Ach du lieber montag, finns det något bättre än en dag att vara vaken på? Sova är inget för mig, jag vill hellre leva la dolce vita tills korna kommer hem.
Det blev skivvård i helgen då jag i fredags fick min senaste beställning med japanska förseglingsbara plastfickor. 100 till vinylsinglar och 100 till lpskivor. Jag beställer 100 åt gången, det blir säkert dyrare rent fraktmässigt eftersom jag har rätt många hundra kvar att beställa, men jag gör det inte för att spara pengar. Att sitta och pilla med skivor jag inte hört på hundra år är ren sinnesfrid, och bland singlarna hittade jag flera som jag glömt att jag hade. Roligt!
Jag passade på att köra igenom TESTAMENTs nya igen, och de fyra första låtarna är fortfarande exakt det jag vill ha av ett band av deras dignitet. Andra halvan känns lite mer slentrian dock, låtarna sätter sig inte på samma sätt. Nåväl, det blir med all säkerhet grymt bra live, det dök upp några europadatum för november/december men vår lilla avkrok till land var inte med. Synd.
Annars är det mycket skivor nu, jag märker att samlaren i mig vaknat lite efter att ha sovit ett tag. Jag har den senaste tiden återigen fördjupat mig i den svenska proggen, vilket jag kommer att skriva betydligt mer om annorstädes, men har även börjat flukta lite efter ett par gamla KISS-dyringar som jag vill ha i skivsamlingen. En av dem, den argentinska Kiss Alive! (En Vivo!) del ett med helt annorlunda omslag, fick jag hem för ett par veckor sedan till stort tjo och tjim. Jag hade aldrig sett den i verkligheten innan. Därför ligger nu ytterligare ett par argentinare på listan, de har dessutom fräsiga översatta titlar så ni får vjälva lista ut vilka skivor det är jag ämnar leta reda på: "Descenmascarando", "Mas caliente que el infierno", "Vengeanza" samt "Criaturas de la noche" ligger högt på önskelistan. Speciellt "Vengeanza" då den faktiskt har en annan mix på skivan än vad som släpptes överallt annars i världen, typ en förhandstape som råkade bli skiva. Mumma!
Det är en lugn månad konsertmässigt, jag laddar således batterierna för den ursiniga hösturladdning jag valt att kalla "HELVETESALLAJÄVLAR 2012". You will be notified.
/Alex (som i den andra kanalen senare i veckan kommer att skriva om ett av sina stoltaste ögonblick)
Måndagsfunderingar
Alice Cooper - Pretties For You 1969
Att jag gillar ALICE COOPER vet många redan och att min högra skuldra numera pryds av en tatuering signerad skräckfarbrorn själv är inte höljt i något vidare dunkel. Något som dock brukar förbrylla de flesta är min passion för att inte säga besatthet av bandets allra första skiva "Pretties for you". Sedan tjugo år tillbaka när jag en nästintill grotesk kärlek till denna ganska underliga skiva. Skivan låter inte som någonting annat i bandets/artistens katalog och är en psykedelisk utsvävning i det sena sextiotalets allra mest bortglömda utmarker.
Den innehåller inga hits. Granted, en av låtarna heter Reflected och innehåller stoff som senare skrevs om och blev den stora klassikern Elected. Detta är så nära den "riktiga" Alice Cooper gemene man kommer på skivan, låtar som BB on mars, 10 minutes before the worm och Earwigs to eternity är så utspaceade och knepiga att varenda muskel hoppar av glädje i min kropp. Det finns inte en enda ton eller takt jag ogillar på denna skiva, den är i mitt tycke fulländad. Dess enda brist skulle kunna tänkas vara att en av de bästa låtarna från tiden, Nobody likes me, inte kom med på skivan utan släpptes som en bonusflexidisk i turnéprogrammet från 1971 och såg en riktig officiell skivutgivning först i boxen som kom typ 2001. Detta är dock den enda missen jag kan tänka mig, allt annat är perfekt.
Liveinspelningar från tiden är vi inte direkt översållade med, det finns en semiofficiell liveskiva inspelad på The Whiskey som jag lyssnat på ungefär två gånger månaden sedan dess utgivning 1992, det finns även en bootleg med lite ruffigare ljud inspelad i San Francisco 1969. That is all. En hög med outtakes från skivinspelningen cirkulerar också, det är lite skoj eftersom dessa ibland innehåller annorlunda versioner av några av låtarna.
Mer finns egentligen inte att säga om PFY. Det är en fantastisk skiva. Har du inte hört den och har ett tämligen öppet sinne rent musikaliskt så sväng in en runda på Spotify och lyssna. Har du hört den och gillar den kan du ju alltid gå med i min lilla facebookgrupp: "Alice Cooper Pretties For You Appreciation Society". Även den svenska Alice Cooper-gruppen är värd ett besök, även om de knepiga, skumma och förbluffande vackra människorna där alltid pratar alldeles för lite om PFY.
/Alex (som i den andra kanalen uttrycker sin oro över tidens gång)
Ny musik! For real? Japp!
Hör och häpna, i helgen har jag lyssnat på NY musik! Inte uteslutande såklart, det mesta jag lyssnade på var gammalt mög som spelades in långt innan jag föddes, men en liten hög med nya plattor och bekantskaper avlyssnades faktiskt.
NASTY IDOLS nya platta "Kalifornia" är bra som fan. Inget nytt under solen, de låter ungefär som jag minns dem från Rockbolagets scen 1994, detta är dock helt till deras fördel. Inga långa temaskivor om valarnas utrotande, inga powerproggiga tendenser - bara rock. Och roll. Jag hoppas få se dem på en scen nära mig snart igen, det är lite av en bedrövelse att det gått hela 18 år sedan sist. Nyskapande? Inte ett dugg. Svettigt? Litervis.
Ett litet skivpaket från Record Heaven som anlände häromdagen innehöll en promoskiva från skivbolaget Transubstans. Normalt sett åker dylika promoplattor i soporna direkt, men en hastig avsyn av baksidan gjorde gällande att två bandnamn faktiskt fångade mitt intresse så jag lyssnade på hela skivan. Mycket riktigt var det mesta på skivan ointressant, men min blick var fortfarande att lita på: REFORM och ETT ROP PÅ HJÄLP släpper nya skivor inom kort och de båda smakproven på skivan kittlar mig oerhört, speciellt Reforms I furuskogen. I skrivande stund upptäcker jag att skivan finns på spotify, och kittlingen fortsätter bums med första spåret. Jag ber att få återkomma i ärendet.
Ett rop på hjälp hittar jag bara på myspace, detta eländiga forum. Hör ni det grabbar - hemsida eller facebook tack. Jag vill veta mer men avskyr verkligen myspace.
En annan otroligt trevlig bekantskap på Transubstans blev GÖSTA BERLINGS SAGA, namnet har existerat i mitt medvetande ett tag men jag har aldrig kollat upp dem. När jag gick igenom artisterna på bolaget fanns de där vilket resulterade i att jag imorse gick min jobbpromenad till tonerna av deras skiva "Detta har hänt". Det var på tiden kan jag säga. Otroligt snyggt.
Så där sitter man och tycker att allt var bättre förr, och så visar det sig att det faktiskt finns band som är bra idag också! Ska det behöva vara så?
In och lyssna på "Reveries of Reform" på Spotify nu!
/Alex
Fredagslistan vecka 33: Martin släpps ut på grönbete
Idag är min sista arbetsdag innan även jag ska få gå på semester. Sen sådan? Jotack - men anledningen till det är att jag och en kompis drar till New York i början på september och jag ville gärna ha de där fyra veckorna sammanhållna. Väl i New York så kommer det att gås på i alla fall en konsert där det direkta supportbandet till OBITUARY som headlinar drar mer. Det bandet är nämligen DECREPIT BIRTH. Ska försöka styra upp en intervju med bandet också.
Den här listan heter ju, ack så grant, "Martin släpps ut på grönbete" och innehåller förutom osedvanligt många låtar särdeles yster musik. Detta är låtar som gör mig glad. Innehållet spretar å det grövsta: ni hittar såklart NASUM som vid sidan av ROTTEN SOUND är det hårdaste på listan. Men här ryms även verkliga högoddsare som STYXs Come Sail Away. Lyssna gärna på det fullständigt episkt överstyrda trumljudet i den låten.
Andra band som fladdrar förbi är RUSH, EUROPE, BORKNAGAR, THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, NE OBLIVISCARIS, RAUBTIER, IRON MAIDEN, LOK, QUEENSRYCHE (från tiden de var bra såklart), UNISONIC, AT THE GATES, PANTERA och TWISTED SISTER.
Listan är 34 låtar och två timmar lång - så därför blir det inte en genomgång i vanlig ordning då jag faktiskt inte pallar, haha!
Fredagslistan tar också semester - Susanne och Alex var helt enkelt knäckta av den rent fantastiska nivå som listorna har hållt under tiden då jag har fått styra i total hegemoni att de kände att prick inget av det som de hade kunnat prestera i listväg hade kunnat tävla på lika villkor ;-).
/Martin
Änglagård - Viljans Öga
Det är en typisk sensommardag, eller rättare sagt eftermiddag. Solen går sakta ner och lyser genom trädens lövverk, det är ett nästintill magiskt ljusspel att bevittna. På den stora stenen alldeles invid tjärnen sitter du och lyssnar, på susandet ifrån träden, på tystnaden ifrån vattnet. På stillheten. Emellanåt bryts den spegelblanka vattenytan av något, det bildas små ringar som sakta rör sig utåt, bortåt. Denna eftermiddag spelar det ingen roll att logiken och rationaliteten säger att det inte finns skogsväsen, du ser dem överallt ändå. Det är som att tiden just i detta nu står helt stilla. Den enda förhoppning du har är att denna eftermiddagen aldrig ska ta slut. Du vet att det inte kommer att bli så, men du håller fast vid förhoppningen ändå.
Precis som jag beskriver låter ÄNGLAGÅRDs nya skiva "Viljans Öga". Jag har älskat Änglagård i många år, och 2012 skulle äntligen bli det året jag fick se dem live. En på många sätt underbar spelning, endast grumlad lite av att den tyvärr ägde rum på festival. Es ist egal. Jag har egentligen aldrig gjort skillnad på "Hybris", bandets första skiva, och "Epilog", bandets andra. Det enda jag vetat är att Sista somrar på "Epilog" med all sannolikhet är bandets och kanske den svenska musikhistoriens vackraste låt. Dess ödesmättade stämning innehåller allt jag kan önska.
Så släpptes då "Viljans Öga" för några veckor sedan. Bäst avnjutes den på lp, inte för att jag är speciellt ljudintresserad eller för att jag har en bra anläggning (vilket jag inte har) utan för att allting, precis allting, blir perfekt om just denna skivan spelas i detta format. Omslaget är kanske det snyggaste jag någonsin sett. En låt per sida på en dubbel-lp betyder att du ungefär var femtonde minut får resa dig och byta sida. En välbehövlig kontemplativ paus. Om man bara lyssnar rakt av utan paus eller eftertanke så blir musiken ofta till slut en bakgrundsgrej och där vill jag aldrig hamna.
Omslaget är perfekt och i den medföljande boken illustreras varje låt av en bild och en kort text. Jag blir nästan tårögd när jag läser, tittar och lyssnar. Detta är inte bara musikalisk perfektionism i stil med [insert valfritt band du tycker är bäst] utan även musiken som konstform för ALLA sinnen i sin mest förädlade form. Det är exakt denna skiva som är anledningen att jag lägger ner hela mitt liv på att lyssna på andras alster istället för att ens försöka skapa något eget. Änglagård fångar i varje ton, varje ord och på varje bild det jag älskar mest av allt med att vara vid liv. Själva medvetandet. För det tackar jag er.
Min enda önskan är att de gör en konserthusspelning någonstans i landet. Jag åker var som helst, bara jag slipper höra MSG i bakgrunden. Att få sitta på en ytterplats på rad 7 i Jönköpings / Luleås / Knislinges / Helsingborgs Konserthus en sen höstkväll. Änglagård spelar hela den nya skivan. Kanske spelas Sista somrar eller Höstsejd som extranummer, men det spelar ingen roll. Där och då skulle mitt liv vara fulländat. För den stunden åtminstone.
Tack, Änglagård.
/Alex
Sång och texter
Min faiblesse för instrumentalmusik har blivit mer påtaglig på sistone. Inte bara för att texterna de flesta artister serverar oss tangerar det penibla, utan även för att sångare i allmänhet inte riktigt alltid verkar veta när det är dags att hålla tyst. Det finns självfallet undantag, MARILLION och FISH skriver texter som går rakt in i själen, KING DIAMOND brukar alltid få till det oavsett om det gäller skräckhistorier eller rena glädjeyttringar (ex. Black funeral). På andra sidan myntet har vi sedan favoritband som DREAM THEATER vars texter oftast är fullkomligt obegripliga, min favoritlåt är Surrounded, jag kan texten och har sjungit med live flera gånger. Jag har dock ingen som helst aning om vad texten avhandlar.
Och, nu får vi vara ärliga mot oss själva, om vi sätter oss ner med textbladet i hand och skivan på tallriken så står det ganska snart helt klart att i princip alla låtar med band vi gillar sällan har bättre texter än THE PINKS-hiten 12 23 05 ("jag ringer 12 23 05, jag ringer om och om igen"). Egentligen spelar det så klart ingen roll, vid ett eventuellt förhör skulle jag nog med all sannolikhet kunna alla texterna till KISSlåtar skrivna mellan 1973 och 1992, men jag bryr mig egentligen inte om vad som sjungs. Brudar hit, party dit, något om ett vedträ som ska in i nån eld, 12 23 05 jag ringer om och om igen. IRON MAIDEN brukar sjunga om krig. Det var kanske lite fränt 1983 när The trooper var ny. Det är fullkomligt ovidkommande 2012 eftersom det i princip är samma text som ältats sedan dess.
Sången sedan, jag gillar bra sångare där de platsar och jag kan uppskatta lite argare tongångar när de platsar. MAYHEMs "Pure fucking armageddon" hade låtit väldigt fånig med Rob Halford på sång, och om OZZY hade börjat growla så hade jag nog kissat ner mig av skratt. Allt har sin tid, eller något i den stilen. Något som blivit populärt på sistone (de senaste tjugo åren eller så) är dock att blanda skönsång med growl. Detta är den enskilt starkaste anledningen till att jag och OPETH inte hittade varandra förrän i och med den senaste skivan. Den underbara musiken herr Åkerfeldt har svängt ihop genom åren har allt som oftast förstörts (i mina öron) av "sången" han envisas med att vaxlägga. Därför lyssnar jag inte heller på skivorna, jag älskar välspelad, välproducerad och genomtänkt musik men det finns massor av band som tillverkar sådan och dessutom har den goda smaken att inte growla sönder den. Jag får säkert mothugg, Opeth är populära svensktoppsartister idag, men det går inte att komma ifrån det faktum att jag istället för att se hela förbandsspelningen i Köpenhamn 2009 efter ett par låtar hade så urbota tråkigt att jag gick ut i foajén och väntade på att de skulle bli klara. Jag skulle dock gärna se dem nu, om de lovar att bara köra hela den senaste skivan.
Vad gäller sång och sångare annars så är det som bekant ett faktum att alla favoritsångarna man haft idag är betydligt äldre än...när...eh...de var yngre, och med detta kommer alla krämpor som ett brev på någon slags post. Paul Stanley, Ian Gillan, Ozzy, Halford, Geoff "mongo" Tate, alla är idag pinsamma karikatyrer av den de en gång var. Det är väl därför jag hellre sitter där med min kassettbandsinspelning från Minneapolis 1977 gjord genom bakfickan av en full fjortonåring än lyssnar på något som någon av ovanstående sångare sjungit in sedan 90-talet. Det var lite roligt att se Ozzy i Malmö i juni dock, eftersom det blev väldigt tydligt där att Ozzy vet att han sjunger illa, publiken vet att han sjunger illa men ingen låtsas om det utan alla låtsas som att det är 1982. Det blir nog bäst så, egentligen. Både för den åldrande publiken och för de åldrande artisterna.
I EN INTE ALLTFÖR AVLÄGSEN FRAMTID
Ozzy: "Vad har jag för gigs denna veckan?"
manager: "Du ska sjunga fem Black Sabbath-hits på gruppboendet Forellen i Bollmora kl.12, och på torsdag är allsång i Åparken i Tyringe. De ville att du sjunger Bark at the moon, Mr Crowley och sedan kör någon slags allsångsgrej där du får välja mellan Ta mig till havet och Teddybjörnen Fredriksson".
Ozzy: "Får jag något betalt? Vem spelar?"
manager: "Du får fika och bulle i Bollmora, i Tyringe blir det visst middag efteråt. Det är något lokalt band som spelar, jag tror den där Hempo Hilldén skulle vara med"
/Alex
Måndag. Jubileum. Ålder.
Everybody´s got a story. This is mine.
Nästa vecka är det tjugo år sedan jag böev konsertfrälst. Visst, jag hade sett konserter innan dess, sju stycken inkl. KISS, men den 25/8 1992 på Valbyhallen i Köpenhamn förstod jag på riktigt vad det handlade om. TESTAMENT öppnade, en gedigen öppning även om jag uppskattar dem mer idag än vad jag gjorde då. Jag hittade min personliga anteckning från giget häromveckan där det står "fjärde låten jävligt bra". Konsulterar vi min hemsida så står det klart att det var Into the pit jag gillade på plats, men när jag ser hela setlisten så vet jag idag att det var en otroligt bra låtlista på det hela taget.
Efter Testament och den sedvanliga pausen var det så dags. Bandet jag skulle komma att älska mest av allt i livesammanhang. IRON MAIDEN formligen krossar allt mostånd med Be quick or be dead. Där och då visste jag att det var detta jag var ämnad att göra. Gå på konsert. Inget annat har tagit större plats i mitt liv än att stå i en cementlada någonstans i världen för att se ett band spela live. Och inget annat band än Iron Maiden har tagit mig till sju länder, nio städer och hittills totalt tjugotre konserter.
På tjugo år hinner man göra mycket. Det har fötts och dötts, det har gifts och skiljts, det har krökats och kräkits. Och det har, i mitt fall, gåtts på konsert. 513 stycken närmare bestämt. Nästa vecka firar jag lite, kanske med bootleggen från Köpenhamn (kanonljud och fortfarande en kanonkonsert), kanske med något nytt roligt, alldeles oavsett vilket åtminstone med all säkerhet med kaffe och kaka.
En snabb favorit per år:
1992 - Iron Maiden Köpenhamn
1993 - =Y= Köpenhamn
1994 - Pride & Glory Stockholm
1995 - Black Sabbath x 2
1996 - KISS KISS KISS KISS KISS
1997 - King Diamond Köpenhamn
1998 - Spice Girls x 4
1999 - Mercyful Fate Sweden Rock
2000 - Marillion Oslo
2001 - Träd, Gräs & Stenar Malmö
2002 - Iron Maiden London x 3
2003 - David Bowie Köpenhamn
2004 - Trettioåriga Kriget Stockholm
2005 - Iron Maiden x 3
2006 - Paul Stanley New York
2007 - Genesis Helsingfors
2008 - Return To Forever x 2
2009 - Jean Michel Jarre Malmö
2010 - Roger Waters New York
2011 - Fish Köpenhamn
2012 då? Vi får väl se. Än så länge leder ALLMAN BROTHERS.
Is this the real life?
/Alex
