fave Into the coven! Regnet som pissade ner under endast denna spelning kan kanske anses vara guds hämnd mot King. Jag märkte dock knappt av det.
4. Alice Cooper 2000
* En låtlista att DÖ för (DEAD BABIES!!), ett band som var det bästa Alice haft sedan 1979 och en riktig show igen. Jag och polaren skrek ikapp. Efteråt var det nästan synd om Dio, som också var bra och spelade ovanliga låtar, men som kändes väldigt inaktuell.
5. Yes 2003
* Perfekt ljud, perfekt låtval, perfekt väder. En perfekt spelning, kulminerande i ett av musikvärldens allra vackraste stycken: Awaken.
Hur ska det gå i år? Stay tuned.
/Alex
Supporta scenen: DEATHENING
Gillar ni dödsmetall bör ni bege er till Kulturbolaget i Malmö ikväll då malmöitiska/göteborgska DEATHENING bjuder på den mer melodiska varianten av dödsmetall. Och det är helt gratis. Jo ni läste rätt - kommer man mellan 20 och 21 är det gratis att komma in. Efter 21 kostar inträdet 80 :-, vilket ju även det är fullt rimligt så här dagarna innan löningen.
